Nu är ju inte Vad är demokrati? en grundbok i statsvetenskap, utan en bilderbok för 6-9-åringar. Den kommer från Grekland, är skriven av Marisa De Castro och illustrerad av Christos Kourtoglou. Grekland brukar ju beskrivas som ”demokratins vagga”, så det kan kanske vara en poäng att en bok om demokrati också kommer därifrån? Den grekiska demokratin har en betydligt längre, men också skakigare historia än den svenska. Det är både spännande och kanske lite väl rörigt för en så ung svensk publik?

Avstampet är historiskt. På första uppslaget möter vi en primitiv ledare, en muskulös, väldekorerad herre bland lerhyddor. ”Jag är den starkaste!” deklarerar han. ”Jag ska bli ledare!”

Nästa uppslag domineras av en kung. ”Gud har sänt mig att regera över er!” menar han. ”Ni är alla mina barn och jag kommer att skydda er. Det som är bra för mig är bra för er.”

Sen händer något. Människor börjar samla sig och tåga mot slottet. Hytta med nävarna. ”Vi vill bestämma över våra liv!” ”Vi vill ha demokrati!”

Människorna dansar på torget. Deras gestalter har blivit alltmer färgstarka. Röda flaggor vajar i luften. ”Revolution!” står det på den största.

Därefter får vi göra ett hopp tillbaka i tiden igen för att konstatera att även om redan de gamla grekerna hade demokrati (oklart vart den sedan tog vägen), så fick inte alla vara med. Inte kvinnorna i alla fall. Därför krävdes ”några kolossala revolutioner”, och den vuxne läsaren kan känna igen såväl suffragetterna som mer moderna kvinnodemonstrationer på nästa uppslag.

Med det är vi inne på vår samtida demokrati med välfärd som sjukvård, skola, bibliotek och pappaledighet. Det här är framför allt min tolkning av illustrationerna, för texten talar ganska luddigt om alla demokratins rättigheter. Bilderna har stor betydelse för att tillföra konkretion.

Det är svårt att komma runt att här finns väldigt många svåra ord för en 6-9-åring. Revolution och etnicitet, rättigheter och skyldigheter, majoriteter och minoriteter. Här krävs allt en vuxen högläsare som tar sig tid att förklara.

Frågan är om det inte också hade varit rimligare att, snarare än att bara översätta boken, göra en svensk bearbetning, där man istället för att lära sig hur många platser och vilka åldersgränser som finns i det grekiska parlamentet hade fått veta hur det svenska fungerar. Komparativ statsvetenskap känns ändå lite överkurs för en sexåring.

Och hur ska vi uppfatta det här med ”Revolution!” För många har ordet våldsamma dimensioner. Samtidigt kunde det ju kännas rimligt att prata om den demokratiska revolutionen på samma sätt som vi pratar om jordbruksrevolutionen eller den sexuella revolutionen. Det är en enorm, omstörtande förändring. Fast gör vi riktigt det ..?

Dessa invändningar till trots är det här en fin bok med charmiga illustrationer och en välbehövlig utgångspunkt för viktiga samtal.

Similar Posts:

• Ett sekel av demokrati
• En annan demokrati är möjlig?
• Tyskland på randen till revolution
• Vem förändrar världen?
• Jakten på demokrati

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2019

Amerikanskan Tarana Burke – som startade #metoo-rörelsen för mer än tio år sen – skriver en hälsning där hon hoppas på att denna kvinnliga kraftmanifestation, “kollektivets röst” ska minska det sexuella våldet under vår livstid. Bakom varje hashtagg vill hon också påminna att det finns en sårad människa (kvinna) som behöver läkning och trygghet och att det är också ett mål att bidra till detta.

I följande kapitel “Röster och råd”, som också upptar två tredjedelar av antologin, delar ett åttiotal kända röster (namngivna och anonyma) berättelser, forskning och fakta. Representanter för och källor är RFSU, BRÅ. Socialstyrelsen, Tjejjouren, Polisen, FN, med flera.

Här kommer läkare, poliser, psykologer, jurister, journalister, forskare, influencers, kriminologer, sexologer och författare till tals. Bland andra Hedi Fried, Birgitta Olsson, Sofia Eng, Mona Sahlin, Ebba Witt, Frida Boisen, Clara Lidström, Lo Kauppi … Sist i boken finns en samling adresser till organisationer dit man kan vända sig: allt från Brottsofferjouren till Roks, Rädda Barnen, Svenska kyrkan och många fler.

I denna samling finns så mycket viktigt, vidrigt och vettigt. Av alla inlägg, kortare och längre, rörs jag speciellt av när Alexandra Pascalidou (redaktör och tv-journalist) i epilogen berättar om att hennes nioåriga flicka lärs i ett stockholmskt lågstadium: ”Stopp min kropp”. Framför allt vill hon komma åt hur pojkar lärs, uppfostras och får vara. Pascalidou ger även barn och unga (flickor) sex råd: spring, skrik, sparkas, sprid ordet, sök stöd och solidarisera. Det är helt klokt – samtidigt blir man som läsare, människa och mamma förbannad. De här råden i vår tid! Tankar går osökt till medeltidens berättelser om jungfru- och brudrov. Samtidigt vet alla allt för väl att så här funkar samhället, på dagis, i skolan. Tyvärr. Den flicka som inte springer, skriker och sparkas blir lätt byte när “kärlek börjar med bråk”-mentaliteten råder. Nu är det dags att väcka männen, papporna och pojkarna – att se dem som “våra allierade” och ge över stafettpinnen till något som kan bli en mansrörelse för ett friskare samhälle.

Boken är publicerad för att hålla diskussionen vid liv och ge stöd och råd åt drabbade och berörda. Men framför allt för att alla ska bli medvetna om problematiken och kunna verka för ett riktigare, tryggare och rättvisare samhälle för alla.

De här berättelserna är viktiga. Särskilt intressanta är forskningsrapporterna och faktabeläggen. Vissa personliga berättelser är hårresande. Mera regel än undantag har psykiskt illamående, ätstörningar, panikångest, självskadebeteende, självmordsförsök sin grund i bortträngda, bortglömda, obearbetade förföljelser och övergrepp.

Framtidens generationer måste leva klokare och mera respektfullt. Inga enkla frågor (eller svar) och mycket arbete ligger framför men: Hur svårt kan det vara?

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Japans #MeToo-upprop
• Feministisk kärnfråga?
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Tillsammans kan vi tackla hatet

Med denna fadäs i minnet hyste jag en viss oro när jag fick reda på att Statens medieråd engagerat några av mina favorittecknare för att göra en antologi om näthat. De bästa intentioner från möss och medieråd kan nämligen resultera i något som faller platt, om de politiska motiven blir viktigare än de konstnärliga.

Men faller platt gör antologin Ordet är fritt faktiskt inte. Och kanske flyger den inte spikrakt mot skyarna heller, men den har absolut sina poänger. Eva Thorslund, direktör för Statens medieråd redogör i första texten för antologins syfte:

Om vi låter bilden /…/ visa på hur vår mellanmänskliga kommunikation faktiskt ser ut. Om vi dessutom låter humorn trycka på ömma punkter för att både inskärpa allvaret och samtidigt avleda en del av smärtan. /…/ Tanken har varit att låta ett antal tecknare /…/ visualisera hur det digitala samtalet och dess tonalitet ser ut. Framför allt när det spårar ur.

De olika tecknade serierna är vilt olika till stil och innehåll, och tyvärr också till kvalitet. Flera av serierna är klart underhållande – som Johan Wanloos gliring till ”alternativmedia” där jorden är platt och allt är invandrarnas fel, eller Martin Kellermans enrutingar där nättrollen med rätta framställs som dumma, inskränkta och barnsliga. Och kanske finns det en poäng att lägga dessa lättsamma, måttligt politiska serier just innan en tung text av Alexandra Pascalidou där hon berättar om hur hon ända sedan barndomen levt med anonyma dödshot som riktats mot henne på grund av hennes hudfärg och hennes politiska engagemang – en viktig text som man kanske annars inte hittat orken till att läsa, men som nu slinker med av bara farten. Med lite socker i botten går medicinen ned, liksom. I Frida Malmgrens serie ”I huvudet på ett nättroll” uppstår en ljuvlig synergi mellan humor och samhällsnytta, när hon förser oss med en humoristisk och lättillgänglig översikt över den viktiga – men förmodat ganska torra – forskning som finns rörande psykologiska mekanismer som ligger bakom näthat. Jag älskar tecknade serier med fotnoter.

En del av texterna, som Ola Larsmos ”Så kan språket bana väg för massmord” är ganska akademiska, med referenser till såväl Wittgenstein som Goebbels. Därför blir jag förvirrad över avsnittet som är tecknat av Stephanie Abdallah, och som verkar rikta sig till barn, med formuleringar som ”får min klasskompis ha ett hakkors som profilbild” eller ”prata med din skola eller dina föräldrar” (om du blir utsatt för näthat). Det frustrerar mig också att Abdallah tipsar flitigt om att anmäla näthat till administratörerna för det sociala mediet, eller till polisen, men varken hon eller någon annan diskuterar vad som händer efter anmälan. Enligt min erfarenhet är det ytterst sällan ett hatiskt eller hotfullt meddelande ens leder till någon åtgärd från administratörerna på t.ex. Facebook eller Twitter, än mindre några lagliga påföljder. Jag saknar i antologin en analys över vad som kan göras på samhällsnivå för att motverka näthat. Är det ändrad lagstiftning som behövs, eller är problemet att den befintliga, med brottsrubriceringar som olaga hot, hets mot folkgrupp eller förtal, inte tillämpas?

Ett par av serierna känner jag igen – bitvis ordagrant – eftersom de är berättelser som har cirkulerat på sociala medier. Som den om hur Linnéa Claesson trollar män som skickar dickpics och sexuella inviter, eller den hätska debatt som väcktes när Elin Lucassi berättade på Facebook om hur hon hamnade i en hotfull situation i samband med ett fotbollsderby. När det gäller de här serierna är jag lite tveksam till vad serieformatet egentligen tillför. Claessons spydiga svar är hemskt roliga, och männens reaktioner är tröttsamt bekanta, men en teckning av en screenshot blir inte roligare än när samma screenshot publicerades på Facebook för ett halvår sedan. Och de många direkta citat från Facebook-trådar som utgör en stor del av Lucassis serie ger förvisso en illustration av hur näthat kan se ut, men upprörda och hatiska Facebook-poster ser jag varje dag på Facebook. Det tillför inte så mycket att se dem i tryckt form.

Ironiskt nog är de delar av antologin som kommer direkt från uppdragsgivaren Medierådet de som är klart sämst. Meningsbyggnaden i Thorslunds texter är besynnerlig (jag har visserligen kapat lite i citatet ovan, men även i fulltext verkar liksom halva meningarna saknas) och den röda tråden tunn och slingrig. Men kanske gör det inte så mycket, för mellan förord och efterord finns en hel del läsvärt ändå, och jag kan med lättnad konstatera att även om inte varje bidrag till Ordet är fritt är en fullträff, så är den milsvitt bättre än ”Fatta förstå”.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Chomsky och vargen
• Lysande svensk musikjournalistik
• Efter kriget
• Mr ABBA

Det finns hatare och hotare av alla slag. De flesta kommer från högerextrema rörelser, skriver Bohlin. Vad som utlöser attackerna kan vara att hotaren inte accepterar de åsikter eller ämnen som speglas i ett reportage. Det kan också vara så enkelt som att skribenten är kvinna, har en annan hudfärg än vit eller är homosexuell.
Hatandet och hotandet innehåller ofta kommentarer om skribentens utseende, att hen borde dödas eller att hens familj borde dödas. Hot om sexuellt våld är vanligt, i synnerhet mot kvinnor.

Hatarna nöjer sig inte med att hota via mejl eller inlägg på internetsidor som Avpixlat och Flashback. Journalisten Martin Klepke som är en av bokens många intervjuade berättar om hur han hittat en bomb placerad i en bod vid sitt hus, hans trädgård vandaliserades, han fick bildäcken sönderskurna och en kula lämnades på hans arbetsplats. Här handlar det inte om troll som fördriver tiden med att anonymt hata och hota från sitt skrivbord, utan om reell terror.

Inte bara den enskilde journalisten hotas. Även hens familjemedlemmar, barn inräknade, utsätts. Adress till jobb och bostad kartläggs, det rings, mejlas och hängs ut. För den drabbade blir det omöjligt att leva ett normalt liv och budskapet är tydligt: tyck som vi, se ut som vi eller gå under. Martin Klepke har fått gömma sig på olika adresser vid flera tillfällen. Frilansaren Mathias Wåg lever med skyddad identitet sen 20 år – så har han också gjort flera avslöjanden om just näthatare och högerextrema rörelser.

Hur tacklar den som utsätts allt detta? Går det att göra något åt det? Hur ser samhällets stöd ut, finns det hjälp att få? Det är viktiga frågor som reportaget försöker besvara. Det blir en häpnadsväckande uppräkning av brist på just stöd – från polis, från arbetsgivare och samhället i stort. Det kan tyckas som att antidemokratin fått fritt spelrum. Uteblivet stöd vittnar också journalister som Åsa Linderborg om. När hoten kom, uppmanade hennes arbetsgivare först till tystnad. Idag har hon dock till skillnad mot många frilansare, det stöd och den uppbackning som krävs.

Att bemöta hatet med tystnad är inte en strategi som de utsatta själva tror på. Tvärtom har medieprofiler som Alexandra Pascalidou, Maria Sveland, My Wingren med flera rekommenderat att man talar öppet om det som sker och att man alltid anmäler till polisen även om de sällan agerar.

Bokens huvudfokus är nätterror men Bohlin tar också upp andra former av hotsituationer och ger exempel på vad man kan göra för att skydda sig. Det kan handla om att göra en riskbedömning av hur verkligt hotet är, vidta rent tekniska och praktiska säkerhetsåtgärder eller att bilda nätverk för att stötta varandra. Hot bör alltid anmälas även om polisen sällan agerar, har resurser eller teknisk kompetens för att följa upp anmälan, skriver Bohlin och citerar My Wingren:

Polisen behöver höja sin kunskap om att utreda IT-relaterade brott. Polisen jag anmälde till senast hade knappt koll på vad internet är… Det borde vara grundläggande kunskaper. Men åklagare behöver dessutom ta sitt ansvar. De tycker inte att det är värt att satsa pengar på att utreda näthot, kanske för att det är ett ganska nytt fenomen, brottet har lågt straffvärde och det finns stora bevissvårigheter

Bohlin argumenterar också för att media har ett ansvar att motverka näthat. Det finns en snedfördelning i det man väljer att skriva om. Det och de som sällan ges plats i olika mediesammanhang hamnar utanför den breda normen (i form av vita, heterosexuella män) och blir därmed lättare att förlöjliga, håna och fälla sexistiska kommentarer om.

Skulle ett medieklimat och ett offentligt samtal där vi alla, oavsett kön, etnicitet, funktionsvariation, sexualitet och så vidare kommer till tals på lika villkor förmå sopa undan grogrunden för en del av hatet? Troligt är att betydligt färre, i en sådan samhällskultur, skulle uppfattas som provocerande avvikande. Fler skulle inkluderas.

Bohlin har skrivit en högaktuell och nödvändig bok – som visar på bredden och djupet i problemet. Hon fastnar inte i någon eländesretorik utan lämnar konkreta tips på strategier för de drabbade och försöker också visa på möjliga vägar för en demokratisk utveckling av hela vårt samhälle. Det är en bit på väg.

Tackla hatet är en del av projektet Hat och hot i redaktionell miljö, initierat av nättidningen Feministiskt Perspektiv och delvis finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Hur mår Rut?”
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• USA ut ur Irak …

Denise Rudberg. Foto: Thron Ullberg

Björn Ranelid. Foto: Sara Mac Key

Similar Posts:

• Englund vs Ranelid
• Veckan på dagensbok.com
• ”Allt handlar om att skriva böcker som man tror på” – intervju med Denise Rudberg
• Traditioner med tempo
• Englund vs Ranelid part 2