Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.

Similar Posts:

• 250 år av kvinnoliv
• Gustavianska intriger
• Franska revolutionens öde
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Revolutionen och landsflykten

[...] blotta tanken på att utöva en bestämd profession, att tillbringa all sin tid på ett och samma ställe, vegetera med sinnet sysselsatt av något som han själv inte valt att göra, understiger hans krafter. Hellre dör han av svält än finner sig i detta. Det enda han verkligen tycker om att göra, ända sedan barndomen, är att studera, tänka, men ännu inte nödvändigtvis att skriva. Från och med nu vet han att det enda han vill göra är att läsa, skriva, studera, leva, tänka, upptäcka och utforska vetandets ofantliga vidder.

När man läser dessa rader ser det verkligen ut som att Diderot var född och kallad till att skriva och leda arbetet med sammanställandet av den stora encyklopedin, som blev hans livsverk. I den ville han samla all världens vetande inte bara i de teoretiska ämnena, han ville också lyfta fram och beskriva det praktiska arbetet, det som utfördes av hantverkare och arbetare. För att tydligt åskådliggöra till exempel hantverk och teknik, kompletterades texterna med illustrationer. Tillsammans med mängder av skribenter och illustratörer växte encyklopedin fram under en period av mer än tjugo år. Encyklopedin hade ett avgörande inflytande på den strömning som kallas Upplysningen, och var dess själva källa. Upplysningen och dess filosofers kritik av de styrandes maktmissbruk bidrog senare till franska revolutionen, som dock urartade. Diderot har orättvist anklagats för att ha förespråkat revolutionen. Han förutspådde den, men fruktade den samtidigt och varnade för den: revolutioner leder lätt till diktatur. Han ville istället med fredliga medel skapa demokrati, införa folkstyre och avskaffa censuren. Eftersom han var ateist ville han minska kyrkans makt i samhället. Diderot slapp uppleva och bevittna den franska revolutionens fasor, eftersom han avled 1782, sju år före dess utbrott.

Den första volymen av encyklopedin utkom 1751 och den 28:e och sista volymen, i den första upplagan av dess utgivning, utkom 1772. Diderot var mycket angelägen om att smyga in sina radikala åsikter i encyklopedin och lura censuren. Han lyckades till viss del. Till slut ansåg de styrande att encyklopedin hade en alltför farlig påverkan på samhället, den förbjöds och arbetet med den tvingades gå under jorden. Diderot var besatt av att slutföra projektet och hoppades kunna trycka verket i sin helhet senare. När de återstående volymerna till slut publicerades, upptäckte han att förändringar i texterna hade skett strax före tryckningen, någon hade varit framme och censurerat. Han hade alltså trots all möda ändå inte kunnat ha makt och kontroll över detta sitt livsverk, vilket var ett hårt slag.

Diderots arbetskapacitet är verkligen beundransvärd, inte minst med tanke på vilka förutsättningarna var för att arbeta med texter på 1700-talet, då man skrev för hand, och på kvällar och nätter i otillräckligt ljus. Vid sidan av arbetet med encyklopedin, som han fick betalt för av förläggare, försörjde han sig bland annat på att skriva dramatik och konstkritik. Som konstkritiker är Diderot en pionjär, han uppfinner den. All konstkritik som kommer efter honom är inspirerad av hans kritik av en Salong i Louvren 1759.

Under många år arbetade Diderot i hemlighet dessutom på två kontroversiella verk, som han inte vågade eller ville ge ut. Dessa två originella ”dialogromaner” utkom postumt: Jakob fatalisten och Rameaus brorson. Det var så mycket av det han skrivit som inte publicerades under hans livstid, och vid hans död var hans texter till större delen okända och skingrade. Att ta del av vad som hände med Diderots efterlämnade manuskript är hisnande och dessa berättelser skulle kunna bli den mest spännande av filmer. Till exempel hittades originalmanuskriptet till Rameaus brorson 1891 av en slump, hos en bouquinist på Quai Voltaire i Paris. Verket har givits ut allra första gången 1806, då på tyska. Goethe hade översatt en kopia av romanen, som hade förvarats i Ryssland. På franska utkom denna version för allra första gången 1821. Men den verkliga originaltexten hade aldrig publicerats, ingen hade känt till var den fanns. De flesta av Diderots utspridda manuskript dök så småningom upp, till slut, efter lång tid räddade till eftervärlden. Därför var det först under 1900-talet som Diderot fick sin framskjutna plats i litteraturhistorien.

Jacques Attali berättar mycket detaljerat och ingående och på ett spännande sätt om det enorma arbetet med att skapa encyklopedin, att hitta kunniga skribenter och att undkomma censuren. Han har skrivit en verkligt innehållsrik och fascinerande biografi, fullproppad med detaljer om stora och små händelser i Diderots liv. Det märks att Attali, som han skriver i bokens inledning, älskar att skriva biografier. Han har naturligtvis läst allt av Diderot som publicerats och bokens totala källförteckning är diger. Biografin är uppdelad i större kapitel, som i sin tur är indelade i ovanligt korta småkapitel, vilket gör det hela överskådligt, pedagogiskt och därmed lättläst. Han blickar också utåt och berättar om viktiga historiska händelser utanför Frankrike. I centrum står också hela tiden Diderots privatliv, med familj, älskarinnor och vänner. Kärleken, men också vänskapen, var oerhört viktig för honom. Hans kärlekar, hans många berömda vänner och bekanta och hans relation till dem alla behandlas ingående och mängder av hans brev citeras.

Tråkigt är att det inte finns några bilder i biografin. Det drar ner betyget något, vilket kanske är alltför orättvist, för det är ju nästan alltid en ekonomisk fråga om det finns illustrationer eller ej. Det går naturligtvis lätt att genast söka fram bilder på nätet, men det betyder mycket att bilderna finns tillgängliga direkt.

Nu känner jag till hans liv, men än så länge har jag inte läst något av Denis Diderots egna verk i sin helhet. Det äventyret återstår!

Similar Posts:

• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• ”Sedan splittras bilden.”
• Socialism i en stad
• Passionerat om kampen för en förlorad värld