Första rådet är att avgränsa. En samling blir riktigt intressant först när den är koncentrerad. Fokusera på endast en skönlitterär författare, exempelvis, eller ett ämne som Örebro, skalbaggar eller Boerkriget. Andra rådet är att söka perfektion. Skaffa dig endast exemplar som är så fina som möjligt. Normalt betyder det kompletta förstaupplagor i felfria band.

Boksamlaren kan behöva visst stöd av referenslitteratur. I Spektras handboksserie utgavs 1991 Mats Christoffersons Boksamlaren. Den är grundläggande och bra. Ännu mera klassisk är Försvar för boksamlaren av J. Viktor Johansson, skaffa den omarbetade utvidgade upplagan från 1958. Johansson öppnar dörren till samlande av äldre böcker. Han förklarar betydelsen av ”oskurna originalupplagor med omslag” vilket sannolikt låter som rena grekiskan för den oinvigde.

Ett exemplar av en nutida bok kan berövas sitt skyddsomslag och därmed förlora en del av sin lyster, men med de äldre handbundna böckerna är det betydligt mera komplicerat. Bokbindaren kan ha bestått boken med ett vackert band men samtidigt skurit ner snitten till ett minimum och skippat att binda med det ursprungliga häftesomslaget…

Ovanstående boktips kompletteras lämpligen med Björn Dals Sveriges zoologiska litteratur från 1996. Det är en bok som lika mycket handlar om bokväsen och bokhistoria som om djurböcker. Framför allt öppnar den läsarens ögon för teknikens betydelse för bokens utveckling.

Ända fram till första halvan av 1800-talet var boktillverkningen till stora delar ett hantverk. Visst är den tryckta boken ett exempel på industriell masstillverkning, men utrymmet för individuella variationer exemplar emellan inom en och samma upplaga är stora när det gäller äldre böcker.

Papperskvaliteten kan skilja sig åt från ark till ark liksom graden av trycksvärta. Korrekturfel kan ha korrigerats under tryckningens gång. Planscher kan vara handkolorerade och bokbanden är ofta utformade efter beställarens individuella önskemål.

Generellt gäller således att det enskilda exemplaret av boken har ett mycket större intresse i äldre tid än senare, då maskinproduktionen dominerar bokframställningen.

Björn Dals bok är sprängfylld av sinnliga fotografier. Kronologiskt tar författaren läsaren med på en resa där modena vad gäller bokband gradvis förändras. På 1700-talet publicerades en bok ofta häfte för häfte, allt eftersom tryckeri och handkolorist blev klara. Köparen tecknade prenumeration och betalade allt eftersom. När samtliga häften levererats gick ägaren till bokbindaren.

Från mitten av 1800-talet går den tekniska utvecklingen snabbt med allt effektivare tryckpressar. Papperskvaliteten sjunker då trähalten ökar. Förlagsbandet gör entré och utrymmet för individuella variationer minskar. Med Björn Dals generösa bokverk får man en god känsla för bokobjektets utveckling genom århundradena. Antikvariska böcker blir mindre mystiska men mer intressanta. Boksamlaren in spe vågar sig kanske längre tillbaka i tiden för att skaffa sig riktigt gamla objekt.

Ett sista råd: strunta i alla råd och gör som du vill.

Similar Posts:

• Djur som inspirerat
• Kastrull funkar bra med visp och slev
• Uäck!
• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Miljövänlig läsning

En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

Svenska PEN samlar i samband med det sådana böcker på sin hemsida. Det är ingen allomfattande lista, utan ett urval, men fler titlar dyker stadigt upp.

Det finns förstås äldre svenska exempel, både på svenska titlar som förbjudits utomland, som Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i kommunisttidens Tjeckoslovakien – strategin att en makthavare i stort sett säger sig identifiera sig med diktatorn Tengil känns väl sådär? – liksom på böcker som helt enkelt fällts för förtal, som Ing-Marie Erikssons Märit 1967.

En incident som i efterhand mest verkar komisk är hur svenska förlag ville bojkotta Bokmässan 1989, eftersom tantsnuskförfattaren Jackie Collins var inbjuden. Fast jag gissar att många med mig minns hur många eftertraktade böcker som på den tiden, och tidigare, helt enkelt inte gick att låna på biblioteken eftersom de ansågs brista i litterär (och moralisk?) kvalitet.

På PEN:s lista har också dykt upp nyare svenska exempel, exempel som påminner om den våg av lokala förbud som drabbat inte minst skolbibliotek och som dragit över USA de senaste åren. En religiös skola valde till exempel att plocka bort Harry Potter-böckerna från skolbibblan i början av 00-talet. En annan skola plockade bort Mårten Melins mellanåldersbok Så grymt skönt efter klagomål från en förälder, medan liknande klagomål fick en hel kommun att stryka Christina Wahldéns våldtäktsskildring Kort kjol från undervisningen 2015.

Härom året tog jag för första gången emot sådana klagomål på ett skolbibliotek där jag jobbade. En förälder kom in och ifrågasatte en bok med hbtq-tema som hennes barn lånat hem. Tyckte att den var olämplig, att den propagerade för en ohälsosam livsstil. Jag höll inte med, men jag lyssnade och försökte förstå så gott jag kunde. Förde klagomålet vidare till rektor och bibliotekschef, enligt förälderns önskemål.

Sen hände inte så mycket mer. Inga böcker plockades bort ur hyllorna. Min kompetens ifrågasattes inte (åtminstone så vitt jag vet). Jag fick inte sparken.

Men jag tvingades inse vilken tur jag har. Ska man behöva tänka så? Jag vet inte.

Amerikanska kollegor kan i flera delstater både sparkas, bötfällas och till och med fängslas om en bok på skolbiblioteket anses vara på något sätt olämplig. Och när jag läser PEN:s lista inser jag att jag också har tur för att leva i ett så stabilt demokratiskt land som Sverige. Min chef skulle inte få för sig att vika sig för den där typen av klagomål. Andra chefer får uppenbarligen det.

För ett par år sedan skulle det scenariot aldrig ens ha fallit mig in.

Klimatet har blivit annorlunda vad gäller offentlig kultur- och bildningsverksamhet. Som så mycket annat. Bibliotekens verksamhet, som hela mitt liv bara känts så självklar, en institution som står stadigt runtom i landet, till för alla. På många platser det sista öppna, offentliga rummet.

Det har jag alltmer insett när jag arbetat där, vilken livsnerv det är för människor som bara behöver någonstans att ta vägen utan att det kostar något, en plats att få hjälp med teknik, utskrifter, bidragsansökningar eller bara lite sällskap. En plats att läsa tidningen på. Byta några ord. Utbyta några boktips. Hitta kurslitteratur. Berättelser. Nya världar.

Är det en politisering av biblioteken som sker när politiker och andra börjar ifrågasätta biblioteksverksamhet? Vilka som får komma dit och prata, vilka böcker som ska köpas in, och åt vem? Eller har biblioteken alltid varit politiska?

Kanske både och? Visst är det politiskt som f-n att alla människor ska ha rätt till utbildning och bildning. I Sverige har det dock inte varit någon partipolitisk vattendelare på väldigt länge. Att återigen göra det till det, är att förändra det politiska samtalet i grunden.

Att sortera ut böcker från ett bibliotek (offentligt eller privat) är en evig kamp. En del slits ut, en del försvinner och går inte att ersätta, en hel del efterfrågas helt enkelt inte längre. Inte minst: det får inte plats hur mycket böcker som helst. Biblioteket som bara växer och växer i takt med beståndet finns tyvärr bara i min fantasi.

Ändå. Att välja att plocka bort något från ett bibliotek efter enskilda individers – eller ens folkmassors – påtryckningar är en annan sak. Att inte bara själv välja bort en bok utan att också kräva att andra ska välja bort den, eller snarare inte få chansen att välja alls, är en annan sak. En helt annan sak.

Just nu arbetar Skolverket och Kulturrådet med att på regeringsuppdrag ta fram ”läslistor” med rekommenderad litteratur för alla skolformer. Mitt stalltips är att ta lite av en utgångspunkt i listorna på förbjudna böcker. Där finns inte bara riktigt mycket riktigt bra och angelägna berättelser, där finns också en hel historielektion om hur vi ser på att vara människa och på samhället runtomkring oss.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• Läsa tillsammans
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Astrids skimmer
• Banned Books Week

Senare, när mamma satt och drack hos vietnamesen och Ruth var utelåst var det biblioteket hon gick till, och det var Bakhuizen som fick henne intresserad av poesi – stack till henne dikter som hon väl själv läst när hon var i Ruths ålder, blankvers och terziner och stjärnor och sköldmör, som Ruth läste, av ren uttråkning i stort sett.

Ruth och Mio är unga när de träffas. En betydande del av deras liv i Tjugosjuttio, det fiktiva bostadsområde i Antwerpen som Johannes Anyuru förlagt sin senaste roman till, kretsar kring biblioteket. Ruth brukar läsa egenskrivna dikter som hon läser upp på biblioteket och kommer så småningom att jobba med fiktion och skrivande. Mio rör sig delvis i kriminella kretsar och en natt mördas han i en av områdets gångtunnlar. Då är Ruth redan gravid med deras son, ett barn Mio aldrig kommer att få träffa.

Många år senare har Ruth flyttat från Tjugosjuttio och bor med tioårige sonen Em i ett hus vid havet. Hon har en tjänst som konsult på Agenturen, där hon arbetar med att skapa fiktiva karaktärer som på olika sätt kan manipulera den offentliga opinionen. Om sin uppväxt berättar hon ingenting för sonen. Istället har hon diktat ihop en historia om att hon kommer från Ixelles, en finare stadsdel i Bryssel, Belgien.

Så korsas Ruths samtid med det förflutna, hon får ett uppdrag som leder henne tillbaka till Tjugosjuttio – och Mio. På en vägg utanför biblioteket sitter Mios ansikte i form av en gigantisk målning, ett slags helgonporträtt som vakar över områdets unga och minner om en allt för kort uppväxt. Mio har blivit en legend. Men nu ska Tjugosjuttio jämnas med marken till förmån för ny bebyggelse, och människorna i området uppmanas att flytta. Det blir Ruths uppgift att med hjälp av en fiktiv författare försöka övertyga de boende om att rivningen är det rätta. Att återse uppväxtorten blir, som väntat, inte okomplicerat. Inte minst när hon stöter på uppgifter som tyder på att Mio trots allt inte dog i tunneln. Det finns en repig cd-skiva med en röst som låter som Mios. Rösten säger att han inte alls är död, att han “sitter på taken i avdelningen för ingenting, och tittar ut på vågorna.”

Vad betyder det för romanen att Anyuru har valt att förlägga sin berättelse till det fiktiva Tjugosjuttio – i Antwerpen – och inte till ett motsvarande område i Sverige? Kanske är det just det, en markering av fiktionen. Idén, om de fattigare områdena, om förorten, som en kuliss som ständigt kan att raseras, eller inte existerar som något annat än just det, en idé eller berättelse.

Raseras är just vad Tjugosjuttio gör så småningom. Både bokstavligen när rivningsmaskinerna svingar sina armar över centrum, biblioteket och väggmålningen av Mio. Men också metaforiskt. För trots att det här är en bok vars intrig är avhängig idén om att Mio kanske fortfarande lever, blir det aldrig det som är det mest intressanta i Ixelles. Det som fängslar är i stället kakafonin av röster och berättelser som rör sig ut och in ur varandra. Fiktion som löser upp annan fiktion och tillintetgör redan uppställda föreställningar. Människorna och deras berättande rör sig in och ut ur varandra i olika lager. Drömmar, repiga cd-skivor, fågelfjädrar, musikstycken och rollspel samspelar. Anyuru är fortfarande mycket av en poet även i prosan och det är skönt. Det finns mycket att vila i, i denna roman som inte bryr sig om att skynda fram till några lösningar. Berättelsen zoomar in och zoomar ut:

En plog av fåglar genomkorsar kvällen, vingarnas undersidor fångar det sista ljuset – kvällen når Korsika, Beneluxländerna, kvällen faller över Europa, och natten – natten kommer, och de guldskimrande kontorsskraporna sjunker i den planetära skuggan. Rikedomen och fattigdomen. Värdet och värdelösheten.

Biblioteket då? Ja, eftersom det är min arbetsplats kan jag inte låta bli att tänka på biblioteket som en symbol för hopp i Anyurus roman. Precis som i hans tidigare böcker är hoppet ständigt närvarande, av nödvändighet. På biblioteket föds relationer, fiktion och drömmar. Men, det är också lika mycket en plats för något mer praktiskt och vardagligt. Här speglas det omkringliggande samhället, med allt sitt våld och sina förluster. Ett rum lika komplext som romanen i sig.

Similar Posts:

• Åttital
• Deckarmys med humor och spänning
• Akilles 2003
• Att minnas bara rädslan
• I Johannes förtrollade värld

Du som hyser en hemlig dröm om att jobba i bokhandel kan veckovis hyra rum ovanpå The Open Book, vilket också innebär att du förväntas sköta ruljansen en trappa ned. Ett roligt och annorlunda arrangemang, som blivit populärt till den grad att rummen är uppbokade åtskilliga år framöver.

För egen del såg jag med förväntan fram emot att få ta del av fler underhållande anekdoter från The Bookshop i Shaun Bythells nya bok med titeln Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel. Det var därför inte utan att jag en smula klentroget glodde på den ”magerlagda” bok som jag fått i min hand.

När jag sedan läste att bokhandlaren till sin egen förvåning saknat det mänskliga utbytet under pandemin frågade jag mig oroligt om detta inneburit att han blivit vänligare inställd till mänskligheten. Lättad kunde jag redan efter ett par lästa sidor konstatera att så inte är fallet.

Shaun Bythell påminner en del om Bernard Black, innehavaren av antikvariatet Black Books i den obetalbara brittiska komediserien med samma namn. Märkligt nog är affären ständigt full av människor, som han gör sitt yttersta för att förolämpa.

Bythell har i sin nya bok delat in sina kunder i sju huvudkategorier med underavdelningar, vilka han försett med latinska namn. Fast han använder inte benämningen kunder, utan ”människor du träffar på i en bokhandel”. Kanske på grund av att många av dem inte vistas där i syfte att köpa något. Som paret som dumpade sina småbarn i barnavdelningen för att sedan smita iväg på en shoppingrunda. De återkom fullastade med kassar just som personalen var i färd med att kontakta polisen.

Somliga grupper, som ”plågoris” ”egenutgivna författare”, och ”snåljåpar”, är välbekanta även för en annan som arbetar på ett folkbibliotek.

Min erfarenhet av de egenutgivna författarna är att de inte sällan är narcissistiskt lagda. De donerar sin bok till biblioteket för att sedan med jämna mellanrum höra efter ifall den blivit utlånad.

Likaså snåljåparna frekventerar flitigt biblioteken. Snikenheten kan ta sig uttryck på så vis att besökare anser sig endast ha fått två av de tre gratisutskrifter som hen dagligen är berättigad. Efter att ha skällt ut personalen efter noter väljer vederbörande att återkomma dagen efter. I stället för att – gud förbjude – punga ut med 2 kronor.

Andra i mitt tycke förbryllande kategorier är nummer fem: ”skäggiga pensionärer” (omfattande både män och kvinnor), med underavdelningarna ”pensionärer i röda byxor”, ”lycraklädda” samt ”prylbantare”. Men med ”gnällspikar”, ”visslare”, ”snörvlare”, ”nynnare” och ”fjärtare” är jag på banan igen.

Böcker med bokhandelstema är – i mitt tycke – en sympatisk företeelse. Jen Campbell har sammanställt kunders knepiga förfrågningar i böcker som Bokhandelsblues: kunden har alltid fel (2012) (Weird things customers say in bookshops) och More weird things customers say in bookshops.

Flaggskeppet i genren är förstås Shakespeare and Company, vilket är namnet på den legendariska bokhandel som amerikanskan Sylvia Beach öppnade i Paris 1919 och som blev samlingspunkten för författare ur den förlorade generationen, vilken bland andra bestod av James Joyce, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald och Ezra Pound.

Min egen favorit förblir den hjärteknipande Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road, där läsaren får ta del av en autentisk tjugoårig brevväxling mellan den amerikanska bokmalen Helene Hanff och antikvariatsföreståndaren Frank Doel på Marks & Co i London.

På senare år har det också blivit populärt att förlägga feelgood-romaner till bokhandelsmiljö. Jenny Colgans serie om Den lilla bokhandeln, Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive, Den lilla bokbussen i Provence av Nina George och serien om Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling för att nämna några exempel.

När Shaun påstår att man väljer bokbranschen för man är ”illa rustad för att hantera det normala livets stress” inser jag att mitt jobb är väsensskilt från hans. Att hans störningsmoment är en västanfläkt av stöket på ett nutida folkbibliotek.

Bokhandelspersonalen beskrivs som speciell, snudd på excentrisk, på ett sätt som det (tyvärr?) inte längre finns utrymme för på våra svenska folkbibliotek, där vi förväntas vara utbytbara och där teamwork och arbetsuniformer är melodin för dagen.

Benämningen ”branschens fotfolk”, som ”befinner sig i frontlinjen” och ”får ta stöten” skriver jag däremot helhjärtat under på. I synnerhet som biblioteken fått alltfler anställda, som sällan syns på golvet. En växande skara informatörer, IT-folk, dekoratörer, statistiker etcetera. Medan själva basverksamheten tycks bli alltmer perifer.

Vilken kundkategori tillhör du själv förresten? Eller vilken typ av personal? Boken får – förmodligen helt oavsiktligt – en att reflektera över sitt beteende antingen framför eller bakom disken. Inte så illa, eller hur?

Om du inte redan har läst den första boken, En bokhandlares dagbok (2018), så föreslår jag att du börjar med den. Bok nummer två, Confessions of a Bookseller (2020), har tyvärr inte översatts till svenska ännu. Den tredje boken i serien, Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel (2021), känns lite för tunn för att stå på egna ben, men som uppföljare fungerar den utmärkt.

Similar Posts:

• Obscenity, who really cares?
• Salongskvinnor i skuggan
• Kabusa Böcker svarar på frågor
• Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.
• Iakttagaren Naipaul

Studenten Zachary Ezra Rawlins råkar hitta en märklig liten volym i en av universitetsbibliotekets hyllor och sedan han börjat läsa den finns det ingen återvändo. Det är en mycket gammal bok men en av historierna den innehåller handlar om honom. Han försöker ta reda på hur det kan komma sig och samtidigt verkar det som om någon mer är ute efter boken. Ledtrådarna han finner för honom till en litterär maskerad i New York och så småningom till ett underjordiskt bibliotek, en labyrint fylld med historier, en veritabel dröm för en läsare – om det inte vore för att dess existens är i fara.

Och så förgrenar de sig, historierna. Rötterna slingrar sig allt djupare, stammen växer sig kraftig och grenarna sträcker sig åt alla håll. Löven vecklar ut sig och söker ljuset, ännu oskrivna blad, inte som pappersarken fyllda av trycksvärta utplacerad i mönster som slumpen inte skulle kunna åstadkomma ens på miljontals försök.

Det är tusen kinesiska askar med nya berättelser som vrider sig kring, går in i och om varandra. Det är berättelsernas makt att besvärja liv och död, arketypernas förmåga att ständigt bära med sig alla tider.

Jag sveps in och sveps med i ett lyckligt rus och känslan av att befinna sig i något oändligt, i händerna på någon vars fantasi saknar gränser. Det är kärleken till litteraturen, den muntligt traderade och den skrivna, som flödar över sidorna, som spinns till ett nät, som gnistrar som diamanter.

Det är så många bilder att det är överväldigande, så detaljerat i beskrivningarna av det visuella att jag, som vanligen ser det jag läser framför mig som en film, nästan helt glömmer bort att jag läser och när jag tillfälligt lämnar boken är det med viss förundran jag betraktar sidorna, mina målade dörrar till en annan värld.

Det är en bok jag (nästan) skulle döda för att ha skrivit. En bok som befäster berättandets suveränitet. En bok att bära med sig i en verklighet där sagorna är alltför få.

Similar Posts:

• Det var en gång Â…
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• En hyllning till folkbiblioteket
• Han har samlat böcker i femtio år
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling

Berättelsen är baserad på Edita Kraus verkliga upplevelser under Andra världskriget.

Edita, som kallas Dita, är en nioårig flicka när stridsvagnarna rullar in i Prag 1939. Efter den dagen förändras hela hennes familjs liv. Sakta men säkert kapar nazisterna delar av deras liv som de tidigare tagit för givet – arbeta, gå på café, handla samtidigt som de icke-judiska medborgarna, gå i skola och utöva sin religion.

Familjen flyttas runt i Prag till olika boenden och förs 1942 först till Terezínghetto (Theresienstadt) och sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz-Birkenau, där massavrättningarna sker dagligen i gaskamrarna.

Ödets lott falla onekligen olika. Dita är fjorton år och borde vara på en helt annan plats i livet men har turen (även om det känns svårt att använda ett positivt ord i någon text om ett koncentrationsläger) att hamna i den del av Auschwitz-Birkenau som ska visas upp vid externa kontroller – Block 31, det så kallade barnblocket. 

I barnblocket sker undervisning i den enklaste form. Det är ett träskjul med få läromedel, ingen svart tavla, inga pennor och inget papper. Men undervisningen har eldsjälar som mannen Fredy Hirsch. Han gör allt han kan för att förmedla någon typ av normal vardag till barnen genom lektionerna. 

Det finns även ett minimalt bibliotek bestående av åtta böcker. Bland dessa finns bland annat en bok om geometri och en kartbok. Gruppen har även tillgång till en bok om världens historia, en rysk grammatikbok och sist men inte minst boken om Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget.

Eftersom böcker inte får finnas i koncentrationslägret är det förknippat med avrättning om någon av vakterna skulle hitta dem. Ingen skonas, oavsett ålder, och det är därför med både stolthet och rädsla Dita tar över ansvaret för hanteringen av böckerna. Hon blir bibliotekarien i Block 31.

Biblioteket har även något som de kallar levande böcker. Det är ett antal av lärarna som kan flera böcker utantill och som berättar för skolbarnen med inlevelse och känsla – nästan som teater. 

Det är svårt att använda ord som tur, lycka och glädje i något sammanhang här, men det finns ljusglimtar i bokens totala elände. Den dagliga kamp Dita och hennes vänner och familj genomlever för att skapa en normalitet i det kaos de lever i är oerhörd. Ständig hunger, smuts, sjukdomar och skräcken för att bli den som nästa gång först blir bortsorterad och sedan bortförd för att aldrig mer återvända. Ett enda felsteg, en sjukdag eller ett stapplande steg vid kontrollerna räcker för att skickas till den grupp som går vidare till gaskamrarna. 

Auschwitz-Birkenau är även en del av den fruktade Doktor Mengeles skräckvälde. Han spatserar lugnt omkring i lägret för att hitta personer att göra experiment på. Att bli utpekad av honom kan leda till att man aldrig kommer tillbaka. Att han får syn på Dita lägger en extra dimension av stress och obehag till berättelsen.

Döden och rädslan svävar ständigt över lägret. Folk i barackerna dör i mängder av sjukdomar som tyfus och svält och varje morgon får några boende i samma barack uppdraget att städa ut de som dött under natten.

Det är sorgligt, det är rått och det är besvärande smärtsamt att läsa många av delarna i boken. Samtidigt finns det ofta ljusglimtar. Dita, hennes familj och vänner blir experter på att se hoppet i vardagen. 

Boken berör bitvis mycket, och gör mig sorgsen. Att detta kunde hända är fortfarande oerhört och den bruna sörjan vi ser flyta i vissa delar av politiken idag gör mig illa till mods.

Vi får inte glömma förintelsen, för kampen är aldrig över.

Det är dags att lämna över berättelserna till den yngre generationen. Den här boken skulle vara bra läsning för gymnasieelever och jag kommer att lämna över boken till min kloka brorsdotter för läsning.

Similar Posts:

• Minnena av det fruktansvärda
• Auschwitz och Södertälje
• Får man skämta om Förintelsen?
• Ögonvittne vid slutstationen
• Att läsa om ondskan

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

I Carnavalet-muséet i Paris finns en rekonstruktion av rummet där Marcel Proust skrev På spaning efter den tid som flytt. Möblerna är autentiska. Vad är det som är så märkvärdigt med det? Det är många författares minne som vårdas ömt. Författarbostäder omvandlas ofta till museum efter deras död. Och Marcel Proust är en av den franska litteraturens främsta berömdheter. Ändå är det mot alla odds samlingen på Carnavalet överlevt till eftervärlden.
Det var samlaren Jacques Guérin som räddade skärvor av minnet efter Marcel Proust från utplåning. Parfymfabrikören, bibliofilen och författarmecenaten Guérin var ute i sista minuten.

När Marcels lillebror Robert gick bort 1935 fanns ingen längre kvar som ville slå vakt om lösöret efter upphovsmannen till ett av den litterära modernismens mer inflytelserika prosaverk. Snarare fanns det en kraft som ville det rakt motsatta. Marcels svägerska Marthe, änkan efter Robert, kan ha varit angelägen om att sopa igen alla spår av svågerns homosexuella läggning. Familjens heder stod på spel. Hon kan även ha haft ett hämndmotiv mot de båda bröderna för att de tillsammans hade undanhållit Roberts otrohet mot henne.

Manuskript, romanutkast, brev och dedikationer brändes systematiskt tills Guérin ingrep. Möbler låg kringspridda på en utomhusloppis. Författarens pälsfodrade överrock, hans signum i offentligheten, hade blivit värmande täcke i en fiskebåt på floden Marne.

Vad var det som drev samlaren? Hängivenhet för litteraturen? Känslor av samhörighet med den likaledes homosexuelle Marcel Proust? Överdriven fetischism? Eller var det allt detta i kombination som spelade in? Jacques Guérin gick bort för 18 år sedan så honom har den italienska journalisten och författaren Lorenza Foschini inte kunnat fråga. Men hon är lika nitisk i sitt sökande efter pusselbitarna till samlargärningen som en gång Guérin var i sitt snokande efter Proustartefakter.

Foschini redogör inledningsvis för undersökningens olika anhalter ungefär som en naturvetare skriver labbrapport. Det tynger ned upptakten, men efterhand blir berättelsen mer spirituell och spännande. Tålmodiga läsare får Proust belyst från en annorlunda infallsvinkel. Prousts överrock tjänar både som bra introduktion till det berömda författarskapet och lär kännas betydelsefull även för den redan inbitne.

Similar Posts:

• Salongskvinnor i skuggan
• En introduktion för de initierade
• Inrutad Proust
• Sjön suger
• Den hotfulla dubbelnaturen

Vissa noveller sys ihop, som den om en person vars sambo är så besatt av sekelskiftesförfattaren Katherine Mansfield att det riskerar att rasera deras förhållande. I en senare historia stöter huvudkaraktären ihop med Mansfields filosoferande spöke på en parkbänk. De korta berättelserna kittas samman av instick av insamlade upplevelser och tankar från Ali Smiths bekanta, där de beskriver bibliotekens betydelse för dem själva och lokalsamhället. Här varvas politiskt frustrerad indignation över nedskärningar med guldkantade minnen från barndomar men alla enas i en grundläggande gemensam ståndpunkt att biblioteken utgör en livsviktighet och borde ha en självklar plats i samhället.

I samma ovan nämnda intervju säger Smith att noveller ligger ganska nära i poesin i sina krav på läsaren. ”Det enklaste i världen är att läsa en blockbuster-roman – man kan hoppa över och skumma på ett sätt som är omöjligt i en text där varje ord räknas.” Nu är hennes prosa inte på något vis svårgenomtränglig men poängen är ändå tydlig. Vid ofokuserad läsning kan man till exempel råka missa en avgörande mening, som att någon deltagande i en konversation i själva verket är död sedan flera år. Samtidigt är sådana gränsöverskridande inslag inget som det görs en stor affär av i den här novellsamlingen. Det blir en obesvärat självklar del av framåtflytandet i texten.

På baksidan av boken lyfts bibliotekstemat till att vara något betydligt centralare än vad det i själva verket är. Det som förenar historierna är snarare en aningen lösare tematik i återkommande referenser till olika författarskap från litteraturhistorien och filosofiska tankar om ords betydelse. Denna Ali Smiths tredje utgåva på svenska är en fin och säreget mångfasetterad bekantskap, som förtjänar sina närläsare.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt
• Den rätta julkänslan
• Många sätt att gå vilse på