Du som hyser en hemlig dröm om att jobba i bokhandel kan veckovis hyra rum ovanpå The Open Book, vilket också innebär att du förväntas sköta ruljansen en trappa ned. Ett roligt och annorlunda arrangemang, som blivit populärt till den grad att rummen är uppbokade åtskilliga år framöver.

För egen del såg jag med förväntan fram emot att få ta del av fler underhållande anekdoter från The Bookshop i Shaun Bythells nya bok med titeln Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel. Det var därför inte utan att jag en smula klentroget glodde på den ”magerlagda” bok som jag fått i min hand.

När jag sedan läste att bokhandlaren till sin egen förvåning saknat det mänskliga utbytet under pandemin frågade jag mig oroligt om detta inneburit att han blivit vänligare inställd till mänskligheten. Lättad kunde jag redan efter ett par lästa sidor konstatera att så inte är fallet.

Shaun Bythell påminner en del om Bernard Black, innehavaren av antikvariatet Black Books i den obetalbara brittiska komediserien med samma namn. Märkligt nog är affären ständigt full av människor, som han gör sitt yttersta för att förolämpa.

Bythell har i sin nya bok delat in sina kunder i sju huvudkategorier med underavdelningar, vilka han försett med latinska namn. Fast han använder inte benämningen kunder, utan ”människor du träffar på i en bokhandel”. Kanske på grund av att många av dem inte vistas där i syfte att köpa något. Som paret som dumpade sina småbarn i barnavdelningen för att sedan smita iväg på en shoppingrunda. De återkom fullastade med kassar just som personalen var i färd med att kontakta polisen.

Somliga grupper, som ”plågoris” ”egenutgivna författare”, och ”snåljåpar”, är välbekanta även för en annan som arbetar på ett folkbibliotek.

Min erfarenhet av de egenutgivna författarna är att de inte sällan är narcissistiskt lagda. De donerar sin bok till biblioteket för att sedan med jämna mellanrum höra efter ifall den blivit utlånad.

Likaså snåljåparna frekventerar flitigt biblioteken. Snikenheten kan ta sig uttryck på så vis att besökare anser sig endast ha fått två av de tre gratisutskrifter som hen dagligen är berättigad. Efter att ha skällt ut personalen efter noter väljer vederbörande att återkomma dagen efter. I stället för att – gud förbjude – punga ut med 2 kronor.

Andra i mitt tycke förbryllande kategorier är nummer fem: ”skäggiga pensionärer” (omfattande både män och kvinnor), med underavdelningarna ”pensionärer i röda byxor”, ”lycraklädda” samt ”prylbantare”. Men med ”gnällspikar”, ”visslare”, ”snörvlare”, ”nynnare” och ”fjärtare” är jag på banan igen.

Böcker med bokhandelstema är – i mitt tycke – en sympatisk företeelse. Jen Campbell har sammanställt kunders knepiga förfrågningar i böcker som Bokhandelsblues: kunden har alltid fel (2012) (Weird things customers say in bookshops) och More weird things customers say in bookshops.

Flaggskeppet i genren är förstås Shakespeare and Company, vilket är namnet på den legendariska bokhandel som amerikanskan Sylvia Beach öppnade i Paris 1919 och som blev samlingspunkten för författare ur den förlorade generationen, vilken bland andra bestod av James Joyce, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald och Ezra Pound.

Min egen favorit förblir den hjärteknipande Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road, där läsaren får ta del av en autentisk tjugoårig brevväxling mellan den amerikanska bokmalen Helene Hanff och antikvariatsföreståndaren Frank Doel på Marks & Co i London.

På senare år har det också blivit populärt att förlägga feelgood-romaner till bokhandelsmiljö. Jenny Colgans serie om Den lilla bokhandeln, Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive, Den lilla bokbussen i Provence av Nina George och serien om Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling för att nämna några exempel.

När Shaun påstår att man väljer bokbranschen för man är ”illa rustad för att hantera det normala livets stress” inser jag att mitt jobb är väsensskilt från hans. Att hans störningsmoment är en västanfläkt av stöket på ett nutida folkbibliotek.

Bokhandelspersonalen beskrivs som speciell, snudd på excentrisk, på ett sätt som det (tyvärr?) inte längre finns utrymme för på våra svenska folkbibliotek, där vi förväntas vara utbytbara och där teamwork och arbetsuniformer är melodin för dagen.

Benämningen ”branschens fotfolk”, som ”befinner sig i frontlinjen” och ”får ta stöten” skriver jag däremot helhjärtat under på. I synnerhet som biblioteken fått alltfler anställda, som sällan syns på golvet. En växande skara informatörer, IT-folk, dekoratörer, statistiker etcetera. Medan själva basverksamheten tycks bli alltmer perifer.

Vilken kundkategori tillhör du själv förresten? Eller vilken typ av personal? Boken får – förmodligen helt oavsiktligt – en att reflektera över sitt beteende antingen framför eller bakom disken. Inte så illa, eller hur?

Om du inte redan har läst den första boken, En bokhandlares dagbok (2018), så föreslår jag att du börjar med den. Bok nummer två, Confessions of a Bookseller (2020), har tyvärr inte översatts till svenska ännu. Den tredje boken i serien, Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel (2021), känns lite för tunn för att stå på egna ben, men som uppföljare fungerar den utmärkt.

Similar Posts:

• Obscenity, who really cares?
• Salongskvinnor i skuggan
• Kabusa Böcker svarar på frågor
• Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.
• Iakttagaren Naipaul

ALLT

Sjukdomen kom till mig
Eller kom jag till den?

Minns det inte
men kan förnimma det

Högsommar
På väg hem
över slätten

Kroppen
alla nervknutar
öppnade sig

släppte in
allt

Så inleds Sila himmel, sila jord. Ett stilla, filosofiskt anslag som beskriver början av en utbrändhet. Diktens jag diagnostiseras alltså med utmattningssyndrom. Här finns drömmar och stormar. Intrycken svämmar över såsom en brand. De följande diktdelarna följer årstidernas växlingar. Jaget rör sig i naturen. Insuper skogen och djuren. Dikterna är lugna och eftertänksamma. De beskriver skeenden på ett ganska kliniskt vis. Blicken är vass och skärskådande.

När poesi är som bäst öppnar den upp världen. Den blir en nyckel till förståelse och enligt mig är poesi näring för både själ och kropp. Jag tycker mycket om sinnligheten i Landgrens bok. Det iakttagande och eftertänksamma tilltalar mig. Här finns även två dikter till andra poeter. Jila Mossaed tillägnas dikten RÅDJURET som handlar om en slags födsel. Även Göran Greider får en dikt. Den heter NANOKIRURGI och innehåller kropp och kalibrering.

Mitt i boken finns dikten KÖTTFABRIKEN. Jag minns inte senast när en dikt fick mig att börja gråta. Men denna gjorde så med mig. Som vegetarian sedan urminnes tider får slakterier mitt hjärta att krampa. Tvisten här är att allting går baklänges, vilken gör allting ännu starkare. Vi anländer bakvägen till fabriken och ser överfulla vagnar med vakuumförpackade köttstycken. De placeras på löpande band och varsamt prepareras de med fett och hinnor. Sedan fästes köttet på skeletten som hänger på krokar från taken. Nya kärl anländer med tarmar, lungor och hjärtan. Det är så drabbande och gör så ont det här. Den tre sidor långa dikten slutar så här:

Ute på framsidan backar en tom lastbil till
De yrvakna grisarna går baklänges
uppför rampen
Lite oroliga kanske
Solen lyser starkt
De vet ännu inte vad som väntar dem
Att de är på väg till en plats
där de ska leva
tills de blir allt mindre
Tills de krymper ihop
till små kultingar
som en efter en ska sugas
in i moderlivet

Det är som en brutal kortversion av den hundra år gamla boken Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald och Baklängesklockans värld av Philip K. Dick men istället för människor handlar det om grisar. Och detta komprimerat till tre sidor.

När jag gråtit och gripits över KÖTTFABRIKEN känner jag att Sila himmel, sila jord är en berättelse om att hitta tillbaka genom naturens och djurens kraft. Det är krasst men samtidigt sinnligt och sökande.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• Rock’n’roll och politiskt och sådant förlegat underbart
• ”människorna föds med upplösta sömmar och spegelhjärtan”
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”

Någonstans mellan alla dessa saker finns en röd tråd som skriver kulturellt kapital i skrivstil. Kulturen är inte bara kronor och ören, den kan tillföra ett gammalt café något extra, göra en handväska till en del av en åtråvärd smart livsstil som inte bara är en jakt på materiell status. Kulturen kan vara en konkurrensfördel kort sagt. Det är lätt att se problem med att det är enstaka rika människor och framgångsrika företag som betalar för kultur. Samtidigt är det ju på kort sikt mer angenämt att få lyssna på Karin Boyes ord i reklampauser än någon överkrystad copytext om friheten det innebär att få förbränna bensin.

Några av framtidens åtråvärda caféstammisar/copywriters/mervärdesproducenter hittar du som vanligt här på dagensbok.com.

Idag skriver Christina om Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner av Malin Stehn. Hon tycker det är en ganska fin historia men ger den bara 4/10 i betyg.

På torsdag skriver Kari om Odödlig av brittiska deckarförfattarinnan S J Bolton. Det är den tredje boken om polisen Lacey Flint. Bra underhållning där spänningen håller i sig till slutet. Kari får dock känslan att hon borde ha läst de två tidigare böckerna för att få ut mer av den här boken.

På fredag skriver Håkan om Helga Krooks puppe doll chrysalis. En diktsamling som bland annat tar spår från Kar Wai Wongs mästerliga film 2046. Stundtals underbar, stundtals överarbetad och förlorar tyvärr i ambitionen. Bra men inte heller särskilt bra.

Similar Posts:

• Tveksamt berättande av fin historia
• Karin ”Kulturellt Kapital” Boye
• Den egentliga frigörelsen?
• Nya nyanser av Boye
• Boyes brev berör

Och visst finns här en utpräglad litterär stil i det knapphändiga, och kanske var den totala frånvaron av registrerade åsikter eller känslor inför något som helst som händer uppfriskande för somliga läsare som hade tröttnat på mångordiga 1800-talsförfattare. Själv tycker jag bara att det är långtråkigt. Första halvan av boken får jag nästan tvinga mig själv att läsa vidare. För det händer ingenting, och personerna känner ingenting.

Huvudpersonen Jake är amerikan men bor i Paris, där han arbetar som frilansjournalist. Men det han verkar göra mest är att gå på olika barer med sina vänner, eller kanske främst bekanta, för han uttrycker sällan några varmare känslor eller någon lojalitet mot dem. Det dricks kopiösa mängder medan Hemingway återger till synes slumpmässigt utvalda bitar konversation, som ofta inte förmedlar någonting.

Brett såg på mig. ”Jag var dum som åkte” sa hon. ”Man är en idiot om man åker ifrån Paris.”
”Har du haft det bra?”
”För all del. Det har varit intressant. Inte så förfärligt roligt.”
”Träffade du några?”
”Nej, knappt en enda. Jag gick aldrig ut.”
”Har du inte simmat?”
”Nej, jag gjorde ingenting.”
”Det låter som Wien”, sa Bill.
Brett kisade mot honom.
”Jaså, det var så det var i Wien?”
”I Wien gick det till hur som helst.”

Ok då, det är för enkelt att säga att det inte förmedlar någonting. Det förmedlar meningslöshet. Hela romanen kan ses som uttryck för en känsla som många unga hade i Europa vid den här tiden: det var tjugotal, efter första världskriget, man hade tappat tron på tillvaron och framtiden, och flöt bara omkring. Livsledan verkar stundtals total, och hur läsare av denna bok kan romantisera tillståndet den beskriver har jag svårt att förstå. Här kan man jämföra med F Scott Fitzgeralds bok om samma tid, fast i USA, The great Gatsby. Även den förmedlar hur ett liv levt på ytan till slut bara blir en fasad som döljer ingenting. Men där Gatsbys överklasstillvaro faktiskt är tjusig i alla fall ytligt sett är Jakes egentligen bara sunkig.

Det blir något bättre när Jake och några till i andra halvan av boken åker till Pamplona för att se på tjurfäktningarna. I den här delen finns en konflikt mellan några av romanens karaktärer som trappas upp, och här finns en beskrivning av staden under tjurrusningen som är fascinerande. Dessutom finns romanens bästa bit: några sidor där Jake funderar över sin tillvaro, över kärleken och vänskapen, och där vi som läsare också får reda på vad han tänker. Äntligen! Det blåses in lite liv i romanen, allt är inte likgiltigt.

För Jake har ju trots allt känslor: han är kär i Lady Brett Ashley, som har haft ett otal kärlekshistorier, och har dem under bokens gång, men som också verkar vara olyckligt kär i Jake. De har haft ihop det tidigare, men kan inte få det igen därför att Jake som resultat av en krigsskada har blivit impotent. (Det här antyds mer än sägs rakt ut kan man väl tillägga). Ibland närmar de sig sina känslor i dialogen, men ofta förblir precis allting outsagt. Efter ett tag är det faktiskt nästan fascinerande att läsa just för att Hemingway så konsekvent undviker att låta någon göra en utsaga som handlar om det väsentliga. Inget som händer i den här boken handlar om det som boken egentligen handlar om.

Brett är en intressant karaktär, egensinnig eller manipulativ, självständig eller självisk, beroende på hur man ser på det. Hon är en atypisk kvinna enligt tidens normer (så har hon också fått ett mansnamn), men Hemingway dömer henne inte för det. Däremot finns det andra karaktärer som kommer sämre undan, och här bränner det också till och blir alltmer obehagligt. Bretts senaste älskare är en man vid namn Robert Cohn, som Jake också känner. Brett vill helst lämna episoden bakom sig, men Cohn biter sig fast, följer med till Pamplona och blir alltmer efterhängsen och stingslig, i alla fall i de andras ögon.

Sedan följer en ganska otäck skildring av en slags mobbingsituation, där Jake och hans vänner (varav en är Bretts trolovade) pratar skit om Cohn, behandlar honom illa och insinuant, och inte minst drar en del växlar på det faktum att han är jude. När Hemingway skildrar detta med sitt registrerande, sakliga språk, utan att ifrågasätta, blir det riktigt obehagligt. Intressant är att Jake själv har problem med att han ogillar Cohn så mycket, för samtidigt som han inser att deras behandling av honom inte är ok gör han inget för att stoppa den, och håller innerst inne med om att Cohn har förtjänat den.

I Bakhålls nyöversättning av romanen finns också ett intressant efterord, där översättaren Christian Ekwall bland annat berättar om likheterna med Hemingways eget liv i Paris, och hur hans riktiga relation var till de personer som har fått vara förebilder för romanens karaktärer. Det tillfredsställer inte bara nyfikenheten utan ger också mycket tankar kring författarskap: hur väljer man ut de detaljer man tar med i en historia och de karaktärsdrag man införlivar i olika gestalter, hur mycket är medvetet och hur mycket sker utan att man planerat det? Här redovisas också några olika sätt att läsa romanen: till exempel som en pilgrimsfärd där den katolska tron är det väsentliga i berättelsen.

Således kan man väl säga att det går att diskutera och analysera denna roman mer än många andra, att den är öppen för olika läsningar och att karaktärernas relationer till varandra kan tolkas på många sätt. Konstigt vore det väl annars när den egentligen inte berättar något alls av det den vill säga. Att den trots allt slutligen lyckas säga och förmedla en hel del av det är alltså en bedrift. Synd bara att det är så tråkigt att under tiden läsa den.

Similar Posts:

• Litteraturen och De Andra (US version)
• Iakttagaren Naipaul
• Återfunnet Hemingway-brev auktioneras ut
• Spleen i Venedig
• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel

Det är faktiskt första gången jag rent fysiskt stöter på Novellix små novellböcker, och jag blir verkligt förtjust när de landar i brevlådan. Så litet och smidigt, välgjort och fint! Man kan verkligen ha med sig en eller ett par i handväskan eller till och med fickan ifall världen omkring en visar sig sakna underhållningsvärde för en stund. Det gillar jag skarpt.

Tyvärr lämnar innehållet i just de här mig mer kallsinnig. Precis som omslagen är snyggt harmonierande är de olika novellernas tonfall besläktade. Det vilar något diffust gotiskt över alltsammans, någon sorts effektsökeri som samtidigt håller ett visst avstånd till sin läsare.

Bäst gillar jag den här, Sylvia Plaths Johnny Panic och drömbibeln. I Plaths berättelse om en sekreterarassistent vid en psykiatrisk klinik som i hemlighet samlar på patienternas drömmar, balanserar torftig klinikverklighet mot drömmarnas suggestiva krafter på ett sätt som blir ganska spännande och intressant. Det lite slutna, tillknäppta och hemlighetsfulla passar berättarrösten bra. Hon är sitt arbete. Det finns inte mycket mer att säga om hennes praktiska person.

Kanske börjar en mus ganska tidigt tänka att hela världen styrs av enorma fötter. Men som jag ser det styrs världen av en endaste sak. Panik med hundansikte, djävulsansikte, horansikte, panik i versaler utan något ansikte alls – det är samme Johnny Panic, vare sig man sover eller är vaken.

Åt denne drömmarnas dockmästare, den pockande psykosen, har huvudpersonen försvurit sig. På kliniken renskriver hon journaler, men hemma samlar hon de drömmar hon memorerat under dagen i sin drömbibel, alltmer upptagen av samlandet och det hon uppfattar som gestalten bakom dem.

Dröm för dröm utbildar jag mig själv till att bli den där sällsynta figuren, mer sällsynt rentav, än någon av medlemmarna på Institutet för psykoanalys, en drömkonnässör. Inte någon drömstoppare, drömtydare, inte någon som exploaterar drömmar i enfaldiga hälso- och lyckosyften, utan en obesudlad drömsamlare för drömmarnas egen skull. En drömälskare för Johnny Panics skull, allas deras skapare.

Egentligen är jag själv ingen drömälskare – det finns faktiskt få saker som irriterar mig som när författare ska älta drömmar i tid och otid. Psykisk instabilitet känner jag mig nästan alltid klart mättad på. Men det finns något fascinerande med Plaths själva språk, som i raden om möss och enorma fötter ovan. Det knuffar ett ögonblick ut mig ur bekvämlighetszonerna, får mig att andas kall och klar nattluft en stund. Jag är inte överväldigad av berättelsen i sig, och i synnerhet inte av slutet, men det där språket, knuffen – det är ändå något så grundläggande i allt det man söker när man läser böcker. Drömmer.

Similar Posts:

• Moln med silverkanter
• Sylvias egna noteringar
• Kyla och hetta
• Dagens lunch med en bok
• Energislukande självbehärskning

Frågan är vad som är poängen med denna idé. Vad vill F Scott Fitzgerald med sin berättelse? Jag har faktiskt ingen aning. Att döma av filmatiseringen som kom för några år sedan är det en kärlekshistoria, men där har filmen inte särskilt mycket gemensamt med novellen. Här är kärlek marginellt, något som blommar upp i vissa åldrar men är tämligen ointressant i andra. Det där filmmanuset tycks i allmänhet ytterst fritt baserat på Fitzgeralds berättelse.

Den har en torr och omständlig ton som under andra omständigheter hade kunnat bli komisk. Den har en desperation framför allt i Benjamins föräldrars oförmåga att anpassa sig till att deras nyfödda barn inte blev som de förväntat sig, vilket hade kunnat bli både gripande och angeläget. Men eftersom alltsammans summeras i en biografi från vaggan till graven på under femtio sidor så hinner det aldrig bli någondera.

Eller så spelar längden ingen större roll. Benjamin blir visserligen ofta missförstådd och illa behandlad, men han är vare sig särskilt sympatisk eller kommer läsaren särskilt nära på annat sätt. Jag bryr mig aldrig om den här berättelsen. Den är bara ganska konstig.

En originell idé. Vad annat kan man säga?

Similar Posts:

• Drömmarnas dockmästare
• Klassiker som fortfarande fascinerar
• Att inte berätta något av det man vill berätta
• Levande charader
• Bitterheten lockar och skrämmer

Allt Pat gör kretsar kring det. Han tränar på hemmagymmet i källaren, han springer (ofta med träningsmontagen från Rocky-filmerna i huvudet), han läser böcker Nikki gillar – och spoilar skamlöst allt från The great Gatsby till The bell jar med sina häftiga reaktioner mot bristen på optimism och lyckliga slut – allt för att bli den bättre äkta make som Nikki förtjänar.

Men hur länge har ”apart time” egentligen varat? Hur länge var Pat på ”the bad place”? Väntar Nikki verkligen? Och vad är det för en underlig inbrottstjuv som stulit alla bilder på henne från Pats föräldrahem? Som läsare inser man snart att Pat är en ganska opålitlig berättare, eller snarare att hans uppfattning om världen är begränsad och selektiv. Han kan inte förklara vare sig varför han får aggressiva panikattacker varje gång han hör en viss onämnbar jazzmusiker, eller hur hans älskade hemmalag hunnit byta arena medan han varit borta.

Det finns också saker som blir ganska tydliga för läsaren genom Pats lite oförstående, nästan barnsligt naiva och envisa ögon. Att det går en luddig och rätt godtycklig linje mellan vem som är sjuk och vem som är frisk, till exempel. Som den här tjejen, Pats kompis frus syster, som vännerna försöker tussa ihop honom med. Precis som han är hon i behov av terapi och medicinering och är inte alltid helt lätt att ha i möblerade rum. Samtidigt framstår Tiffany ofta som den enda i Pats omgivning som vågar säga som det är.

Pats mamma är välmenande och snäll på gränsen till självutplåning. Hans pappa är förmodligen den i hela romanen som egentligen är i störst behov av medicinering – hela hans känsloliv hänger på om hemmalaget Eagles vinner eller förlorar, och förlorar de vet familjen att han inte kommer att ens prata med dem på veckor. Så jo, det finns en hel del kring vad som är normalt och inte normalt att diskutera kring den här boken.

Samtidigt ger fotbollen (för det är amerikansk fotboll som romanens herrar kretsar kring) också en hel del komik. Ja, det är sinnesjukt hur mycket tid och energi Pats familj och vänner lägger på fotbollen, men det är också lätt att se – och då tog det mig ändå närmare hundra sidor att koppla att det handlar om just fotboll och inte exempelvis baseball – varför: de här männen säger inte ”jag älskar dig”, ”vi hör ihop”, ”jag finns där för dig”. De bär klubbfärger och skanderar Eagles-ramsor istället.

The Silver Linings Play Book – som, visar det sig, faktiskt finns översatt till svenska under samma idiotiska titel som filmen, Du gör mig galen! – är en udda feel-good-roman med en berättarteknik som både håller läsaren i lite hälsosam osäkerhet och skapar en hel del roliga och rörande effekter. I slutänden ger förstås författaren Pat åtminstone delvis rätt: det finns silverkanter på molnen ibland. Bara inte kanske just där man förväntat sig.

Similar Posts:

• Drömmarnas dockmästare
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder
• Tja, du vet, vi gör alla vad vi kan
• Svindlande briljant debut
• Sympatiskt om förnekelse

Jay Gatsby anordnar storslagna fester dit alla som räknas kommer, oavsett om de är inbjudna eller inte. Själv är han däremot knappt synlig på sina tillställningar. Ryktena om den mystiske värden är många: han har dödat någon, han är spion, han är utbildad vid Oxford.

Somligt visar sig vara sant, annat inte. Eller hur är det? Gatsby förblir ett mysterium, skillnaden mellan lögn och sanning blir aldrig riktigt fastslagen.

Förutom Gatsby lär Carraway känna paret Tom och Daisy Buchanan. Tom, en före detta idrottare, bedrar relativt öppet sin fru – han presenterar Nick för sin andra kvinna, en bilmekanikers fru som ser romansen med Tom som ett sätt att fly från vardagen till ett liv till bredden fyllt av glamour. Daisy däremot verkar till en början mycket oskuldsfull, tills det visar sig att hon en gång älskat Gatsby och när de två på nytt träffas flammar kärleken upp igen.

F Scott Fitzgeralds berömda roman Den store Gatsby, här i nyöversättning, beskriver New Yorks glittrande, champagneskummande och i alla avseenden överdrivna 20-tal. Festerna avlöser varandra, dansen och drickandet tar aldrig slut. Det är en miljö som fortsätter fascinera än idag, kanske nu mer än någonsin, 20-tal och glamour är omåttligt populärt. Med bokens hjälp kan vem som helst leva ett liv i lyx och överflöd. Men boken innehåller mer än så. Det är en berättelse fylld av förakt mot ett liv som författaren själv är insnärjd i, om den frätande syran under den putsade ytan, om människor som trots sällskap dygnet är fruktansvärt ensamma.

Hela boken genomsyras av känslan av att snart kommer det att gå i kras. Festens kristallglas är så tunna och gästerna så vilda. Kärlekens trådar och festens glädje är så skör, och svartsjukan så avgrundsdjup och skrämmande.

Den store Gatsby påminner mig om Sophies val (eller är det kanske den senare som påminner om den första, eftersom William Styron skrev sin bok långt efter Fitzgeralds). Ansvarslösheten och lättsinnet som Carraway beskriver påminner om Sophies och Nathans sätt att leva, utan tanke på morgondagen. Och så är det den förödande kärlekshistorien. I Sophies val handlar det uttalat om vansinne, Nathan är psykiskt sjuk. Men Gatsby är inte sjuk. Anses åtminstone inte vara det, bara lite kufisk och annorlunda. Frågan om gränsen mellan galenskap och normalitet är alltid aktuell. Vad är sjukt och vad är friskt? Är kärleken kanske alltid förgörande och sinnessjuk? Åtminstone i romanens värld…

Bokens sista sidor innehåller ett efterord om författaren och hans bok. Mycket intressant att läsa om alla tolkningsmöjligheter som jag själv inte sett, och fascinerande att höra historien om en författare som själv levde ett liv som en romanfigur.

En riktigt trevlig sak med boken är omslaget och kvaliteten. Pappret är tjockt och härligt under fingrarna, omslagsdesignen snygg och ryggen har en trevligt mörkröd rygg. Visst är det insidan som räknas, men ett plus på utseendesidan skadar ju aldrig.

Det här är en klassiker som fortfarande fångar läsaren. Jag blir förförd av både miljöbeskrivningar och psykologiskt djup. Skrämmande och härligt på samma gång.

Similar Posts:

• Moln med silverkanter
• Att inte berätta något av det man vill berätta
• Levande charader
• En udda idé, men vad vill han?
• Drömmarnas dockmästare

Nej, det visste hon inte. Kanske hon har anat på något plan, och kanske han har vetat om henne också, men inget har någonsin sagts. Och plötsligt, efter ett liv med en far som alltid verkat perfektionistisk, tillknäppt, avståndstagande och fixerad vid att skapa perfekta ytor, kan de börja förstå varandra… eller? Bara några veckor senare, utan att de hunnit tala ut ordentligt, är han död. Troligtvis självmord. Och där står Alison, på väg in i ett helt nytt liv utan skyddslina, och försöker förstå vad som hände.

När en serietecknare skriver sin självbiografi sker det förstås i serieform. Husfrid är tecknad i svartvitt med lätta gröntoner där varje ruta känns som ett minituöst återgivet porträtt (det tog Bechdel sju år att teckna den). Hon går fram och tillbaka genom sitt och sin fars liv, tittar på enstaka ögonblick och hela decennier ur olika vinklar, med utgång i dagboksanteckningar, brev, klotter och romaner; varje enskild ruta en lösryckt bit av ett pussel som ska läggas ihop till en sammanhängande berättelse om sig själv. Visst är det frestande att lägga detta i ett fack – inte bara som ”serie” utan också som ”komma-ut-berättelse”; generationer som tvingats leva i en lögn, och vad det kan göra med en människa, möjligheten att få vara den man verkligen är, yada yada yada. Men vad Bechdel verkligen åstadkommer här är ju så mycket mer: till att börja med, en klarsynt och verkligt rörande uppväxtberättelse om den komplicerade och sällan beskrivna relationen mellan en far och en dotter; alltsomoftast håller sig ju de där romanerna (se, tja, Maus t ex) på varsin sida könsgränserna.

Och samtidigt är det också en hyllning till litteraturen. Det har sagts att vi läser fakta för att få veta sanningen om världen och fiktion för att få veta sanningen om oss själva. Vissa hävdar att det där är pretentiöst; att skönlitteratur (och speciellt då serier, herregud) bara är underhållning, att analyser och tolkningar bara är ett sätt för litteraturvetare att visa sig på styva linan. Men när Bechdel ska försöka lära känna sig själv och sin plats i världen och den far hon helt missade är det genom böckerna; hon plöjer sin fars favoriter, Proust, Joyce, Fitzgerald, för att försöka förstå vad han såg i dem. Och genom att följa och lista ut historien om sig själv som han berättade för sig själv, och historierna de här ”klassikerna” alltid anses ha berättat om den verklighet vi alla tror oss leva i, kan hon börja sätta ihop sin egen berättelse. (Det är, lustigt nog, inte helt olikt (och samtidigt helt olikt) det Jeanette Winterson brukar hitta på, till exempel.) Och om detta låter knepigt är det mitt fel; hon gör allt detta på ett så självklart och genomtänkt (genomtänkande?) sätt och knyter ihop allting så väl att slutet, som kunde varit outhärdligt sentimentalt, tvärtom både värmer och skakar om på ett sätt som få andra böcker klarar.

Serie? Roman? Självbiografi? Skit i etiketterna; det här är helt enkelt en förbannat bra bok. Och det här utspelar sig väl ändå på tiden då folk läser böcker? Vi är de vi föds till, men vi blir – på gott och ont – de vi berättar för oss att vi är. Och det är väl ett nyårslöfte så gott som något.

Similar Posts:

• En bättre råttfälla
• En fumlig debut
• Barndom bakom taggtråd
• USA:s mest förbjudna bok?
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker

Men boken lider av ett stort handikapp. Det är som att Naipaul är så mycket iakttagare att han själv som förmedlande länk mellan läsaren och de behandlade personerna försvinner ur bilden. Hans egen position förblir oformulerad, som vore den för självklar för att behöva uttryckas. Självutplåningen är inte ett ödmjukt grepp, snarare leder det till ett besvärande självupphöjande. Han cirkulerar liksom ovanför författare som E.M. Forster, Graham Greene och, kanske mest påtagligt, sin gode vän Tony Powell.

Detta skapar ett tomrum kring personerna (ett tomrum som inte hade funnits där om författaren hade haft vad man i brist på bättre uttryck skulle kunna kalla en horisontell närvaro) som gör dem bortkomna, tafatta och patetiska. Ett löjets ljus omger dem. Mot dessa står författaren själv. Hans sakliga, förnuftiga röst blir med sin immanenta närvaro själva motpolen till de andras frånvaro, brist, omgärdande tystnad. Det mest bedrägliga med Naipauls teknik är att man som läsare dras med och omhuldas av den åldrade, kloke författaren. Man betraktar de misslyckade, falska eller koketta karaktärerna i Naipauls krets från samma punkt som Naipaul själv. Man nickar och håller med. Det är inte särskilt sympatiskt.

Är En författares krets en positionering? Kanske är det oundvikligt att en författares porträtt av kollegor i slutändan mest av allt blir ett självporträtt. (Tänk till exempel på En fest för livet, Hemingways underbara men självglorifierande och tendentiösa porträtt av sin egen krets i det glada 20-talets Paris, där F. Scott Fitzgerald framställs som ett pubertalt och fåfängt nervvrak, ständigt på jakt efter Hemingways bekräftelse som bot mot sitt dåliga självförtroende.) Men, jag tror inte att det fullt ut är Naipauls avsikt att karikera dessa författare. Det är snarare som att han inte riktigt orkar fylla ut det förklenande tomrummet kring dem. Boken ger ett trött intryck, som inte förbättras av en påfrestande tendens till refererat. Man önskar att ett starkare engagemang bar upp texten.

Det finns stycken som fastnar, i varje essä faktiskt. Jag fascineras av hans nyktra hållning till Gandhi, tankarna kring sin fars skrivande och uppgörelsen med Flauberts Salommbo. Språket är vackert och enkelt. Men som helhet är boken för oengagerande. Nobelpristagaren behöver pigga upp sig lite.

Similar Posts:

• Inget mästerverk
• Latinamerika på svenska
• Att inte berätta något av det man vill berätta
• Små fickor av frihet
• Istanbul – i en svartvit melankoli