Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast.

Christer Bobergs senaste bok är en essä där poesin aldrig är långt borta. Boken är fylld av ett lekfullt användande av språket – som i de inledande meningarna här ovan – utan att någonsin släppa den allvarliga tonen.

Ett jag som betraktar sig själv samtidigt som det tillkännager att det finns något uppblåst i att betrakta sig själv. Och ändå:

Jaget existerar bara som ett membran, som då och då kommer i rörelse av de andras åtbörder och röster på andra sidan.

Betraktandet vänds inåt, men samtidigt knyts många band utåt, mot litteraturen. Som Marja-Lena Sillanpääs både självbiografiska och fiktiva diktbok Jag är clairvoyant (som citatet ovan handlar om), Hélène Cixous klassiska Att komma till skriften, Birgitta Trotzigs prosalyriska Anima och de zen-buddhistiska koansamlingarna Mumonkan och Hekiganroku, för att nämna ett fåtal.

Det litterära jaget, det psykologiska jaget, det goda jaget, det normala jaget, det själsliga jaget, det punkiga jaget

Essän försöker närma sig jaget på en rad olika sätt. Hur går jaget ens att förstå? Går jaget ens att förstå? (Och samtidigt, förståelsen i sig kräver ett jag som utgångspunkt.) Vissa avsnitt liknar mer prosalyrik än essäistik:

Du måste ju förstå att det är du själv som är den första och sista och mest genomgripande villfarelsen. […] Du måste ju förstå att när du slutligen kommer till insikt så är det som en tvärslå av seg saliv och lös dy genom ditt medvetande. Du måste ju förstå att de här vägledande orden som jag ger dig är vilseledande så fort de har landat i dig.

Jag skulle vilja beskriva Den tredje upplagan som ett sätt att tänka.

En text kommer till för att sätta i rörelse och sättas i rörelse, den utgör en aktivitet snarare än ett fundament. Formulerandet och omformulerandet perforerar jaget, håller det på vid gavel. Jaget får inte vara i fred, det måste ständigt väckas. Texten får inte vara i fred, den måste ständigt väckas.

Tanken sker inombords, men i dialog med intryck från allt runtomkring. Jaget existerar inte i ett vakuum, och texten gör det inte heller.

Similar Posts:

• Klart och säkert om osäkerheten
• Flimrande förflyttningar
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Magisk hyperrealism från Norge
• Hélène Cixous och skrivandet

Nedan text kommer inte vara apolitisk. Jag kommer inte ens försöka. Boken är inte det och en recension som inte återspeglar sitt objekt är inte en recension. Och objektet måste i någon mån sträva mot att bli till något levande som tränger sig in. Är du fullblodsborgare med tilltro till människors valfrihet och möjligheter, rasist eller värre kan du sluta läsa nu. Eller läs för all del, och förargas, håna och le i mjugg. Jag tror inte du ändrar på dig. Jag bryr mig inte. Er fantasiförmåga är inte särskilt imponerande.

Mauritius är en gammal brittisk koloni. Till skillnad från flertalet andra länder som blivit kvitt piskorna och den ekonomiska och mänskliga exploateringen har Mauritius klarat sig relativt väl. Ekonomin är känslig för konjunkturer i och med sin centrering kring sockerexporten och även om landet kan ses som relativt välmående är den just det – relativ. Som tydligast blir det oftast i större städer där förfallet börjar ju längre bort från centrum man rör sig. Detta är förvisso inte enbart en realitet i forna kolonier. Troumaron är en fiktiv förort till huvudstaden Port Louis där något vanligt, alltförvanligt utspelar sig. Fyra ungdomar, på gränsen till vuxenlivet, är instängda bland betong och hem som tyfonen rivit ned. Eva, kropp; Sad, Rimbaud-influerad poet in spe; Clélio, en liten bricka i ett större ungdomsgäng; och Savita, mer svårtydd men blicken ändå lyft uppåt och framåt.

Boken är ingen uttalad stridsskrift, men upplever man den inte som det är man antagligen hjärtlös eller alltför van. Den gör mig outsägligt ledsen. Det är något trotzsigt över den och den för tankarna till Dykungens dotter. Släktskapet är tydligt i orättvisan, men språket skiljer sig. Jag antar att det har med mina egna sinnesstämningar att göra. Och det tyglade språket som är glöd.

De fyra föds in i ett nät vävt av en predestinationens spindel som inte gärna låter någon undslippa. Avstånd mellan fattig och rik; välmående och misär mäts inte nödvändigtvis i meter. Från mitt låghetsperspektiv ser jag detta dagligdags i min vardag. Jag bor i utkanten av Göteborg, i ett område som inte klassas som livsfarligt men åtminstone suspekt och med ett djupt rotat dåligt rykte. Inte sällan svävar ”Bergsjöfågeln”, alltså polishelikoptern, ovanför våra lägenhetsbyggnader i jakt på byten. Men jag är välkommen i många sociala tillställningar bara jag kliver ur min favoritpersona – den huv- och längs utmed väggen smygande varelsen. Kön, ålder, vit hudfärg, en viss akademisk status och en slips i garderoben står som garanter. De tre sistnämnda attributen är vad som särskiljer mig från många andra i området.

Berättelsens ungdomar skiljer sig inte nämnvärt åt på avgörande områden, men har olika drömmar och perspektiv på framtiden. Känslan av meningslöst motstånd kryper sig ändå obarmhärtigt på och det är vad som gör mig arg. Inte oväntat tydliggörs mekanismer som är större än vad en enskild svårligen kan värja sig emot: Internaliserat självhat, uppgivenhet, resignation och fatalism.

Men jag vet att jag inte kommer att förändras. Jag är en värdelös liten skit. Jag heter Clélio, en stackars sate som sväljer andras rostiga spik. Vad väntar ni er? Man är den man är.

Känslan att vara instängd både i sig själv och omgivningen.

Och vad skulle förresten steget framåt leda till? Till öns ände, som är världen ände. Vi kan inte ge oss av. Enda sättet är att flyga bort. Enda sättet att undkomma är att dö.

Kapitalismens obarmhärtigt och inbyggda logik som bara har en sak för ögonen: Profit. Mödrar som sliter i sitt anletes svett för att bringa hem små slantar till hushållet. De arbetar hårt men konkurreras ändå ut av arbetskraftsinvandrare som förmår arbeta hårdare med färre krav på lönekuvertets tjocklek. Hur det hårda arbetet bryter ner bara för att rikare ska bli rikare och att vi och andra ska kunna handla till löjligt låga priser. Symaskinen, fabriken, dödade drömmar och kroppar. Och till sist vreds livet ur dem av den osynliga hand som stryper där den kommer åt. Vad som ofta diskuteras i olika sammanhang är symptomen snarare än orsakerna. All analys utan klassaspekten involverad är a priori ogiltigförklarad.

Mödrarna tynar bort i ett resignerat töcken. Fäderna försöker återvinna auktoriteten genom att dricka, men någon auktoritet har de inte längre.

Den enda auktoritet den försupne och förslappade och, antar vi, uppgivna och vedervärdiga fadern till Eva har är när han misshandlar sin henne för att vidhålla och försvara familjens heder när illvilliga rykten sprids. Ananda Devi säger i en intervju i Karavan att hennes morfar var ett ”ett ordinärt monster” som behandlade kvinnor i hans närhet mycket illa. Detta tog hårt på Devis moder och det är inte en långsökt gissning att detta återspeglar sig i Eva ur spillrorna.

Eva far illa ut. Vi har sett det tidigare. Det finns inget originellt i det och det är däri det sjuka ligger. Samhället sett ur ett vidare och världsomfattande perspektiv är ruttet. I verkligheten, nyss, nu, strax sexualiseras unga tjejer: ”- Jaha, jag ser att du börjar få kurvor”. Det är en del av en objektifiering av kvinnor som leder till många förfall. En internaliserad syn på sig själv som objekt. Dra åt helvete ditt avskum till man, som förstör barn genom att göra dem medvetna om sig själv som kropp. Du förtjänar att få ditt ansikte inslaget. Kvinnor som hatar män hatar. Män som hatar kvinnor gör det medan de slår och våldtar och mördar. Ni kommer inte bli förvånade under läsningen.

Vi måste ge oss av, rädda oss. Killarna i kvarteret kommer att bli män, och börja hata som män.

Det slutar på det värsta tänkbara vis för en av tjejerna. Mördad för att hon såg. Mördaren fråntog

henne all värdighet genom att trycka ner henne i en soptunna. Fastslog: Du är ingen. Du finns inte. Du levde förgäves. Du var ingenting värd. Punkt.

Känslan av att inte vara i kontroll över sitt öde, vad nu ett öde är, går antagligen inte att föreställa sig. Ibland far jag ut till Saltholmen med spårvagnen som faktiskt förbinder Bergsjön med Saltholmen. Där hörde jag inga säga att de brukar föreställa sig ”andra versioner av oss själva, födda på fina adresser i familjer där nederlaget inte står skrivet i ens handflata eller ens krokiga knän”. Resan tar dryga femtio minuter, men åker man hela vägen har man gjort en pervers och förvriden klassresa. Män i Bergsjön lever i genomsnitt omkring nio år kortare, kvinnor ungefär sex år. Det här är i Sverige.

I boken förekommer en person som tagit sig ur den kletiga väven. För henne blev det Saltholmen. Hon är advokat och företräder i ett rättsfall en av bokens människor. Någonstans i bakhuvudet hör jag

- Nej men Eva lilla, varför blev du inte advokat trots att din lärare och andra våldtog dig om och om och om igen? Ta ditt ansvar nu, för fan! Gör något av ditt liv!

Jag vill citera hela boken, nöja mig med att skriva: Läs den. Att ni bara skulle behöva lita på mitt omdöme. Men en sådan text vore ingen recension. Men jag vill ändå avsluta med detta:

Jag är ingenting. Ett misstag på vägen. Någonting bortkastat. Enskild, olik, raderad. Natten slukar mig. Den är omättlig. Den äter mig, gnager mig bit för bit. Och den blir aldrig färdig.

Similar Posts:

• Girls rule the school
• Att läsa är ibland att gråta
• Hur ska man hantera sina ex?
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Slarvigt skrivet om viktigt ämne

Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.

Karin Boyes Kris, här i en nyutgåva med två förord, några dikter och brev, är en upplevelse. När jag gör bokslut över 2017-året – vilket passande ord för övrigt! – räknar jag till åtminstone två litterära upplevelser som slår följe med mig: Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och så Kris. Där Trotzig fick mig att må dåligt slog Kris an två andra strängar i mig. Den ena är fåfängans: jag kände igen mig i vad jag läst tidigare, vilket fick mig att spinna som en självgod lurv. Den andra vibrationen kom sig av dess mänsklighet, att den är så enkel att knyta an till med dess ångest, skam, skuld och samvetskval.

Du måste finnas, du måste…

Jag vet inte om Karin var tydlig med att Kris är en skönlitterär bok med självbiografiskt innehåll, men det är idag vedertaget. Karin Boye är Malin Forst, en ung kvinna som genomlever och lever igenom en kris. 20 år gammal kommer osäkerheten kring Gud, sin framtid och hennes plats i samhället. I tvivlets spår följer skuld- och skamkänslor vilka mynnar ut i en lamslående ångest.

Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!

På ett vis är det en bok av samvetet om sig självt. Tvivel kring Gud eller åtminstone en föreskriven livsväg är kanske tröskelproblem som uppenbarar sig för de allra flesta. Karin visste att det gör ont när knoppar brister och Malin-Karins möte med den trånga verklighet som är förväntningar, oförstående, religiösa dogmer och skuldbeläggande från omgivningen, är fängslande. Jag är varken teolog eller psykolog och anar antagligen mindre än jag vill tro, men just skuldkänslorna över skuldkänslorna, skammen över skammen, hör kanske en mer konservativ kristendom och framförallt kvinnoskapet till. Malin fäktas genomgående med dessa destruktiva känslor för att till sist ändå förlösas.

Boken har ett snillrikt upplägg med inre dialoger, brevkorrespondens och andras dagboksanteckningar om Malin. Samtalen mellan svarta (drag) och vita (motdrag) schackpjäser, TEOLOGENS, MEDICINARENS och HUMANISTENS dispyter (tänk Hans Castorp i sällskap med de visserligen artigare motpolerna Peeperkorn och Naptha) och en mer konventionell vardagsbeskrivning. (Marginalanteckning: Bergtagen översattes visst av Boye!)

Inledningscitatet är Emilia Fogelklous och titeln har jag stulit av henne. För mig är det en påminnelse av men också en åminnelse till de glädjeämnen som ändå står att finna i egenskap av att vara vid liv. Jag ser för mig själv ett oändligt mörker när en röst plötsligt bryter igenom det tysta oväsendet: ljus finns, misströsta inte och anstränger du ögonen ytterligare lite skall de sedan få vila. Och se! där – - -

Det är ingen konst att romantisera ångest. Ur en krisdialog:

…lyckomoralen är en dålig moral och man bör inte vara rädd för prövningen och lidandet…

Men vad är ångest? Kierkegaards åtskillnad mellan ångest och rädsla är kanske riktig, där det sistnämnda har en tydlig orsak medan ångesten tycks finnas av egen kraft. Ändå har jag aldrig lyckats ringa in den ens i aldrig så lösa resonemang. Vi kan använda oss av olika handgrepp: Metafysiska, biologiska, medicinska och vi kan begagna oss av allehanda metaforer, tankelekar och andra krumbukter – den undflyr oss ändå. Kris ger oss ett uppslag eller åtminstone en beskrivning av ett ångesttillstånd:

Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!

Ångest är bland mycket en oförmåga att just handla bredvid ett tillstånd av likgiltighet inför tidens gång. Det finns ett släktskap mellan ångesten och självförebråelsen. Malin har ett övermått av samvetskval och frågar sig ständigt om hon har rätt att tvivla och lida när det finns de som både själsligt och köttsligt har det sämre.

Till slut skrider hon ändå över gränsen, överlever en smärtsam förlossning och får fast jord under fötterna, står med ”båda fötterna djupt på sin säkra grund”.

I natt gick Gud under…Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn…Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som än kommer skall jag möta med nakna, seende ögon.

Om den organiserade religionen vet hon sen att säga att

vad i all föraktad och förtrampad timlighets namn kan detta ha med sedlighet att göra? Jag skulle vilja kalla det: Lära om de Maktägandes Förbud mot Uppror. Och moral är något annat…

I ett av förorden nämns kort Karins relation till Nietzsche och visst finns där likheter:

Övertygelsens människor kommer inte ens i betraktande när det gäller det grundläggande i fråga om värde och icke-värde. Övertygelser är fängelser. De ser inte långt nog, de ser inte under sig (—). Friheten från alla slags övertygelser tillhör styrkan, förmågan att se fritt.

- Nietzsche i Ulf I. Eriksson – Ett liv efter födelsen.

Jag kan inte annat än konstatera att läsandet var att resa i mig själv. Och vem kan inte nicka gillande åt en rejäl skakning i självet; att uppleva någons avgrundsdjupa misstänksamhet mot det som stundar? Vem kan inte glädas med den som slutligen skönjer det ljus som ändå finns? Vi får varken svar eller tydlig vägledning, men finns det något mer otillfredsställande än en bok som ger visshet?

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Ångestboken
• Skrik, svek och elakt förtal
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

1920-talets Sverige. Landet skvalpar liksom övriga Europa runt i kölvattnet av det första av de två stora världskrigen. Inga fronter stod förvisso att finna innanför Sveriges gränser, men landet är ingalunda en körsbärsdoftande lustgård. Det finns bland tistlarna även frukt, men den hänger högt upp och är oåtkomlig för det stora flertalet. Berättelsen är således tidlös även om just denna utspelar sig i ett givet historiskt skede. De sociala orättvisorna känner vi igen – de ändrar bara långsamt skepnad genom århundrandena. Social ojämlikhet är ett faktum med bäring över tid.

Romanen kommer alltid ha fördelen gentemot fackboken i att den har förmåga att göra historia levande. Känslor är bannlysta i seriös historieskrivning vilket är vetenskapligt korrekt och rumsrent, men ibland även grogrund för en knastertorr läsupplevelse. För det är onekligen skillnad mellan förståelsen av att det för många var en miserabel tillvaro och upplevelsen av att känna det. För känns gör det. Hugger in i hjärterötterna.

Vi får följa en kvinna. Hon lever på landsbygden. Strax blir hon havande – med fel man. Opassande hudfärg, litet för mörk. En dotter föds. Kvinnan flyttar in till staden. Fadern är ständigt frånvarande. I fängelse? I andra sängar? Längs utmed vägarna? Han gömmer sig mellan raderna. Dyker upp ibland. Dottern blir överlycklig, modern öppnar dörren för hon vet inte annat, han försvinner snart utan spår.

Det är en återgivning – varken mer eller mindre. Boken handlar inte främst om ondska. Inte heller om godhet. Den handlar om Livet. För det är människors liv vi läser om, det är för många enbart krass realism. Det är smutsigt. Illaluktande. Människor lever under oerhörda umbäranden. Men värdeetiketter är helt enkelt inte något alla har möjlighet att jonglera med. Föds fågeln i en bur nere i en källare vet den ingenting annat. Den blir kanske deprimerad, men det blir snart det normala sinnestillståndet och utan realistiska möjligheter att tänka utanför buren kretsar tankarna snart endast kring nästa måltid. En utomstående (läs: läsare) kan kanske intala sig att det vore en stor olägenhet att födas och leva under sådana förhållanden. Och det må så vara – misär är en värdering, men kanske främst upplevelse. Är det emellertid inte så att misär upplevs annorlunda av den som befinner sig i den och den som betraktar från sidan?

Sverige är ett klassamhälle genomsyrat av ett patriarkaliskt och rasistiskt normsystem. Makten är männens, de som avviker från vithetsnormen kan inte vänta sig mycket av med-, eller snarare motmänniskorna. Men också botten är uppdelad i lager, även det lägsta skiktet är skiktat – nere i lorten är vissa smutsigare än andra. Ett arbete är inte mer än en osäkerhet bland andra som åtminstone ger en liten inkomst. Samhället i sin vidaste betydelse står som garant för en social predestination ur vilken individers fatalistiska inställning till tillvaron växer. Det handlar inte om att bli ren, mätt, utvilad. Det handlar om att bli mindre smutsig, inte lika svulten, mindre trött. Det är en viktig distinktion. Det är en högst aktuell insikt.

Jag har en fallenhet för rännstenslitteratur och jag intalar mig själv att det ger mig en åtminstone lite mer nykter syn på världen. Detta är det tyngsta jag läst vid sidan av Aleksijevitjs reportageböcker. Under läsningen blir jag lika ofta illamående som upprörd. Samhället är institutionaliserad orättvisa där människor av börd är dömda till tunga, skavande och iskalla kedjor som hindrar all rörelse i ett tydligt stratifierat klassystem. Klumpen i magen försvinner aldrig, rysningarna far ofta genom vartenda känselspröt, jag förmår inte läsa särskilt många rader åt gången. Språket är genomgående förföriskt, för mig svårgenomträngligt, alla gånger lyriskt, i slutändan oerhört svårsmält. Jag kommer aldrig riktigt djupt nog, får inte heller tillräcklig distans. Rasismen är så levande, klassföraktet tydligt, dagarna repetitiva. Vi befinner oss på motbjudande arbetsplatser, arbetaren bugar och bockar och niger och står med mössan i hand, upplever sann glädje över lukten från benmjölsproduktionen, var dag är den andra lik, en karbonkopia, liket blir vad som till slut förmår undfly vardagen.

Den ansiktslösa byråkratin svävar som en materiell gud någonstans i ovan och är oerhört svårnavigerad för den oinvigda kvinnan. Den tycks vara en allsmäktig kraft med makt även över ens barn. Det får mig att tänka på hur vår egen byråkrati för många invandrare måste te sig som en snårskog närmast omöjlig att sig igenom. Och finns idag inte samma sociala uppfostran som så tydligt tränger fram i boken? En i sin övertydlighet subtil stöpning och omstöpning, vi längtar ständigt, söker efter något – förgäves. Du, läsare, kanske har vissa möjligheter, men läs och påminns om att samhället alltid har ett avgrundsdjupt bottenskikt.

Similar Posts:

• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Uppslitande om klass och kön
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• De på förhand dömda

Dykungens dotter tar sin början i 1920-talets Sverige. En ung kvinna kommer vandrande från yttersta landsbygden, på väg in till stan. Hon är gravid. Fadern är en lösdrivare som åker in och ut ur fängelset, graviditeten kom till genom förbjudna men ack så lustfyllda möten i skogen, och nu går magen inte att förtränga längre. Hon har försökt ta bort det, med strumpstickor och vad som stod till buds, men det har inte lyckats. Nu får hon stå sitt kast, nu är hon ensam i världen.

Och framför henne i synfältet låg verkligen ingenting. Bara det vida soliga landet, havets bländrand omkring. Inget hinder någonstans. Det var tomt. Man såg mycket långt inåt land här, man såg molnskuggorna som drog bort över åsens blå skogsmassor mycket långt borta, man tyckte sig överblicka hela landet och allt som rörde sig i det – men det var ju en skenbild, verkligheten var annan.
För tomt, för ljust, för klart allt. Verkligheten var annan.
Den som förbjuder sig att minnas, blir av det förbjudna minnets liv tung som en sten.

Dykungens dotter kom 1985. Den här pocketupplagan gavs ut förra året i Bonniers klassikerserie, med anmärkningsvärt snyggt omslag av Kristin Lidström. Det är första gången jag läser Birgitta Trotzig. På sätt och vis känns det som att jag tar mig vatten över huvudet. Stilen är inte något man skummar, någonsin. Jag hittar inte rytmen. Jag tappar bort mig, känner mig korkad, obildad. Den funkar inte i solstolen, lite lojt omgiven av andra solande människor. Den funkar bäst i en mörk kammare med stadigt fokus, gärna högläsning då och då. Trotzig beskriver ett skeende ingående, för att sedan backa tillbaka bandet och beskriva det igen, nu på ett nytt sätt. Fortfarande samma skeende. Det skapar om man vill en litterär exakthet, som inspirerar, ja rent av bländar med sin skönhet. Men också, åtminstone hos mig, en enorm rastlöshet.

Men så är detta i mångt och mycket inte en storydriven berättelse. Istället utforskas varje del av misären det innebär att vara fast i sina roller, av generationers förbannelser, mönster som upprepar sig, klassamhällets oundvikliga utfrysning av den som är annorlunda. ”Tattare” kallas Mojan och hennes dotter. Trotzig granskar under lupp människors beteenden, till exempel hur en innergård av ungar går samman till en dömande mobb. Hur skitsnack färdas. Hur gränser passeras. Hur man blir den folk förväntar sig att man är.

Lyriken i språket tillåter också en nivå av fantastik, sprungen ur den sagoton Trotzig redan i inledningen etablerar. Det utomäktenskapliga barnet är smutsigt, kanske rent av en padda. Hon kommer ju från dyn, inte sant? Dit modern dragits ner, så kändes det ju, och låtit sig förtrollas av den smutsigaste av dem alla: dykungen. Naturen spelar hela tiden en tydlig roll, lika viktig bakgrund som det annalkande kriget så småningom blir. Förstånd kan tappas bort, genom supande eller alltför hårt arbete. Det har alltid varit lättare att fly mentalt, när verkligheten blir för plågsam.

”Berättaren håller sina gestalter hårt i ledbanden”, skriver Ebba Witt-Brattström i förordet (som jag rekommenderar att inte läsa hela innan, det avslöjar som vanligt lite för mycket av handlingen).

De är också typer i en allegori om Folkhemmets baksida: en storskalig förtrycksordning manifesterad genom sina institutioner: fabriken, arbetarnas bostadskasern, fängelset. I Trotzigs universum finns ingen nödutgång för dem som hamnat på samhällets botten och det sociala arvet ärvs i rakt nedstigande led.

Ja, det ljus som erbjuds är som sagt Trotzigs språk, som tindrar av allsköns framputsade pärlor. Även om helheten ibland är mig alltför tungläst i sin symbolik, förmår jag ju se dem. Här till exempel, ett citat som viks för:

Människor har så olika kroppar. Somliga vaknar upp och finner att det växande slottet de bor i och som är de själva, är ett skört tempel täckt med skönhetens silkessammet, andäktigt håller de upp den fina armen och den tunna handleden för ögonen och granskar vad skönhet är, fingrarna spelar som herdepipor. För andra: ett fängelse vars slutna väggar närmar sig och stänger sig, en fasa man inte kan komma undan, ty domen är ju att man är inspärrad på livstid.

Similar Posts:

• Tillit ställs mot svek i Trotzigs berättelse
• Att läsa är ibland att gråta
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Uppslitande om klass och kön
• Ljus finns ändå

Sviker gör Tora som inte kan känna någon glädje över barnet som rör sig i henne. Sviker gör också Tobit som inte längre förmår älska sin lungsjuka hustru Ingrid. Till en början kan han inte heller älska dottern, Toragreta. Sedan älskar han henne för mycket. Så mycket att han måste tukta henne när hon sviker honom genom att vilja något annat än sin far. När hon vill Ruben slår han nästan ihjäl henne. När hon några år senare vill Läjf så vågar han inte röra henne längre. Den som till äventyrs tror att hederskulturen är något som vi i Sverige lämnade bakom oss på 1800-talet bör läsa Trotzigs roman med särskild uppmärksamhet. Men berättelsen levererar inte några enkla sanningar. Toragreta ska också komma att svika sin Läjf. Och han henne.

Och när Toragreta förstått helt och fullt att han inte förmådde eller ville känna hennes beröring föll hennes hand ner, det kändes som om den blivit avhuggen; hon förstod att hon trots allt var ensam. Som om det både invärtes inuti henne och i allt omkring och utanför inte fanns annat än svek, som om det var en svaghet eller sjukdom inmängd i själva livet så att det allt eftersom det fortskred liksom tyngdes ner, missfärgades, mjuknade sjukt, gav sig – svek.

På omslaget till originalutgåvan (Bonniers 1966) sprider sig titelns spretigt handritade och svarta typografi från kant till kant, som om SVEKET hotar att flyta ut ur verket och in i läsaren. Originalutgåvans omslag är formgivet av Bernt Johansson. I Modernistas nyutgåva är det Lars Sundh som står för formen, som i jämförelse känns platt. Detta gäller i alla fall den pocketversion som jag läst. Här finns dock ett fint förord av Lars Mikael Raattamaa med många spännande ingångar till texten. ”Trotzig berättar för oss hur nära våldet vi är”, skriver Rattamaa och sätter ord på något viktigt. Den allvetande berättaren i Trotzigs text låter oss komma nära Tobit. Vi får veta hur sveket känns innanför huden. Får se hur sveket lämnar fläckar i själen som aldrig går ur. Detta skulle vara alldeles olidlig läsning om det inte var så att Trotzig också låter oss få glimtar av något annat. Tilliten som uppstår mellan Tobit och Ingrid, till synes helt utan anledning. Ur en blick.

Men rakt ur ensamheten mötte honom en blick:
Samma som dagen innan skådat och släckts.
Den vackra mörkgrå barnblicken såg lysande rakt in i honom och han kände hennes hand helt kort och fort röra vid hans ansikte.

Trotzig återkommer ofta till blicken som upprättar en förbindelse. En bro till den andre. Till främlingen. Genom hela berättelsen ställs tilliten mot sveket. Detta är hoppet som Trotzig ger oss.

Trotzig skriver en slags biblisk prosa som ibland övergår i prosalyrik. Språket är symboliskt, kroppsligt och till brädden fullt av sinnesintryck. Men trots den rikliga förekomsten av realistiska detaljer känns texten menad att besvärja verkligheten, snarare än att återge den exakt. Det är en modernistisk och samtidigt ålderdomlig, rituell stil som förstärker textens existentiella betydelse. Låter det här krångligt och svårtillgängligt? Innan jag läste Birgitta Trotzig hade jag fått för mig att hon var just en sådan författare. Svår. Det är hon verkligen inte. Däremot skriver hon om det svåra i att vara människa. Sveket handlar om alla oss som sviker. Och om alla oss som blir svikna. Men kanske handlar Sveket mest om tilliten. Och om nåden som, trots alla svek, uppstår i mötet med en annan människa.

Similar Posts:

• Förlusternas alfabet
• Första numret av 10-tal
• De på förhand dömda
• Att sprida ordförmörkelse eller offra sig
• Ljus finns ändå

mamma ska komma genom
den döda vinkeln
kväll efter kväll

Börjel skriver fram ett alfabet som inte liknar något annat. Ett alfabet fyllt av patos, ett alfabet som gör att ”universum utvidgar sig”, ett dödens och ett livets alfabet. Tid och rum är påtagligt och samtidigt något som försvinner. Diktsamlingen rör sig från Pangea till en tågkrasch 2004 i Nordkorea. Från flyktingläger i Palestina till Estoniakatastrofen. Från antikens myter till Sala silvergruva. Från Somalias minor till Treblinkas rosa trianglar. Dikterna inger mig en känsla av evighet och universalitet. Börjel sätter den stämningen redan på första sidan då hon citerar Trotzig: ”det som hände, det hände och hände”.

de stulna hjälpsändningarna
åter var till salu
på den lokala somaliska marknaden
där i solnedgången tvingas räkna
de gröna roterande fjärilsminorna
de röda och de blå
de gula stjärnorna, de röda
stjärnorna, de svarta
banden och de rosa
trianglarna
de svarta Treblinka

Diktsamlingen flödar av allusioner; till Trotzig, Frostenson, Christensen, Mayröcker … Ma är krävande läsning; hela tiden får jag slå upp ord och platser som jag inte visste fanns: Jabaliya, Saipan, Ilinx, Quercusia. Hela tiden vidgas mitt universum. Ordet memorandum återkommer; en skriftlig sammanfattning. Ma som memorandum; ett dokument som påminner, en sammanställning av universums katastrofer, förluster. Ett kanske ofrivilligt sammanställt dokument. Ett nödtvunget memorandum:

jag vill inte skriva det här
vill inte förmå mig att skriva
jag äcklas inför ordandet
en våldshandling ordnandet
av döden till ro

Ma är en fantastisk diktsamling. Läs den.

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Att sprida ordförmörkelse eller offra sig
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Poesin i poesin vänd ut och in

Det är en både omöjlig och onödig uppgift att försöka tränga igenom den här omfattande skriften utan att kapitulera inför dess många och långa vävtrådar som löper in och ut genom varpen, försvinner och återkommer, blir mörkt murrigt gröna, svarta, blodsröda, eldsolsgula, för att plötsligt via marint eller askgrått gå över och in i allra ljusaste blixtrande vitnad. Via tidsdokument och minnen, dagboksfragment och triviala iakttagelser skapar Ström en djupt komplex dikt där jag flera gånger vill värja mig, vända blad, för att slippa de onda bilder hon framskriver. Det onda som i oss alla smärtar att konfronteras med så till den grad att vi, istället för att fortsätta läsa, hellre reser oss från köksbordet, fyller på koppen med kaffe, lättade lutar oss mot vår vardag.

Likstanken stiger
man grävde med händerna så länge man kunde

man kunde inte röra stenblocken
ingen kom till hjälp
barnen ruttnar under skolan
nu är det för sent

Hemska bilder. I några sviter gestaltade likt daganteckningar, i andra likt jäktade nyhetstelegram, smattrande kaskader av mänsklig ondska: katastrofer, krig, offer, bödel, kroppar, blod, stympning, död, men också en vanlig semesterdag i Italien, den stekande solen på stenen, ösregnet som överraskar sällskapet, eller rådjuret som kliver förbi plommonträdet, gulmåran i marken en ljum svensk sommardag medan ett ofött barn ännu vilar i en modersmage. Precis som i Ströms textsamling Kniv och flod från 2009 är bruket av kliniska termer närvarande: systole, diastole, spinae, placenta osv., men alls inte särskilt frekvent. Den här boken vill någonting annat upplever jag. Den här dikten vill ringla sig kring det obarmhärtiga, vidriga, men också det framvällande ljusa, sköna, förtröstansfulla. Den vältrar sig i allt det vi själva vältrar oss i, och blir på så vis vår egen spegelbild i vattnet, men vi tvingas i samma bild skåda vår egen arts frånsida, och blir den vita liljan precis som Narcissus (som i Caravaggios tappning pryder framsidan på den här boken).

I en del dikter klingar både Birgitta Trotzigs diktarröst: ”strimmorna, de vita, på den mörkblådunkla tungan, den gula gommen, de flygande ljusblå himmelsseglen, ovanför spetsiga bladspjut /…/ som låg död i jorden, begraven, med jorden i munnen, begraven /…/ med sin sönderbrutna moderskropp, med sin olästa modersbok/…/”
och Inger Christensens:”/…/gråtistel gråbjörk gråstäpplilja gråtlim gråspira groddgröe, alla individuellt tecknade med sina kännetecken: Hyllen, fruktämnen, växtplatser, raviner, källsprång, hyggen, gläntor, ståndarknappar, frömjöl/…/” Som om Ström förde ett samtal med de två, inkarnerade dem in i sin text eftersom de inte längre är i stånd att dikta själva. Den observationen gör mig både road och rörd, och själva inkarnationen är också en av bokens starkaste fästpunkter, det som sluter om allting via kroppens förlösning, det framfödda barnet ”den flödande flödande lyckan”, men också via döden, som inte bara är ond och bråd de dystra nyhetssvepningarna till trots, utan också naturlig i all sin obeveklighet:

Eukaristin

men jag tror att bröd är bröd
och blod är blod
och att någon en gång i dödsångest bad

glöm
mig
inte

(Ur dikten På väg mot parken)

I Utskuret ur ett större träd tecknar Eva Ström en hel världs porträtt, alltets ständiga förflyktigande rörelse kring individens, gudomlighetens och naturens outgrundliga väsen, men frågar sig samtidigt om hon har rätt till det: Kan jag en fulländad dag som denna, som Birgitta Trotzig säger, hålla dialogen med det outhärdliga öppen, kan jag det, vill jag det, ökar jag lidandet i världen genom att registrera det, hänga fast vi det?”/…/Sprider jag ordförmörkelse, besmittar jag andra, får de svarta tistelfjunen fäste i andras sinnen?/…/”

Det jag skrev i början kommer mig här till minnes: Själviskheten kontra uppoffringen. Den ständiga växelverkan allt cirkulerar kring där det ena inte kan existera utan det andra. Jag tänker att Eva Ströms ord, trots sin rädsla för ordförmörkelse eller att fästa tistelfjun i andra, mest är det sista, och att det är tur för läsaren att hon ville.

Similar Posts:

• Förlusternas alfabet
• Kroppens minnen och talets omöjlighet
• ”Jag tänker ett ljus”
• Är skönhet fascism?
• Tänk på döden

Jag fastnade såklart genast i intervjun med Sara Stridsberg, få trollbinder mig som hon gör. Den handlar om texten som sjukdom, om ögat eller spegeln i det egna skrivandet, betydelsen av Birgitta Trotzig och längtan efter främmande platser. Och trots att Sara Stridsberg själv menar att hon lever vilket tråkigt och stillsamt medelklassliv som helst så får hennes blick på världen mig att dra efter andan, stanna lite, undra.

Även Mirja Unge intervjuas om hennes skrivande och 10-talets, om utsattheten hon skriver om och sina närmaste planer.

Jag hann inte mer än börja läsa utdraget ur Johannes Anyurus nya roman Skulle jag dö under andra himlar, som kommer ut i september. Men jag vill återvända, läsa mer.

Den som inte nöjer sig med att läsa 10-tals senaste nummer kan gå på releasefest för det ikväll. Det blir framträdanden, uppläsningar och diskussioner med bla Stig Larsson, Maria Zennström och Pär Hansson. Gästrikegatan 13 kl. 19-00. Det kommer jag att göra!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Augustprisnomineringar 2012
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Mammors längtan bort
• Sara Stridsberg en av årets sommarpratare!