Den som vill putsa upp sina kunskaper en aning har mycket att hämta i Andrea Wulfs Fantastiska rebeller. Hon tar oss till den lilla tyska universitetsstaden Jena i slutet av 1700-talet. Tyskland var ännu inte enat. Trots att de många olika små länderna oftast styrdes av konservativa och auktoritära furstar kunde dessa inte upprätthålla någon gemensam effektiv censur. Idéer spriddes därför friare från de talrika tyska tryckpressarna än kanske någon annanstans i världen.

I vilket skede kom vi att räkna med att ha rätt att bestämma över våra egna liv? När började vi tänka att det var vår rätt att ta det vi ville ha? (…) När började vi ställa frågan ”hur ska jag kunna vara fri?

Stora frågor. Andrea Wulf fann svaren i den så kallade Jenagruppen, en krets av författare, kritiker, filosofer, essäister, bokutgivare, översättare och dramatiker som i slutet av 1700-talet var berusade av franska revolutionen och som i sitt tänkande placerade jaget i främsta rummet.

Wulf tvekar inte att kalla detta korta skede i tiden, ungefär från mitten av 1790-talet och tio år framåt för ”ett av de viktigaste årtiondena i det moderna tänkandets historia”.

I Jenagruppen ingick som tidigare nämnts Goethe och Schiller. Men även filosoferna Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Wilhelm Joseph Schelling och Friedrich Schlegel fanns med. Också Poeterna Novalis och August Wilhelm Schlegel ingick i gruppen liksom bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt.

Många män kan tyckas, det var en mansdominerad värld. Men den som i hög grad höll ihop gruppen var kvinna, Caroline Schelling. Hon har beskrivits som hjärtat i Jenakretsen, en person som ”dirigerat deras stora symfoni” i egenskap av musa, medarbetare, författare och älskarinna.

Jenagruppen betonade betydelsen av fantasi. Medlemmarna var mer intresserade av processerna som leder fram till insikt och förståelse än av absoluta sanningar. Fichte skrev och föreläste om jaget ”Das Ich”. Diktaren eller konstnären skulle vara sann mot sig själv och sitt inre och uttrycka sig därefter, något vid tiden banbrytande. Wulf anser att vi glömt varifrån dessa grundläggande idéer om individen kommer:

Vi talar inte längre om Fichtes självbestämmande Ich eftersom vi har internaliserat det. Vi är detta Ich. Med andra ord tar vi i dag för givet att vi ser på världen runtomkring oss genom jagets prisma: det är det enda sätt vi nu har att förstå vår plats i tillvaron. Vi är alltjämt bemyndigade av Jenakretsen och deras djärva språng ut i jaget. Men vi måste bestämma hur vi ska använda oss av det som de lämnat i arv.

Betydelsen av Jenagruppen kan alltså inte överdrivas, menar Andrea Wulf. Hon lyckas skapa en engagerande väv av de många livsödena. Även de olika filosofiska tankespånen, vetenskapliga rönen och estetiska ställningstagandena lyckas hon ”spränga in” på naturliga ställen i kronologin. Hon portionerar ut dem i vad som förefaller vara tillräcklig detaljgrad, åtminstone för en novis.

Deras liv blev skådeplats för den nya filosofin. Och historierna om hur de sökte sig fram mellan den fria viljans maktutövning och faran i att bli självupptagen har betydelse på en universell nivå. Jaget befinner sig på gott och ont i förgrunden sedan dess. De franska revolutionärerna förändrade Europas politiska landskap, men Jenakretsen iscensatte en medvetandets revolution.

Jag gissar att en filosofiskt eller litteraturvetenskapligt skolad kanske inte finner Andrea Wulfs sammanfattningar särskilt uttömmande. Men sådana läsare tillhör nog inte den tänkta målgruppen. Vi andra får alltsammans gestaltat i en helhet som inger läslust.

För egen del ska jag läsa mer om och av de svenska fosforisterna samt Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Tyskland på randen till revolution

Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En liten bok mellan romanerna
• En författargärning i backspegeln
• Nygammalt
• Mot det nya landet

Men nu kommer Ellerströms med en utgåva, faktiskt den första någonsin, med dikterna Songes tryckta separat som en avgränsad helhet. Det är som helhet ett mycket märkligt verk. I en inledande tablå får vi följa syskonen Frans och Henrik som talar om den teater som deras far, herr Hugo, vill sätta upp. Men det skall inte vara en vanlig teater med vanliga skådespelare, utan en liten ensemble skall sjungande bakom ett tunt flor uppföra korta tableaux-vivants – levande tavlor – som här kallas Songes. Det kan översättas till ”dagdrömmar”. Pappa Hugo ”vill icke blott hava nätterna för drömmar, utan även en och annan passande afton därtill.”

I dessa dagdrömmar får Almqvists fantasi spela hejdlöst fritt. Det är inte dikter i egentlig mening, eftersom de ursprungligen varit avsedda att sjungas. De är inte metriskt strika och sällan rimmade. Någon gång kan dock inrim och alliterationer överraska, som i den något bisarra Fiskarsång vid Kalmar: ”Ty när fatt sin skatt ur vågornas natt, han fått och gått med sin dyrköpta lott” etc. Songes är överlag överraskningarnas och infallens bok. Om man kan säga att det finns något slags gemensamt tema, så är det längtan bort från detta jordiska och till det hinsides. Det uttrycks t.ex. i ”Antonii sång”, där helgonet sedan han fått skåda en skymt av himlen utbrister: ”Sedan aldrig jag fann i världen behag”. Eller i den därpå följande dikten, där karaktären Solaviv ber om att slippa livet: ”Jesus Kristus, du min källa, du mitt liv, giv att jag får slockna ut hos dig” där Kristusmotivet kopplas till buddhistiska tankegångar om ett uppgående i Nirvana. Almqvist hade nog uppskattat de sista raderna i Harry Martinsons Aniara: ”-och genom alla drog Nirvanas våg.”

I Songes hämtar Almqvist inspiration från fornnordisk mytologi såväl som från gammal persisk poesi, från Swedenborgs mystifika föreställningar om Gud och Kristus eller herrnhutiska diton. Att läsa Songes är att titta in i ett djupt originellt diktaruniversum. På ett sätt påminner Almqvists föreställningsvärld om Stagnelius, med dennes helt originella mytologi och vildsinta tolkningar av den kristna dogmatiken. Men där Stagnelius diktning ofta blir allmängiltig och gripande, måste jag säga att jag står mest frågande inför de flesta av Songes. Detta är en diktarvärld så originell att många av dikterna inte går att förstå utan de vidhäftande kommentarerna och förklaringarna av Jonas Ellerström. Han har också skrivit ett förtjänstfullt efterord, där han förklarar att ett av motiven för denna utgåva är att bara de vanligaste av Songes, som Den lyssnande Maria, är vad man brukar stöta på, och då i olika antologier. Efter genomläsningen av dessa dikter undrar jag inte helt stilla om det kanske ändå inte är berättigat att så är fallet.

På baksidan av föreliggande utgåva talas om ”dessa Carl Jonas Love Almqvists djupt originella dikter”. Så är det onekligen; de är verkligen originella. Men originaliteten kan också bli navelskådande eller ett fantasteri som bara angår författaren själv. Här når Almqvist sällan det allmänmänskliga. Och då måste det sägas att Ellerströms nyutgåva av Songes främst har ett litteraturhistoriskt intresse, inte ett poetiskt eller litterärt. Det räcker nog om vi även i fortsättningen får ta del av det bästa ur Songes via olika antologier.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Vingar under utveckling
• Vi är hänvisade till oss själva
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Jacob Frese, tidigare okänd för mig och säkert många med mig, föddes i östra rikshalvan i slutet av 1600-talet. Därmed faller han under den period som kan kallas senbarock och som i viss mån skiljer sig från ”högbarocken”. Detta märks t.ex. på dikternas motiv. Medan barocken var närmast obscent besatt av döden och alltings förgänglighet – memento mori – är detta motiv, ehuru närvarande, inte lika tydligt hos Frese. Däremot överraskar han genom en mängd finstämd naturlyrik, samt enligt Möller centrallyrik – dvs. lyrik som handlar om författaren och dennes känslor och tankar, och egentligen inte berör eller berörs av någon yttre handling. Och den dödslyrik som Frese presenterar är ganska lågmäld, och präglad mer av glädjen över dödens dödlighet och uppståndelsens glädje, än av dödens fruktansvärda makt. Här skiljer han sig från tidigare kollegor som Olof Wexonius.

Snarare än dödsbesatthet präglas Freses diktning av en lågmäld melankoli. Här ingår dock tanken på alltings förgänglighet, och den genomgående frågan ”ubi sunt” – Var är? Det är en retorik som vill peka på att allt för eller senare försvinner och att inget är beständigt. Det mest kända uttrycket för detta är kanske den franske poeten François Villons fråga “où sont les neiges d’antan?” – Var är den snö som föll i fjol? Och svaret är: den är borta, och kommer aldrig mer tillbaka.

Det är roligt när man får lära sig något nytt. Freses dikter är inte bara en skönhetsupplevelse, man får även lära sig om hans samtid och hur man då tänkte. En del av allegorierna förstås bäst med hjälp av Daniel Möllers kommentarer. Jag hade t.ex. inte en aning om att man in på 1700-talet trodde att svalorna inte på vintern flög till sydligare breddgrader, utan att de övervintrade på sjöbotten! Detta var en uppfattning som t.ex. Carl von Linné hade. Därför diktar Frese såhär om våren: “Den stela svalan som i floden haft sin grav / I luftens öppna vidd nu svävar till och av.” Frese – sjuklig under större delen av sitt liv – kontrasterar vårens glädje och ungdom mot sitt lidande: “Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda” (det kräver sin bibelkunskap för att förstå den metaforen), och “Jag usle ligger jämt i fjäderbojor tryckt” – dvs. han ligger sjuk i sin säng och varken orkar eller kan ta sig därifrån.

Freses poesi är mycket lättläst. Rytmen är smidig och mjuk. Annan barockpoesi kan vara lite knölig att läsa – försök att recitera Lars Wivallius “Klagovisa över denna torra och kolla vår”! Det är kantigt och ojämnt mest hela tiden, stavelser försvinner och dyker upp. Icke så med Frese, det är mjukt och böljande. Och rimligen, eftersom han föddes i Viborg, borde han ha talat finlandssvenska. Läs hans dikter med en försiktig finlandssvenska sjungande i bakhuvudet, det blir fint. Om den som inte kan uppbåda någon finlandssvenska, läse ändå. Detta är stor litteratur.

Similar Posts:

• Essäer från bokens guldålder
• Originalitet en masse
• Poesi für alle
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• En gång till?

Då får ”Näcken” en annan framtoning. Den tillgängliggörs. Överhuvudtaget är det tacksamt för obekanta att läsa hans själastormande, smaragdöversvämmande mysterieväv till poesi mot den biografiska bakgrunden. Alla förfärligt tilltagna formuleringar – ”förtröstans marmorhårda pansar”, ”en kvalfullt svällande brånad”, ”förkväv i ditt famntag min smärta” – får ett slags estetiskt belägg när upphovsmannen sitter så djupt i skiten.

Tydligen ska senare forskning nedtona bilden av Stagnelius som det tvättäkta romantiska geniet, men hans popularitet i landet lär bestå. Till exempel ger Ellerströms ut den behändiga Femton röster om Stagnelius, i vilken mer och mindre etablerade litterära namn kommenterar varsin text av gamle Erik Johan.

Vilka förväntningar ska ställas när femton litterära röster år 2010 tolkar Stagnelius? Utgåvan är en lovande idé. Det kan fantiseras om drastiska associationer kring vad han har att säga oss idag, djärva korskopplingar till nutiden, slagkraftiga personliga läsupplevelser vid Första Mötet. Bredd, nytolkning och uppdaterande läsningar – ett fortsatt levandegörande av ett egensinnigt författarskap, från flesta möjliga håll och kanter.

Riktigt så lyckat är inte utfallet. På sina ställen är texterna torftiga och litteraturvetenskapligt närsynta. Till exempel gör akademiledamoten Anders Olsson en terminologiskt säkert helt korrekt, men för alla som inte är barnsligt förtjusta fallande trokéer verstekniskt överfixerad analys av ”Floden”. Agneta Pleijel bedriver, liksom flera andra medverkande, ett slags produktupplysning i sin ganska uppenbara guidning genom handlingen i ”Källan”. Jonas Ellerström tar sig an Till föraktet och verkar insatt, men slinter och råkar skriva om Vilhelm Ekelund istället för Stagnelius.

Minnesvärd är däremot Aase Bergs uppriktiga tes att det som gör Stagnelius till tonåringarnas diktare är ”den kitschiga och överexalterade banaliteten”. Hon avslutar ett friskt: ”Tack, Stagnelius för att du hjälper mig att fortsätta hata samhället!” Även Niklas Rådström vidrör tonårigheten och framhåller ”Till föruttnelsen”, också detta en hit, som ett exempel på ungdomens obarmhärtiga livsvillkor. Martina Lowdens kommentar till ”Dröm på havsstranden” är mindre än övriga medverkande tydlig i sina poänger, men också just därför lyriskt och spontant befriande i sammanhanget; ”Stagnelius längtan är ofta vertikal”. Aha?

Mest angeläget blir perspektivet på Stagnelius när han kopplas till populärkultur. Anna Hallberg identifierar ett science fiction-artat bildspråk och associerar till postapokalyps och Bladerunner när hotande kometer i ”Moln av dimmor hemskt sig lyfta” svänger sina röda svansar över den svartnande azuren. Rådström refererar till självmordsromantiska hits som (Dont Fear) The Reaper och There Is A Light That Never Goes Out. Lowden påminner sig om Polanski och vill basera en snygg psykotisk skräckfilm på Stagnelius dikter om svenska naturväsen. Repulsion, fast i en svensk sommarstuga, föreslår hon.

Referenserna till populärkultur, och överhuvudtaget konkreta förankringar i vår egen samtid, är enstaka undantag i utgåvan. Vilket är synd. Förstås finns mycket annat – som säkert också är nog så viktigt – att kommentera kring ett så mångbottnat författarskap, men visst är det redan känt att Stagnelius var en metrisk mästare? Och att det är lätt för en insatt läsare att uppehålla sig vid mystik, gnosticism och antika influenser. Så mycket fräschare och mer levandegörande då om man skrev om Stagnelius och globaliseringen, Ipred-lagen, smakhysterin i dagens chokladutbud, sociala medier, KBT, surdegshipsters, vampyrtrenden, Sven Otto Littorins påstådda sexköp, ungdomsarbetslösheten, kungabröllopet, närodlade grönsaker, Anna Anka eller i minsta fall undersökte vad slags inflytande han utövar på dagens litteraturutgivning.

Om fler av de medverkande i Femton röster om Stagnelius bara varit mer associativt frigjorda, mer frånhjärtatpersonliga och mindre sett uppdraget som en skoluppgift, kunde ett strålande initiativ verkligen fått utblomma i en samling lika fängslande som till exempel

…en älskelig Sols magnetiskt lockande strålar
Hölle i mystisk dans de svaga atomerna uppe

Similar Posts:

• Originalitet en masse
• Ditt liv som litteratur
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Riksdag och regering recenserar
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Jag tycker nog att den historien har en poäng utöver den optimistiske mannens naivitet inför filmmediet (och hans eventuella nationstillhörighet). Det är något väldigt fint med en film och en hjälte som engagerar så. Med en berättelse som känns spännande även om vi vet hur det slutar.

Under våren har jag frossat i Jane Austen och eftersom det finns ett begränsat antal Austen-romaner och jag redan har läst allihop förut så betyder det ju att jag får läsa om dem. Det gör inte ett spår.

Med Jane Austen är det ju dessutom så att man även utan att ha läst en roman i stora drag vet hur den ska sluta. Alla som förtjänar varandra får varandra, från Darcys och Knightleys och ner till de förfärliga Eltons. Gods, guld och kärlek till de som förtjänar dem.

Det där är sådant alla förstå-sig-på:are stör sig på. Det formelartade, gud bevars. Men är det inte formlerna som gör litteraturen särskild? Är det inte just det som är fiktion, är inte formler själva grunden för magi?

Få poeter skriver längre på komplicerade versmått. När folk försöker blir det lätt konstlat, intryckt eller tom teknik av alltsammans, och så har det förmodligen alltid varit. Men när någon lyckas, när någon Shakespeare eller Milton eller Stagnelius eller vem det kan vara lyckas, när den strikta formen fylls av liv och lust, blir verklig poesi, ja, då är det svårt att slå.

Jane Austen tar sin form och fyller den med så mycket liv och kvickheter och träffsäkra karaktärer (jag möter verkligen Jane Austen-typer i kassaköer, de finns sannerligen överallt) att det väl måste vara just det som är konsten. Att det är lika spännande och upprörande och rörande och roande trots att man kan intrigerna utantill.

Men det är väl också så att läsare kan delas in i olika läger. Själv kan jag inte tänka mig att hoppa över sidor (inte ens slagfältsskildringen i mitten av Les Misérables) eller att läsa slutet först och det händer ytterst sällan att jag slutar läsa en bok mitt i (men jag har förstås också fördelen att om den är dålig få lufta mitt missnöje offentligt och det piggar faktiskt alltid upp). Att ha böcker till hands som håller för att läsa om är för mig en nödvändig lyx, att ha älskade vänner att dra sig tillbaka hos när världen känns ovanligt opoetisk och ogenomtänkt.

Kanske är det som Austen skriver i Emma att ”Ena hälften av mänskligheten kan inte förstå den andra hälftens nöjen”. Somliga kan inte alls tänka sig att läsa om böcker. De tycker att det är ett meningslöst slöseri med tid och möjligen har de betydligt bättre minne än vad jag har. Eller också saknar de helt enkelt sin egen Jane Austen?

Similar Posts:

• Skapandets stad och livets villkor
• Romantiska griller att älska och vårda
• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Clueless à 1816
• Välkommen till klubben!

Jag fasade inför läsningen av denna ”norrlandsroman”; skapade en uppfattning av all korthuggen dialog, mygg och ursprungliga och enkla människor som en sådan roman kunde innehålla. Mindes alla TV-reportage om Norrland, där det underliggande budskapet alltid var att det fanns människor som trivdes i Norrland trots att de egentligen borde veta bättre.

Visst blev det korthuggen dialog, ofta på dialekt. Och visst tedde sig människorna väl jordnära, där de vandrade med blicken och tankarna väl förankrade i den norrländska vardagen. Men någonstans kom ändå min förekomna fasa på skam. För i Anita Salomonssons Norrland finns det också en längtan mot något nytt, även om hennes människor inte alltid kan definiera vad de längtar till. Sökandet inleds med en cykel, men ju längre romanen lider desto mer blir sökandet av andlig natur. Det börjar med en cykel och slutar som en cirkelkomposition.

Romanen Armade cykel utspelar sig i Västerbotten på 1920-talet. I centrum står Lars Hjalmar, småbrukare, och en av dem som stannat kvar när många lämnat trakterna runt Mjödvattnet och Hjoggböle för städerna i söder eller för Amerika. För Lars Hjalmar, han förhäver sig inte. Vad angår honom Söder Mälarstrand? Eller skyskrapor?

Varför ska nu människan sträva mot himlen, fanns där inte mark att tillgå?

Men tankarna förråder honom. De lämnar Mjödvattnet för Niagara och det begär som styr människan fångar in även den förnöjsamma Lars Hjalmar. Mot avbetalning införskaffar han en velociped av fabrikatet Nordstjernan. Öppnar dörren mot en större värld, men samtidigt också för omgivningens klander: ”Djävulens bländverk, det var vad en velociped var. [---] Att han aldrig lärde sig…”

På färder längs norrländska grusvägar låter han tankarna vandra. Ibland till broderna Amerikafararen, men oftast till Den Elskade Vennen, hustrun Frida, som i hemlighet skriver brev till deras son Zacharias som lämnade sina föräldrar innan han ens hade fötts.

Stagnelius skrev i dikten ”Suckarnes mystär” att människolivet styrdes av tvenne lagar: makten att begära och tvånget att försaka. Att kunna längta och samtidigt tvingas kvar. Under dessa lagar lider även de människor Anita Salomonsson berättar om. Lars Hjalmar och hans Frida längtar, på varsitt håll efter nya horisonter, nya liv. Det är den världsliga sidan hos människans begär. Men berättelsen handlar också om en andlig längtan. En längtan efter just den förnöjsamhet som den allt större världen utanför hotar undanröja, där blotta möjligheten att åka till Amerika gör beslutet att låta bli så mycket mer dramatiskt.

Hos Anita Salomonsson finns inga vägar som är rätt, inga kartor ät rättvända. Hennes karaktärer tillåts begära och försaka, älska och förlora. Vissa försakar tryggheten för skyskrapor och äventyr. Andra lämnar begäret efter det vidunderliga därhän och stannar kvar. När Hjalmar köper sin velociped, så prövar han sitt begär. Därefter väljer han att stanna kvar. Ett aktivt val, något som kan vara nyttigt att läsa för oss som trott att norrlänningar i allmänhet väljer att stanna kvar i brist på bättre vetande.

Similar Posts:

• De långsammas lov
• Obevekligt mot katastrofen
• One thing about this wild, wild country
• Den som söker kanske finner
• Att göra sig av med en kvinna

Förordet till denna bok avslutas med orden: "Ordning – är inte det ett väldigt negativt ord?" Och jag kan inte annat än att hålla med. Ordningen föder orimliga krav på livet. Att hålla dammet i schack och tankarna samlade är mer än jag klarar av bortsett från vissa klara ögonblick. Skulle alla vara lika utbrända om inte det var ett måste att hålla ordning?

Mitt i livet står berättarjaget och söker förbrilt efter boken som det där citatet antagligen var hämtat ifrån. Det som borde infogas i den där texten som också borde ligga i närheten någonstans. Tillslut finner hon det hon sökte men hon har även funnit ett flertal andra saker som också varit av intresse. Den vardagsfilosofi som förmedlas i Malmstens böcker står där rätt envis, ganska subjektiv men samtidigt så sann i sig själv. De små problemen på vägen är det som ger de säkraste insikterna. Vem kan säga emot att det är ett helvete att skriva något bra? Eller låta bli att uppröras över hur privatiseringen av det gemensamma slår mot de svaga i samhället? Inte jag i alla fall och inte Bodils berättarjag.

Att läsa Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är som att sitta och fika med sina vänner. Allt som är stort, smått, roligt eller deprimerande avhandlas med samma frenesi. Jag är mycket glad att mina vänner förstår sig på allt från världsproblem till tvättkriser. Jag är också glad över att det finns böcker som gör det.

Jag brukar mumla Stagnelius ord: "Natten är dagens moder. Kaos är granne med gud", som ett mantra innan jag stiger in i min lägenhet. Jag brukar också läsa Bodil Malmsten för att känna att jag inte är ensam i världen om att ha sparat på bra saker utan att för ögonblicket kunna lokalisera dem.

Similar Posts:

• När man odlar sin trädgård
• En värld att försjunka i
• ”Den som gudarna älskar dör inte”
• Loggboks-Bodil är min vän
• ”Själv är jag som vanligt sedan åratal sysselsatt med att skriva en roman som jag inte skriver”