Utgiven | 2015 |
---|---|
ISBN | 9789174294897 |
Sidor | 359 |
Först utgiven | 1985 |
Om livet är så där motbjudande soligt och trevligt som det ibland kan bli, kommer här ett litet boktips: Dykungens dotter – en barnhistoria.
1920-talets Sverige. Landet skvalpar liksom övriga Europa runt i kölvattnet av det första av de två stora världskrigen. Inga fronter stod förvisso att finna innanför Sveriges gränser, men landet är ingalunda en körsbärsdoftande lustgård. Det finns bland tistlarna även frukt, men den hänger högt upp och är oåtkomlig för det stora flertalet. Berättelsen är således tidlös även om just denna utspelar sig i ett givet historiskt skede. De sociala orättvisorna känner vi igen – de ändrar bara långsamt skepnad genom århundrandena. Social ojämlikhet är ett faktum med bäring över tid.
Romanen kommer alltid ha fördelen gentemot fackboken i att den har förmåga att göra historia levande. Känslor är bannlysta i seriös historieskrivning vilket är vetenskapligt korrekt och rumsrent, men ibland även grogrund för en knastertorr läsupplevelse. För det är onekligen skillnad mellan förståelsen av att det för många var en miserabel tillvaro och upplevelsen av att känna det. För känns gör det. Hugger in i hjärterötterna.
Vi får följa en kvinna. Hon lever på landsbygden. Strax blir hon havande – med fel man. Opassande hudfärg, litet för mörk. En dotter föds. Kvinnan flyttar in till staden. Fadern är ständigt frånvarande. I fängelse? I andra sängar? Längs utmed vägarna? Han gömmer sig mellan raderna. Dyker upp ibland. Dottern blir överlycklig, modern öppnar dörren för hon vet inte annat, han försvinner snart utan spår.
Det är en återgivning – varken mer eller mindre. Boken handlar inte främst om ondska. Inte heller om godhet. Den handlar om Livet. För det är människors liv vi läser om, det är för många enbart krass realism. Det är smutsigt. Illaluktande. Människor lever under oerhörda umbäranden. Men värdeetiketter är helt enkelt inte något alla har möjlighet att jonglera med. Föds fågeln i en bur nere i en källare vet den ingenting annat. Den blir kanske deprimerad, men det blir snart det normala sinnestillståndet och utan realistiska möjligheter att tänka utanför buren kretsar tankarna snart endast kring nästa måltid. En utomstående (läs: läsare) kan kanske intala sig att det vore en stor olägenhet att födas och leva under sådana förhållanden. Och det må så vara – misär är en värdering, men kanske främst upplevelse. Är det emellertid inte så att misär upplevs annorlunda av den som befinner sig i den och den som betraktar från sidan?
Sverige är ett klassamhälle genomsyrat av ett patriarkaliskt och rasistiskt normsystem. Makten är männens, de som avviker från vithetsnormen kan inte vänta sig mycket av med-, eller snarare motmänniskorna. Men också botten är uppdelad i lager, även det lägsta skiktet är skiktat – nere i lorten är vissa smutsigare än andra. Ett arbete är inte mer än en osäkerhet bland andra som åtminstone ger en liten inkomst. Samhället i sin vidaste betydelse står som garant för en social predestination ur vilken individers fatalistiska inställning till tillvaron växer. Det handlar inte om att bli ren, mätt, utvilad. Det handlar om att bli mindre smutsig, inte lika svulten, mindre trött. Det är en viktig distinktion. Det är en högst aktuell insikt.
Jag har en fallenhet för rännstenslitteratur och jag intalar mig själv att det ger mig en åtminstone lite mer nykter syn på världen. Detta är det tyngsta jag läst vid sidan av Aleksijevitjs reportageböcker. Under läsningen blir jag lika ofta illamående som upprörd. Samhället är institutionaliserad orättvisa där människor av börd är dömda till tunga, skavande och iskalla kedjor som hindrar all rörelse i ett tydligt stratifierat klassystem. Klumpen i magen försvinner aldrig, rysningarna far ofta genom vartenda känselspröt, jag förmår inte läsa särskilt många rader åt gången. Språket är genomgående förföriskt, för mig svårgenomträngligt, alla gånger lyriskt, i slutändan oerhört svårsmält. Jag kommer aldrig riktigt djupt nog, får inte heller tillräcklig distans. Rasismen är så levande, klassföraktet tydligt, dagarna repetitiva. Vi befinner oss på motbjudande arbetsplatser, arbetaren bugar och bockar och niger och står med mössan i hand, upplever sann glädje över lukten från benmjölsproduktionen, var dag är den andra lik, en karbonkopia, liket blir vad som till slut förmår undfly vardagen.
Den ansiktslösa byråkratin svävar som en materiell gud någonstans i ovan och är oerhört svårnavigerad för den oinvigda kvinnan. Den tycks vara en allsmäktig kraft med makt även över ens barn. Det får mig att tänka på hur vår egen byråkrati för många invandrare måste te sig som en snårskog närmast omöjlig att sig igenom. Och finns idag inte samma sociala uppfostran som så tydligt tränger fram i boken? En i sin övertydlighet subtil stöpning och omstöpning, vi längtar ständigt, söker efter något – förgäves. Du, läsare, kanske har vissa möjligheter, men läs och påminns om att samhället alltid har ett avgrundsdjupt bottenskikt.
Publicerad: 2017-08-19 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-16 11:32
Inga kommentarer ännu
Kommentera