I media har Mexiko smädats för att till ytan vara mindre än den skräp-ö som bildats utanför Chiles och Perus kust. Hur vågar landet vara mindre än mänskligt skräp! Vilken fräckhet! Underförstått: Det är ett underutvecklat land som inte duger till någonting. Valeria Luisellis roman Historien om mina tänder handlar till viss del om just skräp. Eller åtminstone det vi kallar för skräp. Hennes roman De tyngdlösa har även den recenserats här på sidan. Då av vår Björn Waller.

Historien om mina tänder är en besynnerlig historia, fantastisk i båda sina betydelser. Det är en underhållande och fyndig berättelse som växte fram i ett samarbete med personal vid Galería Jumex, beläget strax utanför México city. De bokcirklade kring de veckoliga avsnitten som skickades från Luiselli. Samtalen bandades och skickades i sin tur till henne i New York. Trots dess fjäderlätta stil saknar boken för den skull inte djup. Lite samhälls- och kapitalismkritik, en gnutta påpälsning av den till synes meningslösa konsumshysterin vars följder uppenbarligen får Mexiko att framstå i dålig dager. Boken avslutas med en kronologi över huvudkaraktärens liv satt i ett omvärldsperspektiv skrivet av Christina MacSweenet. Hennes ”Kronologiken” är en karta, ett register och en ordlista till boken, som enligt Luiselli i en kommentar menar ”destabiliserar den förlegade bilden av översättaren som osynlig.”

Men vad är det då för bok undrar ni säkert? ”- Vadå en historia om tänder? Ut med språket, herr recensent!”. Så, berättelsen är om Gustavo Sánchez Sánchez. Han är en säregen figur som ofta ses cykla omkring i staden. Han kallas Motorvägen och är världens bästa auktionsutropare. Han har en son sedan ett tidigare äktenskap som får en liten men betydande roll i berättelsen. Av mästaren Kenta Yushimito har Motorvägen lärt sig en auktioneringsmetod som är en ”kombination av klassisk retorik och matematisk teori om excentricitet”. De sammanfattas så här: 1) Den cirkulära metodens epsilon är noll, 2) den elliptiska metodens epsilon är högre än noll men lägre än ett, 3) den paraboliska metodens epsilon är ett och 4) den hyperboliska metodens epsilon är högre än ett. Motorvägen utvidgade sedermera den och lade till 5) den allegoriska metoden vars ”excentriska (epsilon) är oändlig och oberoende av så väl tillfälliga som materiella variabler.” Någonstans här förstår jag varför jag aldrig blivit auktionsutropare.

Tänderna är då hans egna, vilka han kränger i en kyrka. Han diktar utifrån auktionsvetenskapens alla regler upp berättelser, medveten om att varken åhörarna – alltså vi – och han själv inte alltid är så petnoga med sanningen. Hur tråkigt vore det inte att lägga ut pengar på en högst ordinär tand! Tänk istället en tand från Platon, eller Augustinus? Kanske skulle en av Rousseaus, ni vet han som gillade godhet och främst sin egen, tänder smaka mumma? Det är inte lögner, gott folk, utan blott ”ett utvidgande av verkligheten”. Vi anar att allt i Motorvägens liv inte är vad det synes vara, men vad är egentligen det. I slutet reds både ett och annat ut av en utomstående och kvar lämnas du, läsaren, att avgöra vad som känns mest rimligt. För hur bra är verkligheten egentligen? Knappast alldeles, alldeles underbar.

Similar Posts:

• I thought I was someone else…
• Uni-versens slut
• Orkaner, häxor, hat och våld
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Var god mot en liten stalledräng

Allt börjar när hon (då) blir (blev?) fascinerad av den sedan länge döde mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde ett par år i New York innan han flyttade till Philadelphia för att dö. Nu är han helt bortglömd i USA, men när chefen på förlaget hon jobbar på efterlyser den näste Bolaño (dvs en död latinamerikansk författare som går att sälja till finsmakande anglos) drar hon fram Owen. Om hon sedan måste översätta honom själv och hävda att det är kända dåtida amerikanska poeter som ligger bakom översättningarna, eller att han polade runt med Lorca och Pound; må det vara hänt. Det är ju ändå fiktion, eller hur?

På Manhattan dog jag ofta. Jag tror inte ens att jag märkte det första gången det hände.

Men ju mer hon jagar efter Owen, söker upp hans gamla kvarter, spekulerar över hans liv i staden… då blir hennes liv allt mer vagt i kanterna, och romanen börjar spricka i sömmarna. Hon ser Owen på tunnelbanan, och romanen i hans röst börjar mer och mer skriva sig själv. Maken börjar läsa över hennes axel och kräva svar på exakt hur sanningsenlig romanen är, hur många hon låg med, om hon verkligen tycker han är så störig. Barnen kräver uppmärksamhet och förklaringar. Engelskan invaderar spanskan, och vice versa. (Woolfs egna rum som en exil, exilen som ett eget rum.) De två tidslinjerna – nu och då – blir tre, blir fyra, de två berättarna – hon nu och hon då – blir tre, blir fyra, de två romanerna – den hon skriver och den vi läser – fraktaliseras. Inte fragmenteras, det är hon noga med, men en horisontell roman berättad vertikalt (eller möjligen tvärtom, beroende på vem som är berättaren). Vem skriver vem? Vem är vems metafor? Vem skymtar vem flimra förbi genom tunnelbanefönstret? Vad hände med romanen hon skrev, som ju inte är De tyngdlösa?

I Tusen och en natt flätar berättaren samman en serie berättelser för att skjuta upp sin död. Kanske har den här berättelsen, den här döden, en liknande strategi, men omvänd. [...] Den enda utvägen, det enda sättet att rädda historiens alla plan, är att dra för en gardin och dra undan en annan: dra ner en persienn för att kunna knäppa upp blusen; radera en berättelse i ett dokument och bygga upp en annan handling i ett annat.
[...] I slutet av varje arbetsdag, sortera stycken, kopiera, klistra in, spara. Bara lämna ett dokument öppet som maken kan läsa och därmed stilla sin nyfikenhet.

En av de fascinerande sakerna med städer som New York är ju just alla dessa lager en kan vandra igenom, alla dessa myter som krockar med varann. När jag själv är där kan jag nästan navigera hela stan utifrån romaner, låttexter och filmscener, även på ställen som sedan länge städats upp, platser jag besökt hundratals gånger utan att faktiskt någonsin ha varit där, gå upp i en berättelse jag kan utantill, samtidigt som folkmassan gör en osynlig. Det spökar i städer, även om vi här i Stockholm gör vårt bästa för att oskadliggöra spökena med minnesskyltar som binder fast dem som Ghostbustersfällor. Det har skrivits många stora, långa, omfattande romaner om New York och Mexico City; och minst lika många som handlar om att skriva romaner, men få som så effektivt som De tyngdlösa fångar in just den där svindlande overklighetskänslan, sättet det både kittlar och vänder sig i magen. En metafysisk thriller som på bara drygt 160 sidor rycker undan mattan för både läsare och författare. Vem fan behöver döda författare när de levande gör sådana här saker?

Similar Posts:

• Skön är själarnas pilgiftsgång
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare
• Personlig tankebok från en rockpoet
• Ett glänsande smycke
• The Rise and Fall of J-M Basquiat