Den sommaren inträffar trippelmordet i Åmsele. Sten och Ewa Nilsson och deras tonårige son Fredrick blir mördade på kyrkogården i Åmsele över något så trivialt som en stulen cykel. Det skyldiga unga finska paret Juha Valjakkala och Marita Routalammi kan snart identifieras, men inte fångas. Det blir en polisjakt över hela Sverige.

Den massiva mediebevakningen, som alltså Lagercrantz blir del av, illustreras med parets privata fotografier. Till denna omdömeslöshet ska senare det faktum att paret – och särskilt Valjakkala – får unga beundrare på kuppen härledas. De mestadels unga tjejer som hänger runt rättegången och brevväxlar med Valjakkala blir sedan i sin tur föremål för upprörd mediebevakning – Victoria Larssons romandebut Ett norrländskt trauma från 2014 behandlar för övrigt detta tema utifrån en självbiografiskt inspirerad ung huvudpersons synvinkel – och så snurrar det på.

Tio år senare reser Lagercrantz tillbaka till Åmsele för att återigen skriva om morden. Egentligen är det väl för att göra upp med det som hände då, en medierapportering han har blandade känslor inför, men frågan är hur mycket uppgörelse det blir. Kanske är jag orättvis som läser boken så långt efter att den getts ut, men det är svårt att se att han kommer med särskilt mycket nytt. Ambitionen att ge mer utrymme åt offren väger ganska lätt. De förblir, trots gamla hemvideofilmer från lokalrevyerna makarna medverkade i, relativt anonyma. Mördarna överglänser fortfarande det mesta.

Dock får de en hel del konkurrens av författaren själv. Lika mycket som Lagercrantz är på jakt efter sanningen bakom rubrikerna verkar han vara på jakt efter sitt tio år yngre jag. Ett avsnitt är till exempel uppenbarligen ett sätt att be om ursäkt till någon tjej han haft ihop det med, och det känns uppriktigt sagt ganska smaklöst att klämma in i berättelsen om tre människors brutala och meningslösa död.

Änglarna i Åmsele är helt enkelt lite för mycket, både av Lagercrantz själv och av de där litterära ambitionerna. Det är lager på lager av ramberättelser, barndomsminnen och privat snarare än personligt. Han hade tjänat på att hålla det renare och rakare.

Men visst är det ett fascinerande stycke svensk kriminal- och mediehistoria som berättas här. Inte minst skildringarna av de unga kriminalreportrarnas kringflackande, sensationslystna tillvaro, inte sällan mest likt det uppskruvade livet på en rockfestival, är intressant och ganska obehaglig läsning. Någon särskilt skarp analys av mediedrevet kring brott och brottslingar blir det dock inte, utan framför allt en ingående skildring av det vi redan hört så mycket om: de unga mördarna med sin finska brytning, sitt Bonnie och Clyde-komplex och sitt eviga släpande på kaniner.

Similar Posts:

• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Life imitating art imitating life
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Klassens ljus
• Makten över orden smäller högst

Veronica bor i Skellefteå, som hon hatar, och har hoppat av gymnasiet, där hon var mobbad. Hennes familj är minst sagt dysfunktionell; relationen med lillasystern brutalt våldsam. Pappan sticker in ett hårt ord eller en hård nypa här och var, medan mamman mest går upp i att tycka synd om sig själv. Själv verkar Veronica inte ens notera det, men i mitt hjärta skär det varje gång hon är hemifrån hela natten och ingen verkar fråga efter henne.

Så dyker han upp i tidningen, Juha Valjakkala, 23 år gammal och med långt svart rockstjärnehår. Det är 1988 och Valkjakkala är på flykt tillsammans med flickvännen Marita Routalammi efter trippelmordet på en familj i Åmsele. Det är på något sätt spännande att något så hemskt hänt så nära där Veronica bor och Juha och Marita är så unga och vackra. Tidningarna publicerar mängder av bilder och utnämner dem till ”Nordens Bonnie och Clyde”.

Veronica klipper ut allt som skrivs om dem. När rättegångarna mot dem drar igång är hon där. Hon skriver brev till Juha, och han svarar. De brevväxlar. Världen omkring henne förfasas över hur tonårsflickor kan fängslas så av brutala mördare. Samtidigt publiceras bilder på Valjakkala i tjejtidningar som Frida, tillsammans med reportage om att han är romantiskt, gillar djur och naturen och solnedgångar. Veronica får en ny sorts uppmärksamhet, av Juha, av hans advokat, av journalister. Hon får nya kompisar bland de andra som hänger på rättegångarna.

Författaren Victoria Larsson hörde själv till de där tjejerna när det begav sig, och brevväxlade faktiskt med Valjakkala. I romanen har hon skrivit egna versioner av hans brev, men efter sparade, verkliga förlagor. Den kopplingen till verkliga personer och mord har förstås bidragit till uppmärksamheten kring boken, men Ett norrländskt trauma är också en uppväxtskildring i sin egen rätt. Den undersöker varför människor kan dras till en misstänkt (och sedermera fälld) mördare – utan att för den skull ge några enkla svar – men också hur en tonårstjej, både på grund av sitt utseende och på känsloupplevelser och beteenden som liksom inte passar in i mallen, det förväntade, faktiskt kan uppleva sig som förtappad.

Veronica pendlar mellan att vilja bejaka sin egen ondska och att göra motstånd. Hon gör upprepade försök att sälja sig själ till djävulen som svajar någonstans mellan barnsliga lekar med ”anden i glaset” och existentiell desperation. Det finns både något dråpligt och något oerhört hjärtskärande i det – och på något sätt också något glädjande i att en litterär tonårstjej kan få vara så här tilltufsat vilsen och utåtagerande.

Similar Posts:

• Åmsele-morden som karriärväg
• Oskyldiga som små barn?
• “FUCK YOU, MISSOURI STATE LEGISLATURE!”
• Om att längta bort
• Den där jävla barndomen