Boken i sig själv skildrar ett myller av händelser ur författarens bardomsår, mellan två- och tioårsåldern ungefär, eller tiden före och under andra världskriget. Familjen Soyinka är också onekligen myllrande. Här finns ett obestämt och växlande myller av barn och vuxna, tjänstefolk och fosterbarn, släktingar och vänner. Samhället i sig, Aké och byarna däromkring i västa Nigeria, tycks också utgöras av ett myller av gamla traditioner och nya fenomen, av koloniala institutioner och lokala hövdingar, av kristendom, islam, folktro och magi.

Det tar alltid lite emot att sätta etiketten Självbiografi på sådana här böcker. Jag har bara så svårt att tänka mig att någon skulle kunna minnas sin barndom så här kristallklart och levande. För det är det här. Soyinka skildrar vardagslivet i Aké med omnejd otroligt konkret och färgstarkt och lyckas både hitta tillbaka till barnets starka känslor och logiska men ibland lustiga slutledningsförmåga och sätta in dessa i sitt större sammanhang.

Precis som hos familjen Singer, i vars absoluta närhet jag levde bara häromdagen, är Soyinkas hemmiljö på en gång traditionell och religiöst präglad och – inte minst på grund av den filosofiskt lagda fadern; kvinnorna får bära det större praktiska ansvaret – en mycket öppen, diskussionsvänlig miljö, fylld av intryck från yttervärlden.

Soyinkas föräldrar, som går under smeknamnen Essey och Vilda Kristna, är överlärare (S.A.) på skolan respektive butiksföreståndare och så småningom engagerad i kvinnorörelsen. Deras kontaktnät innefattar både vad man kanske skulle kunna kalla kultureliten och människor som lever betydligt mer knapert och traditionellt på landsbygden. Överallt får vi som läsare smyga med, tätt i hälarna på lille Wole, och det är både spännande, lärorikt, roande och drabbande.

Inte minst intressant är det att få se andra världskriget ur nigeriansk synvinkel. I Europa glömmer vi som vanligt gärna att också detta krig till stor del var ett kolonialkrig (och Nigeria var under den här tiden fortfarande underställt Storbritannien). Ett samtal som hänger kvar i medvetandet är det där Mrs Kuti, en vän till familjen och en av kvinnorörelsens ledargestalter, på telefon skäller ut den brittiske distriktschefen efter atombomben över Hiroshima:

- Ja, ni vet förbannat väl vad ni borde ha gjort om ni verkligen ville att de skulle kapitulera. Ni kunde ha släppt bomben på ett av deras berg, till och med i havet, var som helst där de kunde se vad som skulle hända om de fortsatte kriget, men i stället valde ni att bomba befolkade städer. Jag känner till den vita mentaliteten: japaner, kineser, afrikaner – vi är alla lägre stående människor. Ni skulle släppa en atombomb över Abeokuta eller någon annan av era kolonier om det passade er!

De starka kvinnorna som gärna går till politisk direktaktion är några av många spännande bekantskaper i Aké. Den bjuder också på hårda, men tydligen inspirerande skolmiljöer, traditionella riter och högtider, förnedrande offentliga bestraffningar, hjärtskärande förluster och lustigt besvärliga bekantskaper. Vi får följa med på snigel- och ormjakter och fantisera om förfädernas andar. Och när barnen i hushållet Soyinka överfaller en aspackad främling i uniform som kissar i familjens vattenkruka och av denna ofattbara ondska drar slutsatsen att de måste ha fångat in självaste Hitler, ja, då känns det på något sätt lite som att vara på äventyr med den nigerianska varianten av familjen Pip-Larsson.

Similar Posts:

• Äventyret med de nitton Nobelpristagarna
• Länge leve kungen
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Mellanförskapets mästarinna
• Allt går sönder, allt gror

Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter han som sagt Elvis. Det är ungefär det de har kvar att försvara, kan man tro; de bor i fattigkvarteren i Nigerias huvudstad Lagos, och om det ligger någon mening i det att Sunday är försupen och har vilodag varje dag, Redemption en småskurk, och Elvis själv en misslyckad dansare är det inget de egentligen märker; idag är ju namnen bara ord. Visst, Elvis försöker ibland försörja sig som Elvisimitatör, dansa och le för de vita turisterna, men ingen vill ha en 16-årig svart Elvis och bit för bit dras han in i både brottsliga och politiska konflikter – vilket i en militärdiktatur givetvis ofta är samma sak.

Graceland är på många sätt en imponerande roman, både lekfull och kargt realistisk, som låter sina karaktärer referera både nigerianska (Achebe, Soyinka) och västerländska (Ralph Ellison, Dostojevskij, Bob Marley) författare för att skapa en bild av det lapptäcke världen blivit. Utifrån en, om vi ska vara ärliga, ganska standardartad grundberättelse om en ung man som försöker hitta sin plats i en värld som inte verkar vilja ha honom (lustigt nog är Elvis Oké inte fullständigt olik Maria Gripes Elvis Karlsson) väver Abani en komplex historia där detaljerna får visa hur allt hänger ihop, från kungadömen till militärdiktatur, från Las Vegas ner till Afrikas kåkstäder, där allt det som ditt namn och din bakgrund antyder att du ska få ofta blir till besk ironi. Ett nådens land, i betydelsen att allt du får är på nåder. Abani tacklar politik utan övertydliga pekpinnar; saker är som de är, och människor gör det de gör tills de lämnar byggnaden. I bästa fall får man välja vad extranumret är.

Lite trist är det bara att den svenska översättningen inte riktigt håller måttet. Visst, det är ingen enkel bok att översätta, men Isakssons språk är småstolpigt och av karaktärernas blandade gatuengelska har blivit en svensk slang som nästan doftar pilsnerfilm (jag påminns om Erik Anderssons försök att översätta Trainspotting till västgötska – ”Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister”). Kanske blir det en liten extra ofrivillig kommentar, ett sätt att knyta in även svenskan i lapptäcket, men det stör mig även om boken fortfarande är klart läsvärd.

Förr döpte vi barn efter helgon och förfäder i hoppet om att deras goda egenskaper skulle föras vidare. Enligt vissa läkare dog Elvis Presley av fattigdom. Inte när han dog, svårt överviktig, fångad i det Graceland som skulle bli hans palats men blev hans mausoleum, men när han var ung. Efter 16 år av fattigdom och konstant undernäring kunde hans kropp inte hantera den mat och de droger han plötsligt fick råd att stoppa i sig (på covers på svarta artister, jodå). Han var körd från första början, om inte fattigdomen dödade honom så skulle framgången göra det; en ironi lika bitter som situationen i det som borde ha varit ett av Afrikas rikaste länder. Men bra musik har alltid fötts ur blues.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Allt går sönder, allt gror
• Slutet och början
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• Den sträng som brast

Jag tenderar att ha ganska svårt för författare som envist tar över i det de beskriver – i synnerhet om de dessutom med jämna mellanrum strösslar hela härligheten med utropstecken. Men Helander drar mig med i sin entusiasm. Ofta lyckas han faktiskt få sina intervjuobjekt att lyfta lite på den mediala masken. Pristagare som innan för mig mest varit namn på en lista får liv, egenheter, anekdoter. Här finns laddade politiska ställningstaganden, barndomsminnen, kyssar.

Jag faktiskt skrattar högt vid flera tillfällen. Som när den nittonårige Kenzaburo Oe inför en sträng tågkonduktör öppnar vad han tror är sin matlåda och det visar sig att mamma istället skickat med sin trädälskande son ett banzaiträd. Den blivande Nobelpristagaren håller på att skämmas ihjäl – ”nu skulle alla på tåget tro att hemma i Ose åt byborna träd!”

Och det tar en lång stund att skaka av sig skräcken efter att Helander på en fest i Nigeria plötsligt står öga mot öga med en fyra meter lång svart mamba, världens näst giftigaste orm – innan Wole Soyinka med ett vant slag klubbar ihjäl den.

Helander återkommer då och då till sin barndoms seriehjältar – som det ska visa sig att han delar med en och annan Nobelpristagare – och att följa med honom och hans team på intervjuresor över världen är på flera sätt som att följa med på pojkboksäventyr. Exotiska miljöer, fantastiska människor, drabbande historiska och politiska villkor samsas med actionfyllda små episoder och Nobelpristagarnas visdomsord och upptåg. Vi får följa med till Oes folkliga hemö Shikoku, Seamus Heaneys konfliktfyllda Nordirland, till Soyinkas mytomspunna berg Idanre, Derek Walcotts Saint Lucia, Jaroslav Seiferts svårtillgängliga Tjeckoslovakien och en hel del andra platser.

I händerna på Lars Helander blir Nobelpriset och den litterära kanon ett världstillvänt och spännande äventyr, ett rent nöje. Det är onekligen en prestation värd ett eller annat pris det också.

Similar Posts:

• De första hundra åren
• … och aldrig mötas de två
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• En gigant bland giganter
• Den omöjliga friheten