Om Daniel Kehlmann känt en plikt att skriva om livet under nazisternas välde, är åtminstone inte för mig någon högoddsare. Och så har det nu blivit. I hans senaste roman som på svenska fått titeln Ljusspel utspelar sig huvudhandlingen 1934 – 1945. I berättelsen möter vi den tysk-österrikiske regissören G W Papst som i början av 1930-talet vistas i Hollywood och som sedermera regisserar en film med fiasko som resultat. Varpå han och familjen reser tillbaka till Europa. Familjen har för säkerhets skull utresedokument, visa och båtbiljetter för en återresa till USA men i den vevan nås han av beskedet att hans mamma är svårt sjuk i den österrikiska landsorten. Året 1939 besöker han och familjen sin mamma och de överrumplas av de stängda gränserna den 1 september.

De kommande händelserna tar form inte bara inom fantasins ramar utan också av sådant som skett i Pabsts liv, åtminstone i den utsträckning hans konstnärskap återfinns i arkivmaterial och levnadsteckningar. Kehlmann korsklipper scener om konstnärliga ambitioner och de psykologiska konsekvenser som följer av att anpassa sig, vilka är mer komplicerade än man kan föreställa sig. Skickligt iscensätter han hur sonen går med en sten i handen för att skada sin mobbare eller hur frun motvilligt deltar i en bokcirkel med nazisttanterna som efterfrågar den rätta åsikten om boken de läst.

Kehlmann är en av våra västerländska berättare som inte har som ambition att väcka läsarens empati eller för all del lyfta fram den rätta moraliska hållningen. Det är med distans och med lakoniska skisser av bifigurer som tidens samhällsklimat målas upp. Det vore enkelt att skildra Pabst som en undfallande medlöpare men han säger ju faktiskt nej flera gånger. Fokus ligger på en vilja att bidra till filmkonstens utveckling och en smula handlar det om att familjen måste hållas vid liv.

Kehlmann är allra bäst på att skildra människor som talar förbi varandra. Det är ett smärtsamt ordinärt beteende och prosan fylls av kallprat och någon
gång är replikerna skrattframkallande, som här när älskarinnan dumpar Pabst:

Man tror alltid att förtvivlan ska ha ihjäl en men med lite lönnsirap ser livet annorlunda ut.

Kehlmann har också en skarp blick på hur beroende konsten är av finansiärer. Är du regissör och står vid poolen i Hollywood eller har
blivit kallad till besök hos den tyske propagandaministern är det överraskande hur lika situationerna är sett med regissörens ögon. Pabst försöker tala om för sina amerikanska kollegor att manuset han tilldelats inte håller måttet.
Producenterna är vana kommersiella aktörer men ur ett konstnärsperspektiv är de medvetet korkade som ett led i det coola varumärket:

Vi hör vad ni säger, sa Jake.
Vi förstår, sa Bob.
Men nu är det så, sa Jake.

Och i rummet hos propagandaministern:

”Jag beklagar verkligen, sa Pabst. ”Av rent hälsomässiga skäl känner jag mig inte kapabel – ”
”Ingen fara!” avbröt ministern. ”Käre Pabst, min förträfflige herre, lugn bara lugn! Vi godtar er ursäkt och tar emot er med glädje! Det är aldrig för sent”
”Jag gör inga fler filmer!” utbrast Pabst.
”Den valsen går jag inte på. Ni har kommit hem till Riket. Ni vill göra filmer. Inte politiska filmer, utan idealiska. Konstnärliga filmer. Sublima filmer. Filmer som talar till tyska hjärtan i goda, djupa metafysiska människor. Djupa filmer för djupa människor! Och det vill vi med. Kasta fram ett stort nej mot den amerikanska dussinvaran, det kommersiella skräpet.”

Pabst levde i de värsta av tider. Men på något vis har Kehlmann klippt ihop sin historia på ett sätt som gör att jag tänker på min egen samtid. Hur överlever konstnärer idag i USA och i Ryssland? Inte alla har råd att framföra öppen kritik mot sina respektive regimer.

Similar Posts:

• Ospännande och platt
• Med ljusets hastighet
• Motstånd och feghet
• Med en bit kvar till skräcken
• Fortsatt strul för Populärmusik från Vittula

Lind har onekligen försökt ett tag. Sin första Hasse och Tage-biografi skrev han enligt förordet i den här boken redan som tolvåring, och sen har han bara fortsatt. Specialarbete på gymnasiet. Uppsats på universitetet. Sommarpratat i Sveriges radio. Skrivit biografi över Hasse Alfredson.

HasseåTage: Humorparet som roade och retade Sverige har inte samma biografiska fokus, utan handlar mer om det de producerat. Om texter, sånger, revyer, filmer och tv-program, men också om inspiration, sammanhang och kritik.

Kapitlen består av kronologiskt ordnade nedslag i parets långa gemensamma karriär, men är inte riktigt en traditionell översikt utan just nedslag. Det gör att målgruppen svajar lite. Å ena sidan förklarar Lind sammanhangen så att humorn blir begriplig (om det alltid också innebär rolig kan man diskutera) även för läsare som inte var med när det begav sig. Å andra sidan ger upplägget kanske inte den allra första bok man ska läsa om Hasse och Tage. Då vill man kanske börja med just en mer översiktlig helhetsbild.

Undertecknad har väl läst en hel del om dem vid det här laget, men jag tycker ändå att Kalle Lind har något att tillföra. Här passar hans förmåga att plocka fram även det obskyra bra. Han tar också ett nutida grepp om duon och ställer frågor om såväl nutidens som dåtidens värderingar. Håller det här fortfarande? Känns det gubbigt och daterat? Var det faktiskt kontroversiellt i sin samtid?

Lind har gett boken undertiteln ”Humorparet som roade och retade Sverige” och hur de faktiskt kunde reta är ett roligt inslag. Nej, Hasse och Tage var faktiskt inte bara mysroliga. Ibland blev folk förbannade också. Ibland borde de kanske ha blivit mer förbannade än de blev: ”till Hasseåtages förtjänster hör en förmåga att mildra, eller linda in, sina grovheter och försmädligheter i vänliga uppsyner och delikata melodier”.

Kalle Lind lyfter fram hur herrarna Alfredson och Danielsson var både och. De kunde använda humorn som vapen. De kunde också låta humor vara humor i sin egen rätt. Bara vara larviga för att det var kul. Samtidigt som det kanske vidgade utrymmet för vad som gick att säga i TV eller från en revyscen en smula. Eller så kunde de anordna en rolig manifestation mot exempelvis militärdiktaturen i Grekland – ”välj alltid glädje framför fascism”, som Lind sammanfattar budskapet.

Av alla hans förklaringar av vilka skämten egentligen drog sin inspiration ifrån lär jag mig nog både att det såklart fanns en massa konkreta influenser som jag har missat, och att de faktiskt inte alltid behövs för att det ska vara roligt. De bästa skämten sätter helt enkelt fingret på mänskliga beteenden på ett sätt som är större än sin historiska kontext.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Svårslagen folkhemsk humor
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Mästare på svenskspråkiga limerickar

Helst skulle jag ju bara vilja utgå ifrån att en begåvad, smart och framgångsrik – och ja, vacker – kvinna blev respekterad för allt detta, men jag är tillräckligt gammal för att mycket väl minnas hur långt ifrån sanningen det varit. Jo, Dolly Parton har länge varit en ikon, men först på senare år en brett respekterad sådan. Dessförinnan bestod det ikoniska snarare i hennes stora blonda hår, stora bröst och lantliga dialekt. Bimbon.

Vilket naturligtvis säger betydligt mer om omvärldens intelligens än om hennes.

För det är ju inte Parton som har förändrat sig, utan vi som ser och lyssnar på henne. Vi som ganska hastigt och lustigt insett vilket imperium hon har byggt upp, vilken enorm låtskatt hon har skapat. Hon själv – med sitt egensinniga sätt att klä sig (enligt egen utsaga baserat på den vackraste kvinna hon visste som barn, traktens prostituerade), sina smarta, avväpnande repliker och intressanta satsningar – är ju precis densamma.

När den amerikanska journalisten Sarah Smarsh tar sig an Parton är det på ett djupt personligt sätt. Hon skildrar hennes karriär, med beundran men utan att bli alldeles okritisk, och hon skildrar de kvinnor för vilka Parton länge framstått som en förebild, eller kanske snarare: som någon som ser dem och som skriver om deras tillvaro. Det handlar om kvinnor som Smarshs egen mamma och mormor, om fattiga, mestadels vita amerikanska kvinnor med hårda, dåligt betalda jobb och inte sällan stormiga relationer.

Smarshs bok inleds med dedikationen ”Till mormor Betty”, och jag måste säga att den här kvinnan är en lika stor behållning i min läsning som titelpersonen. Betty är jämngammal med Parton, och kan verkligen sägas tillhöra ”kvinnorna som levde hennes låtar”. Att sjunga med, skratta och gråta till Partons låtar i bilen tillsammans med Betty eller med sin mamma hör till Smarshs återkommande barndomsminnen. Man pratade inte alltid om livets alla svårigheter och smärtor, men man lyssnade till Dolly Parton tillsammans och bara visste.

Betty var 34 år när hon fick veta att hon skulle bli mormor. När hon var 32 hade hon skiljt sig från inte mindre än sex män:

Den första sköt henne. Den andra kidnappade hennes son. Den tredje krossade hennes käke. Den fjärde var en kortvarig affärsuppgörelse: hon kunde visa för domstolarna att hon hade en make, vilket en advokat hade insisterat på när hon försökte få tillbaka sin son, och han, som invandrat från Mexico, kunde få amerikanskt visum. Den femte visade sig vara irreparabelt känslomässigt märkt av sin tjänstgöring i Vietnam. Den sjätte klagade ständigt på Betty och min mamma, som vid det laget var tonåring.

Så Betty stack, gång på gång. Hon kände inte till feministisk teori eller begreppet patriarkat, konstaterar Smarsh: ”Hon visste bara att hon inte tänkte låta någon man, stad eller chef behandla henne eller hennes barn illa.” Och om läsaren vill invända att Betty kanske var en rastlös person, kanske till och med drogs till trubbel och elände, ja, då konstaterar Smarsh bara torrt att ”då underskattar man hur mycket elände en fattig kvinna på 60-talet kunde drabbas av”.

Kanske passar inte den här personliga, lite spretiga berättelsen om en ikon och hennes lyssnare alla. Jag har läst recensenter med invändningar mot spretighet och mot att kanske inte vartenda skrivet ord om Parton tagits i beaktande, men jag kan inte riktigt se den poängen. Det här är ju ingen forskningsöversikt eller akademisk avhandling. Det är en personlig essä om klass, samhörighet och om en sorts feminism som, på gott och ont, sällan ikläder sig ordet feminism, men som handlar om längtan efter och kravet på att få behandlas som en människa. Och om styrkan i att få höra och se det egna livet skildrat i musik, på scen och film.

Similar Posts:

• Så mycket mer än bara bröst
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Att förändra eller förändras
• Skål för jämställdheten!
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

När man skriver recensioner professionellt får man sällan själv sätta rubriken till texten. Man bara håller tummarna för att det inte ska bli dumt. På dagensbok.com skriver vi däremot våra egna rubriker, och jag tror inget får en att känna sig fullt lika nöjd med en text som när man har fått till en riktigt smart, träffsäker och gärna lite rolig rubrik.

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen

Det går inte att förneka att televisionens inträde har förändrat litteraturens villkor. Helt plötsligt kan våra hjältar få liv och stiga in i våra vardagsrum. Det här kan få oanade konsekvenser. Lika självklart som att Robin Hood är en gladlynt röd räv (för vissa kanske Kevin Costner, o hemska tanke) är Ivanhoe synonym med en bleksiktig Anthony Andrews i en färgglad men märkligt håglös TV-film från 1982. I denna kalkon figurerar en dumsnäll Lady Rowena med ögonbryn bröderna Gallagher hade varit stolta över, Sam Neill som den suktande tempelriddaren Brian de Bois-Gilbert och en ständigt bakfyllesvettig George Innes som Wamba, son av Witless (för övrigt historiens VERKLIGE hjälte).

För sådan är den svenska traditionen; varje jul visas historien om Wilfred av Ivanhoe och hans hjältedåd i Rickard Lejonhjärtas tjänst. Varje år ser vi tappre Wilfred vinna tornerspelet och bli skadad, Wamba modigt ta sin herres plats i fångenskap, Brian Gilbert offra livet för kärleks skull och Ivanhoe välja blonda töntiga Rowena med ögonbrynen framför coola, snygga Rebecka med välansade dito.

Lika besviken blir man varje gång. Kanske att i år, i år vågar han släppa sargen och välja rätt, kanske i år. Men förgäves. Hjälten väljer den blonda, så är det bara.

Men det är svårt att se Andrews med de plutiga läpparna som hårdför korsfarare. Andrews är en dandy, se bara Brideshead Revisited, där är han i sitt rätta element.

Förvånande nog är bokens Ivanhoe ännu träigare än filmens. Mest ligger han och är skadad, och deltar inte i handlingen. De hjältedåd han uträttar verkar mest ske av en slump, och av kampen för Rebecka blir det inget, eftersom Gilbert dör av brustet hjärta.

Hjältarna är istället Wamba men även svinaherden Gurth och naturligtvis Svarte Riddaren.

Som romantisk hjälteroman är Ivanhoe svåröverträffad. Scott verkar under en guldålder för engelsk litteratur och betraktas som skaparen av den moderna historiska romanen. Stoffet han spinner av är välkänt: Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen, Rickard Lejonhjärtas fångenskap efter korstågen och hans bror Johns förräderi, tempelriddarnas makt och korruptionen detta medförde samt förföljelsen av det judiska folket, en verklighet även under Sir Walters livstid.

På något sätt lyckas Scott få liv i de slitna legenderna, här liksom i Rob Roy, och han gör historien till sin egen. Det han har, tar han och formar till en vacker och odödlig saga om kärlek och hjältemod.

Similar Posts:

• Släpp sargen, Pretty Boy
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet

Handlingen är inte det viktiga i den här romanen. Det är snarare huvudpersonen, som berättar om sin verklighet i jagform, som är bokens stora behållning. Rösten är ivrig, hungrig, på gränsen till desperat. Mycket fysiska känsloförnimmelser, lukter och detaljer som gör mig närvarande i berättarens kropp och omgivning.

Det finns massor av kroppar på tåget och alla har stora taggar på sig. De beter sig som om de har som mål att sticka mig.

Ju mer hen berättar desto mer tror jag på henom, samtidigt som verkligheten blir allt mer overklig. Hen försöker förstå världen bland annat med hjälp av Wikipedia och vissa kapitel liknar vad jag tolkar som medvetet dåliga skoluppsatser där en massa fakta rabblas upp. Det gör mig full i skratt och samtidigt irriterad. Efter ett kapitel om Isabel Allende och magisk realism vet jag inte längre vad som har hänt i verkligheten och vad som bara hänt i berättarens huvud. Men det känns också som ett medvetet val av författaren.

Karaktärerna är i vilket fall trovärdigt skildrade, särskilt Helena. Jag lider med huvudpersonen och kan känna igen mig i den där våldsamma förälskelsen – delvis på avstånd – som inte går att stoppa. Helena beter sig som en ”typisk snubbe”, struntar i sin flickvän som precis fött barn, ger sig iväg på en resa, ger otydliga signaler till berättelsens huvudperson. Kallar henom för ung och lovande, använder henom som filmassistent och en person att lasta av sig sina problem på. Samtidigt fortsätter huvudpersonen att fantisera, ser Helena som en modersfigur och skriver även filmmanus där det finns erotiska mor- och dotterrelationer.

Att huvudpersonen är filmstudent är väl förankrat i berättelsen. Förutom att det finns manusbitar insprängda i texten, finns ett kapitel i tre omtagningar. Början är likadan, men sluten är olika. Jag tolkar det som att det är upp till läsaren att bestämma hur det ska gå. Ibland får jag även känslan av att huvudpersonen vill att livet ska vara ett filmmanus med givna roller, tills någon drämmer henom i huvudet med en bok och skriker wirklichkeit.

Similar Posts:

• Drömskt och glasklart
• Kliande klåda i fyrtio nätter
• Om kött och pixlar
• Bliv vid din läst eller kasta loss
• Ava Hashemi som aldrig blir kär

Hövdingen Jhil kan inte längre agera pilot. Han ligger till sängs allt mer förlamad för var dag som går, ett öde många drabbas av eftersom Vindarnas dal är utsatt för giftiga sporer från ”den korrumperade skogen”. Stora delar av denna framtida värld är obeboelig för människor, på grund av en global naturkatastrof för länge sedan. Människorna för en ojämn kamp mot de utdragna effekterna av miljöförstöringen. De måste bära andningsskydd och desinficera sig så att inte gifterna får fäste på beboeliga marker.

Nausicaä är en skicklig pilot och hon betraktas av hela sitt samhälle som framtidshoppet. Hon har en särskild förmåga att få kontakt med allt levande. I en krypta under borgen lyckas hon odla vilda plantor som inte sprider några gifter, kanske en ledtråd till en lösning på miljökrisen? Men redan i berättelsens början förklarar Torumekierna krig mot Dorokerna i söder och Vindarnas dal måste mobilisera.

Nausicaä drar i fält. Hon rattar kanonskeppet som släpar ett slags segelflygande pråm efter sig. I den finns understödjande manskap, förnödenheter, ammunition och Kai som är en sorts struts att rida när det vankas strid i det Torumekiska kavalleriet. Det är en omsorgsfullt byggd värld Hayao Miyazaki, mest känd som filmskapare, tecknar fram: en värld av maktlystna feodalherrar, luftburna krigsskepp och mystiska insektsarméer. Den som sett Miyazakis filmer känner igen den gränslösa fantasin.

Läsare av manga känner också igen estetiken. Svartvita sidor, ingen färgläggning. Stora, uttrycksfulla ögon. Blixtrande action. Varje sida har mellan tre och tolv serierutor. Detaljerade händelseförlopp, exempelvis närstrid eller känsloladdade möten, skildras noggrant över en lång rad rutor. Det förekommer många eleganta växlingar mellan närbilder och panoraman. Det är tätt berättat. Och läsningen sker baklänges för en västerlänning. Även serierutorna läses från höger till vänster – uppifrån och neråt – vilket kan ta en stund att vänja sig vid.

Hayao Miyazakis penna har en fantastisk precision. Han kan i en liten serieruta fånga masscener där läsarens blick genast fastnar på rätt detaljer. Han besitter en effektiv förmåga att föra handlingen framåt och växlar smidigt mellan scener utan att behöva tillgripa några förklarande texter.

Berättelsen har många goda kvaliteter. Karaktärer etableras och utvecklas. Det gäller i synnerhet hjältinnan, men även flera av bifigurerna. Svarta personlighetsdrag skildras nästan aldrig platt. Flera ondsinta rollfigurer mildras under händelseförloppet och transformeras på ett intressant och trovärdigt sätt. Nausicaä berör dem hon möter. Mysterier etableras och avslöjas gradvis, möjligen med några halvlösa trådar på slutet. Berättelsen är ändå förunderligt sammanhållen om man betänker att den ursprungligen publicerats bit för bit under en tolvårsperiod.

Två inspirationskällor till hjältinnan har Hayao Miyazaki berättat om. Dels den grekiska mytologins Nausicaä, hon som vårdar Odysseus sår på ön Scheria och ger honom kläder och goda råd. Dels en saga från 1100-talet om en japansk prinsessa som förvånade alla med sitt egensinniga intresse för insekter och upprörande likgiltighet inför skönhetsidealen.

Miljön lär Miyazaki ha fått upp ögonen för i och med kvicksilverförgiftningen av havet utanför staden Minamata på 1950- och 1960-talen. Den drabbade tusentals människor som åt av lokalt fångad fisk och skaldjur. Omkring 2000 dog. Kanske har även atombomberna över Hiroshima och Nagasaki haft betydelse för skildringen. Dorokerna utlöser en katastrof när de försöker bekämpa Torumekierna med biologiska stridsmedel och tappar kontrollen över sina egna vapen.

Nausicaä från Vindarnas dal blev film på 1980-talet. Filmen bygger på de första två av totalt sju böcker. Tyvärr är mangan inte översatt till svenska. Sedan några år tillbaka finns en lyxutgåva i engelsk översättning i två rejäla inbundna volymer.

Det har gått flera decennier sedan Nausicaä kom till. Miljöfrågorna har fått allt mer uppmärksamhet och rubbningen av klimatet har tillkommit som akut problem. Berättelsen om postapokalypsens människor i Vindarnas dal och deras kamp för överlevnad har därmed närmast en ökad aktualitet.

Similar Posts:

• Friskt och blandat
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Genremix på gott och ont
• Antikapitalism för miljöns skull
• USA:s miljöhistoria samlad

Bokens titel till trots så spelar Sucksdorff på sin höjd en (föga smickrande) biroll i den här boken. Här skildras nämligen just Toninhos uppväxt i 1960-talets Brasilien, liksom vad som hände i filmens efterdyningar sett ur Toninhos perspektiv. Det är en tragisk historia, sprungen ur en uppväxt i en fattig familj i en favela (kåkstad) i Rio. Chansen att få spela med i Sucksdorffs film föder förhoppningar om ett bättre liv hos såväl Toninho som hos de andra barnen som spelar med i filmen. Men Sucksdorffs alla löften infrias aldrig. Några pengar kommer aldrig barnen till del, möjligen eftersom en mellanhand verkar sno åt sig dem. Det är av den anledningen som Toninhos mamma – hårt pressad av fattigdom – inte ser någon annan möjlighet än att skicka iväg sonen till Sverige, när möjligheten att han ska få bo hos en svensk fosterfamilj realiseras. Med separationen från sin biologiska familj följer också en sorg och saknad, något som följer Toninho ända in i vuxenlivet.

Författaren har haft en unik tillgång till information, då hon är dotter till just Toninho, som här har låtit sig intervjuas för boken (även om författaren i en passus mot slutet av boken låter antyda att han kanske inte alltid var så pratsam om sin historia). Boken är huvudsakligen skriven i tredje person; författaren skriver företrädesvis om Toninho (och Paulinho), snarare än att låta dem själva direkt komma till tals. Det gör att boken ibland, paradoxalt nog, kan kännas mer distanserad än den kanske egentligen är. Det är synd för en potentiellt så intressant historia.

Similar Posts:

• Utvandrarna – fast till Brasilien
• Goethe!
• Dagen efter ”En dag”
• Om en mamma, och ett samhälle
• Jorden runt med andan i halsen

Na-o-mi, ljuset i mitt liv, elden i mina händer. Läpparna tar en resa mot varandra och slutar vid ”mi” i ett igenkännande leende. Det är samma historia vi läst så många gånger förut, om den självutnämnda gentlemannen som åtar sig att uppfostra ett ovanligt vackert barn för att sedan nästan på hennes begäran dra in sin erigerade penis i far-dotter-relationen. Det finns så många liknelser i böckerna att man nästan inte kan läsa Naomi utan att läsa om Lolita – vår berättare Joji för till och med dagbok där han betraktar sin dotters kropp rätt ner i porerna.

Tanizakis böcker behandlar hur människor drabbas av och hanterar mötet mellan det japanska och det västerländska, men de har andra återkommande teman. Naomi har starka erotiska inslag och har smak av sadomasochism och förnedring som återfinns i flera av hans böcker. Detta gäller inte minst i hans illa dolt självbiografiska bok Somliga föredrar nässlor vari huvudkaraktären öppet accepterar och uppmuntrar sin hustrus erotiska äventyr med en älskare medan han själv tankfullt betraktar sin svärfars trettio år yngre konkubin, Ohisa. I Nyckeln (även filmad av briljante Tinto Brass) underkastar sig en hustru sin erotiskt besatta make trots sitt äckel, medan hon sedan finner nöje i att mer eller mindre öppet ta sin dotters fästman till älskare och förnedra sin lycklige make. I Kvicksand blir en ung hemmafru besatt av en väninna och inleder ett förhållande med henne som efter en tid utvidgas till att inkludera hemmafruns make. Jag kan ge flera exempel som känns lika woke som den dag de skrevs. Ingen kan anklaga Tanizaki för att vara vare sig heteronormativ eller monohetsande.

Ohisa är en flicka som uppfostrats av sin sugar daddy till att bli hans perfekta kvinna, liksom Naomi uppfostras av Joji och Murasaki uppfostras av Genji. Detta att män adopterar unga flickor och uppfostrar dem till lydiga sexdeltagare och förfinade damer är ett fascinerande ämne. Idag behöver en man bara köpa en real doll men på den gamla goda tiden behövde han få tillåtelse från familjen och sedan ägna åratal att kultivera den knoppande kvinnan. Inte ens då är man säker, dessutom. Både Naomi och Dolores avskyr sina respektive fäder, en inte helt ovanlig reaktion även utan incest, inte minst eftersom dessa män genomgående är totalt motbjudande (Elvisfans, don’t @ me).

Similar Posts:

• Kärlek i coronans tid
• En sexuell utvecklingshistoria
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• En guide till sexuell frihet

Jag såg filmen strax efter att den gått upp på bio förra hösten, och även om jag fortfarande älskar allt som har med Harry Potter att göra, så kändes magin inte lika stark längre. Det var en välproducerad och vacker film, med otroliga miljöer, en rejäl dos nostalgi, och charmiga karaktärer. Men handlingen? Det fanns inte särskilt mycket handling, tyvärr. När jag såg filmen kunde jag ha lite överseende med brist på vettig handling, eftersom den var underhållande ändå, men när jag läser manuset i bokform så är bristen på handling det som sticker ut mest.

I Grindelwalds brott bryter sig den onda trollkarlen Grindelwald ut från fängelset, och börjar samla anhängare i Europa. Dumbledore skickar iväg Newt Scamander för att hitta och hjälpa pojken Credence, som magiska myndigheter vill döda, och som Grindelwald vill värva. Det är inte riktigt tydligt varför Credence är så viktig, utöver att han eventuellt har ovanlig stark magisk förmåga, men ingen ifrågasätter hans nyckelroll. Ingen ifrågasätter särskilt mycket överhuvudtaget, karaktärerna bara rusar från en plats till en annan och gör sin grej, och drar snabba slutsatser som lika snabbt leder dem till nästa grej och nästa slutsats.

En sak som är oerhört irriterad i Grindelwalds brott är all queerbaiting. Efter att J.K. Rowling avslutat Harry Potter-serien avslöjade hon att Dumbledore var gay. Kritiker sa att det var väldigt behändigt att hon fick HBTQIA-poäng genom att avslöja något sådant, men utan att riskera bojkott eller kritik genom att skriva det i böckerna. Jag ville gärna tro det bästa om Rowling, och tänkte att det var en bra sak att säga även om hon inte kom på det förrän hon skrivit klart böckerna. Men nu när hon har en ny chans att berätta om Dumbledores liv (och om relationen mellan honom och Grindelwald) så är det väl självklart att det ska vara med i berättelsen? Nej, inte enligt Rowling. Det enda vi får är uttalandet ”vi var mer än bröder”, och några längtansfulla blickar. Tillräckligt mycket för att skapa uppmärksamhet och intresse bland HBTQIA-personer, men långt ifrån tillräckligt för att behöva hantera kritiker som inte gillar att se homosexuella män på film. Jag är besviken, och jag är trött på allierade som Rowling som fegar ur istället för att ta ställning.

Älskar man Harry Potter lika mycket som jag har man förmodligen redan köpt och läst den här boken. Har man en något svalare inställning till hela fenomenet kan man se filmen istället. Skådespelarna gör ett bra jobb och lyckas ge liv och charm till karaktärerna. I boken är de bara platta. Kanske är det för att filmmanus är svårlästa, och svåra att förlora sig i, kanske är manuset bara inte särskilt bra. Hursomhelst är det här en bok man lika gärna kan skippa.

Similar Posts:

• En illustrerad dos magi
• Harry Potter för de redan frälsta
• Fantastiska nördigheter och var man hittar dem
• Vem gillar Rowling?
• Potter-konceptet börjar kännas slitet

Det är inte det enda Klan-mannen i telefonen inte vet om Ron Stallworth, som besvarat en annons från klanen med så låga förhoppningar att han till och med uppgett sitt riktiga namn. Men den Stallworth mannen i telefonen försöker värva till den ökända rasistiska rörelsen är inte bara polis, han är också svart.

Det här blir upptakten till en undercover-operation där Stallworth och hans kollegor infiltrerar Ku Klux Klan, en rätt osannolik historia som nyligen blivit storfilm i regi av Spike Lee. Till grund ligger ändå den här boken, Ron Stallworths självbiografi om operationen.

Det är ingen enormt välskriven bok, det ska sägas. Det finns en del upprepningar, det finns en och annan klumpighet som andas jag-var-cool-1978 och som man kanske tycker att förlaget kunde räddat författaren ifrån med tanke på att boken faktiskt gavs ut först 2014. Inte minst ägnas en del utrymme åt att spy galla över dåliga kollegor som egentligen har rätt lite med handlingen att göra.

Klart läsvärd är Black Klansman förstås ändå, just för att den är verklighetsbaserad. Ja, filmen är klart bättre, men det är intressant att veta vad den bygger på och vad som är eftergifter för storfilmsformatet. Vad Stallworth också gör är att sätta in berättelsen i lite mer av sitt sammanhang, både i det egna livet, i polisverksamheten som sådan, och i Ku Klux Klans moderna historia.

Det är här berättelsen bränner till riktigt, tycker jag, och får en obehagligt hög grad av nutidsrelevans. På 1970- och 80-talen var klanen nämligen inne i en omstylningsprocess: med civiliserad, välartikulerad debatt och prydliga kostymer ville man bli mer mainstream och aktivt använda det demokratiska systemet. Ledaren David Duke (som personligen skrev under Ron Stallworths medlemsbevis och gissningsvis ångrade det) ställde upp i guvernörsval och satt i en period i delstaten Louisianas representanthus för republikanerna. Genom att framstå som mer rumsrena (samtidigt som gräsrötterna fortsatte som förut med korsbränningar och våldsdåd), var man med och vred hela den politiska agendan alltmer högerut.

Låter det bekant?

Similar Posts:

• Vit eld stör, men berör den?
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”
• Deckare med bredd och djup
• Fängslande grå polisvardag
• En våldtäktsutrednings utsatta och hjältar