Yoko Ogawas klassiker från 1994 beskrivs som en fabel om en tillvaro som präglas av totalitarism. Berättelsen skildras ur en ung författares ögon, och glidningen mellan det konkreta, vardagliga i livet på ön blandas skickligt upp med det fabliskt drömska och uddlösa:

På kvällen var ön ännu tystare. Människorna som var på väg hem från sina arbeten gick med nedböjda huvuden, barnen sprang snabbt in i sina hem, lastbilarna körde skramlande om mig när deras varor var slutsålda på de kringflyttande marknaderna och det bullrandet ljudet från motorer, som verkade vara i dåligt skick, dröjde sig kvar.
Omgivningen fylldes av en tyst stillhet som om hela ön förberedde sig själsligen för det utplånande av någonting som kanske skulle komma att inträffa dagen därpå.

Hos jaget, precis som hos de flesta andra på ön, finns inget motstånd mot att ting efter ting upphör att existera, bara en flyktig undran över hur länge det kan fortgå – vad händer egentligen när omvärlden upphör att existera bit för bit utan att något nytt uppstår? Sedan finns det de som av någon anledning minns allt. De måste hålla sig gömda från den hemliga polisen som upprätthåller ordningen på ön kring alla utplåningar och ser till att de är totala; inte ens i minnet får de utplånade sakerna leva kvar.

De förlorade minnenas ö är en sällsam historia som, trots att det är en dystopi och beskriver ett totalitärt förtryck, är småputtrigt mysig på ett sätt som gör att de obehagliga insikterna och stora tankarna om livet och döden slinker in i sinnet under läsningens gång nästan omärkbart. Mer än att fokusera på det totalitära maskineriet eller människans motstånd, landar berättelsen i människans märkliga förmåga att finna sig tillrätta och uppskatta vad som finns kvar i tillvaron, snarare än det som utplånats.

Similar Posts:

• 5/10
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Våld, åtta till fem
• Amor vincit omnia
• Småputtrig, mjuk pärla

En gåtfull vänskap vill så gärna vara en av de romanerna, med en story som kunde vara hämtad ur någon sådan där äcklig Julia Roberts-melodram men samtidigt så välskriven och med så mycket mellan raderna att den kan kännas äkta, kan kännas meningsfull. Det är ju i grund och botten så enkelt: ung kvinna utan familj och utbildning tar jobb som hushållerska för att försörja sin son, och blir av förmedlingen skickad till en gammal matematikprofessor som på grund av en hjärnskada tappat minnet. Han minns allt fram till 1975, alla formler han lärt sig och lärt ut, men sedan minns han bara de senaste 80 minuterna; varje morgon när hon dyker upp minns han inte att de någonsin träffats. Men så dyker ju då hennes son upp på hennes arbetsplats också, och runt pojken och hans matteläxor och professorns baseballstatistik börjar de bygga upp ett eget litet livsuniversitet där de lyfter varandra. Siffror är ju eviga.

Det borde kunna bli så jävla bra. Och det blir det nästan; Ogawa är en duktig stilist, hon skapar intressanta och rörande livsöden, hon vet hur man berättar en svårmodig historia med enkla, rena penseldrag. Men någonstans spricker det ändå för mig här. Det blir lite för ofta en sorts matematikens Sofies värld för vuxna, där hon tar i lite för mycket för att visa hur påläst hon är, försöker göra Fermats gåta och Eulers identitet till djupsinnig halvmystisk livsvisdom och det så tydligt att ingen ska kunna missa att tre irrationella tal kan läggas ihop till 1. Visst, det är fint, men någonstans runt det sjunde fantastiska talet hon av en slump råkar stöta på och får den perfekta världsordningen förklarad för sig av professorn undrar jag hur jag kan gilla detta och hata Paulo Coelho samtidigt.

Det där var orättvist. Detta är flera potenser bättre än så. Jag tror många kommer att älska den här boken. De kommer att le, gråta, och fundera över den. Om jag om ett år går förbi Pocketshop och ser den sitta där bredvid de andra storsäljarna blir jag inte förvånad; jag undrar bara hur mycket av den jag kommer att vilja minnas.

Similar Posts:

• En revolution i hjärtat
• Konstant illamående
• Livet en mardröm?
• Kontroversiell var då?
• Rum 101 1/2