Punkter kan för all del vara motiverade. Vägen mot ett visst mål kan med fördel spaltas upp i punkter. Beståndsdelar av en helhet kan anges i punktform. Det är logiskt. Men det är inte den sortens punkter jag syftar på här.

I Carsten Jensens Källarmänniskor, med underrubriken ”Om populism och besväret att vara människa”, verkar punkterna, de numrerade styckena, snarare, ja, helt enkelt vara numrerade stycken. Vissa av dem hänger ihop, andra inte. Någon väg någonstans är det så vitt jag kan hitta knappast.

Jensens teman är onekligen relevanta. Han skriver om flyktingströmmar och främlingshat, om populism och orättvisor. Han refererar till Antonio Gramsci och Rebecca Solnit, Fredrik Önnevall och Karl Ove Knausgård, Édouard Louis och såklart Donald Trump. Sin titel, ett begrepp han tydligen använt och blivit kritiserad för i den danska debatten, hämtar Jensen från Fjodor Dostojevskijs roman Anteckningar från ett källarhål.

En ”källarmänniska” är, med Jensens ord, en litterär figur ”där självhatet slår över i en ocensurerad önskan om att vålla andra skada”.

Ramen är en uppgörelse som till förväxling påminner om den storm som dagens populism har skapat mot humanismen, upplysningstanken, förnufts- och framtidstron. Ja, romanens huvudperson delar till och med det förakt för fakta och de vetenskapliga sanningarna som är de populistiska demagogernas största provokation: ”Herre Gud, men vad angår mig naturens och aritmetikens lagar, när jag inte tycker om dessa lagar och dessa två gånger två är fyra.”

Det är inte oävet skrivet, det kan vara klart litterärt slagfärdigt, men hjälper det oss att förstå dessa ”källarmänniskor”? Att förstå världen och dess plats i historien? Jag är skeptisk. Det är i alla fall svårt att säga säkert, eftersom Källarmänniskor är en lång och vindlande essä, full av tänkvärda funderingar och pålästa referenser (snarare litterära än vetenskapliga), bara ytligt förklädd till, just det, punktlista.

Så snälla. Jag vill läsa sådant som får mig att tänka, absolut, men jag vill inte börja med att försöka pussla ihop själva boken, tesen. Formulera en världsbild, dess problem och möjliga lösningar, och jag lyssnar gärna. Ge mig helt enkelt en färdig bok. Men sluta att prångla ut dessa halvsmälta punktlistor.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vanmakt inför spretiga argument
• Populismen – fem kännetecken
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Vivere necesse est

Sociologen Bauman lämnade oss för lite mer än två år sedan. Han blev 90 och några år gammal. Mot slutet av 2016 besökte han Göteborgs Stadsteater och alla stolar var som jag minns det betalda för. Hans huvud och tankar var intakta och denna bok som gavs ut postumt arbetade han med intill slutet. Influerad av vänstertänkande män som Karl Marx, Theodor Adorno och Antonio Gramsci har han genom sitt författarskap tagit sig an vårt västerländska samhälle (som jag här undviker alla försök att definiera närmare) och den individualisering, konsumtionism och svårfångade globalisering som vi är en del av. Bland titlarna finner vi Flytande rädsla, Globalisering, Konsumtionsliv och Det individualiserade samhället.

Den som sedan tidigare är bekant med Baumans böcker, kommer känna igen sig i bokens innehåll. Strängt taget ryms här inte särskilt mycket han inte vidrört tidigare. Något som å sin sida inte är särskilt konstigt eftersom hans produktion har en bredd och ett djup som gjorde honom till en av Europas främsta och mest erkända sociologer. Retrotopia saknar den stringens jag förknippar med honom och texten är som helhet rätt fransig. Interpunktionen är omfattande och antalet parenteser, tankestreck, källhänvisningar, tankar och finurligheter är stort. Om man gillar det eller ej är naturligtvis en smaksak. Det kan inverka menligt på lästakten, men samtidigt blir hållningen personlig och därmed enklare att ta till sig. Det är kanske denna lätta ton och de vittomfattande tankarna som gör boken till en utomordentlig ingång till hans tänkande. Han inbjuder – men framförallt påbjuder – till vidare läsning och den utomordentligt utmanande sysselsättningen att försöka tänka på egen hand.

Naturvetenskap, matematik och slikt är ju fint och så – särskilt om man vill veta att man består av ben, brosk, de fyra vätskorna och en långsam men oundviklig förruttnelse. Jag å min sida misstänker att det i slutändan inte leder till något annat än en svårbotlig hypokondri. Sociologin – och för all del annan humaniora – är i hög grad applicerbar på en själv, läsaren och den samtid denne råkar existera i. Huvudtesen i Retrotopia är, som redan i titeln avslöjar, vår böjelse för det förflutna. ”Det var bättre förr!” är inte bara ett uttryck för en resignerad uppgivenhet utan inrymmer i högsta grad ett politiskt mål. Nationalromantik och reaktionära idéströmningar finns det gott om. Med blicken vänd bakåt eftersöks och upptäcks det som måste ha funnits och som helt säkert var alldeles, alldeles underbart. Det samhällstillstånd man eftersökt är strikt definierat och vem eller vilka som är och kommer vara inkluderade är tydligt. Att förvränga historien kräver vissa bildbehandlingsfärdigheter, men för att fullt ut ljuga effektivt krävs kanske bara gott anseende och idogt arbete – eller läsare som gärna lyssnar och lystrar på just det örat och den retoriken. Bauman berör dessa informationsbubblor vilka är självalstrande. Dialogen utanför bubblan med människor som inte håller med är antingen icke-existerande eller aggressiv. Klyftorna mellan människor vidgas, vi kommer längre ifrån varandra och skyttegravar cementeras.

Vi lever i ett i grunden individualiserat och avreglerat samhälle som till sin natur är ad hoc-mässigt, flyktigt, temporärt, flytande samtidigt som det växer genom celldelning och skapar allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd.

Det är var och en fritt att ta eller inte ta till sig det och att hålla med eller inte hålla med kommer an på vilka erfarenheter man har. Personligen är jag benägen att hålla med och det är så jag i stort förstår världen. Samhällsordningens komplikationer måste kontinuerligt belysas och diskuteras. Konsekvenserna drabbar naturligtvis den enskilde på olika vis beroende på vilken belägenhet denne befinner sig i. Den som redan är utsatt blir ytterligare drabbad, den välbesuttna allt rikare. Det sociala och ekonomiska utrymmet tycks krympa och leder till en skarp motsättning och skiljelinje mellan människor. Konflikter och kampen om resurserna har alltid funnits, men sällan om någonsin har tydliga kollektiv varit så frånvarande. Nu kan vi istället tala om ”allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd”.

Redan Fjodor Dostojevskij visste att vi inte vill leva, oaktat mängden bröd omkring oss, om vi inte finner någon mening i tillvaron. Detta berör han i Bröderna Karamazov. Han skriver att ”i vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig under och gömmer undan det man äger och har” och att vi vant oss vid att lita till oss själva; att vi lärt vår själ ”att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten”.

Tanken, observationen eller domslutet är alltså inte nytt och antagligen mycket äldre än så. En blick utåt över arbetsmarknaden kan bringa viss klarhet. Redan det faktum att det är en marknad avslöjar vad det är frågan om: Arbetsgivare saluför tjänster medan potentiella arbetstagare efter bästa förmåga viker ut sig. Det har skrivits mycket om människan som entreprenör där vi har (eller är) ett varumärke att vårda – något som går hand i hand med konsumtionssamhället. Tänk attiraljer, tänk livsstil. Det här är mer eller mindre aktuellt beroende på klass och tar sig olika uttryck avhängigt vilket trappsteg man befinner sig på. Vad som berör alla är dock att det de facto bara finns så och så många jobb av den och den karaktären – i tydligt språk: Bara en kan vara chef och så fortsätter pyramiden nedåt till golvbrunnen och vidare.

Konkurrenssituationen blir som tydligast vid en anställningsintervju. Förnuftsmässigt finner jag dessa möten präglade av tillfälligheter perversa. Jag menar, att vara nödig eller trött kan beröva dig jobbet. Samtidigt är de rätt lustiga i och med hur absurd situationen är. Lustigt är däremot inte det faktum att lönearbete är avgörande för människors liv. Det skyddsnät vi önskar ska finnas där för behövande är både skört och grovmaskigt. För att kunna få ett arbete är ett socialt nätverk ofta viktigt, och nätverk bygger man dels på arbetsplatser och dels på fritiden. Fritiden är inte vad den en gång var. Jag vill inte hänga ut någon, men läs valfri annons från något hurtigt bemanningsföretag. Vissa arbetsgivare skriver om att man ska kunna förvandla 1+1 till 3, andra att man ska ”älska livet” och en lustig felstavning ledde till att Burger King sökte ”merarbetare”. Mycket tragikomiskt, inte sant?

Hur mycket månar vi inte om vår fasad? Hur mycket resurser lägger vi inte ned på att nära vår fåfänga? Hur mycket arbetar vi inte för att efter bästa förmåga hålla jämna steg med våra medtävlare och medmänniskor? Bauman pekar på hur allts flyktighet frambesvärjer den bakåtblick som vill finna något varaktigt för att sedan återuppliva- och leva detta. Bauman berör både här men främst i Konsumtionsliv det omättliga begäret efter nya produkter. De äldre produkterna framstår emellertid bara som dåliga i skenet av dagens, eller än hellre: Morgondagens. Vi måste ha ett skyltfönster som ser modernt ut och vi är inne i en spiral som till synes är utan ände. Vi har att göra med en oändlig utveckling av produkter som är till för att konsumeras snarare än något annat. Vad detta ger för konsekvenser för miljön och människan vet vi.

Vi är ”fortsättare”, fast under gårdagens känga och det krävs gemensamma ansträngningar från mångas axlar och armar och ben och kraftrop för att få till stånd förändringar. Jag vill ha ett annorlunda och bättre samhälle, men tror inte det går genom ytterligare uppdelning. Bauman understryker vikten av dialog, men frågan är om en ömsesidig respekt i oändliga samtal räcker. Ord biter inte alltid på knogjärnet, mer än i negativ bemärkelse. Det samhälle vi föds in i tar vi nästan för givet och tänker vi inte efter betraktar vi det kanske rentav som ett naturtillstånd. Det är svårt att tänka sig någonting annat. Men för att återvända till Ivan Karamazov:

Nej, det kommer att bli ett definitivt slut på denna förfärliga isolering, och alla kommer med ens att inse på vilket onaturligt sätt man isolerat sig från varandra. Sådan kommer tidsandan att bli, och man kommer att förvåna sig över att man kunnat sitta så länge i mörker utan att se dagsljuset. Och då skall också Människosonens tecken visa sig på himlen. Men till dess måste man hålla fanan uppe, och ibland, i varje fall någon gång, måste människan plötsligt visa prov på att hon kan föra själen ut ur ensamhet och isolering och manifestera broderskärlek och medmänsklighet…

Similar Posts:

• Politisk idéhistoria som fastnar
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Can’t Buy Me Love
• Om vår farliga längtan tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också med sin uniform. Hon som kommer vända sig om och säga: -Polisassistent, vad gör vi? Detta är häxeri! Och jag kommer svara henne: -Nej, detta är klasskamp. –

Ascanio Celestini (Lotta di classe 2009: 228-229)

Kulturjournalister i Italien har en förkärlek för stora rörelser, stormvågor av masskultur som suddar ut de mindre strömmarna, röster i kör som kan etiketteras, dirigeras, kritiseras och lämpar sig som aktuella fanbärare för ”det italienska”. Ett exempel på detta är sorlet om det så kallade New Italian Epic, NIE, som i litterära kretsar i och utanför Italien har pågått i mer än ett årtionde och fått italiensk samtidslitteratur att framstå lite som ett partisystem med ett stort regeringsparti som alla de övriga måste förhålla sig till. Denna omdebatterade definition, som härstammar från ett författarkollektiv som kallar sig Wu Ming, har av sin upphovsman Wu Ming 1 (2008: 13) beskrivits med sju karaktärsdrag, där det viktigaste framstår som förkastandet av den ”iskalla ironi”, som varit utmärkande för den postmoderna romanen, till förmån för ett mer politiskt och experimentellt skrivande.

Även kulturjournalister i Sverige tycks ha en förkärlek för stora rörelser, åtminstone när de inte drabbar det egna territoriet. Under våren har fyra yngre författare besökt Stockholm: Valeria Parrella, som gjorde entré på den svenska bokmarknaden 2011 med sin första roman Väntrum om en ung lärarinna i Neapel, som tillbringar dagarna i väntan på sin för tidigt födda dotter i kuvös; Silvia Avallone, som i sin nyligen översatta romandebut Stål skildrar en ny sorts arbetarklass i en småstad i Toscana; Michela Murgia, som i Själamakerskan (svensk utgivning i våras) berättar om en ung flickas uppväxt på 1950-talets Sardinen hos en accabadora, en kvinna som enligt sardisk tradition avslutar liv lika naturligt som andra kvinnor föder; och senast Nicola Lagioia, som i Allt kommer tillbaka, ännu en nyöversatt roman, beskriver tre tonårskillars uppväxt under de kommersiella tv-kanalernas inflytande i Bari på 80-talet. När dessa fyra författare, som alltså skildrar olika delar av Italien och varken stil- eller innehållsmässigt har särskilt mycket gemensamt, har intervjuats i Sverige har alla åtminstone vid något tillfälle fått frågan hur de förhåller sig till NIE. Svaren har handlat om relationen mellan litteratur och politik. Silvia Avallone är kanske den som gav det kärnfullaste svaret, då hon på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, beskrev skönlitteraturen som den kraft som, till skillnad från tv och tidningar under Berlusconitiden, har lyft fram de delar av verkligheten som politiken inte har befattat sig med.

Men är det verkligen så new att skriva politiskt? I ett land där allt måste förändras för att allt ska förbli som det är, som Giuseppe Tomasi di Lampedusa skrev i Leoparden (svensk utgivning 1960), där Den gudomliga komedin fortsätter att läsas som en politisk pamflett, där verismen, futurismen och neorealismen föddes, framstår det nya inte ensidigt som nytt. Flera av de unga författarna är medvetna om detta. Giorgio Vasta, vars lysande novell Den enkla framtiden finns utgiven på svenska, menar att det handlar om att

återvinna modet att bilda sig politiska och sociala föreställningar, föreställningar som utan att direkt övergå i ett djupsinnigt konstaterande av diverse fakta […] kan användas konkret

(Vasta, 2009: 14).

Det gäller alltså att varken fastna i rekviemässor över det förflutna eller oreflekterade väckelseplakat, utan verka för att väcka en ansvarskänsla och finna praktiska redskap för att verkställa den. En tanke som påminner om Antonio Gramscis kritiska marxism, där kulturen och individen spelar en fundamental roll i historiska skeenden.

I den kulturella, ekonomiska och politiska förvirring som råder i Italien sedan Berlusconi-regeringens fall, ett tillstånd som ytterligare förstärks av den senaste tidens jordbävningar i norra Italien, vilka har fått tusentals människor att lämna sina hem, ligger det nära till hands att skriva om världens undergång. Problemet för den italienska författaren är att detta redan har gjorts, och inte bara i urgamla skrifter om syndavågen, utan av livs levande författare i detta millennium med en förkärlek till det apokalyptiska. Ett exempel på detta är Marco Mancassola, som med romanen La vita erotica dei superuomini (2008) om en värld i total avsaknad av superhjältar och ideal, har nått stora framgångar i Italien. Men frågan är om inte den omdebatterade krisen kan diskuteras i litterära termer lika väl som i ekonomiska. ”Att identifieras som offer är ett tillstånd som borde vara tillfälligt för alla och kopplat till särskilda omständigheter”, skriver Michela Murgia i Ave Mary (2011:15).

Försöket att göra människor till permanenta offer, oberoende av omständigheterna, tvingar offret att gå in i en offerroll. Detta är en annan, subtilare och svåråtkomligare form av våld, därför att den passiviserar och förstör motståndskraften. Subjektet kan inte försöka ta sig ur offertillståndet, för runt omkring finns ett helt system som förhindrar det från att vara något annat.

I det skiftande litterära landskapet växer medvetenheten hos italienska författare om att mänskligheten kräver något av dem. Krisen kan inte bara beskrivas i termer av döende superhjältar och eldflammor.

I den nyligen avlidne Antonio Tabucchis senaste novellsamling Tiden åldras fort, som finns utgiven på svenska, finns en dialog mellan en liten flicka och en gammal FN-soldat, där soldaten förklarar för flickan att det finns människor som bygger hus, liksom flickans pappa som är arkitekt, och människor i hans egen yrkesgrupp, som förstör hus. Om författare kan delas in i samma kategorier tillhör Tabucchi den första kategorin. Dagens italienska författare står, precis som vi läsare, inför ett val som inte har mycket med etiketter att göra. Detta val kan formuleras, underförstås eller definieras som ett antival, men det är trots allt ett val. Även om vissa fortfarande verkar låtsas som det regnar.

Nedan finns en lista på den litteratur som nämns i krönikan:

Avallone, Silvia. 2010. Acciaio. Rizzoli.

Celestini, Ascanio. 2009. Lotta di classe. Turin: Einaudi.

Mancassola, Marco. 2008. La vita erotica degli superuomini. Rizzoli.

Murgia, Michela. 2009. Accabadora. Turin: Einaudi.

Murgia, Michela. 2011. Ave Mary. E la chiesa inventò la donna. Turin: Einaudi.

Lagioia, Nicola. 2009. Riportando tutto a casa. Turin: Einaudi.

Parrella, Valeria. 2008. Lo spazio bianco. Turin: Einaudi.

Tabucchi, Antonio. 2009. “Nuvole”. I Il tempo invecchia in fretta. Feltrinelli.

Tomasi di Lampedusa, Giuseppe. 1958. Il gattopardo. Milano: Feltrinelli.

Vasta, Giorgio. 2009. Anteprima nazionale. Rom: Minimum fax.

Wu Ming 1. 2008. New Italian Epic 2.0. Texten finns publicerad på sajten
Carmilla Online (2012-06-19)

Similar Posts:

• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En liten roman med stort innehåll
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Intervju med Nicola Lagioia

Så blir det emellertid inte alls med Åsa Linderborgs Håll med eller håll käft. Artiklar i samförståndets tid. Jag snarare sträckläser den – just nästa artikel verkar nämligen så himla spännande. Hela tiden. Nästan alla ger mersmak; nästan hela tiden känns variationen i språk och ämnen fräsch och inspirerande, utan artikelsamlingars vanliga risk för mättad korvstoppningskänsla och tjatighet.

Artiklarna i Håll med eller håll käft är från början publicerade i Aftonbladet mellan 2003 och 2008 och utan att de känns särskilt inaktuella ger de också en bild av svensk samtidshistoria när den är som … samtidigast. Vad är det egentligen vi sysslat med de senaste åren?

Linderborg är fin på att hitta balans. Hennes formuleringar är snärtiga och coola utan att för den skull skymma det hon vill ha sagt. Hon är bildad utan att bli svårläst och intern. Hon har, som de där riktigt sympatiska historikerna, en förmåga att snabbt och enkelt sätta in i sammanhang, och hon både tycker till och levandegör det hon förhåller sig till.

Smaka bara på några av rubrikerna: ”Gissa vad de gör med getterna!”, ”Den förbannade vänstern”, ”Alla får pippa!”, ”Vem har rätt att göra motstånd?” eller ”Så blir en kvinna desperat”. Linderborg läser Gramsci och Babar, Fanny Ambjörnsson och Olof Lagercrantz. Hon diskuterar Linda Rosing och Carolina Gynning, Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell. Hon förhåller sig till vänstern, liberalismen och den politiska dagordningen, Irakkriget och ”den svenska bushoisien” (ofta tillsammans med Erik Wijk), dansk gladporr, nationaldagen, konspirationsteorier, råttor, historieproduktion, prinsesstrender och den nya herrgårdsromantiken.

Håller med gör man förmodligen inte alltid (jämför till exempel hennes Cornelis-tolkning med Liv Strömquists). Hålla käft blir man i alla fall inte det minsta sugen på. Och det är väl som huvudsaken.

Similar Posts:

• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Allt åt alla?
• USA ut ur Irak …
• Bland kufar och drömmar

Gramsci dömdes för förberedelse till väpnat uppror till fängelse i tjugo år, fyra månader och fem dagar. Men Mussolini lyckades trots detta inte att tysta honom helt. I fängelset (först i Turi, inte långt från Bari på italienska ostkusten och sedan i Formia, söder om Rom) läste och skrev Gramsci så mycket han orkade och gjorde även översättningar. Hans berömda 29 skrivböcker, som publicerades postumt, skrev han mellan åren 1929 och 1935. De omfattar ca 2.500 sidor och behandlar historia, filosofi, litteratur och politik.

Under fängelsetiden skrev Gramsci också brev, drygt fyra hundra av dessa finns bevarade. 1981 utgavs ett urval av hans brev för första gången i svensk översättning. Carl-Göran Ekerwald hade gjort översättningen och urvalet och valt ut något under hundra brev. Han skrev också en inledning. Nu utkommer denna brevsamling på nytt, tillagt är ett nyskrivet efterord av Klas Gustavsson, där han berättar om innehållet i skrivböckerna, relaterar dem till breven och klargör att skrivböckerna var Gramscis sätt "att bearbeta sitt politiska nederlag och lägga grunden för något nytt".

Antonio Gramscis brev var oftast riktade till familjemedlemmar: till hans fru, till svägerskan, till sönerna, modern, brodern, systrarna, men också till vänner. Hela tiden måste han tänka på att det inte bara var adressaten som skulle läsa. Breven skulle kontrolleras och vid behov censureras eller beslagtas. De innehåller därför inga politiska tankar.

Jag läser breven med blandade känslor. Man känner, särskilt under de senare åren av fängelsevistelsen, starkt av Gramscis underliggande sorg och desperation i breven, hur fruktansvärt han måste ha haft det, trots att breven oftast är så behärskade. Men i all denna plågsamma isolering och egentligen outhärdliga miljö, kunde han ändå intressera sig för så mycket, läsa, skriva och på så sätt hitta en mening. Det märks inte i breven hur mycket han skrev i sina skrivböcker, däremot omnämns vilka böcker, tidskrifter och tidningar han läste.

Gramsci blev aldrig fri, han avled på ett sjukhus 1937, fyrtiosex år gammal, efter elva år i fängelse. Hans svägerska Tatiana Schucht såg till att det han skrivit räddades till eftervärlden. Men det var inte förrän efter andra världskriget, 1947, som hans brev och skrivböcker började publiceras.

Det går inte att betygsätta en utgåva av en samling brev skrivna av en antifascistisk fånge i det av Mussolini styrda Italien. Betygsättningen skulle kunna gälla det urval som översättaren gjort, själva översättningen, inledningen och efterordet. Inget av detta har jag av förklarliga skäl möjlighet att bedöma, jag har för lite kunskaper. Jag kan alltså bara presentera boken tillsammans med betyg 10.

Och önska och hoppas att det går att lära sig något av Antonio Gramscis öde. Under vidriga fängelseförhållanden, med flera sjukdomar i kroppen och utan större hopp om att någonsin bli fri, skrev han ändå oförtrutet vidare, texter som idag är kända över hela världen, ett ofullbordat verk som inspirerat generationer efter honom. När han höll på att tyna bort i fängelset, ville man att han skulle begära nåd av Mussolini. Han svarade:

Fängelse är en fruktansvärd sak, men för mig skulle den vanära som moralisk slapphet och feghet innebär vara något ännu värre [...] Att begära nåd är för mig detsamma som ett slags självmord [...]

Similar Posts:

• Ännu en lögnare med folkets öra
• Actually, it’s about ethics in journalism
• En halv berättelse
• Sicilien först
• Stöld och fosterfördrivning