Peter Erik Du Rietz debuterar som romanförfattare med denna bok. Det är en spännande berättelse som det är synd att avslöja för mycket av. Framför allt vill jag peka på stilen, som stundtals när det är riktigt bra lutar åt Anne Rice. På liknande sätt lyckas han beskriva smutsen och atmosfären i en storstad. Det är vackert, och som läsare rycks jag med och njuter.

Det är också beundransvärt hur mycket research Du Rietz måste ha gjort. Vi rör oss i olika städer, i olika tidsepoker, men jag tvivlar aldrig på att författaren vet vad han pratar om. Ibland blir det lite för mycket redovisning av det bara. Då skummar jag igen.

För detta är dessvärre en bok där jag skumläser mycket. De fina avsnitten tyngs ner av mindre bra avsnitt, där Du Rietz istället blir övertydlig. Skriver på näsan, upprepar. Där bihandlingar skulle må bäst av att styckas ner, meningar bäst av att stramas upp; prosan helt enkelt tyglas av förlaget för att få fram guldkornen och bort skräpet, som hindrar mig från att se dem. (Bara titeln? Natten jag dog, vill ni inte också ha in ett ”då” i den?)

Det finns en utveckling i bokbranschen som går mot alltmer egenpublicering. En ton som vill göra gällande att det ena är minst lika bra som det andra. När jag hör om ännu en skrivande vän som blivit refuserad, eller när jag själv blir det, är jag benägen att hålla med. Bokförlagen behöver konkurrensen, nålsögat är för trångt. När jag läser böcker som denna, utgiven på Hoi förlag; ett förlag känt för att blanda egenutgivning med traditionell utgivning; minns jag varför det är dåligt när kravet på kvalitet sviks för författarens vilja att bli utgiven. För hur bra det här än är stundtals, så hade det kunnat vara så mycket bättre. Ja, jag tycker synd om Du Rietz, vars fulla potential inte har en möjlighet att komma till sin rätt i detta alltför generösa, löst hållna format. Nära femhundra sidor, varav det avslutningsvis bjuds på en novell också. Varför? Det får mig att tänka på de nya pensionsförvaltarna jag nyligen bytt till, som skickade med en gåva: ”vill du ha en trisslott eller ett presentkort på Ica”? ”Äh, va?” Jag vill ha en bra pensionsförvaltare, det är det jag söker hos er.

Jag vill ha en bra bok, den bästa bok det kan bli av ett manus. Där jag slipper redigera grammatiskt inkorrekta meningar själv. Där jag slipper skumläsa när det blir långrandigt och sämre prosa än det var i förra kapitlet. Där jag slipper ha överseende med att branschen går på knäna och att ordentlig korr därför inte hinns med. Nej, jag vill inte ha en extra novell på slutet.

Egentligen är det alltså inte Peter Erik Du Rietz jag vill ösa skit på, även om detta inte är en recension han kommer att jubla över. Han har till och med förnyat skräckgenren genom att hitta på ett helt nytt sorts monster. Det ska han ha cred för. Skräckfantaster landet över kommer att gnida händerna av vällust. Även om jag ser tydliga paralleller till både En vampyrs bekännelser och Bram Stokers Dracula, så är detta något nytt. Och där imponeras jag. Av ambitionen, av fantasin, och stundtals även av genomförandet, som drar in mig i en annan värld och får mig att vilja fortsätta läsa. Du Rietz ser jag gärna mer av. På ett annat förlag, med en stramare redaktör, där han får stryka ner några fler älsklingar så att hans berättelser kommer mer till sin rätt.

Similar Posts:

• I am Dracula. I bid you velcome.
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Liten vampyrologi
• Evil, skanky and kinda gay
• Debutant med bett

Eller är det snarare tendenser i tiden, omständigheter och svängningar som gör att vissa människor anammar farliga idéer? Vad skapar egentligen ett monster? Och vem har rätten att avgöra vem som är förövaren, och vem som är offret?

Detta är frågor jag ställer mig när jag läst ungefär halva Han åt mitt hjärta. Boken tar sin början i ett grådisigt Malmö, där vardagen ramlar på i sitt vanliga ingrodda tempo utan utsvävningar. Viktor jobbar som bibliotekarie och går upp alldeles för tidigt på morgonen för att ta sig till sin skrubb i skolan, där det varken känns som att han gör nytta eller utvecklas. På helgerna umgås han hellre med böcker än människor, och funderar bittert över vad som gått fel i svensk politik.

Men så händer något som vänder Viktors liv upp och ner. En odefinierbar varelse frigör sig från skuggorna och sliter Viktors hund i stycken under vad han trodde var en lugn kvällspromenad. Den mystiske Henry söker upp Viktor och snart framgår det att ingenting längre kan gå tillbaka till vad det tidigare varit. Viktor har blivit smittad och kommer vid varje fullmåne att förvandlas till en varulv, som söker sin föda i levande varelser, helst människor. Mötet med Henry resulterar också i en kärlekshistoria, som verkar både omtumlande och befriande på Viktor.

Som läsare känns det som en bra räddning för Viktor att han genomgår den här förvandlingen, och tvingas ut på vägarna med sin nye vapendragare. Han behövde ett liv, och även om detta liv är något extremt, så är det också intensivt och lidelsefullt, en stor kontrast till Viktors forna.

Henry visar sig ha samma politiska funderingar som Viktor, och de bestämmer sig för att välja sina offer mindre urskillningslöst, nämligen genom att rikta in sig på människor utan vilka världen skulle vara en mycket bättre plats.

För en utomstående är det kanske svårt att förstå det vi gjorde. Att önska livet ur någon av personliga skäl har nog de flesta gjort, vissa har tagit steget vidare och önskat någon död av politiska skäl, kanske bara i stundens hetta, en kort svart sekund. Färre har övervägt det seriöst. Men jag är säker på att de flesta som kommit så långt har varit övertygade om att det egentligen skulle vara rätt. Det har varit det faktiska utförandet som varit hindret. Jag var i den positionen när jag träffade Henry.

Jag känner mig kluven till den här boken. Å ena sidan tycker jag det är fantastiskt med författare som drar saker över gränsen; får man göra så här?; – och så gör de det. Får man namedroppa en Sverigedemokrat och beskriva hur man tar livet av honom på blodigast tänkbara sätt? Inte riktigt, konstaterade tydligen Viktor Algren, som skriver denna bok under pseudonym. Han har tidigare skrivit Bollkastaren som handlar om några ungdomar som jobbar på tivoli, och i protest över dåliga anställningsvillkor börjar stjäla pengar från cheferna. Based on a true story, sägs det…

Under läsningen blir jag extremt provocerad av mördandet av så kallade onda människor, jag skriver långa haranger i min anteckningsbok om paralleller till Lenin, där en i grunden fin politik utmynnade i ett galet samhälle. Vill Viktor Algren verkligen hylla öga-för-öga-tand-för-tand-tänket? Är inte en del av utmaningen att ta debatten, kriga med orden, är mördandet av dessa personer i själva verket inte direkt jämförbart med det hat som verbalt mindre bemedlade troll ägnar sig åt i kommentarfälten på de stora tidningarna?

Det finns tydliga paralleller till Brott och Straff, och snart inser jag att det som på sätt och vis är bokens styrka, också blir dess svaghet. Viktor är en karaktär som tycks vara direkt baserad på författaren själv, båda jobbar som bibliotekarie, bor i Malmö, heter Viktor; bruket av pseudonym förhöjer rädslan. Det blir en lek med rollerna som stundtals gör mig illamående; är den brist på moralisk diskussion jag upplever (som alltså skiljer boken från Brott och Straff), en ren konsekvens av att det är författarens egna åsikter som framförs?

Den andra styrkan som blir svaghet är paradoxalt nog att det teoretiska tar alltför mycket plats. Stora delar av boken är forskning om varulvar, politiska funderingar; ibland inkopierade från andra böcker, och filosofiska funderingar som inte är tydligt förankrade i personerna, utan väller ut över sidorna som en sorts ”allmän information”. Det stör språket tycker jag, som annars för det mesta är skickligt hantverk med fin ton.

Henry och jag gick en lång omväg innan vi vände tillbaka. Pulsade genom snön tills vi kom ner till klipporna vid havet. Man fick se upp så att man inte halkade. Om man skulle ramla här skulle det vara svårt att ta sig upp igen. Det var skymning och blåsten rev upp oroliga vågor. Det finns inte ord för alla dystra blå och gröna nyanser en upprörd sjö kan ha. Kustfolket säger aldrig havet. De som lever nära kallar det sjön. Stora vindar svepte kring oss, så stora att man aldrig riktigt kunde läsa dess ursprung. Havet ger en känsla av frihet och precis som friheten kan det få en att känna sig väldigt liten och ensam.

Å andra sidan gillar jag ju det provokativa. Jag börjar redan tänka på alla människor jag vill ge den här boken till, fundera över varför den inte fått mer uppmärksamhet, varför jag inte läser om den överallt? Antagligen är det på grund av att Pluribus är en ideell förening med liten bokutgivning som recensenterna på de stora tidningarna har missat den, vilket är synd. Algren har trots allt gjort något unikt, något dödsföraktande och stort här; bara det faktum att jag tänker och tycker så jävla mycket under läsningen är ju ett bevis på detta. Spännande är det också, att ta del av hur en människa förvandlas till en varulv. Blandningen av skräck och vardagsrealism är inte ny, men den fungerar fantastiskt väl.

Kontentan är nog att jag önskat mig mer. Den här boken hade kunnat ha kvar sina informativa passager, sina tvivelaktiga mord och sina moraliska funderingar (som finns men inte tar så stor plats som jag önskar mig), sin djuriska natur och sin vackra kärlekshistoria, om den brett ut sig lite längre, låtit alla delar ta mera plats. Man brukar hävda att stycka ner är lösningen på bekymren, men jag skulle nog säga skriv ut. Femtio till hundra sidor till hade fördjupat, så som Anne Rice fördjupar Louis moraliska och existentiella funderingar i tegelstenen Interview with the vampire.

Similar Posts:

• ”Ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.” Intervju med Viktor Algren.
• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar
• Spännande berättelse förloras i dålig redigering
• Debutant med bett
• Open up and bleed

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Dessutom är den en svensk musikal på gång, baserad på samma roman. Mazetti ska inte skriva manus, men däremot sångtexter. Komponerar musiken gör Erik Petersen. Därmed ansluter sig Grabben i graven bredvid till en lång rad böcker som intagit musikalscenen, däribland Bibeln, Shakespeare, Anne Rice, Victor Hugo, TS Eliot, Vilhelm Moberg och nu senast Sagan om ringen.

I bokform är Mazetti aktuell med Blandat blod, en historisk kärleksroman som utspelar sig i vikingatidens Blekinge och Kiev. Romanen inleder fackboksförlaget Historiska Media nya satsning på skönlitteratur, där folkkära författare ska skriva varsin del i en släktsaga planerad att sträcka sig genom hela Sveriges historia. Nästa del skrivs av deckarförfattaren Karin Wahlberg.

Similar Posts:

• Vikingasaga där efterordet inspirerar mest
• En annorlunda kärlekssaga
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Grym gothromantik
• På de eviga barrikaderna

Men det är nu en gång så att fiktiva personer tenderar att fascinera mer än verkliga. Det är bland annat därför åtminstone den här popkulturnörden har svårt att inse storheten i allsköns dokusåpor. Vem skulle inte tusen gånger hellre vilja vara en genomtänkt fiktiv karaktär än någon helt vanlig idiot utslängd eller instängd på vad som nu gäller för säsongen? Ha smarta repliker, en högre mening, en sensmoral och ett avslut där rättvisa skipas, eventuell dygd belönas, alla får varann och inte ett öga är torrt?

Jag kan läsa hur många universitetskurser i historia som helst. Jag är fortfarande urusel på årtal, kungar, krig och det mesta som ytligt sett brukar förknippas med ämnet. Saker fastnar så ogärna om de inte får liv. Och liv, ja, det får historien onekligen oftare i romaner och filmer än i skolsalar.

Det romerska imperiet, kolonialismen och slaveriet, utvandringen, amerikanska inbördeskriget eller till och med neanderthalarna – vad vore de utan Jag, Claudius, Rötter, Scarlett O’Hara, Karl Oskar och Kristina eller, i ärligenhetens namn, den något uttjatat sexualliberala stenåldersflickan Ayla? Betydligt blekare.

En helt annan fråga är förstås om de vore sannare. Mer nyanserade och rättroget uppfattade? Det är svårare att säga, och det varierar säkert åtskilligt. Säkert är att de där tidsperioderna, skeendena och människorna skulle engagera betydligt färre. Och engagemang är väl, om inte annat, en väldigt bra start.

Men så krävs det förstås också till exempel att någon litteraturvetare, någon gång, stannar upp mitt i gyttret av symboler i Mörkrets hjärta och tänker att herreminskapare, det här har ju faktiskt hänt på riktigt. Anledningen till att man inte fullt ut kunnat fastslå en förebild för romanens bestialiske kolonisatör Kurtz är inte att det saknades en sådan person i det Kongo som vid slutet av 1800-talet styrdes som den belgiske kungens privata egendom. Anledningen är att där fanns för många människor som Kurtz.

Och har man en gång, i sällskap av Mobergs utvandrare, föreställt sig hur det vore att lämna allt välbekant så långt bakom sig att det knappt gick att föreställa sig att återvända, för möjligheten att själv få bestämma över sitt arbete och sina tankar, för att få se sina barn gå mätta och friska och okrökta, ja, då har man nog kommit en bra bit med att förstå både historien och en och annan nutida medmänniska.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Debutant med bett
• Bokbål och statistik
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Skräcken! Skräcken!

Just den där förvirringen mellan den historiske och den mytiske Dracula är det Elizabeth Kostova leker med i Historikern. Här får vi följa tre generationer historiker (på 30-, 50- och 70-tal) i deras jakt på det de först tror är en myt – men visar sig vara alltför sant. Jodå, den gamle fan är minsann vid full vigör även 500 år senare, och att forska i hans liv visar sig vara långt ifrån ofarligt. Plötsligt blir de förföljda av mystiska personer med bitmärken i halsen som inte vågar sig ut i solsken. Inga (post)moderna rock’n'rollvampyrer à la Rice, Brite eller Whedon här; mörkrets furste stiger ned, hotande och vred, och han är inte att leka med.

Jag kan inte riktigt ignorera detta: Uråldriga hemligheter, mystiska meddelanden, och en vild jakt genom Europa av en man och en kvinna som dras till varandra under de att de nystar upp mysteriet, cliffhangers cliffhangers cliffhangers… Visst, på många sätt påminner Historikern en hel del om den där lila boken som ALLA läst de senaste åren. Men Kostova är något Brown inte är – en riktigt bra författare. Hon kan skapa personer och miljöer som är mer än pappfigurer och turistguidekopior, och även om boken för det mesta satsar på att hålla spänningen uppe och få oss att vända blad får man aldrig känslan av att hon dummar ner det; det är genomtänkt, levande och – paradoxalt nog – i sin uppenbara påhittad-het mycket mer övertygande som roman än den där andra boken. Som en litterär motsvarighet till en riktigt bra matinéfilm är den absolut värd att plöja, något jag gjorde med stort nöje under mellandagarna.

OK, lite kan jag störa mig på ett par saker – som exempelvis att det blir väldigt fånigt när varenda person de springer ihop med visar sig sitta på en viktig pusselbit i jakten på Draculas öde för 500 år sedan… och snälla söta, kan vi bara NÅGON gång se en man och en kvinna jobba ihop utan att omedelbart bli upp över öronen kära i varann?

Men som sagt, för att vara en äventyrsroman är Historikern förvånansvärt genomtänkt, och för en bok om kamp mellan ont och gott är den beundransvärt ovillig att sätta stämpeln rakt över stora grupper; här finns både goda och onda i alla läger, vare sig de är kristna eller muslimer, stalinister eller icke… vi får ett antal snygga paralleller mellan då- och nutid, ett berättande som hoppar fram och tillbaka över århundradena utan att tappa tråden, och en del bra kommentarer på betydelsen att kunna sin historia. Kostova kan den rentav så bra att hon kan väva ihop det påhittade med det verkliga nästan helt sömlöst, och blandar högst verkliga händelser som Konstantinopels fall och det poststalinistiska Centraleuropa med rena påhitt och myter på ett sätt som får åtminstone mig att längta efter att ge mig ut på resande fot. Med Dracula, ett par historiska verk och för säkerhets skull en knippa vitlök i bagaget.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Vampyren och det moderna samhället
• Hotet från Öster
• Urvampyren går igen
• Open up and bleed

Intrigen i Interview With the Vampire är enkel. En journalist får en natt i New Orleans höra den blodiga historien om Louis och Lestat, berättad av den förre. Louis är berättaren, men Lestat är absolut huvudpersonen, denna märklige, magiske sjuttonhundratalsvampyr som förför både dödliga och odödliga med sin blandning av grymhet och pojkaktig charm. Historien i sig är emellertid inte lika enkel. Det antyds uråldriga hemligheter och regler och kärlekshistorien mellan Lestat och Lois, mellan far och son, mellan älskande, mellan vänner, mellan läromästare och elev är komplicerad och fylld av skräck men ändå så vacker.

Alla vampyrer i den magiska värld som skapats av Rice är vackra; skönhet är ett krav för medlemskap. Bara vackra vampyrer får göras eftersom detta är den ultimata förolämpningen mot Gud. Man får enligt de uråldriga reglerna bara skapa vuxna vampyrer, och när Lestat av nyfikenhet och kärlek till Louis skapar barnvampyren Claudia är det inledningen på hans livslånga trots mot de regler som skapats för att skydda vampyrsläktet.

Lestat är en anarkist, en gammal själ ständigt i trotsåldern. Louis är en gentleman, en mjuk och vänlig själ som avskyr att behöva döda människor. Samspelet mellan de båda är det kitt och den glöd som håller intresset uppe. För, ärligt talat, särskilt märkvärdig är inte den här boken.

Den är bestselleraktig, spännande men inte alltför komplicerad. Den här boken startade Rices karriär och skulle göra henne till världens okrönta gothdrottning. Nu är hennes kära vampyrer en mångmiljonindustri, med guidade turer till ”Lestats favoritställen” i New Orleans, filmer, skivor, fanzines, websajter, Anne Rice -sällskap osv.

De senare böckerna når heller aldrig upp till magin i Interview With the Vampire Många av dem är producerade, inte författade, och rätt så insnöade på kristen mystik och relationen mellan himmel och helvete. Lestat får i en bok (Memnoch the Devil) besöka båda dessa exotiska resmål och träffa dess respektive härskare, något som gör honom både sinnessjuk och religiös, och efter det är det alldeles för mycket babbel om andlighet och för lite bögsex och blodorgier.

Men Anne Rice har en förmåga att dra till sig läsaren och det är omöjligt att inte dras in i hennes magiska värld med häxor, vampyrer och de mystiska Taltos. Jag väntar alltid på nästa bok, fastän jag borde veta bättre. Jag läser dem feberaktigt och koncentrerat. Jag blev smittad av vampyrfebern den där gången på bokmässan och jag tror att den sjukdomen inte har något botemedel.

Similar Posts:

• Open up and bleed
• Liten vampyrologi
• Debutant med bett
• Febrig vampyrroman
• Vampyrer i den sunkiga Södern

Ett stycke av den gamla världen mitt i det moderna USA med sina TV-apparater och blänkande bilar. Byggt på slavarbete, jazz och voodoo, med grundvattnet så högt att de döda måste begravas ovan jord.

Givetvis är det hit amerikanska vampyrer söker sig. För att festa, för att supa sig fulla, för att leta upp andra av sin sort och byta kroppsvätskor av olika slag… utan att bry sig om morgondagen, de har ju så många. Till skillnad från de människor som råkar hamna i deras väg; de som dör, men också de som bara sugs med i dansen, förförs och sedan dimper tillbaka ner i verkligheten med minnet av lysande gröna ögon…

Lost Souls är en bok utan gränser. Alla motsatser – människa/vampyr, man/kvinna, sex/våld, födelse/död, artist/publik – blir upphävda, inte så att de tar ut varandra, men så att båda hela tiden finns samtidigt. Brites vampyrer har efter alla sekel mitt ibland människorna nästan blivit omärkliga; de kan vistas i solsken, de måste slipa sina tänder för att bli vassa nog att bitas, och klär de sig i svart med blekt ansikte så är det mycket av samma skäl som de vilsegångna ungdomar de av och till sätter i sig, som stannar uppe hela nätterna och lyssnar på The Cure och Bauhaus medan kajalen rinner.

Children of the night, what music they make.

Storyn handlar om vampyrer, men ändå inte. De är egentligen mest katalysatorn, utlösaren (och jo, ordet är dubbeltydigt). De blåser rakt igenom människornas liv, inte så mycket onda som fullständigt ointresserade av något annat än sina egna kickar. I centrum står i stället barndomsvännerna Ghost och Steve, fast i en liten håla utan något annat än sin musik att hålla sig vid liv med, tills allt vänds uppochner och de måste kämpa för sina och andras liv. Och den stackars vilsne Nothing, resultatet av den oheligaste av allianser, men som bara vet att han inte hör hemma någonstans.

Vampyrer har alltid varit metaforer på två ben. Sex. Död. Liv. Utanförskap. Gemenskap. The blood is the life; men livet, energin, kraften går åt båda håll. En vampyr suger livet ur sitt offer, här utan att erbjuda evig odöd i utbyte… men som sagt, här är gränserna upphävda, alla är vampyrer på ett sätt eller annat. Kärleken kan suga livet ur en; en sångare kan suga livskraft ur en publik och omvänt; en vän kan ge av sin kraft för att stödja en annan.

Lost Souls är obscen, hädisk och otäck.

Lost Souls är upplyftande, vacker och trösterik.

Lost Souls är en häxbrygd som skiftar i svart och rött. Och aldrig slutar bubbla.

Anne Rice är schlager. Brite är rock’n'roll. Och I wish I was in New Orleans.

Similar Posts:

• Grym gothromantik
• Enkel och rak vampyraction
• Osexiga vampyrer
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Febrig vampyrroman

Som myt är vampyrens historia närmast oändligt lång. Blodsmystik, kannibalistiska riter och förhoppningar om odödlighet finns i olika former i de flesta kulturer.

Den moderna vampyrens historia är något mer överblickbar. Rykten om vampyrer härleds till Östeuropa, men i väst blir de riktigt inne först under 1700-talets andra hälft. Då skrivs både olika former av vetenskapliga arbeten och litterära verk. Goethe skrev till exempel en vampyrdikt, ”Bruden från Korint”, 1797. Andra tidiga vampyrer skapades av Southey, Stagg, Byron och Polidori. Att vampyrerna frodades just i kölvattnet på franska revolutionen är kanske ingen slump.

I östeuropeisk folktro är vampyren inte sällan en ibland oss som begått något brott och straffas med att efter döden hemsöka sina nära och kära. Vad som kom att inspirera diktarna var snarare berättelser om grymma adliga härskare. I modern litteratur hör vampyrer den blodsugande överklassen till (lord Ruthven, lord Herman, greve Dracula, osv). De är depraverade finsmakare som rör sig i de fina salongerna, inkräktar i det borgerliga hemmet och både charmar och hotar dess invånare.

Sina egna hem har vampyrerna fortfarande i den mystiska östern, som klassisk symbol för något primitivt, uråldrigt, främmande och skrämmande. Men vampyrernas hotfullhet ligger i både deras likhet och olikhet. Det tidiga 1800-talets vampyrer står människorna förvånansvärt nära. Vampyrens förhållande till sin utvalda, förtrollade vän kan ofta mycket väl tolkas som homoerotiskt. Det gäller såväl Polidoris The Vampyre (1819) som Sheridan Le Fanus Carmilla (1872).

Samtidigt hade 1800-talets vampyrer en mycket mer spöklik framtoning än dagens. En nutida läsare kan bli förvånad över den undanskymda plats blodkonsumtionen spelar i dessa historier. Vampyrernas livskraft kom istället från månens sken, den till synes döda vampyren skälvde till liv utsträckt i nattens vita ljus.

Till vampyrernas spöklikhet bidrog också tidens teaterteknik. Som populära scengestalter kunde vampyrerna med hjälp av falluckor och liknande obehindrat gå genom väggar, försvinna och dyka upp som det behagade dem. Den viktorianska teatern var inte helt olik våra dagars Hollywood: melodramer och specialeffekter var bland det bästa man visste.

Bram Stokers Dracula skulle på många sätt utgöra ett brott mot den tidigare vampyrtraditionen. Om Byrons och Polidoris vampyrer levde till stor del av månljus och närheten till en mänsklig vän skulle Dracula fokusera på blod och distansera sig från människorna. Greven identifierar sig snarare med djur, som ”nattens barn”, vargarna. Faktiskt är gränsen mellan vampyr och djur så flytande att han kan anta deras skepnader.

Någon homoerotisk vänskap med människor kunde det inte längre bli tal om i denna den kanske mest homofobiska av tider, sekelskiftet 1900. Men snart nog skulle vampyrernas sexualitet komma att återuppstå.

Det nya århundradet förde med sig nya medier och vampyren kom att leva en stor del av sitt odödliga liv på vita duken, från ambitiösa konstfilmer till kitschig skräck och pornografi. De konventioner Stoker skapat skulle leva kvar att brukas, missbrukas och parodieras under hela århundradet, från brytningen och slängkappan till främlingskapet och skurkrollen.

I slutet av 1900-talet blev det ändring på det. Vampyrernas sinnen öppnades upp både för mänskliga känslor, mänsklig insyn och identifikation. Exempelvis Anne Rice och Chelsea Quinn Yarbro skapade vampyrer som var hjältar, som gjorde val, som grubblade och till och med gick i terapi. Men minst lika viktigt som det inre är det yttre. Vampyrer har alltid varit måna om utseende och attityd, men kanske är ytan viktigare och trendfaktorn högre för den postmoderna vampyren än någonsin förr. Rices Lestat till exempel lever intensivt i nuet, han utnyttjar till och med tidens gothkultur för att bli rockstjärna och dricka sina groupies blod.

Om man nu ska tala om en postmodern vampyr är kanske det allra tydligaste exemplet Joss Whedons TV-serie Buffy the Vampire Slayer. Serien gick raskt från den uråldriga hierarkiska vampyrklanen kring Mästaren och hans kvasireligiösa ritualer till den vätesuperoxidblekte läderklädde Spike, som full av ironiska repliker, populärkulturella referenser och förakt för traditioner dundrade in i Sunnydale till tonerna av Sid Vicious Sinatratolkning ”My way”.

Om Stoker länge varit stilbildande för vampyrerna så har han varit minst lika viktig för utformandet av deras motståndare. Dracula etablerade bilden av vampyrjägaren i form av 1800-talets borgerligt professionaliserade hjälte, läkaren Van Helsing. Med alla tidens moderna hjälpmedel (blodtransfusioner, hypnos, fonograf, telegraf) bekämpar Van Helsing uråldrig vidskepelse, brottslighet och dunkla drifter.

Det har tagit en stor del av 1900-talet innan vetenskapsmannen fått konkurrens av de nya bildmediernas mer actioncentrerade hjältar, som Blade och Buffy. Trossymboler som kors och vigvatten har reducerats till fysisk effekt, och dagens vampyrer bekämpas ofta med lika delar snygga sparkar och cyniskt kvicka repliker.

I Sverige bidrog Viktor Ryberg tidigt till vampyrfloran med ”Vampyren” 1848. Verket lär vara allt annat än självständigt skrivet, och vi har kommit att i stor utsträckning bli beroende av import för vårt vampyrbehov. Kärleksförklaringar till vampyren finns bland annat i Inger Edelfeldts Juliane och jag (1982), där vampyren för de unga kvinnliga huvudpersonerna står för en lockande bild av en alternativ identitet, laddad av makt och sexualitet.

Med John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in (2004) har den svenska vampyrlitteratur fått ökad uppmärksamhet och livskraft. Lindqvists vampyr lever ett undanskymt liv, och fastän han var pojke som människa har hans kön och inre organ helt enkelt dragit sig tillbaka. Nära relationer till en utvald människa är emellertid essentiellt också för Eli, och även här kan vampyren utgöra en väg till självständighet, ny identitet och nya möjligheter.

Det enda som med säkerhet kan sägas känneteckna vampyrer genom tiderna är egentligen deras beroende av människor och deras flytande gränser. Mellan levande och död, fiende och vän, vidskeplighet och vetenskap, mänskligt och djuriskt, evigt och trendigt, tycks vampyrer ständigt relevanta och nyskapande. På oss människor utövar de en evig lockelse, på en gång annorlunda och nära. Man skulle till och med kunna fråga sig vem det är som livnär sig på vem.

Similar Posts:

• Vampyren och det moderna samhället
• Urvampyren går igen
• Under the dark
• Skuggan av vampyrer
• I am Dracula. I bid you velcome.

Den underbara prologen anger tonen för hela boken och gör det bra. Man är i det här skedet inte riktigt säker på vilken väg vi kommer att ta och vi får inga direkta ledtrådar heller. Den höjer stämningen och förväntningarna men inte till orimliga nivåer. Man börjar ana att Lindqvist är något speciellt. Något mer än man kanske hade väntat sig även om det fortfarande skulle kunna braka iväg åt Anne Rice eller Laurell K. Hamilton hållet. Det är inget fel på det hållet men det är alltid mer intressant när man lyckas med något oväntat, något nytt.

Oskar bor med sin mamma och blir rätt hårt mobbad i skolan. Han existerar på gränsen hela tiden. På gränsen till det kriminella. På gränsen till självmord. På gränsen till att drivas till mord. På gränsen till missbruk. På gränsen till ingenting. Mina tankar söker sig till Ondskan av Guillou men med den skillnaden att Oskar inte har något val. Han kan inte slå tillbaka på något plan. Det mest normala han har är förhållandet till mamma men det känns nästan som en dröm. Något som finns där i bakgrunden men det påverkar inte det riktiga livet. Vad kan mamma göra i skolan egentligen?

Denna av mord och massmördare besatta pojke träffar den nya granntjejen Eli nere på lekplatsen sent en kväll när han övar på att sticka kniven i träd som får vara stand-ins för mobbarna. Hon luktar inte så gott men hon intresserar honom på något sätt. Om inte annat så är hon en chans att börja om, en ny relation med någon utan fördomar. Han vet att något är annorlunda med henne. Ingen kan lösa Rubiks kub så snabbt utan att fuska, och hon fryser inte när det är kallt heller. Eli är lika desperat hon på sitt eget sätt och tillsammans kanske de blir starkare?

Lindqvist har lagt ner mycket energi på miljöerna och på att ge boken rätt känsla. Han har lyckats väldigt bra och känslan av att befinna sig där finns hela tiden. Inget internet och inga mobiltelefoner man kan ringa 90 000 på. Notknäckarna på tv och crépes med räkfyllning var inne och ryska ubåtar går på grund i skärgården. Jag kommer själv ihåg hur allvarligt man tog hotet om kärnvapenkrig, det var en realitet då på ett sätt som jag till och med själv har svårt att föreställa mig idag. Det är en känsla som inte riktigt förmedlas i boken men å andra sidan kanske det är ett medvetet drag. Oscar har annat att oroa sig för än kärnvapenkrig. Allvarligare saker.

Som kontrast till ungdomen finns a-lagarna där en i gänget faller offer för vampyren och en av dem såg det hela ske men vem skulle tro på vad de säger? Dessa trasiga människor dränker sina sorger och försöker hitta ett sätt att hämnas eller skipa rättvisa men vad kan man göra? Inte ens modet från alkoholen räcker riktigt till för att man ska våga.

Lindqvist visar en otroligt hög klass med denna mörka, dystra, lågmälda och våldsamma historia och jag ser fram emot nästa släpp. Kanske en uppföljare i modern tid?

Det enda minuset är att det ibland går lite långsamt. Inte så att det blir riktigt jobbigt men ibland kändes det ändå lite segt. Men vad gör egentligen det när man resten av tiden uppslukas i ett av de absolut mest spännande debutantsläppen i år? Inte mycket. Inte mycket alls.

Jag vet vad som händer med en vampyr som går in i ett hus utan inbjudan. Vet du?

Similar Posts:

• Enkel och rak vampyraction
• Open up and bleed
• Vampyren och det moderna samhället
• Liten vampyrologi
• Vampyrer i den sunkiga Södern