Tioåriga Tiia bor i Ystad tillsammans med pappa Olli som kommer från Finland. Susanna Alakoskis första barnbok berör, precis som hennes böcker för vuxna, ämnen som inte är särskilt lätta, som samhällsklass, föräldrars död och utanförskap. Men här har svärtan bytts mot barnsligt naiv och fantastiskt varm humor.

Med Dagens Harri ifrågasätter Alakoski en rad normer, och får oss att fundera på frågor som Vad är en familj? Räcker det med ett barn och en pappa? Varifrån kommer man egentligen? Kan man komma från flera olika platser samtidigt? Varför ska tjejer vara på ett visst sätt och killar på ett annat? Och hur tänker föräldrar egentligen om sina barn ibland?

Allt görs mycket lekfullt. Kanske blir det på ett fåtal ställen lite överpedagogiskt, men det överskuggas av den enormt roliga språklek som genomsyrar hela boken. I Ystad säger man cykelen och nyckelen, men Tiias pappa har inte fattat att i Ystad säger man inte julgubbe om jultomten, hjulstol om rullstol eller pannlapp om grytlapp, det måste Tiia lära honom hela tiden. Dessutom har Tiia och Peggi ett eget språk, Urbanspråket, som gör att de kan säga sfucking jävsla saker hela tiden, utan att någon fattar, för alla andra är skorkade och spuckade. Genom att undersöka språket, massakrera och plocka i småbitar, sätter Tiia fingret på det väsentliga, komiska och ibland ologiska i de vuxnas prat.

Ta till exempel begreppet ”sekundära allergener”. Det är ingen som fattar vad det egentligen betyder, ändå är det Tiias pappas favoritord. Han måste tjata om sekundära allergener på vartenda föräldramöte, för varken barnen eller föräldrarna verkar fatta att sekundära allergener gör Tiia sjuk. Det är ett allergitema som påminner om Viveka Lärns böcker om Eddie, men som annars sällan tas upp. Här görs det på ett roligt sätt som samtidigt som det humoristiskt överdriver martyrskapet, ger en inblick i hur jobbigt det faktiskt är, hur det kan få Tiia att bli alldeles ensam när alla har husdjur och hon inte kan gå på kalas.

Relationen mellan Tiia och hennes pappa är mycket rörande. Hur de trots brist på pengar överlever. Hur nära de står varandra och hur de håller ihop i allt det svåra. Ett oerhört fint föräldraporträtt.

Och titelpersonen då, Harri? Jo, han finns alltid där. Som den jobbiga killen som försöker vara mer kille än vad han egentligen är. Som är störig och alldeles spuckad. Men som ändå får det att pirra i Tiia. Hur kan man hata och tycka om en person på samma gång?

Similar Posts:

• Årets bästa barnböcker
• Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck
• Fotboll och söta tjejer
• Fotbollsglädje och massor av skratt
• Igenkänning men inget nytt

Marie Hermansons debut, novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten, var en aha-upplevelse för mig när den kom. Kunde man skriva så vardagligt och magiskt på samma gång? Göteborgsmiljöer och magiska väsen och, i alla fall i novellen Honungsmåne, ett stilistiskt fulländat språk.

Värddjuret om en barnlös kvinna vars ben får agera värd åt fjärilsägg, Snövit, en vuxenversion av sagan, och även den storsäljande Musselstranden om en autistisk flicka som blir kidnappad, hade sina egna mörker och suggestiva stämningar. Djupt symboliska och trolska utan att sväva ut i vaga drömlandskap.

Svampkungens son har förutsättningen att vara precis så magisk som man skulle kunna förvänta sig av Marie Hermanson. Svamp är i sig omgärdat av myter och mystik. Giftsvamp, hallucinogen svamp, hemliga kantarellställen, somliga omöjliga att odla, somliga i symbios med träden.

Svampkungen i berättelsen är en ful och trolliknande man som med sin karisma och svampkunnande ändå lyckas förföra kvinnor på löpande band. Hans son däremot, Gunnar, som egentligen ser bättre ut, är en försagd hemmason som försvinner in i osynlighet och får nöja sig med utvikningsflickor han rivit ut ur tidningar. Det är Gunnar som berättar på sitt lite lillgamla och naiva sätt.

I centrum står alltså den misslyckade sonen och den dominanta fadern. En vacker kvinna, som båda blir förälskade i, träder in i handlingen, och det blir aktuellt att prova svamparnas magiska effekter, med ett ohyggligt resultat. Men Gunnar lyckas frigöra sig från pappans mörka skog och söker upp mammans öppna havslandskap och kan till slut göra egna val och mogna som människa.

Det här är alltså lite deckare, lite utvecklingsroman och lite mer "overkligt" än den genomsnittliga svenska romanen, även om magisk realism vore att överdriva.

Men av det gamla mörkret och mystiken från Hermansons tidigare verk finns inte mycket kvar. Här finns ond bråd död, men ändå är det något okomplicerat och tokroligt över alltihop som gör att man inte kan ta det på allvar. Det är mer Viveca Lärn-mysigt än Inger Edelfeldt-mörkt.

Berättelsen fångar mig inte riktigt. Här finns inget att fundera vidare på när sista sidan är läst. Karaktärerna är lite för överdrivna, intrigen lite för förutsägbar, Gunnars utveckling lite för Mitt Livs novell-aktig.

Sen ska jag inte förneka att Marie Hermansons böcker fortfarande är genomtänkta och unika och om jag bara kunde låta bli att jämföra med annat hon har skrivit skulle jag nog tycka om Svampkungens son. Det är roligt att läsa om svampar (komplett med små svampbokscitat i början av kapitlen) till exempel. Miljöskildringen är ljuvlig med sina stora kontraster mellan pappans manliga skogsvärld och mammans öppna havslandskap. Som läsare riktigt känner man att luften blir lättare att andas i slutscenerna vid kusten. Om man säger såhär: hade Svampkungens son varit min första Marie Hermanson-bok hade jag förmodligen blivit intresserad av, och läst, hennes tidigare produktion. Som det är nu nöjer jag mig med ett surt "Det var bättre förr".

Similar Posts:

• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Bära fjärilar i låret
• Medioker mordhistoria

Kvinnan som var en fyr handlar om Cecilia, en 50-årig attraktiv kvinna som varit förälskad sisådär 100 gånger och alltid i män med olika yrken. Men hon har aldrig varit kär. Så åker hon till Amerika för att lära sig att sälja elektriska öronrengörare och där träffar hon en vacker dansk som knackar på hennes dörr på natten och säger att han är hennes öde.

Sedan fortsätter berättelsen med lite roliga förförelsehistorier, middagar med de föraktfulla väninnorna, en livskris, en husförsäljning och en udda kärlekshistoria.

Allting berättas med glatt humör. Cecilia är raffig som "Den tatuerade änkan" ungefär. Hon knäpper upp jackan inför främmande karlar och visar slimmade fodral. Hon har så snygga ben att hon får täcka dem för att inte män i hennes närhet ska få tunghäfta. Hon hoppar ut ur bilen och stretchar mot ett träd. Ofta under läsningen uppstår bilder av att Cecilia springer omkring i en gammal journalfilm med ryckiga rörelser. De som följer Saltön kan nog älska det. Själv är jag mer tveksam.

Det är roligt med Göteborgsskildringen. För mig som är uppväxt i Göteborg är det oväntat tillfredsställande att läsa om Gamla Masthugget och Majorna i stället för en mängd för mig okända Stockholmsadresser, och plötsligt förstår jag charmen med att använda sig av gatunamn och kvarter i romaner. Att en av Cecilias föredettor, Ture som jobbade med återvinning, grovt göteborgskt kallas för "Reture" får mig också att fnissa igenkännande. Det är underhållande och finurligt.

Men på det stora hela blir berättelsen lite för tokrolig. Cecilia är en djupt ensam människa som aldrig tillåtit sig själv att älska någon på djupet, som har svårt med kvinnliga vänner och som tidigt blev steril och aldrig har fått några barn. Ändå berör det inte. Det är för hurtfriskt och för osannolikt på fel sätt, inte symboliskt overkligt som i latinamerikansk magisk realism utan overkligt som i Kulla Gulla där människor av olika samhällsklasser är oväntat släkt.

På slutet kan jag ändå klämma fram en tår. Men så är jag ovanligt lättrörd.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Askungesagans sista akt
• Klasskamp på Höje
• Okänd historia i ett grannland

Så med siktet inställt på att Ludde ska komma hem från Göteborg med den fina pokalen börjar jag läsa boken. Hur ska han klara att vinna? fortsätter jag att fundera. Rävarnas IF är ju trots allt inte några favoriter och det krävs nog mer än mirakel för att de ska vinna. Till råga på allt så börjar boken med att Luddes bästa vän, Lillen, flyttar till Göteborg. Vilket ytterligare minskar oddsen för en vinst.

Men Ludde och Rävarna kastar sig in i fotbollsturneringen med sikte på finalen. Och om han tar sig dit, njä, det ska jag väl inte tala om. Men det är rafflande fotbollsspel, nervbrytande matcher, fantastisak skott på mål, vrålande supportrar och så är där några tjejer från Brasilien … Med andra ord så innehåller Gothia Cup allt man kan förvänta sig och mer där till.

Likt första boken om Ludde är det mycket fotboll och mycket glädje. Jag förstår att 10-åriga killar gillar att läsa om Ludde, författarinnan skildrar den fotbollstokige killen mycket väl och jag fnissar ofta och gärna åt händelserna i boken.

Själv slukade jag författarinnans böcker när jag var mindre, En ettas dagbok, Monstret i skåpet och Tuppenkuppen var alla storfavoriter. Så visst är det med nostalig och glädje jag fortsätter att läsa hennes böcker, nu om Ludde.

Dock tycker jag inte att denna boken räckte lika långt som Ludde möter blåvitt. Den gillade jag ännu mer. Men det gör inget, den här räcker långt.

Titeln då, stämmer den överens med innehållet. En del skulle säga nej, och andra ja. Jag väljer att säga ja. För visst tar Ludde Gothia Cup, på sitt sätt. Han återvänder dock hem till Rävingen med en seger.

Similar Posts:

• Fotbollsglädje och massor av skratt
• Humor, språklek och det svåraste av det svåra
• ”Sätt straffen, Charlotte!”
• En skönlitterär äkta stjärna
• Tema: Fotboll

Tillsammans med sitt lag ska han få åka till Göteborg och titta på match mellan IFK och ÖIS. När vi möter Ludde är det 26 timmar kvar. 26 långa timmar till avresan. Hela världen cirklar runt de 26 timmarna och avresan. Pirrigt i magen. Fjärilar.

Ett helt gäng spralliga sjuåriga fotbollskillar, några föräldrar och en buss. De är på väg. Det busas och brottas och luften är full av förväntan och lycka.

I Göteborg börjar pojkarna med att gå en tipspromenad. Lillen och Ludde är i ett lag och första frågan är så enkel, en riktig dagisfråga, Lillen gör några armhävningar medan Ludde läser. De besvarar frågan och går vidare. På väg till nästa fråga ser de ett stort djur med stora horn. En älg. De springer efter den och du anar inte vart denna lilla extra utflykt tar de två pojkarna.

De hamnar i en verklig värld som för dem alltid varit en drömvärld. På ett ställe där de flesta fotbollstokiga pojkar och flickor skulle vilja vara och träffa de människor som man tidigare bara sett på bild eller på tv. Vilken lycka, Ludde blir alldeles yr och tror inte sina ögon.

Boken om Ludde är full av glädje och förväntning, den är en perfekt bok för sjuåringar som precis lärt sig läsa eller som högläsningsbok i skolan. Jag tror att denna bok uppskattas av de flesta, även av de som inte är fotbollstokiga för den bjuder på så mycket fniss och på ett så skönt språk. Kanske är det lite mer en pojkbok, precis som Mimmiböckerna är lite mer för tjejer. Men låt inte det hindra er från att läsa den.

Det som möjligtvis skulle tala till bokens nackdel är att Ludde gillar fel lag… Som Hammarbyare skulle jag själv föredra om Ludde åkte till Stockholm, men då har jag böckerna om Spinkis och Costas som jag kan läsa. Jag tror dock att även om du är AIK:are, MFF:are, HIF: are eller något annat så kommer du att uppskatta boken, i värsta fall är det bara att byta ut namnen på spelare och lag.

Similar Posts:

• Fotboll och söta tjejer
• Humor, språklek och det svåraste av det svåra
• En skönlitterär äkta stjärna
• Förbjudet att sluta mitt i en …
• ”Sätt straffen, Charlotte!”