Malibu brinner.

Så är det bara, det brinner med jämna mellanrum.

Tornados härjar över Mellanvästerns slätter. Floder stiger i Södern. Orkaner stormar mot Mexikanska golfen.

Och Kalifornien brinner.

Året är 1983 och hela Malibu väntar bara på en sak; kvällens fest hos Nina Riva. Tillsammans med sina syskon, Jay, Hud och Kit har hon lyckats skapa en sommarfest så episk att alla mer eller mindre kända personer i Malibu med omnejd dyker upp. I år är Nina dock inte lika entusiastisk som vanligt, hon har precis blivit lämnad av sin man och bävar för att behöva möta omgivningens dömande blickar. Men, en fest utan inbjudningar är praktiskt taget omöjlig att ställa in. Gästerna kommer dyka upp oavsett Nina är på humör eller ej. Oavsett vad Brandon hittat på, eller vem han synts med på löpsedlarna.

När jag börjar läsa Malibu brinner av Taylor Jenkins Reid förstår jag direkt varför hennes böcker blivit så omåttligt populära. Det är lättsmält, det är snyggt och stundtals roligt. Det är som att kliva rätt in i ett glänsande magasin med snygga bilder och glömma världen för en stund. Det är en värld där alla är snygga, brunbrända och mer eller mindre framgångsrika. Trots gripande familjeöden är alla fortsatt snygga. Oavsett vad som händer.

Malibu brinner handlar om Riva-barnen som vid första anblick lever bekymmerslösa liv så som bara kändisbarn kan. Parallellt med historien om de fyra surfande syskonen får läsaren också följa hur deras föräldrar träffas. Boken hoppar snabbt och smidigt fram och tillbaka i tiden, och till slut börjar pusselbitarna som är familjen Riva falla på plats. Den del som utspelar sig i bokens nutid utspelar sig dessutom under en enda dag, och natt.

Miljöbeskrivningarna är fantastiska och medryckande, jag kan nästan känna solen mot huden och saltet i luften. Jag kommer till och med på mig själv att bli sugen på att lära mig surfa, bara för att det låter så otroligt härligt när syskonen Riva en dag upptäcker en övergiven surfingbräda.

Det sägs att om man är riktigt bra på något så kan man få det att framstå som enkelt, och så är fallet med Taylor Jenkins Reids språk. Malibu brinner är en bladvändare, plötsligt har jag läst halva boken utan att märka hur det gick till. Språket är mästerligt konstruerat, medryckande och lättsmält. Malibu brinner känns som en modern och fräsch feelgood, perfekt för en varm dag på stranden.

Tyvärr blir allt i slutändan lite för lättsmält för min smak, trots de livsöden och familjedraman vi får möta känner jag inte så mycket som jag skulle vilja känna. Karaktärerna eller deras historier griper aldrig tag i mig riktigt ordentligt. Det är för snyggt och polerat för att riktigt bränna till.

Similar Posts:

• Föräldrar, syskon och främlingar
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Magiskt om musik och människor
• Det politiska spelet
• Möte över generationsgränserna

Först kring biografen Grand där paret Palme just satt sig i biofåtöljerna för att se Susanne Ostens Bröderna Mozart. Utanför biografen rör sig en man som, enligt en del som ser honom, har en otäck stickande blick. Han verkar orolig, kanske väntar han på någon. Flera gånger stirrar han in genom entréns glasdörrar. Skickligt binder Vikgren ihop de olika vittnesmålen i texten, så att jag som läsare sömlöst rör mig mellan olika geografiska punkter utanför biografen. Jag är på andra sidan vägen, bredvid busshållplatsen en bit bort, jag går förbi biografen så pass nära att jag råkar stöta ihop med den mystiske mannen. Jag gillar det tilltaget.

Då och då sticker också röster ut som jag kan identifiera. Till exempel vad Stig Engström sa vid tingsrättsförhandlingarna mot Christer Pettersson 1989. Men det gör inte så mycket. Jag känner den bittra februarikylan ända in på skinnet, och spänningen i att klockan fortfarande bara är kvart i nio på kvällen. Ännu är ingen statsminister skjuten. Ska han klara sig?

Det gör han naturligtvis inte. Cirka 350 meter länge söderut, knappt tre timmar senare, faller han offer för en mördares kula. Och genom det korus av röster vittnesmålen utgör är det som om Palme (fast hans namn inte nämns en enda gång i texten) faller handlöst i marken, gång på gång. Framför mig, bakom mig, från andra sidan gatan. Det är som om det förstärker den chockartade effekten och händelsen, fast den är 35 år gammal och rätt genomtröskad i massmedia, åter känns in i märgen, oavsett om du var född eller inte när den faktiskt inträffade.

Jag tycker om att röra mig i detta språkliga universum, där samma sak sker, gång på gång, från olika vinklar och med olika nyanser utifrån vad vittnen hinner uppfatta om kläder och skeenden. Mördare hinner ha både keps, mössa och vara barhuvad, innan den mördade har drösat ner i snömodden på trottoaren.

Vad David Vikgren än skriver i framtiden, kommer det bli svårt att toppa detta motiv.

Similar Posts:

• Mer intressant som person än som mördare
• Vägen ut ur drömmen
• Världspoesidagen 2011
• Mördaren såg ju mig
• Vad skulle Palme göra?

Alla vidlyftiga drömmar till trots har livet inte blivit som Agnes hoppats och hon dövar sin smärta med öl och vodka i rikliga mängder.

Med romanen Shuggie Bain sällar sig skotten Douglas Stuart till den stolta anglosaxiska traditionen av självbiografiska uppväxtskildringar i arbetarklassmiljö med förebilder som Söner och älskande (1913) av D.H. Lawrence, Jag minns min gröna dal (1939) av walesaren Richard Llewellyn och irländaren Frank McCourts underbart tragikomiska Ängeln på sjunde trappsteget (1996). Min egen favorit Harry Bernstein närmade sig hundra när han debuterade med sin oförglömliga galghumoristiska barndomsskildring Den osynliga väggen (2007) om sin stora och mycket fattiga polsk-judiska familj i Manchester på 1910-talet.

Till skillnad från ovanstående sällskap har Shuggie inte en självuppoffrande ängel till mor. Det är Agnes och inte någon råbarkad far som super upp matpengarna.

I Margaret Thatchers England på 1980-talet läggs gruvor ned på löpande band och i den gudsförgätna gruvbyn Pithead, strax utanför Glasgow, yr ohälsosamt koldamm från kvarlämnade slagghögar runt. Bostäderna är trånga och dragiga. Trots att de flesta är släkt med varandra existerar knappast någon grannsämja. Det är jantelagen som härskar. Om Agnes lyckas hålla sig nykter en tid är det alltid någon illasinnad granne som kommer förbi med en frestande, klirrande spritkasse.

Sladdbarnet Shuggie har huvudet på skaft, men är annorlunda och därför grymt mobbad i skolan. Han är vek, sneglar längtansfullt på flickornas lekar och väljs sist till fotbollslaget. Shuggies gryende insikt om sin egen homosexualitet får en framträdande plats i romanen.

När syskonen flyr hemmet blir lillbrorsan ensam kvar med det tunga ansvaret för Agnes. Shuggie spejar efter illavarslande tecken och skolkar gång på gång för att kunna hålla ett vakande öga på sin mamma. Han går ständigt runt med magknip, eftersom han aldrig vet vad som väntar honom när han kliver över tröskeln därhemma. Vid ett tillfälle påträffas Agnes med huvudet instoppat i ugnen, en annan gång har hon skurit upp sina handleder.

Stunder av närhet och ömhet existerar också, som när Shuggie instruerar sin mamma i de senaste danserna eller då de delar på choklad, som inköpts med slantar som fingerfärdigt pillats ur gas- alternativt tv-mätaren. Detta avspeglas i det ena av de två engelskspråkiga bokomslagen, medan omslaget till den svenska utgåvan föreställer en ensam pojke uppflugen på en närmast korsliknande ställning. Personligen föredrar jag det förra, eftersom Shuggie aldrig ger upp hoppet om Agnes.

Jag grubblar också över valet av titel. Kanske skulle “Agnes Bain” varit mer på kornet? Shuggie själv kommer alltid i andra rummet.

Romanen innehåller en rad fina kvinnoporträtt, som är så målande och humoristiska att man måste le under läsningen, allt elände till trots. Männen däremot är som regel fula fiskar, ute efter att utnyttja kvinnorna.

Romanen utgör ett storslaget och gripande porträtt av en okuvlig och stolt kvinna, en sons ovillkorliga kärleksförklaring samt ger en övertygande bild av alkoholismens förbannelse.

Summa summarum den bästa bok jag läst på väldigt länge!

Similar Posts:

• Grått och gråt i Glasgow
• Sorg ur barnperspektiv
• Att bli en ”mamma”
• Dolt under ytan
• Varning för teaterregissören

Åsa Leijon debuterar med en thrillerliknande berättelse som presenteras genom tolvåriga Minnas upplevelser och förnimmelser. I början av boken får man följa Minna i ett barndomsminne där hon försvinner i skogen och sedan får förmågan att träda in i andra människors medvetanden, känna deras känslor, höra deras tankar. Det är ett smidigt grepp av Leijon, tack vare denna förmåga får läsaren på ett trovärdigt (eller åtminstone motiverat) sätt tillgång till hela det persongalleri som bor i det lilla samhället någonstans utanför Uppsala, där alla bär på sina egna hemligheter och på ett eller annat sätt är kopplade till Jannica och hennes försvinnande.

Det är svårt att bortse från likheterna i Drunkna tyst med kultserien Twin Peaks, både vad gäller upplägg och stämning. Precis som i Twin Peaks finns här ett litet avsides samhälle nära naturen, tillsynes lugnt och fridfullt, men fullt av människor som bär på hemligheter, sorg – och ondska, människor som nästan alla har förbjudna relationer till varandra. En ung flicka har försvunnit, och alla tycks veta saker om det som de inte vill dela med sig av. Det finns en mystisk kraft i skogen, ett motell med ett rum som män bara besöker i skydd av mörkret, och likt Dale Cooper har Minna en förmåga som gör att hon ser mer än andra människor.

Drunkna tyst är, trots likheterna, i allra högsta grad ett eget verk. Åsa Leijon bjuder in till en värld som liksom omfamnar en, som tillåter en att vila i minnen och känslor och beskrivningar av naturen som är en så viktig del i människornas liv på den här platsen. Det är vackert och behagligt. Samtidigt finns mysteriet med försvinnandet med hela tiden, och liksom nästan obemärkt föser Leijon in läsaren i ett hörn för att sedan presentera vad historien kanske egentligen handlat om, ända från början. Jag inser, nästan i efterhand, att Drunkna tyst handlar mindre om ett mysterium med en försvunnen tonårsflicka, mer om mäns våld mot kvinnor och vad som hela tiden pågår bakom stängda dörrar.

Möjligen hade vissa delar av boken kunnat kapas bort, efter ett tag känns det som att historien fastnar och blir en aning repetitiv. Det finns även en viss tendens till spretighet i berättelsen som hade tjänat på att formas om – till exempel finns Minnas försvinnande i skogen bara med i början och har egentligen inget med själva historien att göra, bortsett från att förklara hennes karaktär och förmåga. Även motellet och dess hemliga aktiviteter hamnar lite vid sidan av, trots att det rent funktionsmässigt är viktigt för historien.

Trots detta är det en fröjd att få försvinna in i Leijons berättelse, som verkligen är en hyllning till berättandet, i pricksäker ton och ett du-tilltal i Minnas stycken som fungerar fint tillsammans med mystiken kring Jannica. Hela boken igenom bär jag med mig frågor som driver läsningen framåt: Vem var egentligen Jannica innan hon försvann? Och kanske framför allt, kan jag lita på att hon, som Minna påstår, verkligen kommer komma tillbaka?

Similar Posts:

• Revolutionssystrar
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Misär, misär, misär
• Det dunkla
• Det politiska spelet

Det känns rätt symptomatiskt. Ser jag någon vifta med en svensk flagga så är nog min spontana reflexion hårddraget att undra ”Är de rasister? Eller är de invandrare?” (Det tredje alternativet är förstås sport, men då tittar jag förmodligen inte.) Och jo, här kan en tröttsam diskussion om stolthet över nationssymboler följa, men jag är historiker, och hyggligt vänster. Flaggan och nationalsången och sådant där kommer jag nog alltid att förknippa främst med borgerliga, nationalistiska påfund.

I alla fall.

Arash Sanari växte upp på 1980- och 90-talen i Projekt Svensk. Det är vad familjen Sanari, i alla fall bitvis skämtsamt, kallar sina försök att integreras i Sverige. Pappa Jamshid lägger snabbt upp en projektplan som inbegriper allt från lördagsgodis till fjällsemestrar. Fast hur blir man egentligen svensk? Det verkar inte helt lätt att få grepp om.

När familjen Sanari anländer till Sverige från krigets Iran är det vinter 1986 och smällkallt. De kommer från mångmiljonstaden Teheran till en flyktingförläggning i lilla Laxå. Arash är fem år, och högst motvillig. Allt i det nya landet verkar ovant och svårbegripligt. Pappa Jamshid däremot går upp i den nya chansen i ett land han idealiserat – ett socialistiskt land! – med liv och lust.

En dagisfröken föreslår att den olycklige lille pojken ska skriva dagbok, som ett sätt att bearbeta sina känslor. Han vill inte, men hänger ändå på när pappa, för att uppmuntra honom, också skriver. Långt senare hittar sonen igen de där dagböckerna i en banankartong på pappans vind.

Jag börjar i botten, ryckt ur min kontext. Tonen är kritisk och sur. För pappa är det tvärtom. Han är lycklig över den chans han och familjen har fått. Nu ska allt bli bra. Framtiden är hoppfull.

Och sen såg jag utvecklingen. Sida efter sida. Barnet som sakta blir svenskt. Som glömmer gamla oförrätter. Som blir en i gänget. Och den vuxne som gradvis blir desillusionerad. Vars ”objektiva” betraktelser obönhörligen börjar svärtas av arbetslöshet, ensamhet och utanförskap.

Sverigevänner blandar utdrag ur pappans dagbokstexter med det uppväxande barnets perspektiv. Barnet, som först placeras i en klass med andra iranska barn, varför föräldrarna bestämmer sig för att bli västkustöns Tjörns första invånare från Mellanöstern. Barnet måste ju lära sig svenska, beblanda sig med svenska barn.

Det är inte oproblematiskt. Det är faktiskt svårt att veta om man ska skratta eller gråta när lille Arash medvetet skriver fel på religionsprovet om islam (som många iranska invandrare är familjen helt sekulariserad), men ändå får alla rätt.

Och i slutänden funkar det ju. För barnen.

För föräldrarna, eller främst för pappan, är det en hjärtskärande historia. Han har en doktorsexamen i kemi från Paris och Teheran, men har mest ströjobb och är arbetslös. Kör taxi. Får aldrig svenska vänner. Iakttar skarpsynt i sina anteckningar, men kommer aldrig riktigt in.

Den här boken är en brutal men också ömsint och svartrolig skildring av det komplexa i att byta hemland för två generationer. Det är en intressant reflexion (eller kanske snarare två) över allt från språkliga egenheter till synen på barnuppfostran och såklart erfarenheter av fördomar och diskriminering. Det är en charmig uppväxtskildring från 1980- och 90-talen med hög igenkänningsfaktor. Den kan också betraktas som ett inlägg i integrationsdebatten. Fast det är nog en integrationsdebatt som rymmer betydligt fler nyanser än den nuvarande.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2020
• Augustpriset 2020
• Bakom rubrikerna
• Att hitta sin pappa
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”

När forskaren, hustrun och tvåbarnsmamman plötsligt försvinner verkar det accepteras av familjen på ett märkligt sätt. Som att det är precis vad man kunde vänta sig av Cecilia Berg, en kvinna som värderat frihet och sitt oberoende högt genom hela sitt liv.

De två vännerna Martin Berg och Gustav Becker möts på gymnasiet. Två unga, sökande män på väg ut i livet. Gustav är en person som naturligt tar sin plats i de sociala strukturerna medan Martin är den som iakttar och är mer eftertänksam. Martin har hungrat efter kultur genom hela sin enkla, men trygga, uppväxt och vänskapen med Gustav ger honom inspiration och mod. Martin ger Gustav lugn, stabilitet och verklighetsförankring. Många gånger kan man som läsare nästan känna att vännerna är för beroende av varandra och att de bitvis lever i en osund symbios.

När männen kliver vidare från sitt ungdomsliv, över den suddiga gränsen mot vuxenlivet är Gustav Becker en excentrisk och erkänd konstnär och Martin Berg är den arbetsamme förläggaren med återkommande författardrömmar. Gustav lever mestadels ensam men Martin är gift med Cecilia som är en idéhistoriker som precis har doktorerat. Cecilia  är även något av en musa till Gustav och har inspirerat till många av de sviter han målat.

Relationerna mellan Martin, Gustav och Cecilia är väl beskrivna, fångande och ofta inte okomplicerade. Cecilias färgstarka familj tar även den sin plats, en far som är läkare och en mor som står lika stadigt som ett eget mini-matriarkat och en brokig syskonskara.

Martin och Cecilias barn, Rakel och Elis, tar sin plats i berättelsen men mest framträdande är Rakel som vi får följa i ytterligare ett parallellt spår i boken.

När en yngre Martin ser Cecilia för första gången blir han förälskad på håll. När sedan deras vägar korsas igen lämnar de knappt varandras sida. På något sätt får även Gustav plats i relationen och även han och Cecilia utvecklar en djup vänskap.

Historiens kärna är Cecilias försvinnande och de relationer som cirkulerar runt hålrummet hon lämnade efter sig. När hon en morgon inte är kvar hemma står Martin där själv med två små barn, Rakel och Elis, och ett bokförlag som kräver hans fulla uppmärksamhet. Livet för familj och vänner fortsätter, trots försvinnandet, nästan som vanligt.

I nutid planeras nämligen en retrospektiv utställning av Gustav Beckers konst. Affischerna för konstutställningen frontas av porträtt av den försvunna Cecilia och är synliga överallt i Göteborg. Rakel, Cecilia och Martins dotter, betraktar dessa när hon går genom staden med en blandning av ångest och ifrågasättande. Hur kunde hennes mamma bara lämna dem?

Sandgren för oss med säker hand mellan olika tidsepoker och städer. Nutid, 80-tal och 70-tal samt Paris och Göteborg. Miljöerna är fantastiskt beskrivna och det skapas en magisk känsla som gör att jag fångas som läsare. Berättelsen ger den där sköna känslan i hela kroppen. Det är som att kliva in i en parallell värld där man helt fastnar och bara är tills man når sista sidan.

Sandgren har även mycket väl beskrivit ledan, ångesten och även glädjen med att studera vidare efter gymnasiet. Att möta de nya miljöerna, ta sig fram i okända kvarter och slita med att sätta sig in i nya och ibland obegripliga ämnen och tankar.

Samlade verk är en myllrande och fängslande berättelse om att växa upp, att finna livslång vänskap och konstnärskap i olika former.  Det är arty, parisiskt och göteborgskt på en och samma gång. Det ständigt närvarande mysteriet med Cecilias försvinnande skapar ett extra lager som för mina tankar till Paul Austers verk.

Att boken även har  inslag av politiska och historiska händelser som ger karaktärerna ett djup och berättelsen ett verklighetsperspektiv gör att berättelsen håller ihop hela vägen till slutet.

Similar Posts:

• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Road trip mot friheten
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Ett aningens för glatt humör
• Livet, litteraturen och allting

Aurelia får huvudrollen i pjäsen som ska handla om dagarna då Berlinmuren föll. Teaterrepetitionerna är fysiska och övertrampen är många. Men Aurelia är tålig och gillar att undersöka hur gränser löser upp sig. Redan som tonåring med kortklippt hår kände hon pojken i sig, vilket resulterade i sexuella erfarenheter där könstillhörigheten inte spelade någon roll.

Som ungt stjärnskott i teatervärlden tycks Aurelia ha en energi som ett kärnkraftverk. Men hon bär på en händelse som hon förträngt. Och hon har valt att inte ha någon kontakt med sin mamma. Pappan ligger nedsövd på sjukhuset efter en stroke.

Pusselbitarna till barndomen läggs samman bit för bit, främst i de kapitel som berättas ur mammans perspektiv. Läsaren förs tillbaka till 1980-talet, universitetsliv, Östberlin och den man som sedan blir Aurelias pappa.

I arbetet med teatergruppen flyter regissörens minnesbilder in. Han levde i Östtyskland under sina barnaår och var med om de omvälvande dagarna då muren förlorade sin betydelse som åtskiljande gräns. Eftersom han har så många infall, beroende på sin bakgrund, blir teaterrepetitionerna ytterst kaosartade. Som utomstående associerar jag till #metoo och misstänker att en del regissörer för teater och film använder dubiösa metoder för att nå sina konstnärliga mål.

Romanens teman kretsar främst kring relationer, både de som växte fram för 30 år sedan och de som pågår nu. I romanen omnämns olika politisk-filosofiska ideal som dominerat i närhistorien. Jag hade gärna sett att detta tema utvecklats, i stället för att stanna på en nivå som mest liknar en gymnasieboks faktarutor.

Jag funderar på varför jag känner så stort avstånd till romanpersonerna vars agerande blir så noggrant förklarat. Jag bjuds på en resa in i psykens vrår och ändå blir bekantskapen så flyktig. Kanske beror det på att perspektivbyten sker så ofta? Eller att poetiska element saknas?

Däremot är denna familjeberättelse om gränser, relationer och frånvaro mycket lättläst. En eloge måste ges till översättaren Camilla Frostell. Språket är nämligen välartikulerat trots att de poetiska dimensionerna saknas. Bilderna berättar sakligt om människors förmåga att trassla till det trots att kärleken flödar. Poängen tycks vara att visa hur svårt det är att påverka de stora förloppen i såväl samhällsbyggandet som den personliga levnadsbanan.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Tiden då form och färg förnyades
• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• Magiskt om musik och människor

Tiden går från 1950-talet fram till 1980-talet men med nedslag i krigstiden och 2010-talet. Intrigen följer ett musikaliskt dramas upplägg, med upprepningar och fördjupningar. Samtidigt rör sig berättaren fram och tillbaka i tiden. Man följer främst några barn och unga som växer upp och blir medelålders men man ser dem också i ett spektrum av tidslöshet. Ett småstadsuniversum som den tragiska berättaren med sitt allseende blinda ögon låter oss kika in i. Själv ser han det förgångna, framtiden och till och med de döda.

Fokus ligger på Alf Holm, en blyg kille med absolut gehör. Många drag lånar Alf av författarens egen livshistoria men är ändå inte Sunds alter ego. Alf är (anti)hjälten allt snurrar kring. Länge motvilligt. Till sist går han sin egen väg: blygheten och mamma Ulla-Maj till trots.

Viktiga är de tre i ungdomen skådespelande kvinnorna Ulla-Maj, Margit och Iris från Sunds förra roman Tre systrar och en berättare (2018). Alfs mor Ulla-Maj, kokerskans dotter, gör en klassresa från folkskolärarinna, skoldirektör till riksdagsledamot i Finlands riksdag, Iris lyckas inom inom teaterns värld både i Finland och Sverige och Margit Schalin, välvårdad hemmafru som länge håller upp familjefasaden och skyddar sin supande trävarudirektör till man. Vad gäller Margit, Maggi så har hon en medsyster i Maj i Kristina Sandbergs romantrilogi från andra sidan Bottenviken.

Det finns en berättarglädje i alla språkliga detaljer, inslag av dialekt och finlandssvenska ord samt skildringen av en mängd österbottniska (jakobstads)företeelser: Mommos proppon, Fridsföreningen, Terazzo, Stadshotellet, Alholmen, Malmska, Mässkär och alla ”kämppar” där det pimplas öl och spelas gitarr och trummor. Här dricks det kaffe på Grill-Center – i min egen hemort – på väg hem från Wasa Teater. Ibland ger berättaren (författaren?) små miniföreläsningar om tidstypiska fenomen om det så handlar om tidiga flygplansmodeller eller hur man handskas med de hett eftertraktade LP-skivorna. Här beskrivs studentliv och miljöer i Åbo och i New York. Sunds stil är emotionell men med svärta. Ibland påminner det hela om någon av Kjell Westös romanbyggen med musik, ungdomsliv och stadsskildring – till exempel Drakarna över Helsingfors (1996) – men Sunds berättare har en egen humor och (själv)distans. En annan uppväxtskildring jag kommer att tänka på är Mikael Niemis Populärmusik från Vittula (2000): skildringen av pojklivet, popmusiken och sociala mönster har många likheter. Det handlar också om samma årtionden och samhällsskeenden.

Tyvärr fallerar styckeindelningen i vissa kapitel av Sunds bok, vilket ibland ger ett slarvigt intryck åt ett annars gediget bokbygge.

Från Sunds tidigare böcker dyker Siklax, Eki Bergman, Martina Höckert, Otto Näs upp och så vidare … Lars Sunds ungdomsroman Natten är ännu ung – där Jakobstad figurerar som huvudperson – kom år 1975 och studentromanen Vinterhamn år 1983 och Siklaxtrilogin med början på slutet av 1980-talet. Om man har läst Lars Sunds tidigare böcker vecklas en mycket intrikat, genomtänkt och fascinerande väv av sundskt fiktivt liv ut sig över tid och rum. Mäktigt.

Romanens stora, rika teman är musik, dramatik, romantik, uppbrott och återkomst, sorger, sex och kärlek … Musiken: psalmer, opera, Beatles, Stones, Santana, Frank Zappa, T Rex, Bruce, Där björkarna susa … En kavalkad av allt. Hur får Sund till allt? Som läsare hade jag förväntningar – men här är verkligen extra allt.

Jag väntar på den tredje delen och hoppas att Lars Sund rappar på med att skriva. Han lägger dessutom deckaraktigt ut trådar som man nu irriterande inte fick veta (?) vart de ledde …

Similar Posts:

• Roligt, charmigt och dråpligt om nordkoreanska diplomater
• Vad är kulturen bra för?
• Humor och sammanhang
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Ändå blir boken oväntat intressant. Den som läst mycket om Palmemordet känner till den så kallade Skandiamannen. Han är känd som det lite märkliga vittne som kl 23.19 kommer ut från sin arbetsplats (där han var grafiker), inte helt nykter, och ser mordet bakifrån på avstånd. Med sina vilt skiftande vittnesutsagor har han av utredarna, genom årtiondena sedan mordet skedde, inte ansetts som helt trovärdig.

Boken är också intressant därför att den ställer sig frågan varför inte en erfaren mordutredare som poliskommissarie Arne Irvell fick leda mordutredningen – i utredningens intensiva inledning – istället för den mer administrativt inriktade länspolismästaren Hans Holmér.

Den osannolike mördaren bygger på den rätt uppmärksammade artikel tidskriften Filter publicerade i maj i år, och boken är skriven av samma journalist som artikeln. Jag läste aldrig artikeln, men i boken går Thomas Pettersson mycket metodiskt och noggrant till väga, när han beskriver hur han kommit till sin slutsats. Extra skjuts för sin teori får han naturligtvis när han påstår att Skandiamannen är den nuvarande spaningsledningens huvudspår. Och visst, bokens största tillgång är resonemangen kring den gärningsmannaprofil som gjordes av rättspsykiatern Ulf Åsgård och kriminalkommissarie Jan Olsson på uppdrag av Rikspolisstyrelsen 1993. Precis som det antal vittnen som beskriver mördarens kläder, så gott som identiska med den klädsel Skandiamannen bar den aktuella kvällen.

Men Petterssons teori har också svagheter. Kapitlen som handlar om Skandiamannens eventuella motiv och hur han skulle fått tag i ett vapen, känns rätt långsökta, hur pedantisk research de än bygger på.

Oavsett vem man nu går och tror mördade Olof Palme, går det liksom i denna bok inte komma ifrån hur intressant person den så kallade Skandiamannen, som avled år 2000, verkar ha varit. Bland många andra drag verkar han till exempel haft en mycket stort bekräftelsebehov. När han inte blev kallad till polisens egna rekonstruktion på mordplatsen, våren 1986, ja då ringer han till SVT:s Rapport där han blir intervjuad av Folke Rydén om sina iakttagelser. Självklart den kvällens huvudnyhet.

Gör en mördare så? Jag vet inte. Och jag undanber mig era teorier, trots att jag vet att många av er därute är engagerade. Jag har bara recenserat en bok.

Similar Posts:

• Statsministern faller i marken gång på gång
• Äntligen lidelsefritt om Palmemordet
• Från Et tu, Brute till Warrenkommissionen
• Mördaren såg ju mig
• Palme, aktören

Men det fanns också ett annat Stockholm. Ett Stockholm som inte lyssnade på kommersiell skvalpop, utan på punk. Ett Stockholm som inte gynnades av högervågen, utan som gjorde uppror mot den här utvecklingen. Det är om detta Stockholm – och dessa stockholmare – som den här fotoboken handlar.

En viktig konflikt handlade om bostäder. Kommersialiseringen av det svenska samhället under 1980-talet tog sig bland annat uttryck i att allt mer av Stockholms innerstad kom att omvandlas till kontor och butiker, istället för som tidigare många bostäder. I spåren av detta följde bostadsbrist inte minst bland stadens yngre befolkning. Boken handlar om kampen kring detta och aktivisternas främsta medel husockupationer, men det handlar även om musiken, om gemenskapen i de ockuperade kollektiven och mycket mer…

Det är en underbart vacker bok: tonvikten ligger på foton ihopsamlade från flera av de aktivister som var med i den kamp som skildras. De svart-vita fotona ges ordentligt med utrymme.

Att kampen är på allvar råder det ingen tvekan om; husockupanterna får många gånger försvara sig mot såväl polisen som mot skinnskallar som vill ställa till med bråk, vilket både bilder och text ger prov på. Men samtidigt fanns det en oerhört smittande glädje och lekfullhet i kampen som återspeglas inte minst i fotona, vilket gör det mycket lätt att bli alldeles kär i den här boken.

Fotona ackompanjeras också av flera texter, där ett antal av husockupanterna talar eller skriver om sina minnen från när det begav sig. En längre text av ekonom-historikern Ann Ighe sätter också in den kamp som skildras i ett bredare socialt och historiskt perspektiv på ett strålande vis. Det är spännande att Stockholmia – Stockholm stads förlag – ger ut en bok med ett så pass annorlunda perspektiv på Stockholms historia.

Det som skildras är vid det här laget ganska gammal historia. Den energi och kampvilja som det sprudlar av i den här boken är vi väl i minst lika stort behov av idag som under 1980-talet. Kanske kan den här boken hjälpa till att bidra till att injicera lite av denna energi i sina läsare.

Similar Posts:

• Bilder av ett svunnet Stockholm
• Svensk industrihistoria förevigad
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• När punken kom till Stockholm