Runt världen kom zapatisternas kamp att väcka ett stort gensvar. Solidaritetsgrupper etablerade sig till stöd för såväl indianerna i Chiapas i allmänhet, som för zapatisterna i synnerhet. Solidaritetsgrupperna tillhörde en rad olika politiska schatteringar. I den här boken försöker Thomas Olesen analysera det globala solidaritetsnätverk som utvecklade sig.

Olesen argumenterar för att det var såväl tekniska och logistiska faktorer, som subjektiva och politiska skäl, som möjliggjorde att en global solidaritetsrörelse kunde utvecklas. Han beskriver ingående hur nätverket exempelvis byggde upp sin kommunikation över Internet, och utvecklade arbetsmetoder som fungerade utifrån det mediet.

För den som är intresserad av organisationsstrukturer och organisationsteori i ett globalt samhälle är det här möjligen en bok att ta sig an. Samtidigt känns boken inte särskilt överraskande, om man är något bekant med frågan, utan känns mest som om den konstaterar saker som är tämligen uppenbara.

Jag kan också sakna den kritiska granskningen. Boken beskriver olika solidaritetsaktioner, men vilken betydelse fick de egentligen? Var de över huvud taget meningsfulla? Och i vilken mån kan man verkligen tala om en ”ömsesidig” solidaritet i frågan?

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Rapport från vital motståndsrörelse
• Globaliserings kritiker talar
• Humoristiskt och mycket engagerande
• Massorna slår tillbaka

I den här boken, med undertiteln ”Is another world really possible?”, försöker redaktören Tom Mertes ge en bild av hur rörelsen själv ser på problemet med globalisering. Många av de stora galjonsfigurerna från både Nord och Syd får komma till tals – såväl Subcommandante Marcos (de mexikanska zapatisternas talesman) som Joao Pedro Stedile (talesman för de landlösa jordbruksarbetarnas organisation i Brasilien, MST), såväl som den moderna Asterix (fransmannen José Bové) som Attacs grundare Bernard Cassen och pop-revolutions-journalisten Naomi Klein. Det sker i många fall genom intervjuer, i ett mindre antal fall genom att personerna ifråga skriver egna inlägg.

Redan titeln fångar något av det centrala med den här rörelsen – just detta att det inte rör sig om en enda gemensam rörelse, utan om ett flertal olika rörelser med många olika politiska analyser och prioriteringar. Somliga är enfrågerörelser som arbetar med ett lokalt eller globalt problem, t.ex. dammbyggen i Indien eller fattigas situation i Sydafrikas förortsghetton. Andra arbetar med mer övergripande strukturfrågor, som skuldavskrivningar eller handelsregler. Somliga är politiska partier, andra mer klassiska folkrörelser och ytterligare andra små tankesmedjor eller lobbygrupper (som till exempel Attac). Det är – för att låna ett begrepp från ett par andra författare – ett myller av aktivister med olika uppfattningar.

Det som förenar dem alla är väl egentligen bara kritiken av den nuvarande formen av globalisering. Det märks tydligt i den här boken. Det spretar åt alla möjliga håll, även om en grundläggande röd tråd finns någonstans där under. Och det trots att personerna som skriver/intervjuas inte talar särskilt mycket om hur deras alternativa värld skulle se ut, den där alternativa världen som ju påstås vara möjlig. Hade mer energi ägnats åt det hade resultatet med all sannolikhet tett sig än mer spretande.

Intervjuerna är ”snälla” – intervjuaren låter den intervjuade framföra sina egna tankar, och ställer inga svårare eller mer kritiska frågor. Det är synd, framförallt i de fall då somliga av inläggen faktiskt talar mot varandra. Men så är intervjuerna inte specifikt gjorda för denna bok, utan har tidigare publicerats i tidskriften New Left Review. Det är därför kanske först när de som här publiceras bredvid varandra som motsättningarna börjar visas sig.

Som det nu är ger den här boken dock en mycket god bild av hur ”antiglobaliserings”-rörelsen tänker – få av dem är egentligen motståndare till globalisering och det är bara någon enstaka (t.ex. sociologiprofessorn Walden Bello) som öppet förespråkar någon form av ”avglobalisering”. Det är sammantaget en rad tankeväckande och intressanta intervjuer och artiklar av eller med några högaktuella kritiska tänkare. Ett måste för den som är intresserad av ”globaliserings”-debatten.

Similar Posts:

• Rapport från vital motståndsrörelse
• Humoristiskt och mycket engagerande
• Globaliseringskritik världen över
• Brokigt om folkrörelseutveckling
• Massorna slår tillbaka

Hos oss sker det möjligen i all blygsamhet. Men i andra länder verkar det inte vara något mindre än en revolution – om än ofta en lugn och stillsam sådan – som sker. Så är fallet inte minst i Latinamerika, som Arwid Lund försöker skildra i den här boken.

Ett av detta fenomens tydligaste tecken, World Social Forum, har blivit vida omskrivet, till och med i mainstream-media. Men det finns så mycket mer som sker, där under ytan. Och det är några av de här trenderna som Lund försöker lyfta fram. Han reser exempelvis runt i Mexiko, och följer med på zapatisternas långa marsch, när de försöker inleda en dialog med den nyvalda regeringen i landet. Han återvänder till Costa Rica och diskuterar privatiseringar och folklig kamp med alla möjliga aktivister. Och fortsätter sedan ned med beskrivningar av den folkliga kampen i andra länder i Latinamerika. Det blir en salig blandning av reseberättelse, politisk historia och kamp, och framtidsvisioner.

Lund försöker också sätta in den bubblande aktivismen i en teoretisk diskussion om vänsterns framtid. Framförallt verkar han hämta ideer från Antonio Negri och Michael Hardt, och deras epos Empire. Där talar de bland annat om ”myllret” – folkliga rörelser i många olika skiftande kulörer och sammansättning – och dess uppror mot det nya Imperium som den globaliserade kapitalismen har skapat. Hos Latinamerikas nya sociala rörelser finner Lund detta ”myller” i verkligheten. Lund gör helt klart ett mycket intressant försök att konkretisera Negri & Hardts ytterst teoretiska diskussioner.

Det något tråkiga är att författaren försöker göra detta teoretiserande i det inledande kapitlet. Det känns aningen avigt att göra det, innan man som läsare har fått en ordentlig redogörelse för vilka dessa rörelser är och vad de gör. Och det gör också att boken inledningsvis är mycket tungrodd, vilket nog kan avskräcka en del läsare ganska tidigt. Så även om betyget sänks något av den inledande uppförsbacken, så är det väl värd läsning.

Similar Posts:

• Globaliserings kritiker talar
• Rapport från vital motståndsrörelse
• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Nätverkande och internationell solidaritet
• Brokigt om folkrörelseutveckling

Förmodligen är det inte så många som kan stoltsera med några vidare erfarenheter på det området. Men i dagens globala värld är det nog precis vad som skulle behövas många gånger. Om arbetare inom ett och samma företag kunde gå samman över landsgränserna så skulle företagen inte kunna konkurrera ut arbetare mot varandra hur som helst.

Och det är vad som åtminstone har börjat hända på andra sidan Atlanten. Sedan uppkomsten av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, så har kapitalet fått allt friare spelrum mellan de tre deltagande länderna (USA, Mexiko och Kanada). Men nu har även fackföreningarna börjat vakna för det här problemet.

I den här boken får vi (från ett USA-perspektiv) följa en mexikansk fackförenings utveckling. Fackföreningen heter FAT, Frente Autentico del Trabajo – den ”sanna arbetarfronten”, om en fri översättning tillåts mig. Den grundades 1960 som en fri, katolsk fackförening, i opposition till den mexikanska diktaturen och dess statskontrollerade fackföreningar.

Efter många svåra år till en början, där fackföreningen inte bara motarbetades av företagen utan även av regimen och dess trogna fackförening (CTM), så växte man sig allt starkare. Under 1990-talets ”globaliseringsvåg” sökte man allt mer internationella kontakter. När NAFTA uppkom var därför FAT en av de fackföreningar som var tidigt ute med att försöka skapa en arbetarallians över landgränserna.

Och det är kanske något mer än bara ord. Mellan FAT och ett par kanadensiska och USA-fackföreningar finns nu faktiskt samarbetsavtal, och man har försökt att utkämpa gemensamma bataljer mot exempelvis General Electric och Honeywell. Ojämlikheterna är fortfarande stora, men kanske kan den gamla devisen att arbetarklassen inte känner något fosterland vara på väg att besannas.

När man hör om progressiva rörelser i dagens Mexiko är det ofta enbart en enda som kommer på tal: zapatisterna, Chiapas-indianerna som gjorde väpnat uppror mot NAFTA och mot den mexikanska staten. En värdig kamp, utan tvekan, men det är verkligen uppfriskande att hitta andra som kämpar, och med andra metoder. Jag kan bara hoppas att den här boken kan inspirera många fackföreningsaktivister världen över.

Similar Posts:

• Arbete mot kapital
• Nätverkande och internationell solidaritet
• Facket – till för vem?
• Nya utmaningar och möjligheter för facken
• Etiskt företagande – myt eller verklighet?

Idag finns det omkring 40 000 INGOs runt om i världen. Men vad har det här betytt för den syn på utveckling som man har? Å ena sidan fick många folkrörelser snabbt ett erkännande därför att de fokuserade sitt arbete mer på den lokala nivån, och direkt på individernas livssituation, istället för att gå omvägen via byråkratiska och inte sällan korrupta myndigheter. Å andra sidan har många NGOs kommit att råka ut för kritik för att arbeta för sin egen sak, snarare än att arbeta för utveckling i mottagarlandet. Det kan handla om att man t.ex. bedriver kampanjer för att få en fråga att verka större än den är, för att berättiga sin egen fortsatta existens.

I den här boken diskuterar en lång rad författare NGOs fortsatta roll i utvecklingsarbetet. Det är allt ifrån forskare till människor från olika utvecklings-NGOs, till stora transnationella företag, som bidrar till antologin. Det gör att det finns många skilda meningar som kommer till tals, som gör det svårt att göra antologin rättvisa.

Ett av de intressantare bidragen kommer från Brian Murphy, som själv arbetat inom en NGO. Han menar att man måste se NGOs ”tillväxt” mot bakgrunden av globaliserings-processen. Stater och traditionella myndigheter har förlorat allt mer makt gentemot transnationella företag. I viss mån som en motreaktion mot det, har antalet NGOs vuxit. Men här finns också en stor utmaning för NGO-rörelsen; världen måste förändras.

Det räcker inte bara med välgörenhet, som många NGOs har sysslat med, utan man måste börja utmana den etablerade diskursen i dagens värld. Man måste ännu tydligare än tidigare börja fråga sig vilken form av utveckling det är man vill ha. Dot Keet, en aktivist från Sydafrika som arbetat bland annat med skuldavskrivningsfrågor, menar att det finns en stor skillnad mellan rörelser i Nord och Syd när det gäller synen på skuldfrågor. Medan man i Nord varit mer pragmatiska och exempelvis försökt ”förbättra” HIPC-initiativet från Världsbanken, så har många i Syd varit kritiska mot att det initiativet aldrig kommer att gå tillräckligt långt. Andra bidrag jag tycker är särskilt intressanta kommer från Jaime Joseph och Cândido Grzybowski.

Något som dock gör mig både överraskad och besviken på boken är att så många av författarna klumpar samman ”NGOs” och talar om dem som en grupp. Men är det inte just det som borde diskuteras mer? För vad har exempelvis en öppen och medlemsdemokratisk folkrörelse (t.ex. Naturskyddsföreningen) gemensamt med en sluten och toppstyrd organisation (t.ex. Greenpeace).

Vad har en en professionell biståndsgivare (som Oxfam) gemensamt med en liten solidaritetsgrupp (t.ex. autonoma stödgrupper till zapatisterna). Vad har en grupp som vill förändra både ”hemma” och ”borta” till en bättre värld, mot en ren biståndsorganisation som inte har något kritiskt perspektiv på vad ”utveckling” innebär. Vilka för- och nackdelar finns med respektive form av NGO? Även om somliga av författarna delar upp NGOs i lite olika grupper, så blir det ofta lite svävande; man talar om ”många” NGOs som gör si, och somliga som gör så… Man vågar inte bli konkret, verkar det, av risk för att stöta sig med någon av dem?

Trots det har antologin en hel del mycket intressanta bidrag för den som arbetar med internationella frågor inom någon folkrörelse att fundera kring.

Similar Posts:

• Globaliserings kritiker talar
• Massorna slår tillbaka
• Okritiskt om globaliseringsmotstånd
• Global klasskamp
• Globalisering? Nej, imperialism

Nu har sju år gått. Kraven har ännu inte tillgodosetts. Förhandlingar har nyligen ännu en gång misslyckats. Under dessa år har dock Zapatisterna lyckats organisera sig i autonoma kommuner med egna skolor och sjukhus. De har gång på gång visat prov på ett oerhört tålamod och fredliga ambitioner när de trängts hårt av den mexikanska arméns smutsiga irreguljära krigföring.

Från sydöstra Mexicos underjordiska berg, som också är titeln på den nyligen översatta textsamlingen, skriver subcomandante Marcos om den kamp som han och ett antal andra mestiser för tillsammans med hundratusentals indianer i delstaten Chiapas. Omvärlden har inspirerats av Zapatisternas målmedvetna och trägna kamp. Inte minst genom subcomandante Marcos kommunikéer.

I dessa texter finns det möjlighet för en främmande västerlänning att identifiera sig med indianernas situation. De tillhör de mest utsatta under den världsomspännande och allt mindre reglerade kapitalismen. Subcomandante Marcos är den militära ledaren för upproret, men han är för omvärlden lika mycket författaren som lyckats bygga en bro av identifikation mellan indianernas och västerlänningarnas värld. Han talar till oss på många olika nivåer, i sagans form, i stridsskriftens form och i den mer distanserade politiska analysens form. Hans texter är oförutsägbara, fascinerande, ibland lite snåriga att hänga med i, men aldrig tråkiga. Erik Gustafsson, som gjort urvalet och översatt texterna, bidrar också med ett fylligt förord där konflikten i Chiapas sätts in i sitt sammanhang.

Historien börjar 500 år tillbaka i tiden med spanjorernas brutala kolonisering av området. Ursprungsbefolkningen förslavades och exploaterades som arbetskraft. I samband med självständighetsrörelsen i början av 1900-talet var småbondeledaren Emiliano Zapata tongivande i kampen för indianernas rättigheter. Han har också gett namn åt Zapatisterna. Resultatet av revolutionen blev dock inte så radikalt som det lovade. PRI, partiet som kom i regeringsställning på 1920-talet och förlorade makten först förra året, har skapat ett korporativt och korrupt samhälle där stat och parti blivit ett och där indianerna helt hamnat på undantag.

De senaste 20 åren har dock situationen blivit allt mer ohållbar när PRI, efter påtryckningar från Världsbanken och IMF, gått över till en strikt nyliberal politik. Efter skuldkrisen 1982 har Mexico tvingats att underställa sig Världsbankens strukturanpassningsprogram och öppna upp sina oexploaterade naturtillgångar, däribland olja som finns i Chiapas, för utländskt kapital. Samtidigt privatiserades den kommunala jorden och möjligheten för jordlösa att tilldelas jord försvann. Detta drabbade många småbrukande indianer hårt. I kombination med att staten minskade sina sociala utgifter blev det än värre och indianernas tålamod tog slut.

Det är mot denna bakgrund konflikten i Chiapas måste ses. I ett större perspektiv innebär den kamp som Zapatisterna fört i sydöstra Mexico från och med krigsförklaringen i januari 1994 en blixtbelysning över ohållbarheten i den nyliberala ekonomiska världsordning som ofta slarvigt kallas globalisering. Det är ingen tillfällighet att Zapatisternas krigsförklaring sammanföll med tiden för NAFTA-avtalets ikraftträdande. Avtalet påminner mycket om MAI-avtalet, som nyligen förhandlades i hemlighet av OECD men stoppades 1998 efter att hundratals folkrörelser världen över varnat för dess konsekvenser. Men NAFTA-avtalet är redan verklighet och innebär att kapitalets ställning i Nordamerika och Mexico befästs på bekostnad av folkvalda församlingar.

Subcomandante Marcos skriver som sagt sina kommunikéer från bergen, och det är omöjligt att som läsare bortse från att författaren berättar om egna upplevelser efter att ha varit med och mobiliserat gerillan i snart 20 års tid under knappa materiella förhållanden. Han är högste befälhavare för den Zapatistiska armén, och indianernas verklighet är på många sätt hans verklighet. Ändå är han inte själv indian.

Som författare blir han en länk mellan två kulturer, inte bara genom sin dubbla erfarenhet, utan för att han är en litterär begåvning. Texternas tonläge och perspektiv skiftar hela tiden. Ibland talar den gamle kedjerökande indianen Antonio från djungelns hjärta och ger Marcos råd:

[Flodens] styrka kommer inte från regnet som faller över dess stränder, den kommer från bäckarna som strömmar ner från bergen. Floden förstör och omskapar jorden, dess vatten blir till majs, bönor och socker på borden i djungeln. Sådan är vår kamp. I bergen föds styrkan, men den syns inte förrän den kommer ner. Nu är det tid för floden att ändra färg.

Detta är gamle Antonios svar när Marcos 1992 frågar honom om det är dags att starta kriget. En annan återkommande gestalt är skalbaggen Durito. Han dyker upp under en reträtt i djungeln och förfäras över att 60 000 soldater strax ska trampa på honom. Senare uppträder han i Mexico City iklädd en liten trenchcoat och en genomblöt hatt à la Humphrey Bogart i Casablanca. Durito går runt och filosoferar över ensamheten i huvudstaden. ”Den är många städer, en för varje människa som bor i den…” funderar han.

Att recensera denna bok är komplicerat. Sällan har tanke, ord och handling varit så förenade genom en person! Detta är naturligtvis beundransvärt. Samtidigt leder en okritisk hållning till en farlig idealisering och personkult som bara kommer att spela det borgerliga etablissemanget i händerna. Detta tillfälle har mycket riktigt utnyttjats av ledarskribenter i Sverige under våren när Zapatisterna gjorde en uppmärksammad marsch till Mexico City för att förhandla med den nye presidenten Vicente Fox.

Subcomandante Marcos, som uppträder i en svart skidmask, har jämförts med Fantomen. En sådan trivialisering av Zapatisternas kamp är dock ett synligt bevis på liberalernas intellektuella kollaps och brist på argument sedan den nyliberala politiken testats i praktiken och framförallt skapat kaos och misär.

Det är alltså viktigt att vi inte fokuserar för mycket på subcomandante Marcos som person. För att vara politiskt medvetna och hålla oss a jour med vad som händer i Chiapas måste vi vara öppna och kritiska och hämta uppgifter från olika källor. Ändå tycks författaren Marcos som ingen annan formulera det som en allt starkare motståndsrörelse världen över känner.

Den oreglerade globala kapitalismen har gått för långt! Ya basta!

Similar Posts:

• Humoristiskt och mycket engagerande
• Nätverkande och internationell solidaritet
• Globaliserings kritiker talar
• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Massorna slår tillbaka

Under den period i mars som zapatisterna befann Mexico City debatterades i massmedia Marcos identitet och hans syfte med att som enda icke-indian leda rebellgruppen , och kanske hittar man en alldeles utmärkt förklaring redan i Erik Gustafssons inledning: ”Marcos nyckelroll ligger i att han själv är mestis, men samtidigt har bott så pass länge bland indianerna att han på ett trovärdigt sätt kan översätta deras kultur till ett språk som mestiserna förstår.” Marcos, som anses vara en radikal filosofilärare vid namn Rafael Guillén, kom till Lacandondjungeln i mitten av 1980-talet för att som han trodde vara del av en grupp som skulle lära indianerna om revolution. Senare har han bland annat i en intervju med Stina Lundberg sagt att han senare upptäckte att han inte hade något att lära indianerna medan de har lärt honom allt.

Marcos är nu, förutom militär befälhavare, indianernas talesman och i den rollen underställd deras beslut, och den myt som vuxit fram kring hans person kan närmast beskrivas som en blandning av Emiliano Zapata och Zorro.

Det var tidigt på morgonen den första januari 1994 zapatistrebellerna först gav sig till känna efter tio års förberedelser i Lacandondjugeln i delstaten Chiapas för att meddela Mexico och resten av världen att de fått nog. Till stor del utrustade med gevärsattrapper snidade i trä tog de över fyrastäder i Chiapas och fick därmed hela den mexikanska regeringsapparaten, med president Carlos Salinas i spetsen att sätta nyårschampagnen i halsen. Den första januari detta år hade egentligen varit tänkt som Salinas höjdpunkt, då Naftaavtalet med USA trädde i kraft.

Istället följde tolv dagars strider, vilka än till denna dag det enda tillfälle zapatisterna använt de vapen de har tillgång till. Det som sedan började är vad som har kommit att kallas det första cyberkriget, där den både vältalige och välskrivande Subcommandante Marscos spridit kommunikéer, anekdoter och vanliga brev till massmedia, anhängare och motståndare.

Det är bland annat ett urval av de texter med information om indianernas situation i Chiapas och Marcos syn på den nya världsordningen med ekonomisk globalisering och nyliberalism som återges i boken. Subcommandante Marcos texter är bitska, humoristiska och mycket engagerande.

Similar Posts:

• Rapport från vital motståndsrörelse
• Nätverkande och internationell solidaritet
• Globaliserings kritiker talar
• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Massorna slår tillbaka