ALLT

Sjukdomen kom till mig
Eller kom jag till den?

Minns det inte
men kan förnimma det

Högsommar
På väg hem
över slätten

Kroppen
alla nervknutar
öppnade sig

släppte in
allt

Så inleds Sila himmel, sila jord. Ett stilla, filosofiskt anslag som beskriver början av en utbrändhet. Diktens jag diagnostiseras alltså med utmattningssyndrom. Här finns drömmar och stormar. Intrycken svämmar över såsom en brand. De följande diktdelarna följer årstidernas växlingar. Jaget rör sig i naturen. Insuper skogen och djuren. Dikterna är lugna och eftertänksamma. De beskriver skeenden på ett ganska kliniskt vis. Blicken är vass och skärskådande.

När poesi är som bäst öppnar den upp världen. Den blir en nyckel till förståelse och enligt mig är poesi näring för både själ och kropp. Jag tycker mycket om sinnligheten i Landgrens bok. Det iakttagande och eftertänksamma tilltalar mig. Här finns även två dikter till andra poeter. Jila Mossaed tillägnas dikten RÅDJURET som handlar om en slags födsel. Även Göran Greider får en dikt. Den heter NANOKIRURGI och innehåller kropp och kalibrering.

Mitt i boken finns dikten KÖTTFABRIKEN. Jag minns inte senast när en dikt fick mig att börja gråta. Men denna gjorde så med mig. Som vegetarian sedan urminnes tider får slakterier mitt hjärta att krampa. Tvisten här är att allting går baklänges, vilken gör allting ännu starkare. Vi anländer bakvägen till fabriken och ser överfulla vagnar med vakuumförpackade köttstycken. De placeras på löpande band och varsamt prepareras de med fett och hinnor. Sedan fästes köttet på skeletten som hänger på krokar från taken. Nya kärl anländer med tarmar, lungor och hjärtan. Det är så drabbande och gör så ont det här. Den tre sidor långa dikten slutar så här:

Ute på framsidan backar en tom lastbil till
De yrvakna grisarna går baklänges
uppför rampen
Lite oroliga kanske
Solen lyser starkt
De vet ännu inte vad som väntar dem
Att de är på väg till en plats
där de ska leva
tills de blir allt mindre
Tills de krymper ihop
till små kultingar
som en efter en ska sugas
in i moderlivet

Det är som en brutal kortversion av den hundra år gamla boken Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald och Baklängesklockans värld av Philip K. Dick men istället för människor handlar det om grisar. Och detta komprimerat till tre sidor.

När jag gråtit och gripits över KÖTTFABRIKEN känner jag att Sila himmel, sila jord är en berättelse om att hitta tillbaka genom naturens och djurens kraft. Det är krasst men samtidigt sinnligt och sökande.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• Rock’n’roll och politiskt och sådant förlegat underbart
• ”människorna föds med upplösta sömmar och spegelhjärtan”
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”

I den första diktavdelningen I, riktar sig blicken utåt. Berättandet liknar väldigt mycket en radioreporters dokumentärer där hen gör utflykter bland stadens udda existenser. Ensamhetens män skymtas på antikvariaten i jakten på krigslitteratur. En annan man är uteliggare och är egentligen bara pratsugen i största allmänhet. Särlingarna speglas mot en välutbildad medelklass som avslöjas med sin passiva hållning. Jo, det är sannerligen passivt att med tangentbordstryckningar i sociala medier fälla sin dom över onda människor, i stället för att agera mer konkret när en busspassagerare uttrycker sig rasistiskt mot busschauffören.

Dikterna i avdelning II – V formar sig i en stil som bryter mot det dokumentära registrerandet. Här berättar dikterna i stället om ögonblick av förundran. Platser som fångat diktjaget och några starka minnen. Också kroppar lämnar spår – en annan människas avtryck i den egna kroppen säger egentligen allt.

Vissa av livets relationer är något utöver det vanliga. Blicken på en käresta närmar sig inte det fysiska habegäret; orden förmedlar snarare något om tacksamhetens mjuka strängar. Men nog finns det väl en svag men ändå pulshöjande ton i rader som dessa:

En flock sparvar kurar skymning uppe på terrassen
där du står och trevar efter din cigarrett

Jag ger dig av min eld

De variationsrika dikterna förmedlar många olika stämningar. Ena dagen grubblar människan över existensen och andra dagen har hon fångat ”det”. Erfarenheter samlar sig och i betraktandet av internationell vapenhandel kan cynismen förlama hela kroppen. I andra dikter låter det annorlunda och ett inre hopp anas – kanske mest mellan raderna.

Mårten Westös dikter är lättillgängliga utan att språkets enkelhet förminskar tankarna. Orden leder till existentiella föreställningar om den försvinnande tiden, vilket inte bara noteras av den enskilda människan i ett privat, introvert perspektiv. Tidens gång är något som drabbar hela mänskligheten – eller egentligen allt varande på jorden.

För mig kom det inte som en överraskning att Westö citerat Göran Greider på försättsbladet. Herrarna liknar varandra i sin nyfikenhet på människor och hur vi påverkas av det vi betraktar. Båda delar också med sig av vardaglig tacksamhet.

Diktsamlingar med ett högtravande tilltal finns det gott om i den äldre svenskspråkiga litteraturhistorien. Associationer och referenser till arkaiska teman känns som oöverstigliga hinder och pannans rynkor djupnar av allt obegripligt. Till den gruppen hör inte Fotnoter från en vandring. Diktsamlingen öppnar sig generöst för en nutida läsare och bjuder på både överraskningar och tankeväckande funderingar.

Similar Posts:

• Naturen kallar på oss
• Dikter som växter, eller som barn
• På ny vandring genom Helsingfors
• Diktens universum
• Ord om allt som berör

I Barndomsbrunnen är det Göran Greider som tar oss med på den resan genom sin uppväxt i Vingåker och sitt liv efter att först ha fått diagnosen sarkoidos, en inflammatorisk sjukdom med olika symptom, för att sedan diagnostiseras med malignt lymfom, aggressiv blodcancer. 

Boken innehåller korta stycken som är fragment av minnen och händelser mer än hela historier. Kontrasterna mellan nutid och dåtid är ständigt i fokus. 

Greider faller genom brunnen och jag får känslan av att hans minnen visas som stillbilder eller film på brunnens innerväggar.

Det där ögonblicket när man tror att livet faktiskt är på väg att rinna ur en
Det varade ju ändå bara en halvtimme, trekvart
innan ambulansen kom med dropp, lugnande rörelser
Jordens själva tyngdkraft drog i mig
Känslan av att man verkligen skulle kunna ge efter
och bara låta sig falla genom brunnen
Livet yttrar sig i många halva meningar, döden
i en enda, som vi fruktar 

Barndomsbrunnen innehåller beskrivningar av Greiders barndom i Vingåker. För oss som bott i närområdet är Centralkonditoriet under bron och de krämiga Windsorbröden en klassiker. Gatorna och huset i den lilla orten beskrivs med glasklar skärpa, arbetet på fabriken är en självklarhet och klasskillnaderna på orten uppenbara. 

Vi förflyttas till Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm i nutid. Greider betraktar de kontraster som råder – de nya höghusen i Vasastan med lyxlägenheter. Är det kanske någon som just då tittar ner och ser honom vid sjukhusets taxiparkering?

Boken genomströmmas av Greiders stora tacksamhet över vården han får. Den vårdpersonal som hjälper honom och alltid finns där. Covid-pandemin pågår och han tycker själv att han tar upp en plats inom vården i onödan. Han borde inte vara där. Det finns de som är sjukare. 

Att tilldelas rollen som den svaga utan att kunna påverka är jobbigt för Greider. Han vill inte ta upp en säng på sjukhuset, inte ligga till last. Men när andningen är rosslig och när han knappt kan gå är det bara att kapitulera. Att låta sig bli vårdad.

Men när en sjuk katt kommer till veterinären
sträcker den på sig
piggnar mirakulöst till – har sett det och förvånats
Katten gör så för att den inte vill visa sig svag
Att visa svaghet är att utsätta sig för fara
och jag påminner om katten
Jag märker att jag blir mer självsäker ju mer oroad jag är
Jag föraktar inte svaghet – jag misstror
bara min egen svaghet

Barndomsbrunnen är en fin läsupplevelse -  melankolisk men full av hopp och tacksamhet. 

Greider guidar oss skickligt genom sina upplevelser och tankar i nuet såväl som i den tid som en gång var. Det är en blandning av känslosamma upplevelser, av att inte ha kontroll, av en stark önskan om att bli frisk och av kärleken till familjen.

En riktigt vacker bok att läsa som skapar en enorm tacksamhet även inom mig.

Similar Posts:

• Uppgörelse med nutiden
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• På den ensammaste platsen
• När allting faller samman
• Argument för de kuvade

Att detta skulle bli mer eller mindre rödtonat verkar i alla fall mindre troligt. Vänsterpartiet har visserligen gått framåt, men Socialdemokraterna, som ju är det parti som Göran Greider och Åsa Linderborg framför allt sätter sitt hopp till, har gått bakåt för jag-har-tappat-räkning-på-vilken-gång i ordningen.

Populismen, utläst Sverigedemokraterna – vilket väl är den betydelse begreppet normalt har i svensk politik – går det däremot alldeles utmärkt för. Att det finns en marknad för högerpopulism är svårt att tveka om. Tendensen är densamma i hela västvärlden. Men vänsterpopulismen, var finns den?

Så kan man kanske sammanfatta utgångspunkten för Greiders och Linderborgs bok Populistiska manifestet: vi behöver en vänsterpopulism.

Det leder i alla fall mig in på frågan om vad populism över huvud taget är. Vad är strikt taget skillnaden mellan demokrati och populism? Såväl ”demos” som ”populus” betyder väl ”folk” (det senare möjligen mer åt ”massa” till)? Att de båda begreppen värderas helt olika är tydligt; ”demokrati” är fint, ”populism” fult – men vad är det exakt som skiljer dem åt?

Populismen, menar Greider och Linderborg i inledningen till Populistiska manifestet, är ingen ideologi, utan ”en reaktion mot att åtta av tio medborgare känner att de har rösträtt men ingen röst, fria val men inget att välja mellan. Populismen uppstår när folkets sociala situation skapar krav inom olika områden, som de etablerade partierna inte förstår eller inte förmår att lösa. Det är då behovet av ett radikalt politiskt alternativ uppstår.”

Grundläggande för populismen är en motsättning mellan ”folk” och ”elit”, fortsätter de, men skillnaderna mellan vad vänster- och högerpopulismen lägger i de begreppen är väsentliga: ”För högerpopulismen är folket något homogent, rent och gott. För vänsterpopulismen är folket alla som förlorar på klassamhället.”

Till eliten räknar högerpopulisterna vänstern, feministerna, liberalerna, kulturskribenterna, medierna, mångkulturalisterna, judarna och till och med invandrarna, som de menar är i maskopi med etablissemanget. Vänsterpopulisterna menar att eliten utgörs av dem som äger, förvaltar och försvarar kapitalet. Det här gör att högerpopulism och vänsterpopulism kretsar kring helt olika saker: när högerpopulisterna koncentrerar sig på kulturella skillnader som den stora ödesfrågan, är vänsterpopulismens fokus fördelningspolitik.

Kring dessa teman kretsar de 151 teser som Greider och Linderborg formulerar i Populistiska manifestet. Det kan vara ”Högerpopulismens brist på maktanalys passar makten perfekt” eller ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen?” De flesta teser följs av någon sida utvecklande resonemang, och punkterna i sig är absolut värda att diskutera. Det blir dock lite fragmentariskt. Varför 151 teser? Varför inte ett sammanhållet resonemang?

Det för oss in på en aspekt av ”populism” som Greider och Linderborg ignorerar, men som nog är den jag framför allt förknippar med begreppet: den publikfriande, att det är en mängd populära löften som egentligen inte hänger ihop. Sänkta skatter och ökad välfärd, till exempel.

Det löftet sträcker sig emellertid inte bara till Sverigedemokraterna i svensk politik just nu, det har snarare blivit den borgerliga standardpositionen som också Socialdemokraterna har svårt att stå emot. Därför är Populistiska manifestet absolut läsvärd, men jag måste fråga mig: hade inte det verkligt radikala varit att presentera en tydligt sammanhängande helhetsanalys?

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Vanmakt inför spretiga argument
• Första maj-tal i bokform
• Döden DÖ
• Kriser som kan leda framåt?

Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vad skulle Palme göra?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Argument för de kuvade

I år fyller tidskriften Lyrikvännen 60 år. Det firas på en rad sätt och i måndags samlades vi på Stadsbiblioteket i Stockholm för ett samtal om samtidspoesin. I panelen satt litteraturkritikern Ann Lingebrandt, poeten Athena Farrokhzad och poeten och översättaren Magnus William-Olsson. Moderator var författaren och förläggaren Jonas Ellerström. Ämnet för kvällen i den mäktiga rotundan bland tusentals böcker var: ”Samtidspoesin, vad händer nu?”

Jonas Ellerström inleder med att säga att poesin är ett hjärtats språk snarare än plånbokens samt att det inte bara är ett klimat vi pratar om utan att det förekommer regionala variationer.

Athena Farrokzad fortsätter samtalet med att diskutera de nya poetiska praktikerna samt de dito estetikerna. Hon menar att den poetiska kartan förflyttats sedan 00-talet. Det håller Ann Lingebrandt med om. Hon menar att konkretismen och språkmaterialismen är på väg bort. Magnus William-Olsson säger även att samtidspoesin är heterogen; det finns många olika sätt att skriva på. Hela panelen menar att ”den nya poesin” står inför ett skifte och att det inte bara sker här i Sverige utan på många ställen i runt om i världen. William-Olsson menar att efter digitaliseringen har vi nu hamnat i postdigitaliseringen.

Vad är en poetisk röst idag? William-Olsson belyser det svenska intresset för den bundna versen och menar att den är på väg tillbaka, men med ett ledigare förhållningssätt. Lingebrandt ser en samhällskritisk trend som inte behöver se ut som Göran Greiders eller Göran Palms lyrik. Klimatförändringarna beskrivs till exempel i poesi, som i Jonas Grens Lantmäteriet. Farrokhzad menar att alla skriver in sig i politiken men att det går att särskilja den radikala, subversiva poesin som utlovar någon form av handling i världen.

Ellerström säger att 1990-tals och 2000-tals poesi är inåtvänd och valde bort läsaren, att det idag är tydligare och mera utåtvänt. Lingebrandt fyller på tanken med att nu ser vi poesi som kommunicerar och verkligen vill nå ut. Fast Farrokhzad säger att det är en nidbild att se 00-talet som icke kommunikativt. Där fanns visst poesi som var omedelbar och direkt, ett tydligt exempel är Lina Ekdahl.

Hur beter sig då poeten och dikten i detta nya sammanhang? William-Olsson menar att idag finns inte längre poesin i offentligheten utan håller på att marginaliseras. Han får medhåll av Lingebrandt som säger att poesin är på väg ut ur media. Dock gäller det inte i Danmark där Yahya Hassans självbetitlade debut Yahya Hassan ifjol hamnade på topp tio-listan. Och det är inget ensamt fenomen utan i Danmark är poesi lite av ett bestseller-fenomen.

Om vi blickar framåt då? Lingebrandt menar att förlagslandskapet förändrats. Bonniers har nästan släppt poesin medan mellanstora förlag samt uppstickare tagit sig an den. Hon befarar dock att genom alla nedskärningar på kultursidorna så är den professionella kritiken illa ute. William-Olsson lyfter den förgrening och mångfald som växer på nätet. Han menar också att poesin är ett samhälleligt fenomen och bör försvaras som det. Farrokhzad menar att kvaliteten parad med samtidigheten är fokus nu. Hon berättar att som skrivarlärare jobbar hon för att hennes elever ska slunga ut sin text i världen.

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Litteraturen läser oss
• Döden och ljuset
• Scenpoesi på hallmattan

Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

Kanske är det med denna dubbla blick man orkar vara det slags underbara anakronism som Göran Greider ofta är. En melankolisk vänster som fortfarande orkar bli arg, orkar skratta. Som orkar kämpa med socialismen, till och med socialdemokratin. Som envist sitter där i tevesofforna, med sitt galna hår och sina skogsarbetarskjortor, som en påminnelse och motvikt i den slimmade mediavärlden. Som vågar blanda det politiska med det personliga, det triviala, och får det att hänga ihop.

”Under de antipolitiska årtiondena flydde jag till slut rakt in i politiken”, läser jag som ett slags programförklaring, eller kanske helt enkelt förklaring. ”Men jag tog i hemlighet poesin med mig dit.”

Och dagarna är som små sekler samlar texter från flera decennier. Den snuddar ideligen vid hela samtidshistorien, ”den stora historien”, krigen, demonstrationerna, morden, men ankrar fast den i ”den lilla”, i vardagen utanför löpsedlarna.

Sommaren 2001: En svarthuvad aktivist,
omgiven av tio fotografer.
Tjugotusen fredliga demonstranter,
omringade av mediernas tystnad.

Positionen är ofta den av den som iakttar, lyssnar. Som fångar upp uttryck och referensramar – som när lodjur har setts i byn i Dalarna och Greider ger sig ut och spanar: ”Spåren i snön / ska vara / snusdosestora.” – men också helt grundläggande upplevelser, som taxichauffören som mött så mycket vardagsrasism att det äter upp honom inifrån:

Han säger: förut tänkte jag inte
på de här sakerna, nu tänker jag hela tiden på det.
Jag tänker på poliserna som inte brydde sig
när jag bad dem göra något.
Jag tänker på att människor är så här
och jag visste det inte förut.

Orden är ofta enkla. Inte av det slag som döljer verkligheten, utan de sparsmakade, avskalade som förhöjer den bara en smula, lyfter fram de små detaljerna, synliggör. Vardagens hela brutalitet eller dess magi.

Hörde om en utter i älven
på isen
vid det svarta vattnet.

Jag tänker på det hela eftermiddan.

Det är som om själva ordet utter
bidrar till mångfalden
i mitt huvud.

Jag vet inte om allt det här gör Greider till en viktig poet. Jag är säker på det gör honom till en viktig människa. En bland alla, och det är ju just det hans dikter har blick för.

Similar Posts:

• Uppgörelse med nutiden
• Engagerad dikt
• Greider brottas
• Greider odlar sin trädgård
• Sverige bortom storstäderna

August Strindberg skriver om hur överklassen förtrycker underklassen. Han visar hur relationen mellan dessa två ytterligheter på samhällsstegen genomsyrar alla nivåer och instanser i samhället och livet; religionen, politiken, lagstiftningen, ekonomin, filosofin, historien, estetiken, naturvetenskaperna och moralen.

Vilka medel begagnar överklassen för att hålla underklassen under sig?
Religion, Politik, Lagar, Vetenskaper, Konster och Moral.

Strindbergs argument vore mer övertygande om det inte vore så att han, underklassens kämpe, en tjänstekvinnas son, kämpade för att uppnå det som överklassen har. Han försökte knäcka naturvetenskapernas gåta och skapa guld. Han erövrade såväl konst som litteratur och blev en av våra största. Efter inferno-krisen blev han djupt religiös.

Följande stycke i boken illustrerar särskilt tydligt hur Strindberg inte ville omstörta dikotomin överklass – underklass utan bara vända på den.

Ni söka bara komma åt pengar.
Inte bara, men även! Ty pengar är under nuvarande förhållande en makt. Och utan den makten kan icke överklassen störtas.
Överklassen behöver icke söka komma åt pengar, ty den har redan roffat åt sig allt!

Lite bättre lyckas Göran Greider i Liten katekes för de ännu vanmäktiga som ursprungligen publicerades i Aftonbladet. Han har lämnat relationen mellan överklassen och underklassen och för istället en diskussion om relationen mellan kapitalismen och socialismen.

Göran Greider lyckas göra allt till en diskussion om pengars negativa inverkan på människor och samhälle. Frågan är vilken av kamperna som är lättast att vinna? Jag läser Göran Greiders text som en helt annan text än Strindbergs, en mer optimistisk sådan men jag kan ju också vara pessimist och se det som att dikotomin bara har bytt skepnad och då slipper jag tappa modet när socialismen misslyckas med att störta kapitalismen såsom underklassen har misslyckats med att störta överklasssen.

Är det bra att läsa det här då? Nja, är man redan övertygad socialist lär man sig knappast något nytt och är man kapitalist kan man bara applådera sig själv eftersom både Strindberg och Greider här pekar på hur överklasssen och kapitalismen har lyckats kuva underklassen.

Similar Posts:

• Kriser som kan leda framåt?
• Första maj-tal i bokform
• ”För hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten” – kontroversen om Dygdens lön
• ”Vem är radikal nu?”
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

Hessel föddes 1917 i Berlin, men växte upp i Frankrike. Han var motståndsman under andra världskriget, hamnade till slut i koncentrationsläger, men överlevde och var efter kriget med och skrev FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. 2010 kom den lilla skriften Indignez-vous!, Säg ifrån!, eller ordagrant ”bli indignerade”, ”bli upprörda”.

Det är en kort pamflett för mänskliga rättigheter, mot våld och girighet, men kanske framför allt mot maktlösheten. Hessel har under sina nästan 100 år i livet sett människor radikalt förändra sina liv, sin historia, sitt samhälle och han tänker inte låta oss glömma att det är möjligt.

Han skriver om hur motståndsrörelsen var med och byggde upp ett nytt Frankrike efter kriget, ett Frankrike med utbildning för alla, med press- och yttrandefrihet, med pensioner och social trygghet och med gemensam kontroll över tillgångarna. Han skriver om att nu se allt detta brytas ner:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna? I en tid då rikedomarna som skapas är avsevärt större än i efterkrigstidens utarmade Europa. Förklaringen är att penningväldet, som motståndsrörelsen energisk bekämpade, aldrig har varit så mäktigt, så oförskämt och så egoistiskt och att det nu representeras på statens högsta nivå. Bankerna som numera är privatiserade bekymrar sig i första hand om aktieägarnas intressen och om direktörernas bonuslöner, inte om det allmännas bästa. Klyftan mellan de allra fattigaste och de allra rikaste har aldrig varit så djup, penningbegäret har aldrig varit starkare och konkurrensen aldrig uppmuntrats lika ivrigt.

Sympatiserar du med det här har du säkert hört det förr. Det är inte det som är poängen. Den ligger just i den tyngd en person som Stéphane Hessel kan lägga bakom orden, i kraft av vem han är och vad han sett och gjort, men också, som så ofta med bästsäljare, i kraft av hur många som läst det. För Hessels lilla pamflett har blivit en bästsäljare, såld i miljontals exemplar runtom i det ekonomisk krisande, och historiskt sett exceptionellt rika Europa.

Den svenska utgåvan har också, bortsett från den franska förläggarens efterord, lite förklaringar och noter, begåvats med inte mindre än fyra förord, av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Särskilt vid första läsningen, om man är en notorisk pärm till pärm-läsare, känns det onekligen som att öppna sådana där ryska dockor, inuti en finns en nästan likadan. Inget av dem är för all del dåliga.

Sist finns FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och det är nog faktiskt den mest kittlande och inspirerande texten av alla. Tänk att det finns en sådan globalt antagen text om människors lika värde och rätt till ett värdigt, tryggt och meningsfullt liv! Föreställ dig att vi lade lite mer tyngd bakom de orden!

Jo, jag är medveten om att de mest är fernissa, att många av de mäktiga människor som skriver under på dem knappast har en tanke på att försöka efterleva dem. Men de finns ju där. De finns där, liksom väntande. Och den dagen vi verkligen arbetar utifrån dem, den dagen vi kan lägga Stéphane Hessels tyngd och engagemang bakom orden, ja, då sitter vi mitt i inget mindre än en revolution.

Similar Posts:

• Ett nytt sätt att leva?
• Vackert väder?
• Nedslag i konflikt
• Kriser som kan leda framåt?
• Att byta kontinent