Yu Hua "Kina med tio ord"

Oscar Rooth — Sat, 31 Aug 2013 22:00:59 +0000

Att frågan inte längre är om utan när Kinas ekonomi går om USA:s och blir störst i världen, verkar de flesta ekonomer nu vara överens om. Den stora frågan är istället hur vi (i västvärlden) kommer att påverkas av denna maktförskjutning och här råder inte samma enighet. Spekulationerna har inte alltför sällan undertoner av att det är någonting skrämmande som bokstavligen kommer att skölja över oss och om vi inte anpassar oss så är det kört. Och visst finns det väl en del fog i det, för även om det inte nödvändigtvis blir så att kinesiskan byts ut mot engelskan i den svenska läroplanen så är det nog ingen dum idé om den allmänna kunskapen om Kina och den kinesiska kulturen ökar. Eller om man tar ett litet test: hur många av er är det som vet vad den nytillträdde Kinesiske presidenten heter?

Ja, jämför man medelsvenskens kunskaper om den nuvarande ettan på störst BNP mot den uppgående tvåan så är skillnaden avgrundsdjup. Inte särskiljt märkligt är det heller, för det kinesiska samhället har genomgått en enorm förändring från ett ekonomiskt och kulturellt bakvatten till supermaktstatus på bara en generation. Visst, Kina var en utvecklad civilisation när det svenska företagandet enbart förmådde sig att skapa produkter av flintsten och många av mänsklighetens stora upptäckter kommer därifrån, men i modern tid har Kina varit hopplöst efter och det för bara en generation sedan. Att läsa den hyllade författaren Yu Huas personliga betraktelser i Kina med tio ord, blir därför ett utmärkt sätt att levandegöra dessa förändringar på ett sätt som BNP-kurvor aldrig riktigt förmår sig att göra, hur exponentiella de än är.

Hua föds mitt under det stora språnget, den politiska reform där Mao Zedong beordrat hela folket att allt fokus skall ligga på stålproduktion och därigenom nedprioriterar livsmedelsproduktion till den grad att tiotals miljoner dör av masssvält. Han växer upp i en medelklassfamilj med sin mamma, pappa och storebror och precis när han skall börja skolan har nästa stora Mao-reform tagit vid, kulturrevolutionen, vilken pågår ända tills hans gymnasieexamen. Eftersom kulturrevolutionen syftade till att ifrågasätta alla gamla dogmer och kulturvärden till förmån för den nya revolutionära kulturen (eller för att stärka Maos ställning som försvagats efter misslyckandet med stora språnget) så blir det lite si och så med klassiska skolkunskaper. Under paroller som ”det är rätt att göra uppror” ifrågasätts nämligen lärarnas auktoritet och eleverna styr mer själva över undervisningen och fastän Hua är litterärt intresserad finns det bara två böcker att läsa: den lite tjockare Maos samlade skrifter och den lite tunnare Maos lilla röda.

I stället för en vanlig kronologi över sitt eget liv bygger Hua upp romanen kring tio vanliga kinesiska ord, ord vars funktion skiftar lite genom hans och den moderna kinesiska historien, men vars grundbetydelse ändå är densamma. Det är ett utomordentligt genomtänkt upplägg där hans roll är central men samtidigt undanskymd till förmån för själva Kinas förändring. Det är en historielektion med hög underhållningsnivå men som samtidigt varken blundar för eller förminskar det höga mänskliga pris som betalats under dessa knappa femtio år.

Utgångspunkten sker oftast under de turbulenta revolutionsåren, där den sociala pendeln vajar så snabbt att gårdagens hjälte bokstavligen får stå med dumstruten på och få sitt straff som den kontrarevolutionär han plötsligt blivit men vars mekanismer inte står i total otakt med det nuvarande kapitalistiska Kina. Men utöver den historiska analysen så är det en bok fylld av värme till författarens uppväxt, familj och till det spartanska vardagslivet som alltjämt lunkar på även om landet befinner sig i en revolutionär fas. Det är historien om hur ett land, jämlikt i sin fattigdom blir ojämlikt i sin rikedom.

Kombinationen av en utmärkt historieberättare och insiktsfull samhällsanalytiker gör Huas text till en mycket angelägen läsning och blir ytterliggare en liten pusselbit till att förstå det Kina som under såväl Huas som er livstid kommer att bli den största ekonomin i världen.

Yu Hua "Att leva"

Magnus Jonsson — Mon, 17 Jul 2006 23:00:00 +0000

Egentligen spelar det ingen roll vilket land det handlar om. En 1900-talssaga i Kina kunde lika gärna handla om småländska bönder i stenåkern som kinesiska på risfälten. Kommunismens komplexa historia kan en västeuropé lika bra som en asiat. Reformerna leder till förändringar och lättnader, sedan till olycka och lidande. Vi har läst om den förut, den stora omkullvältningen av historien, både på ryska, spanska och svenska. Fugui, huvudpersonen i Att leva, står och faller i dess mitt.

Som rik arvtagare till en släkt som "bytt en höna mot en gås, gåsen mot ett får och fåret mot en oxe" känner han inget för äldre generationers arbete och spelar bort allt så att inte ens hönan är kvar till slut. När hans fordringsägare intagit hans släktgods kommer landsreformerna och han släpas till grannbyn och skjuts. Fugui har lurat döden men betalade med allt han hade. Så börjar en nedåtgående spiral som slutar med en ensam överlevare på andra sidan tusen olyckor. Allt skrivet med ett språk som är sakligt registrerande men ändå fyllt av varmt medlidande.

Yu Hua kan vara poetisk, om han vill. Men hans naturbeskrivningar och utsmyckade mellanpartier är mest bara intermezzon. De är där av hävd, inte mer. Det går nästan så långt att de miljöbeskrivande partierna bromsar upp boken, flödet stannar. Att leva är tvärtom bäst när den kastar ner verkligheten som små handgranater, helt utan dramatik i språket. Som det låter när en gammal, erfaren människa resumerar sitt liv. Det behövs ingen sprakande språkbehandling, de verkliga händelserna gör all litterär form överflödig.

Tårarna i Att leva är stora, tunga och många. De avtecknar sig på skuggbilder och faller mot utmattade kroppar. De äger kroppslig närvaro och rinner kring människorna som sorgsna andar. Tillvaron är en gänglig hydda som hela tiden slås sönder, ilsket, obarmhärtigt och med envis regelbundenhet. Varje ny olycka river ner tillvaron ytterligare ett steg och det är till sin egen förvåning människorna i boken upptäcker att de verkar kunna leva där också.

Att leva är Yu Huas bästsäljare, kanske för att Hero-regissören Zhang Yimous filmatisering av den förbjöds av den kinesiska censuren vilket knuffade in boken i internationellt fokus. Ruins utgåva är Huas första på svenska (lite för sent, den största boomen är över och vi får hoppas att Hua smyger sig på den svenska publiken istället). Visst stöter översättningen på en del problem, men den lyckas ändå hålla kvar den nästan frånvarande formen.

Att leva är tillkommen i en andra våg hos författaren, då han lämnade en mer formbunden och medveten prosa och lät den rena historien ta dess plats. Enligt Hua hamnade han där många författare innan också hamnat; personerna och historien tillät honom inte att styra trådarna som han ville. Han fick nöja sig med att föra ner det han såg och det som hände. Vilket ofta går ut över Fugui och hans familj. Fugui överlever alltihop, och hans livsandar strömmar i honom också när han sitter som ensam gubbe och berättar sin historia för författarjaget. Inte för att han är annorlunda, slår det läsaren, utan för att han måste. När han begraver den sista, sjuåriga medlemmen i sin familj torkar han också de sista tårarna. Sakta har han bytt ut den första hönan mot en gås, gåsen mot ett får och för sina sista pengar köper han av medlidande en trött gammal oxe innan den slaktas och döper den till Fugui. Någon ny släktförmögenhet blev det inte av hönan, men den sävlige oxen är bra sällskap och på något sätt förstår de varandra. Och visst, det är väl att leva.

dagensbok.com » Yu Hua

Yu Hua "Kina med tio ord"

Similar Posts:

Yu Hua "Att leva"

Similar Posts: