Arbetarlitteraturen har under senare år fått ett enormt uppsving, menar litteraturkritikern Rasmus Landström. Den här boken är ett starkt bevis på det. I Varvsslammer samsas nämligen en rad kortare berättelser med tre längre noveller, och ett par dikter – alla med den gemensamma nämnaren arbete och liv på och kring Hisingens varv. Bäst är nog kanske den längre novellen ”Varvskvinnor”, där författaren lyckas skildra hur det var att var kvinnlig arbetare på en så manligt dominerad arbetsplats. Här kan man kanske ana ett betydande självbiografiskt inslag som gör att den här texten kanske lever upp mer än de andra. Det är hårt arbete, skitigt och motigt – men det är också rolig gemenskap och kamratskap. Och det är allt mycket kärleksfullt skildrat av Trosell.

Men så går alltså Göteborgs varvsepok mot sitt slut under 1980-talet. Även det slutet finns med i den här boken. Bland mina favoriter är den korta berättelsen ”I huvet på en P-80 gubbe”, om en man som söker nya vägar framåt i och med att varven lades ned, eller dikten ”Farväl Arendal”, där Trosell skriver om saknaden av gamla arbetskamrater.

De stora varven har alla sedan många år försvunnit från Göteborg. Kvar finns många av de gamla byggnaderna – idag omvandlade för andra verksamheter – och inte minst många av de gamla kranarna som ger älvstranden dess charm. Jag passerar ofta igenom de gamla varvsområdena. Hade jag bott i Göteborg i min ungdom hade jag kanske haft egna minnen av stadens varvsepok. Inte så för yngre människor. Samtidigt har varven spelat en oerhört viktig roll för att forma staden Göteborg, såväl ekonomiskt som till karaktär och utseende. Det är av den anledningen utan tvekan också en viktig industri- och kulturhistorisk gärning som Trosell gör att försöka levandegöra minnet av hur det var att arbeta i varvsmiljön.

Similar Posts:

• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Den vackraste boken om Göteborg
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Leva i prekariatet

Handlingen i Gränsmark cirklar kring en brevbärares vardag. Hon heter Siv och hennes utdelningslinje sträcker sig längs smala skogsvägar där mobiltäckningen ibland är obefintlig. Hon är ofta efterlängtad och det kommer tydligt fram att hon anser sig utföra ett värdefullt arbete.

Inte alla möten i samband med postutdelningen är behagliga. En man passar på att vräka ur sig rasistiska åsikter och idiotförklara personer som har en annan uppfattning än honom i naturvårdsfrågor. Siv lyssnar, bemöter och när hon åker vidare undrar hon varför han använder henne som en mental slasktratt.

Berättelsen är indelad i tolv kapitel, ett för varje månad under ett år. Smällkalla januari går över i ljusare och varmare årstider för att sedan övergå i mörka november och julförberedelser. Korta naturbetraktelser varvas med låtar som spelas i bilradion. Samhällsaktuella frågor ges utrymme i både Sivs tankar och i de händelser som inträffar.

Ganska tidigt presenteras jag för det som tycks vara den bärande tanken i romanbygget.

Jag hade aldrig förstått mig på dokusåporna på teve. Verkligheten överträffade alltid.

En del kapitel har därför kryddats med dödsfall, bränder och djur som skadas. Siv snubblar in i både det ena och det andra när hon kliver ur postbilen. Aha, det ska föreställa en actionroman, tänker jag och läser vidare. Men när en nyinflyttad konstnär med entreprenörsanda dyker upp, tror jag att historien ska omvandlas till ett putslustigt kåseri. Det håller ända tills ännu en stämningsfull naturscen målas upp som gör att jag får ställa om min läsart ytterligare en gång.

Form och innehåll är förbryllande på många andra sätt. Jag har svårigheter med dialogen, som i stället för att göra bokens människor komplexa, bidrar till att de blir som karikatyrer. Den instoppade detaljen covid-19 omnämns utan konsekvenser. Precis alla fortsätter med handslag, deltar i månghövdade möten på Folkets Hus eller umgås nära med 70-plussare där kaffetåren nyss hällts i koppen. Myndighetsrekommendationer finns inte på kartan.

Antalet teman som betas av är många. Tyvärr sker det med snuttifiering som metod. Politiska motsättningar mellan stad och landsbygd skyndas förbi liksom bilden av hur stelbenta könsroller begränsar livet. Vidare omtalas svårigheterna med Sveriges mottagande av asylsökande och riskerna med att en terrorist kan dölja sig bland de många nykomlingarna. Tidningsdöd och postens minskade volymer konstateras.

Trivialiseringen fortsätter tills boken slutar i en västgötaklimax. Jag vet inte om jag ska förfasas eller skratta när jag inser att allt gick om intet med den utmärkta idén att få läsa om nutiden med en brevbärares ögon. Aino Trosell har nämligen lyckats fint med att balansera både form och innehåll i tidigare romaner. (Längst ned finns en länk om du vill läsa en recension av hennes förra roman.)

Gissningsvis finns det läsare som tycker helt tvärtom än jag. Bokkonsumenter har olika smak, vilket är tur för varje enskild skriven roman och dess författare.

Recension av romanen Helmers vals.

Similar Posts:

• Mollstämda berättelser från dagens Sverige
• Ved och potatis
• Det är bara så det är i Järvhöga
• En revolution i det tysta
• Att komma hem ska vara en bok

Seghet kan omges av en positiv lyster och förenas med adjektiv som uthållig, stabil och tapper. Men när personen är tokseg och liksom blir Självupptagenheten personifierad?

En nyförlöst hustru blir inte hämtad på BB av sin make. Han är upptagen med att skriva en dikt. En tonårsdotter ser en lägenhet som mest liknar en fyllekvart. Kastrullernas bottnar täcks av fastbränd gröt och köksbordet klibbar. Pappan är absolutist och är totalt ointresserad av sprit men röran som uppstår i hemmet ser han inte själv.

Aino Trosell berättar om en av folkhemmets arbetare i trakterna av Malung, nordvästra Dalarna. Idag skulle trakterna kallas skogsbygd med entreprenörsanda. Då – i början av 1900-talet – levdes ett liv där jordbruket inte gav tillräckligt för en normal familj. Missväxt och översvämningar och frost. Spanska sjukan eller varför inte lite benröta? Många arbetade i skogen som extra försörjning. Skinntillverkning var en annan inkomstkälla. Inte gav det mycket pengar, eftersom arbetarna fick köpa tillbehören själva och också stå för lokal, som var den egna bostaden. Och man var tvungen att krusa inför skinnfabrikören för att få de livsnödvändiga extra påhuggen. Nog är det häpnadsväckande att vi än idag finner timanställda inom omsorgen eller service-, transportnäringen som befinner sig i samma ”mössan-i-handen-situation”?

Malung med omnejd är den perfekta scenen för den sege Helmer. Läsning är hans livsluft men han vill ingå i byns och släktens led av arbetskarlar. Han påbörjar ett långt arbetsliv med kroppen som enda kapital. Trots mångårig erfarenhet av föreningsliv, kamratskap bland arbetare och läsning av litteratur utvecklar han inte förmågan till samspel med sin nästa. Hustrun som skäller blir gnatig, grälen utspelas med öppen ridå inför byborna. Det olyckliga äktenskapet slutar i skilsmässa. Den vimsige pappan/maken lyckas ändå hitta både bostad och arbete under sitt långa liv.

Allt han vill är att läsa och berätta historier ur sitt liv. Skoltiden, livet vid fäboden på sommaren, sjukhusvistelse med benrötan som nästan tog hans liv, supande kamrater och valet att avstå sprit, livet vid Sjöreserven på Skeppsholmen. Aino har egna färgstarka minnesbilder av den envise mannen bakom bilratten. Han var en katastrof i trafiken. I nästa stund skimrar värdet i allt som pappan gjort inom skogsarbete, skinnsömnad, fastighetsskötsel och väktaryrket.

Berättelsen om Aino Trosells pappa är skriven som en roman. Den är ingalunda en uppgörelse med den självupptagne fadern, även om läsaren skymtar den frustration som hon sedan tonåren upplevt av att inte bli sedd eller lyssnad på. Fram träder människor som har svårt att formulera sina känslor om det som var viktigt. Helmers kännbara hemlängtan under sjuk- och konvalescenstiden efter benskadan och hur han en dag hör pappans röst när han ska hämtas hem:

En förmiddag när han lekte bakom köksbaracken hörde han röster via diskbänksröret. En välkänd röst!? Han skyndade runt och störtade in i baracken.
Ja! Det var sant! Det var far! Det var Tros Lars, hans pappa.
Han sprang fram. Och visste inte sedan hur han skulle bete sig. Fadern visste inte heller.
Till slut tog han tag i pojkens kalufs och rufsade om den – a döm raväg klöfft te däg söm en sö – har dom klippt dig rent av som ett får.
Ord av kärlek. Pappa var här.
Helmer ställde sig nära, nära.

Livet är stundtals uppochned och ser ut att gå käpprätt åt helvete. I nästa ögonblick dyker en ny bostad upp. Och ett nytt jobb. Det är ett fascinerande stycke industri- och arbetarhistoria författaren bjuder på. Ibland återges dråpliga situationer, men boken är ingen kopia av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Tros Helmer är uppenbarligen en mentalt frånvarande far men aldrig våldsam, något som till exempel Malou von Sivers upplevt och beskrivit i sitt Sommarprogram 2016. Aino har en egen ton, ett annat sätt att närma sig den nästan mytiske mannen, vars genuppsättning hon bär till hälften.

Min far är ingen berättelse. Jag är trött på dessa eviga berättelser, ordet är vandaliserat. Vartenda företag skryter med sin berättelse. Han är en skulptur inuti en kluns lera och jag kan aldrig få fram honom. Det fick jag inte ens medan han levde. Därför att han vred och vrängde sig. Jag inbillar mig inte att jag kan se nu heller. Men en gestalt finns där, en någon som gick före.
En så kallad vanlig människa.
Ändå liksom hela nittonhundratalet.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Ingen skriver som Khemiri
• Varvsepokens arbetare
• Livets vägar
• Mollstämda berättelser från dagens Sverige

I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

Jobbet tar Siv till en radda mer eller mindre osäljbara objekt ute i landets mellersta delar, vi svischar förbi orter som Ytterhogdal, Los och Ånge. Samtliga hus visar sig bära på hemligheter och överraskningar som inte alltid är av det angenäma slaget. Bitvis är det riktigt spännande, en spänning som dock kommer av sig mot slutet av historien. ”Det vilda” som plötsligt skjuter ut från raderna är snabbt borta.

Spänningsmoment finns också i ”Lojalitetens pris” som börjar som en stilla berättelse om kärlek, sorg och vänskap, men sedan glider över till en thrillerliknande historia med ett mycket oväntat slut.

Aino Trosell har en helt egen stil och färgar språket med gammelord och kryddiga formuleringar vilket ger texten en särskild stuns. Hon skriver med lätt hand och lika säkert om spänning som om kärlek och vänskap. Berättelsen kan lunka på i sakta mak. Men det är ett bedrägligt lugn som snart bryts då historien gör ett plötsligt ryck och sticker iväg åt ett helt oväntat håll. Även om jag inte alltid köper händelseutvecklingen, känns det uppfriskande och annorlunda.

Jag blir väldigt berörd av ”Det svarta bakom solen”, om två väninnor som återser varann efter en lång tid och börjar prata barndomsminnen. Minnena är för båda traumatiska och har aldrig vädrats. I samtalets ljus kan dock ett försiktigt hopp skönjas och kanske spricker trollen så småningom.

Samlingens tyngsta bidrag, både till tema och berättande, är ”Isbränna” och ”På en öde ö i havet”. Temat i Isbränna är högaktuellt. Här finns den ensamstående mamman med sin snart vuxne son, en ögonsten som faller offer för rasistiskt mördande våld. Hennes kamp för rättvisa är hjärtskärande och bitvis så tung läsning att jag måste ta flera pauser för att orka fortsätta. Det är en förtvivlad text med ett förtvivlat slut. Och jag tänker att det är upp till oss läsare att dra slutsatser av berättelsen, att agera utifrån vilket samhälle vi vill ha och att göra det nu.

”På en öde i havet” är en vackert målad historia om några ensamma skogsarbetare och vad som sker då husan Gerda kommer in i deras liv. Sällan har livets skönhet och ynkedom tecknats klarare än här. Läs den!

Similar Posts:

• Härlig samvaro vid havet
• Värmande spänningsroman
• Fasanfullt farligt
• Ö- och morfartryggheten
• Året med brevbäraren

Tillhör du en av de lyckliga som fått tag på biljetter till Sveriges Radios Romanprisgala på Berwaldhallen imorgon? Känner du kanske att du skulle behöva en överblick på de nominerade och hur de ligger till?

Skruva på P1 om nästan en timme. Klockan 16:03 är det dags för finaldiskussion inför årets prisutdelning med Sveriges Radios lyssnarjury.

Och de nominerade:

Ränderna av Magnus Florin
En dåre fri av Beate Grimsrud
Att föda ett barn av Kristina Sandberg
Jupiters öga av Oline Stig
Hjärtblad av Aino Trosell
Kioskvridning 140 grader av Peter Törnqvist

Tidigare i veckan har P1 också sänt tre diskussionsprogram kring de nominerade. För den som missat dessa går det att lyssna in sig på Sveriges Radios hemsida.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Händelserik vecka på dagensbok.com
• Knappast en kioskvältare
• Noveller om tillvarons bländverk

Jag hade turen att tillsammans med ett gäng andra svenskar få bo sju månader i Nicaragua förra året. Det var härligt på många sätt. Tropiskt klimat, fantastiskt land, massa fantastiska erfarenheter. Men allt detta fantastiska var också bitvis utmattande. Ny världsdel, nya rutiner och ett annat språk att tampas med i mer än ett halvår. Klart man blev trött. Och när kulturtröttheten faller på, vad passar väl då bättre än att fly till en annan kultur, en som kanske känns mer bekant? Något att vila i.

Så kom det sig att vi i den svenska gruppen började leta böcker. Inledningsvis hos varandra och alltid med vissa kriterier; det skulle vara hyfsat bra, helst oläst och gärna på svenska. Varje landgruppsträff förvandlades till bokbytardagar där vi möttes med tunga kassar och rosiga kinder, otåliga och förväntansfulla. Carina Rydberg byttes mot John Ajvide Lindqvist. Aino Trosell mot Katarina Wennstam, Doris Lessing mot Jonathan Safran Foer och så vidare. Vi ratade de böcker som inte var intressanta, de som inte hörde till vår ”boktyp”.

Månader passerade, svettiga boksöndagar i hängmattor förflöt och kulturtröttheten höll i sig. En dag, lagom till att alla bytesböcker börjat sina, hittade vi Guldgruvan. Den var allt vi hade hoppats på i det här läget, när desperationen över nya böcker var som störst och sju fortfarande vilsna latinamerikasvenskar ännu inte hade acklimatiserats färdigt. Guldgruvan var en svensk biståndsorganisation som skänkte bort böcker. Mestadels på svenska, men även engelska och finska förekom i hyllorna. Där hade människor lämnat sina favoritböcker, sådana de tagit med och älskat och inte kunnat vara utan, men som nu fanns där till allmän utskänkning. Guldgruvan blev vår räddning. Här kunde vi plocka på oss så mycket vi ville; faktaböcker, romaner, diktsamlingar, gamla godingar som tåldes att läsas om. Nu fanns inte längre någon anledning att vara kräsen, vi kunde äntligen mätta det där behovet av svenskspråkiga böcker genom att plocka allt vi ville ha.

Sju månader var dock en så pass lång period att kulturtröttheten med tiden mattades av. Så småningom längtade vi inte hem på samma sätt längre. Behovet av att minnas känslan av grådaskig januari eller den där särskilda stämningen precis i början av svensk sommar minskade. Men hemlängtan finns alltid, någon gång, hos nästan alla långtidsresenärer och det vet bokhandlare och turistbranschmänniskor om. På varje ort där det finns backpackers, finns också ett bokcafé som lockar med utländsk litteratur. Här i Sverige har Bokus.com gjort det möjligt för utlandsboende att beställa böcker från dem och mer än en gång har jag hittat bytesbokhyllor på hotell och hostels där många människor är på genomfart. Att läsa böcker är kanske det mest hållbara sättet att vara exakt där du vill hela tiden. En bra bok kan du bära med dig överallt och för varje ny plats du läser den på skapas en ny känsla som håller i sig även efter att du slagit igen den. För den som kan läsa, och vet att hitta sina guldgruvor, finns alltid möjligheten att komma hem en stund.

Similar Posts:

• Inget för hundmänniskor
• Min far är ingen berättelse
• Delvis oläslig romandebut
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Året med brevbäraren

Ainos hjältinna – Siv – möter vi som en helt vanlig människa med ett helt vanligt jobb – på ålderdomshem. Hon har inga större karriärsideal, bor i storstaden, är tryggt gift sedan många år och i stort sett nöjd med sitt slentrianliv tillsammans med maken. En vacker dag slås hennes äktenskap i tusen bitar. Hela världen störtar och rasar ihop över hennes huvud. Desperat söker hon efter någon slags familjetrygghet och naturligt nog letar hon efter stöd bland sina egna rötter i glesbygdsbyn Malung. Ett snabbt beslut att flytta till det okända i det lilla samhället ger henne också en chans att ta "time out" från livet självt, att plåstra om sitt blödande hjärta och starta ett nytt och bättre liv på egen hand. Drömmar, drömmar…

Med en obeveklig livskraft som genomsyrar denna berättelse förs läsaren hänsynslöst nu in i en nästan osannolik händelsekedja, vars tentakler når långt ut i vår snabba, högteknologiskt internationella värld. Kontrasterna är magnifika. På ena sidan står byfolkets insnöade lilla verklighet där alla känner alla och skvallret står för nyheterna. På andra sidan ruvar vår modernt sociala IT-miljö som dock brottas med en del samhälleliga otrevligheter som t ex tung kriminalitet, drogproblem och rasism. I denna bok får den stackars tilltufsade lilla människan lära sig vad integritet och envis överlevnadsinstinkt betyder, vare sig hon vill eller inte.

Hals över huvud dras vi vidare in i en häpnadsväckande ond soppa. Det är uppjagande, spännande och samtidigt ytterligt trovärdigt. Men ändå – Siv själv kanske är blåögd och fantasirik nog att bara inbilla sig hur det hela hänger ihop? Ibland tror man det och retar upp sig på hjältinnan. Fast kanske, kanske har vi ändå mord, hot och rasistiska intriger med kalla psykopater mitt ibland oss till vardags. Språket är ofta drömskt levande och här finns många vackra och nostalgiska miljöer, tecknade med stor känsla av lika delar ensamhet och trygg tillhörighet. Detta står i ännu en skarp kontrast till ondskan i människors sinnen och den våldsamma verklighet Siv tvingas uppleva.

Denna bok är så rysansvärd som en tvättäkta thriller bör vara och ändå underbart längtansfull och fylld av hopp. Slutet kommer plötsligt och är omtumlande och chockerande med ett hisnande framtidsperspektiv.

Vågar du riskera att bli förledd, missförstådd och bedragen? Ta chansen – läs boken!

Similar Posts:

• Min far är ingen berättelse
• Året med brevbäraren
• Mollstämda berättelser från dagens Sverige
• Att komma hem ska vara en bok
• Varvsepokens arbetare