Är det här en deckare? Kommer de älskandes hemlighet (”experimentet”) att leda till uppgörelser med våld och död i förlängning? Bekännelserna i början verkar vara ohyggliga. Ett skruvstäd som binder två samman för livet. Eller? Kanske inte alls så.

Boken är indelad i tre berättelser i en obestämd tillbakablick. Den första är Pietros, en gymnasielärare i Rom som berättar om sitt liv. Som ung lärare inledde han ett passionerat förhållande med sin före detta studerande: den livfulla, starka, begåvade Teresa. Det sinnliga förhållandet tar slut utan större dramatik men innan förbinder de sig, på hennes bevåg, att dela sin skamligaste hemlighet. Teresa försvinner till Amerika där hon gör akademisk karriär. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik”. Han gör sig ett namn tack vare kontakter och hårt arbete. Samtidigt bildar han familj med Nadia, en gymnasielärare i matematik som avstår en forskarkarriär, olik Teresa som hon är.

Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden och här följer vi Pietro genom dottern Emmas tankeflöde. Hon kämpar för att hennes far – den uppburne pedagogen – ska tilldelas en värderad medalj av den italienske presidenten.

Därefter träder Teresa fram – som berättare i tredje delen – kontaktad av Emma. Teresa ska nu, som ett internationellt ”monument över akademisk karriär”, ge sitt stöd för utmärkelsen till sin gymnasielärare i tiderna. Och älskare.

Som läsare vet man mer om dem än vad de vet om sig själva – men vad är det man inte vet? Vad är den farliga och skamliga hemligheten? Den som den perfekte Pietro Vella ägnat ett helt liv åt att bemästra i pedagogikens tjänst. Vilken roll spelar Nadia? Också hon med hemligheter. Vad är det med Teresa, en gammal, ensam kvinna som egentligen avskyr både far och dotter?

Boken liknar mycket Starnones två tidigare romaner översatta till svenska, Band och Väsen. Intrigen skildras ur olika perspektiv och tid. Tematiskt går här igen klassresan, sinnligheten, barndomslandet, bildningsresan och ordens makt. Något som jag uppfattar som starkt italienskt: barndomens fattigkvarter, svagheten för det sköna, den klara introspektionen och språkets makt. Mycket sammanfaller med innehållet i till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett. Länge spekulerades det att Starnone tillsammans med sin fru ligger bakom pseudonymen Ferrante. Men här finns också något av sensualismen, lurendrejeriet i till exempel Boccaccios Decamerone från 1300-talet. Och en bauta pendang förstås till Augustinus Bekännelser från 300-talet om synd och skuld, rastlöshet och osäkerhet.

En liten rik roman. Vad är det farliga? Och risken med att bekänna? Vill någon ens ha vår bekännelse? Vilka rädslor driver oss? Kanske allt bara bleknar bort med tiden, som trollen i solen? Kanske allt (bara) är ord?

Similar Posts:

• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Segt om ett äktenskap i stå

Vad kan vi i vår tid ha för utbyte av senmedeltida tänkare? En hel del av den här artikelsamlingen att döma. Författarna i Mellan himmel och helvete har lyckats använda originaltexterna för att belysa frågor som känns ovanligt aktuella. Här följer tre exempel.

I artikeln ”Att sätta makten på plats” av Olle Ferm får vi se prov på en åsiktskorridor av ett smalare slag än den som brukar beskrivas med uttrycket ’men det får man väl inte säga i det här j–la landet’. I det senmedeltida Italien räckte några förflugna ord för att bli fälld av inkvisitionen som i sin jakt på häxor och kättare inte skydde några medel. Tortyr och angivelser var vanligt förekommande och även postuma domar utfärdades. Lindrigare kätterier kunde upphävas genom böter som ofta hamnade i inkvisitorernas egna fickor. Här gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun för att inte råka illa ut. Olle Ferm visar hur Giovanni Boccaccio (1313-1375) tar satiren till hjälp för att kritisera inkvisitionen i Decamerone.

Kraften i den vitsiga repliken, den klyftiga kommentaren, det skrattretande påpekandet är ett återkommande motiv i Decamerone. De är en tillgång för de socialt underordnade, inte sällan kvinnor, med vars hjälp de klarar sig ur besvärliga situationer eller bevisar sitt värde tack vare en socialt oberoende, rent intellektuell, verbal förmåga.

Olle Ferms diskussion om makt och satir blir extra intressant i efterdyningarna av debatten kring Charlie Hebdo. Vad får sägas och av vem? Vad skiljer satir från rena smädesskrifter?

Startskottet till en av årets mest livaktiga diskussioner blev Ebba-Witt Brattströms artikel ”Kulturmännens 13-åriga alibi” (DN 20150511) där hon problematiserar hur kvinnan, eller snarare flickan, skildras i litteraturen. Debatten kom till stor del att handla om att litteraturen måste vara fri, vilket nog de flesta håller med om, men kanske är det svårare att se kritikens betydelse. Artikeln ”Med pennan som murslev” av Carin Franzén handlar om om Christine de Pizan (1364-1430), en tidig föregångare till Ebba Witt-Brattström, som också brottades med sin tids kvinnosyn. Christine de Pizan föddes i Venedig men växte upp vid det franska hovet där hennes far var astrolog. Hon fick en gedigen utbildning och kom efter sin makes död att försörja sig på sitt skrivande. Hennes kritik av den misogyna kvinnosynen i Romanen om rosen av Jean de Meun, ett av medeltidens mest lästa verk, gav upphov till vad som brukar kallas för Frankrikes första litterära debatt där många av den tidens intellektuella auktoriteter deltar. ”Man finner flera formuleringar hos Jean de Meuns försvarare som vittnar om att de framför allt provocerats av det faktum att en kvinna kunde kritisera en så lärd klerk.”

Christine de Pizan låter sig dock inte nedslås utan fortsätter att med pennan som murslev upprätta synen på kvinnan. I det allegoriska verket Kvinnostaden vill hon ”skapa en idealstad som ska skydda från den aggressivitet och nedvärdering av kvinnan som förmedlas i den medeltida litteraturen.” För att visa att kvinnor är allt annat än trolösa, svaga och dumma fyller hon sin stad med: gudinnor, krigare, politiska makthavare, lärda, helgon med flera. I denna strävan efter att visa upp en lång rad goda kvinnliga förebilder skapar hon samtidigt också en kvinnlig kanon.

Christines strategi för att ge röst åt sin egen erfarenhet och hennes tro på sitt eget köns värde sker sammanfattningsvis genom ett medvetet återbruk av den litterära traditionen.

En liknande strategi ser vi Ebba Witt-Brattström använda i artikeln ”Litteraturen måste förbli fri” (DN 20150528) där hon klär sig i Kassandras gestalt för att ge kraft åt sin argumentation. ”Det fulaste och lägsta och grymmaste i världen måste alltid få berättas. Men det måste också läsas, uppfattas, tolkas, uppmärksammas.”

I artikeln ”Franciskus och visionens ikonografi” skriver Maria Husabø Oen om hur man under senmedeltiden sökte förklaringar till att Franciskus av Assisi, när han dog, hade märken på sin kropp som var identiska med Kristi sår. Märkena ska ha uppkommit i samband med en vision där en korsfäst seraf (sedermera beskriven som en Kristusgestalt) uppenbarade sig för honom. Men kan en vision verkligen lämna fysiska spår efter sig? Maria Husabø Oen berättar om hur den sk. stigmatiseringsikonografin som uppstår i kölvattnet efter miraklet försöker förklara händelsen. Under medeltiden fanns ”en utbredd uppfattning om att betraktandet av ett objekt faktiskt hade fysiska konsekvenser för betraktarens kropp.” Franciskanen Robert Bacon var en av dem som formulerade 1200-talets nya optiska teorier som gick ut på att man blev det man såg, oavsett om det rörde sig om inre visioner eller yttre bilder.

Bacon föreställde sig att ett föremål som man iakttog blev fysiskt registrerat hos betraktaren med hjälp av det han kallade för species. Genom att aktivera materia, såsom luft och ögats substans, reproducerade sig föremålet till en fysisk stråle fram till dess att den träffade betraktaren. Denna process medförde att även betraktarens inre formades fysiskt av intrycket av föremålens species.

Få var läskunniga under medeltiden, därför användes bilder i hög utsträckning när ett budskap skulle fram. Målningar på kyrkoväggarna återgav bibelns berättelser men även andra viktiga händelser som exempelvis Franciskus stigmatisering. Maria Husabø Oens text får mig att fundera över om bilder på den här tiden kanske också påverkade människor på ett annat sätt. Och att vi idag, med det överflöd av bilder som omger oss, kanske har utvecklat ett annat sorts seende. Lite ytligare. Lite grumligare. Ändå är jag övertygad om att det fortfarande finns bilder som formar vårt inre. Vi som har sett bilden av den treårige pojken som ligger uppspolad på en turkisk strand har blivit förändrade. Något av Alan Kurdi finns nu också i oss.

Similar Posts:

• Existentialism i fascismens hjulspår
• Litteratur är att vilja?
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Djupt gripande om livsval
• Den undflyende bildningen

Så tom jag känner mig, så färdiglevd,
det mesta står nu ohjälpligt raserat
och likväl halvhunnen på livets farled
så står jag rak fast femte krets passerats,

Det är en hopplöst omodern dikt, styrd av meter och rim går den deprimerade och lätt alkoholiserade poeten runt på Oslos, Köpenhamns och Stockholms gator. Han går som klassisk poet ska gå; ensam, iklädd mörk rock – förställer jag mig, med kragen uppfälld mot den salta blåsten. Det är alltid en skugga över honom, en dödens melankoli och ett begär efter rusdrycker. Gatorna ligger antingen i sommarförruttnelse, är blekt snövita, regnvåta eller dimhöljda. 1800-talets smog lurar i kvarteren där han går samtalandes i döda manliga poeters sällskap. I portuppgångar, i gathörn, i hamnen och utanför klubbar skymtar kvinnorna. Det är dekolleterade kvinnor, prostituerade kvinnor och misshandlade transor. De är poetens musor, liksom de små kinesiskorna i plastsandaler och med höftbensbågar som driver männen galna.

På många sätt känns det som om poeten längtar ut ur sin instängda rock. Dikterna blir som bäst mot slutet, då Sandell knäpper upp några knappar och släpper versen friare. Å andra sidan välkomnar jag en klassiskt bunden dikt som låter H&M, heroinmissbrukare, neo-hippies, campingplatser och neonskyltar samsas med asagudar, grekiska gudar, Decamerone och Dante.

Det stråk av spleen som löper genom hela diktsamlingen blir något tröttsam, men då poeten tillåter sig att bli riktigt bitter och småsint elakt ge en känga åt dagens förkrympta poeter, då blixtrar det till. De är sannerligen inga förmågor. Nej, de:

har kläckts ur ägg, födda utan navlar,
och utan succession i ådrorna.

Är de gyllene dagarna, månne förbi?

Similar Posts:

• ”Och istället för vad missförstår jag det här?”
• Russinen är fruktiga
• För den som är svår nog
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”
• Okonstlat om livet

Förberedelser till flykt (1967) är elva noveller i, som baksidestexten säger två gånger om, Jorge Luis Borges anda. Fantasterier företagna med mycket stort allvar. Återkommande är en lek med den dokumentära tonen. I "En ö i trakten av Magora" utforskar en villrådig, osäker men nyfiken berättare den gamla myten om en ö där befolkningen var delad i två. Den ena halvan levde på ovansidan av de rikedomar som skapades av de andra, de som från redan från födseln bestämts att låta sina kroppar förstöras i gruvorna under jorden. Hur kunde de leva i respekt för varandra, varför gjorde inte de underkuvade uppror och hur gick denna märkliga civilisation slutligen under? "Fragmentarisk text" är ännu en låtsasverklig idénovell som experimenterar med den dokumentära formen. Hela texten är en långrandig fotnot till en mycket gammal dikt, som läsaren aldrig får se utan bara ana genom forskarens försök att rensa upp bland århundraden av anonyma författares tillägg. Samma grepp, att skriva fram en bild av en text som egentligen inte existerar, används i "Slutspel i Whorfington". Här skriver Gustafsson "sista kapitlet i en imaginär roman", där huvudpersonen efter många år återvänder till en engelsk stad där romanen om hans ungdom utspelade sig. Genom små antydningar och i samtalen med hans gamla vänner kan vi ana vad som hände i den imaginära romanen. Det är en rolig lek med litteratur, särskilt eftersom Gustafsson skrivit denna berättelse i en sentimental kioskromantisk stil han aldrig annars skulle använda sig av.

I all sin spretighet är Förberedelse till flykt mer påhittig och varierad än Det sällsamma djuret från norr (1989). Science fiction är en ovanlig genre i seriös svensk litteratur, Gustafsson riskerar att vara ofrivilligt komisk när han skriver om utomjordingar och rymdskepp. Men det blir han aldrig. Som så många innan honom använder han framtidstemat, rymdens ändlösa möjligheter, att ställa fundamentala frågor om vad det egentligen innebär att existera. Här finns inte den bottenlösa ångesten i Harry Martinsons Aniara, men Gustafsson använder precis som Martinson den oändliga och oförutsägbara rymden som kontrast mot människans litenhet och begränsningar. I novellsamlingens ramberättelse finns inte ens några människor. En "Rymdlord" på resa genom universum låter åtta kopior av sig själv berätta historier för varandra i stil med Boccaccios Decamerone. Berättelserna rör sig gärna kring De Gamla, människan, och de erfarenheter denna gamla art gjorde under dess sista århundraden – då hon reste genom rymden. Här finns en annan sorts lekfullhet än i Förberedelse till flykt. Formexperimentet är borta till förmån för ett filosofiskt anslag.

Trots att Gustafsson hittar på så otroliga händelser och utövar en så flexibel fantasirikedom finns i botten alltid ett grundmurat allvar. Hans berättelser drivs av en ärlig intellektuell nyfikenhet. "Skulle det kunna vara så här, kan vi se det ur det här perspektivet?". När motiven svävar iväg finns hans klara, nyktra, enkla prosa där för att ge "fantasterierna" den trovärdighet de behöver. Fantastiska berättelser är underhållande och djupt tänkvärd. Att ge ut de här novellsamlingarna tillsammans är en betydelsefull kuturgärning.

Similar Posts:

• I Borges fotspår
• Övningsstycke för soloinstrument
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Att missförstå en roman
• Minns dej själv

I Drift har seriemakarna Liv Strömquist och Jan Bielecki velat åstadkomma en 50-talsinspirerad känsla. Som barndomens Starlet, men utan konservatism och heteronorm. Här råder sexuell anarki, mestadels på ett väldigt trevligt sätt. Det är explicit utan att bli påträngande och det kvinnliga perspektivet gör att även scenarion som traditionellt sett skulle känts ganska unkna blir riktigt kul. Ibland sexiga, men framför allt kul.

Titelns Drift är förstås den sexuella, men berättelsen befinner sig också på resande fot. Att färden går till Norrköping blir en skoj kontrast till den klassiskt amerikanska seriekänslan och är bara ett exempel på ett vinnande popkulturellt mischmasch. Främlingar möts på en långfärdsbuss och utbyter sex- och relationshistorier. Det blir en 2000-talets Decamerone; en fantasi där allt är lätt och ledigt, oproblematiskt och charmigt.

Hur ovanlig den kvinnliga blicken och kvinnor som sexuella subjekt fortfarande är slår en ibland och gör det förstås också här. Som tjej är man nästan, oavsett sexuell läggning, liksom bättre på att spana in tjejer än killar. Det är ju det perspektivet vi har omkring oss och ser saker ur mest hela tiden. Och därför är det så trevligt att följa med Lena, subjektet i Drift, när hon glatt och fullkomligt skamlöst spanar in sin medresenärs häck och föreställer sig honom naken. För det där gör man ju ibland, också som tjej. Och det är så jäkla ovanligt att se det skildras. Men så kommer några som Strömquist/Bieldecki och faktiskt lyckas fånga den där njutningsfyllda blicken och så blir man påmind. Det är som trevligt.

Similar Posts:

• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• Smart, politiskt och hett
• En affirmation om dagen
• Hurra för fittans år!
• Hurra för Liv!

Sammanslutningen bakom Åtta glas förfor på liknande sätt. Ett knippe manliga författare bildade ett sällskap för berättarmöten då och då. Efter varje möte fick deltagarna skriva ett förslag på en lapp som lades i ett krus och ett ämne inför nästa tillfälle drogs. Det blev så vitt skilda rubriker som ”Sally”, ”En kniv i ryggen” och ”När Charlie Parker besökte Sverige”. En välkänd situation för alla som genomlidit en aulaskrivning i svenska och ett bra drag för att levandegöra berättandet.

Formen är också intressant eftersom den erbjuder författaren en annan roll än novellens hårt bundna estetik. Därmed inte sagt att den skulle vara lättare på något sätt, det krävs nog så mycket durkdrivenhet för att också klämma ur sig ett bra fragmentet eller en flyhänt skiss. Som det brukar heta: Den skenbara enkelheten är det svåraste att prestera.

Hur lever då Åtta glas upp till dessa tankar? Jodå, även om jag inte tror att dessa berättelser är skrivna med vänster hand, så är det just berättarglädje och muntra infall som präglar boken. Här vilar få tunga tankar, men en och annan tänkvärdhet vid sidan av sånt som bara berättas för berättandets skull.

Det blir också en brokig provkarta på olika stilarter, kanske inte medvetet och distinkt, men ändå. Lite realism, lite magisk realism, lite impressionism, lite surrealism, med andra ord lite av varje. Prosa blandas med lyrik och Alfredson ger sig på en terzin om slaget vid Kotla med lyckat utfall. Östergren visar prov på exakta iakttagelser och Josephson drar anekdoter ur sitt teaterliv. Etcetera. Som det brukar vara, alltså.

Som Torgny Lindgren-fan hade jag önskat att man kallat på honom också. En berättare av magnifikt format och Sveriges bästa skrönikeskrivare. Eller så gjorde man det men utan resultat. Vem vet.

Similar Posts:

• En tidlös tragedi
• Abbie something
• Åter till staden
• Burkmat, schaktmassor och stor passion
• Tema: HasseåTage

Ett problem för de som anser att all litteratur är likvärdig är hur vi ska förklara det faktum att vissa författare och vissa verk lever, läses och älskas i århundraden. De svar som dessa personer ger, men som vi inte har tid att gå igenom här, tyder på att de knappast läser särskilt noga, än mindre älskar litteratur. Och författare som Shakespeare, Dante, Emily Dickinson, Rabelais, Boccaccio, Jane Austen, Euripides och Cervantes är till för människor som älskar att läsa.

2. Miguel de Cervantes Don Quijote är en av få texter som fortsätter leva ett eget liv oberoende av hur vår omvärld ser ut. Det är ingen överdrift att säga att denna roman är fullkomligt odödlig. Inga bokbål kan rå på denna roman; den har redan satt sådana spår i litteraturen, och i livet, att det krävs att mänskligheten dör ut för att utradera spåren efter den.

Don Quijote publicerades i två delar, den första 1595 och den andra 1605. Vi skulle inte kunna bedriva samma slags politik som bedrevs på den tiden, vi skulle inte kunna ha ett sådant ekonomiskt system som de hade då men vi kan läsa Don Quijote och en rad andra texter som vore de skriva i vår samtid. Beror detta på att litteraturen inte har utvecklats? Nej, det beror på att vissa böcker, som till exempel Don Quijote, inte är skrivna för en viss tid. De tillhör evigheten.

3. Ytligt sett är Don Quijote en drift med de så kallade riddarromaner som var populära fortfarande under Cervantes tid. I en by i la Mancha bor den utfattige adelsmannen Quijada vars enda intresse är att läsa dessa riddarromaner. Hans läsiver har drivit honom så långt att han inte längre kan skilja mellan fiktion och verklighet. Han bestämmer sig för att följa sina förebilders exempel och ger sig ut i världen för att rädda det goda från det onda. Hans rustning är gammal och rostig, hans häst Rocinante är som en skev gammal damcykel men hans vilja och övertygelse är av hamletska dimensioner. Som alla andra stora riddare måste han ha en vapendragare och valet faller på Sancho Panza, en till synes stupid lantbrukare, som följer med när han blir lovad en ö att vara ståthållare över. Don Quijotes hjärta är dedikerat till Dulcinea, en förnäm flicka som enligt Don Quijote är förtrollad av en ond trollkarl.

Tillsammans ger de sig ut, Don Quijote och Sancho Panza, för att frälsa världen ifrån ondo. Allt kan hända, och allt händer i denna roman. Redan från första sidan är Don Quijote omåttligt rolig. Alla känner till scenen när Don Quijote slåss mot väderkvarnar, i tron att de är jättar. Det är oftast så Don Quijote upplever sin omvärld; ett enkelt värdshus är en gyllene borg, några munkar är trollkarlar som rövat bort oskyldiga prinsessor, en barberare är en ond riddare som stulit Mambrinos hjälm. Mellan och under alla äventyr pågår en ständig dialog mellan riddaren och hans vapendragare, och fram växer litteraturhistoriens finaste vänskap. Don Quijote och Sancho Panza, som till en början verkar vara varandras motsatser, lär av varandra och liknar varandra mer och mer under berättelsen gång. Även om de ofta bråkar sinsemellan, så är de alltid lojala mot varandra.

Jag har aldrig läst en roman som låter två karaktärer ta så stor plats som Don Quijote och Sancho Panza gör i denna roman; bägge är på sina sätt hjältar i romanen. I en roman av Don Quijotes omfång borde det vara omöjligt att inte trötta ut läsaren, med tanke på hur lite utrymme som ägnas åt andra karaktärer, men faktum är att det varken tar 100 sidor att komma in i romanen eller 300 sidor att tröttna på den. Tvärtom är vartenda kapitel ett nöje att läsa och man tröttnar aldrig på de två hjältarna. När boken är slut önskar man att Cervantes hade skrivit ytterligare en del. Eftersom han inte gjorde det återvänder man förr eller senare till boken.

4. Proust, Beckett, Marquez, Mann, Flaubert, Dostojevskij. Listan på författare som direkt influerats av Don Quijote kan i princip göras hur lång som helst. Listan på författare som indirekt, via andra författare, influerats av Don Quijote, innehåller i stort sett alla västerländska författare av värde sedan mitten av 1600-talet. Lägg därtill att Shakespeare med största sannolikhet läste och lät sig inspireras av Cervantes. Bägge dessa författare levde samtidigt, kanske dog de på samma dag. Det kommer att krävas en ny tidsålder innan två samtida författare kommer att påverka litteraturen i lika hög grad som Shakespeare och Cervantes en gång gjorde.

5. När jag undervisade i spanska på högstadiet och för mina älskade elever föreläste om Cervantes och hans roman lärde jag dem ett citat av Harold Bloom som de fortfarande bär med sig och som antyder romanens storhet: ”Don Quijote har samma litterära sprängkraft som den hebreiska bibeln.” Enligt den spanske filosofen Unamuno är Don Quijote Spaniens rätta bibel och Don Quijote en Kristus för oss sekulariserade. Jag önskar att jag själv kunde komma på ett omdöme om denna bok som på samma sätt inringar Don Quijotes väldighet.

När man talar om denna roman är det ofrånkomligt att använda religiösa termer. Jag tror att det beror på att litteraturen till viss del har tagit över religionens roll i en sekulariserad värld, åtminstone för vissa av oss. Vi stärker våra jag, inte med hjälp av religiösa riter men med och genom vår läsning. Jag menar inte att man blir en bättre människa, vilket verkar vara den troendes mål, genom att läsa mycket (kanske blir vi rent av sämre människor, i social och religiös bemärkelse, av att läsa skönlitteratur). Däremot tror jag att läsning kan vara ett sätt att komma närmare sig själv. I detta syfte är Don Quijote oumbärlig. Och om man någonsin tvivlar på varför man läser skönlitteratur, så räcker det med att läsa några kapitel ur Don Quijote för att skingra tvivlen.

6. Den som anser att Don Quijote och Sancho Panza är rakt igenom löjliga (vilket vissa hävdar), den som försöker ställa sig över dem och skrattar åt dem förstår inte den här romanen helt och hållet. En sådan läsare är antingen okänslig eller så känner den inte sig själv tillräckligt väl. Den som ser sig själv i Don Quijote och Sancho Panza, och dessa i sig själv, den som skrattar åt Don Quijote och Sancho Panza och samtidigt åt sig själv har kommit längre.

7. Den som i sitt eget liv får uppleva en vänskap som den mellan Don Quijote och Sancho Panza är en lycklig människa.

För övrigt är Jens Nordenhöks översättning lysande.

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Borges ad infinitum
• Världsbokdagen och alla andra bokdagar
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Fascinerande dagböcker