Att bli gravid är bland det farligaste man kan göra. I många delar av världen är det fortfarande rent hälsomässigt det farligaste. I Sverige är vi lyckligt nog begränsade framför allt till karriär-, relations- och identitetsmässiga risker. För det räcker ju med just risken att som kvinna kunna bli gravid, vara mer barnledig och mer hemma med sjukt barn än vad som förväntas av motsvarande man, för att få dras med sämre inkomster livet igenom. Det är med första barnledigheten som idén om det jämställda förhållandet tenderar att falla, när kvinnor är hemma mest och följaktligen tar på sig mest av barn- och hushållsskötsel.

Föräldraförsäkringen ges onekligen en nyckelroll i journalisten Ulrika Lorentzis Något bara kvinnor kan. Normer, biologi och graviditet. Lorentzi, som bland annat varit chefredaktör på feministiska tidskiften Bang, tar visserligen avstånd från vulgärdebattörer som Elise Claeson, men skriver framför allt en öppen bok med framträdande intervjuinslag. Vi får möta såväl ”vanliga” människor med olika erfarenheter av familjebildning – eller inte familjebildning: påtagligt är att den intervjuade kvinna som valt att inte skaffa barn vill vara anonym eftersom hon vet hur oerhört provocerande det valet kan uppfattas – som delvis nya sidor av välkända debattörer som Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg.

Inte minst queerkonstellationer av olika slag bidrar till att belysa och kanske också förändra könsmönster. Lorentzi blandar mer teoretiska resonemang med mängder av konkreta erfarenheter ”” och efterlyser samtidigt formuleringar kring dessa upplevelser. Graviditeter befinner sig fortfarande märkligt ofta i något sorts mytiskt, oartikulerat gränsland mellan djuriskt och gudomligt, menar Lorentzi, som sökt våra bilder av graviditeter från Bibeln och den heliga Birgitta till Moa Martinson, pappagrupper och modern poesi.

Precis som i Nina Björks nyligen utkomna avhandling ger Ulrika Lorentzi motbilder till den liberala bilden av den autonoma individen som grunden för hela det västerländska tänkandet. Precis som Björk sätter hon fingret på något djupt schizofrent i vårt sätt att tänka om människor. Visst är det den vuxne, fysiskt sett välbeställde mannen som är normen über alles. Gravida och småbarn faller utanför tämligen direkt. Här finns ett stark förnekande av hur beroende vi är av andra, ofrånkomligt under perioder eller genom hela livet, fysiskt, materiellt eller ”bara” känslomässigt.

Det är en lättillgänglig, omfattande och mångsidig liten bok Lorentzi skrivit. Lite rastlös; med nuvarande utveckling kan man räkna med ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen kring år 2030. För det är naturligtvis det med titeln Något bara kvinnor kan: det är visserligen bara kvinnor – eller snarare bara människor med fungerande livmödrar, för det finns ju exempel både på att män som varit kvinnor blir det och naturligtvis på mängder av kvinnor som inte kan eller vill – som kan vara gravida, men det finns en väldig massa människor som kan få barn och vara föräldrar. Så varför lägger vi en så avgörande vikt vid den där proportionellt sett lilla, initiala skillnaden?