Detta är andra boken som Fri Tanke publicerar om den berömde logikern Kurt Gödel (1906-1976) vilket först gjorde mig skeptisk; finns det verkligen mer att läsa? Svar ja. Historikern och journalisten Budiansky lyckas med just det. Denna andra bok om Gödel fokuserar mycket mer på tidsepoken och resultatet är en av de bästa skildringarna jag har läst. Författaren lyckas inge förundran; när jag läser den här boken känns det som om jag faktiskt är närvarande i 1920- och 30-talets Wien: jag upplever antisemitismen, upplever den intellektuella upphetsningen, den starka framtidstro som på något märkligt sätt varvades med existentiell ångest. Man ser vad som händer med ett samhälle där inflationen stiger till 13 000 procent. Personerna som skildras levde så pass dramatiska liv att man skulle kunna göra en intressant långfilm av var och ens livsöde.

Så vem var Gödel, mannen som beskrivs som den främste logikern sedan Aristoteles? Överraskande nog var logikern Gödel en kvinnokarl som hade en hel del humor. Han beskrivs av vänner som ödmjuk och någon som genuint brydde sig om sina nära. En person som såg sitt högsta mål i livet att vinna insikt.

Gödel växte upp i ett Wien som kännetecknades av intellektuell nyfikenhet och där det fanns caféer där man diskuterade allt – alltifrån de senaste matematiska upptäckterna till Tolstojs syn på religion. Det fanns cirklar som samlades för att diskutera och Gödel tillhörde en av de mest berömda, nämligen Wiener Kreis. Samtliga inom kretsen hade akademisk bakgrund. De tog den vetenskapliga metoden på allvar och förväntade sig att faktiskt kunna åstadkomma en sammanhängande världsbild med hjälp av det som inom kretsen kallades die wissenschatliche Weltauffassung, den vetenskapliga världsuppfattningen. Den intellektuella miljön kännetecknas av nyfikenhet, öppenhet och sexuell promiskuitet.

Gödels storhet kommer från att ha löst två problem som matematikern Hilbert framförde 1900. Gödels första inkompletta teorem lyder:

I varje konsistent formellt system, tillräckligt för aritmetiken, finns en sann men oavgörbar formel, det vill säga en formel, som inte kan bevisas och vars negation ej heller kan bevisas.

Gödels andra ofullständighetsteorem, är en följdsats till det första:

Konsistensen hos ett formellt system, tillräckligt för aritmetiken, kan inte bevisas inom systemet.

För den oinvigde säger det inte mycket, men dessa teorem har implikationer för datorer och gränser för vad matematiska system kan göra. Vissa har även tolkat det som att världen inte är helt deterministisk utan att det alltid kommer att finnas komplexitet som inte kan fångas i ett stringent system. Och att det finns en fri vilja. Ända sedan Leibniz dagar hade man försökt skapa ett helt logiskt konsekvent system och nu skulle det fullbordas. Det satte punkt för ett intellektuellt projekt och satte även ett högt mål som Gödel under hela sitt liv försökte leva upp till. Hans liv skulle inte sluta lika harmoniskt som det började. Han utvecklade tragiskt nog paranoia, inbillade sig att någon försökte förgifta honom och dog slutligen av svält.

Det är lätt att tolka Gödels liv som resultat av en tragisk resa från ljus till mörker då hela hans omgivning fick uppleva den europeiska civilisationens kollaps. Budiansky tar upp många anekdoter som gör att man får se andra sidor av Gödels liv och som vanligt är ett liv mycket mer komplicerat än den legend som återges i populärhistoriska böcker.

Gödels egen reflektion om sitt verk var: “Jag betraktar inte mitt arbete som en aspekt av det tidiga 1900-talets intellektuella atmosfär … utan snarare som motsatsen. [...] Mitt arbete pekar alltså mot en helt annan världsbild.” Mot förnuftets gränser är en synnerligen intressant och läsvärd bok.

Similar Posts:

• Filosofisk djupdykning i fysiken
• När filosofi var ett sätt att leva
• Nytolkning av den evige optimistens verk
• Den monomaniske filosofen
• Bortom bra eller dåligt

Men än så länge lever tidens intellektuella livets glada dagar. Författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, arkitekter med flera trängs på kaféernas uteserveringar, krogar, kabaréer, teatrar, gaybarer, biografer och bordeller i Berlin, Paris och Wien. Tiden kännetecknas av rastlöshet, vilsenhet, dekadens, kreativitet och nöjeslystnad kombinerat med mycket alkohol och droger. Det påstås att det i metropolen Berlin finns något att hämta för alla erotiska smakriktningar.

I Florian Illies nyutkomna bok Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 får vi så gott som ingenting veta om författarnas böcker eller konstnärernas tavlor, men desto mer om deras utsvävande kärleksliv – otrohetsaffärerna, lidelserna och vanvettet.

Med stigande förundran tar jag del av dramatikern Bertholt Brechts solkiga romanser och författaren Kurt Tucholskys bedrifter som hjärtekrossare.

Filmstjärnan Marlene Dietrich ligger inte herrarna långt efter. Om nätterna för hon ett utsvävande sexliv med älskare av båda könen. Dietrich beslutar att lämna det tyska filmbolaget UFA – och man och dotter – till förmån för konkurrenten Hollywood. Ett påfrestande pendlande fram och tillbaka över Atlanten blir följden.

Det är på en av dessa resor som hon stöter ihop med författaren och karlakarlen Ernest Hemingway. Båda drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Dessvärre rör det sig, enligt Hemingway, om ”en osynkroniserad passion”, då båda är upptagna på annat håll. De håller emellertid kontakten i decennier via brev. De flesta kärleksförbindelser i boken tycks mig för övrigt osynkroniserade – utan att någon nämnvärt bryr sig. Harmoniska relationer är nästintill obefintliga.

Adolf Hitlers maktövertagande 1933 sätter definitivt punkt för den så kallade Weimarrepubliken, som föddes ur det krigshärjade Tyskland efter första världskriget. Den brittiske författaren Christopher Isherwood blir vittne till nazisternas och kommunisternas brutala slagsmål på gatorna i Berlin. När de homosexuellas barer bommas igen och kunderna trakasseras av Gestapo inser han vad klockan är slagen. Det är hög tid att ge sig av!

Med Hitler vid ratten blir de judiska intellektuella fråntagna sina befattningar, sina medborgarskap och tvingas gå i exil. Många är förutseende nog att packa sina väskor redan medan riksdagshuset brinner den 27 februari 1933. Siktet är i första hand inställt på Paris, London, franska rivieran samt Schweiz.

I exilen kastar man sig förstås in i nya kärleksaffärer!

Jag fick upp ögonen för den tyske kulturjournalisten Florian Illies redan för tio år sedan, då jag charmades av hans underbara Århundradets sommar – 1913. Illies använder sig av samma koncept i sin nya bok: ett underhållande hopkok av skandaler, osämjor och trassliga kärleksaffärer – allt på ett särdeles tilltalande, emellanåt ironiskt och rakt igenom elegant språk. Men resultatet tycks mig mindre lyckat, kanske på grund av det större formatet. Det blir en smula tjatigt med alla dessa otrohetsaffärer i längden. Relationerna är också invecklade till den grad att det inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Faktauppgifterna har Illies enligt bokens omfattande bibliografi hämtat ur biografier, dagböcker, brevsamlingar med mera.

Det stora antalet personer (de flesta med tyskklingande namn) som fyller boksidorna överväldigar läsaren. De försvinner och återkommer x antal sidor senare. Författaren själv hyser stor medkänsla med de porträtterade och har överseende med deras otaliga brister.

När jag långt om länge slår ihop bokpärmarna har jag i ett anteckningsblock klottrat ned författare, som jag blivit nyfiken på under läsningen. Å andra sidan har jag blivit avskräckt när det gäller vissa andra på grund av deras motbjudande uppträdande.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Om kulmen på dårskapen
• Jag är en syltmunk!
• Er ist ein Berliner
• Ser inte skogen för alla träd

Första gången jag trodde mig se ett samband var när jag några år senare upptäckte det svenska bokförlaget Modernistas mycket läckra omslag till Djuna Barnes Natt bland hästar i ett bokhandelsfönster. För mig var det av någon anledning självklart. Eftersom jag gillade DJ-duon Djuma Soundsystem så skarpt vore väl helt logiskt om en författare vars förnamn lät nästan likadant, kunde ge mig lika positiva erfarenheter, resonerade jag. Av någon anledning är det dock först nu, jag tagit mig an något som amerikanskan har skrivit.

Det är således med ganska höga förväntningar jag givit mig i kast med Djuna Barnes Nattens skogar som i sitt engelskspråkiga original kom ut 1936. En svensk översättning kom först tjugo år senare, men det är Modernistas utgåva från ifjol jag läst.

Boken består av åtta berättelser, som inte är helt lättillgängliga. På många håll beskrivs den som Barnes mästerverk och redan i bokens förord varnar T.S. Elliot att ”den är en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den”. Det har även kallats ”världens mest komplicerade terapiroman”.

Barnes lär har också arbetat ner den från sina ursprungliga 670 sidor till de mer hanterbara 156, för att hon var skraj för att läsarna med den tidens ögon kunde uppfatta det hon skrivit som alltför erotiskt och religiöst frispråkigt.

Hur som helst ska man nog läsa denna bok för att njuta av språket och författarens förmåga att iaktta människor. Det tar ett tag att komma in i språket, men när man väl kommit i det, lyser det som solen första vårdagen efter en lång och grå vinter. Den vimlar också av sinnliga metaforer.

Berättelsen ”La somnambule” 39 sidor in i boken till exempel – utspelas på ett café i närheten av St. Sulpicekyrkan i Paris. Till Café de la Mairie du Vie tar doktor O´Connor med sig sin betydligt yngre vän Felix. Och jag gillar hur Felix betraktar doktorn

Till och med doktorns favoritgest – att plocka hårstrån i näsborrarna – föreföll som en vulgarisering av någonting som en gång varit ett tankfullt plock i skägget

Några sidor in i berättelsen kommer dessa två herrar rädda en kvinna (som enligt en rusande pojke som hämtar dem) ”som svimmat men inte vaknar”.

Ängslig för att avslöjas som en läkare utan legitimation räddar doktorn henne, och några dagar senare besöker Felix och O’Connor henne på det hotell där hon säger sig bo. Hon heter Robin. Berättelsen ångar av de tidigare nämnda sinnliga för att inte säga antydande erotiska metaforerna, men som läsare vet du inte riktigt vart de ska ta dig. Väl på hotellet bestämmer sig de bägge herrarna och damen att ta en promenad till Luxembourgträdgården och på bara några sidor har Felix och kvinnan både hunnit gifta sig och få barn. Ingående beskrivs sedan det som verkar vara en förlossningsdepression. Robin vill absolut inte veta av sin son, och barnets far Felix står handfallen. Robin flyr från Paris och vart den lille pojken tar vägen vet ingen.

Ibland kan man njuta av litterära verk utan att helt och hållet förstå dem. Men för mig blir Nattens skogar lite som att betrakta alla träd men inte riktigt se någon skog.

Similar Posts:

• Flytande identiteter och fulländade slut
• Sängkammarfars anno dazumal
• Fullständig fullträff
• En recension är en recension är en recension
• Att vara ung och möta världen