I Sverige är Lindell förmodligen mest känd som deckarförfattare, vilket innebär att jag inte har mycket till relation till henne, men jag skulle kunna tänka mig att hon är bra. Här finns definitivt en skärpa i blicken för detaljer, för psykologi och i alla motsägelser i hur särskilt huvudpersonen, 14-15-åriga Anna beter sig. Jag önskar faktiskt att jag läste romanen tillsammans med någon. Vill kunna diskutera scener och repliker – vad vill hon egentligen här? Får man uppföra sig såhär? Det här är väl inte okej?

För fast det slår mig både att de skildringar av tonårsgraviditeter jag läst har stora likheter och att jag själv verkligen har en tendens att nosa upp dem, så finns det också stora skillnader.

Att det är ett sådant spännande tema har naturligtvis att göra med att detta med sex och hur kroppen plötsligt förändras är en stor och påträngande del av att bli vuxen. Men hur mycket äldre än fjorton man än blir, så förblir att sätta barn till världen bland det mest melodramatiska, överväldigande och oåterkalleliga man kan göra.

Ska jag hårddra likheter i skildringar av tonårsgraviditeter som jag läst så handlar de alltid nästan bara om tjejen. Det är huruvida hon är gravid och ifall hon ska behålla barnet som står i fokus. Det slutar antingen med att barnet faktiskt föds eller möjligen med att graviditeten visar sig vara falskt alarm och det handlar om graviditet och eventuellt sexuell utsatthet som en påtagligt kvinnlig erfarenhet. Och nu menar jag inte alls att klanka ned på de här skildringarna, flera av dem är riktigt, riktigt bra, som den här eller som Katarina von Bredows Som jag vill vara – men visst är det intressant när man börjar se mönstren? Jag skulle önska mig att nästa bok på temat jag läser skildrar tonårspappans perspektiv, eller varför inte tiden efter de där utmattade stunderna på BB? Då har det ju faktiskt bara börjat.

Här är det i alla fall 14-åriga Anna som träffar den några år äldre Didrik på familjens sommarställe. Det de har kan kanske i bästa fall definieras som ”tjatsex”, fast det är svårt att tolka hennes motsägelsefulla reaktioner. Hon säger nej och hon tar initiativ, och uppför sig precis så schizofrent som tonåringar kan göra i den där gråzonen mellan lust och fullständig omognad. När hon börjar inse att hon blivit gravid har det hunnit bli höst, Anna och Didrik har inte hörts på ett tag och situationen kompliceras av att bästisen Amanda också är intresserad av Didrik och inte vill fatta att något hänt mellan honom och Anna.

Lindell skildrar som sagt hela Annas melodramatiska och motsägelsefulla spektrum av känslor väldigt fint. Hur hon inte vågar berätta för sina föräldrar och bara låter tiden gå, hur hon bara vill att det där som växer inom henne ska försvinna samtidigt som hon vill beskydda det till varje pris.

Här finns också något väldigt drabbande i hur den unga tjejens sexualitet aldrig riktigt är på hennes villkor, utan ständigt utsatt för andras värderande blickar. Från den första mensen som blöder igenom när tolvåriga Anna står framme vid svarta tavlan och alla skrattar, fram till femtonåriga Anna som får sin graviditet utannonserad av före detta bästisen Amanda, som är den som klottrar ”Anna + Didrik = baby” på muren där alla ungdomar brukar hänga. Man bara hoppas och kanske tror att tonåringar blivit lite mindre inskränkta (och därmed elaka?) sedan den här boken kom ut första gången.

Från början gavs den alltså ut 1991 och är något av en norsk ungdomsboksklassiker. Här har den fått en ny titel och dessutom, enligt baksidestexten, uppdaterats, vilket om jag ska gissa (för jag har inte läst den tidigare versionen) innebär att man slängt in några sms och en mobiltelefon vid några enstaka tillfällen. Det är en jättekonstig lösning som jag tror grovt underskattar vilken roll mobiler och internet spelar i unga människors liv idag.

När nu romanen är framflyttad i tiden blir det helmysko att det inte skickas sms eller kollas grejer på nätet hela tiden. Däremot tror jag inte den här romanen hade tilltalat unga läsare mindre om där inte funnits mobiltelefoner alls. För högteknologi eller inte, somliga erfarenheter kommer vi inte undan.

Similar Posts:

• Gravvnojja 2007
• Gravvnojja 1973
• Från båda sidor
• Sätt på mig eller se mig åtminstone
• ”Vi är den nya kvinnan!”

Cato Isaksen är inte längre huvudperson i de fristående böckerna. Han har klivit åt sidan och gett plats åt Marian Dahle. En ung, arg, ambitös och gränslös utredare. I centrum för denna bok står dock Kriposchefen Martin Egge, en man som egentligen redan är död när boken börjar. Påkörd och senare även kvävd i sjukhussängen. Vad var det han var på spåren som fick hans liv att ta slut på detta brutala sätt?

Kari Helene är svårt märkt sedan barnsben. Hon gömmer smärtan efter sin döda lillebror bakom en mur av fett och smuts. Det är så sorgligt att det blir löjeväckande. Inte ens flickans föräldrar ser sin dotter. Fetman och den dåliga hygienen lägger sig som en kladdig, motbjudande hinna mellan henne och världen. Att Kari Helene dessutom lider av selektiv mutism gör ju inte hennes tillvaro enklare.

Den överviktiga kvinnan gick med hasande steg över det våta klinkergolvet. Den senapsgula täckkappan gav hennes plufsiga ansikte en gråvit nyans. Snowjoggingstövlarna var snedslitna. Vaderna pressades isär av de kraftiga låren, som skavde mot varandra för varje steg hon tog.

Ljudet av sorlande röster och porslinsskrammel blandades med doften av kaffe och våta ytterkläder. Hon bet i den ena handsken för att ta av den, sträckte och böjde på de tjocka fingrarna några gånger och såg sig hastigt omkring. De gröna ögonen hade silvervita, täta ögonfransar.

Det är som om författaren inte riktigt litar på sina huvudkaraktärer utan måste förstärka dem med övertydliga och klumpiga attribut. Alla stickspår och vindlingar gör mig förvirrad. Personer som flimrar förbi för att kanske aldrig mer återkomma. Det är först efter drygt halva boken som persongalleriet börjar lägga sig på plats. Inte förrän då kan jag slappna av och koncentrera mig på historien. Det är ingen bladvändare jag gett mig i kast med. Trots viss spänning är det komplext och bitvis rörigt i Oslos poliskår med omnejd.

Similar Posts:

• Ryggradskryperier
• Ny vecka på dagensbok.com!
• 1 + 1 = 3? 2?
• Ruskigt söta spöken
• Ny roman av norska Linn Ullmann

Idag firar vi i redaktionen Världspoesidagen med att samla våra svenska och internationella poesifavoriter, så om du törstar efter poesi är det bara att välja och vraka.

Dessutom har Sofia läst The Carrie Diaries, av Candace Bushnell till idag. Om vem Carrie var innan hon blev Carrie. Det är en ungdomsbok fylld av träffande beskrivningar av den sociala hierarkin som råder på high school, vänskap, en snygg och mystisk, identitetskriser och ångest inför framtiden. Men risken finns att det mest inbitne Sex and the City-fanet blir besviken.

Anna Liv bjuder på ytterligare en ny nordisk deckare i Unni Lindells Sockerdöden, om en lillebror som dör i plötslig spädbarnsdöd, men när ett minne klarnar visar det sig att ingenting är som det ska vara.

Mot slutet av veckan bjuder Maria och jag på en intervju med Therese Bohman som debuterade på Norstedts i höstas med triangeldramat Den drunknade. Vi har träffats och pratat om spänning, maktspel, könsroller och vad som gör en berättelse bra.

Trevlig läsning önskar redaktionen för dagensbok.com

Similar Posts:

• Utlottning vecka 42
• Händelserik vecka på dagensbok.com
• När det förflutna gör sig påmint på ett brutalt vis
• Ny vecka på dagensbok.com
• Vecka 3 på dagensbok.com

Och jag blir inte besviken. Mystiska Milla är en bok i lite Roald Dahl-stil (och även Skavlans illustrationer påminner lite om Quentin Blake som illustrerat Dahls böcker), med absurdism och realism i en härlig kombination.

Milla är ett spöke som tillbringar dagarna som ett tygstycke på syfabriken tillsammans med en trave andra spöken. På nätterna visar de sin rätta sida: de vuxna spökena flyger runt och spökar medan de yngre utbildas i skrämselteknik på Sofia Skrämmavettis spökskola. I denna bok, som är den tredje, fristående delen i en serie, har spökena blivit skickade till Sankt Petersburg för att vara dukar på syfabriksdirektören Hektor Mysacs bröllop. Sofia Skrämmavetti och Tuffa Thilia är de enda spöken som klarat sig undan och de måste rädda de andra.

Samtidigt pågår något ännu hemskare. Millas kompis och fabrikörens son, Pinneus Mysac, har nämligen en försvunnen mamma. Hon har flytt med Vintercirkusen från den hemska Hector, men nu ska cirkusen uppträda på bröllopet och han planerar att fånga och röva bort henne.

Historien är härligt berättad, rolig att läsa för både vuxna och barn, och de små skämten som dyker upp i var och varannan mening får mig att skratta högt. Däremot tycker jag att det brister ibland i logiken. Storyn är ruskigt komplicerad och ibland har jag svårt att hänga med. Det är inte alltid lätt att förstå vad som händer och ibland är det lite mycket på en gång. Och om jag har svårt att hänga med, hur är det då för en tioåring? (Visserligen är det lite fördomsfullt och kanske förmätet av mig att påstå att jag, och andra vuxna, skulle hänga med bättre än barn, men jag tror att det finns en del sanning i påståendet. Å andra sidan har barn kanske inte samma kontrollbehov och kan njuta av ett äventyr trots att de inte fattar varenda detalj?)

Det här är en klassisk äventyrsbok, med gripande skildringar av moderslösa barn (Pinneus mamma har försvunnit och Millas har blivit omsydd till en kappa!). Här finns roliga kopplingar till historiska personer och händelser, en lagom dos av lärorikhet alltså. Språket är underbart, en kombination av lite gammaldags äventyrsroman och mysig vardagsskildring av fantastiska händelser, med inslag av modernitet, till exempel måste Thilia använda sig av gigahertz- och wowsignaler för att kunna zooma in och hitta spökena under räddningsexpeditionen.

Mitt helhetsintryck av boken är mycket positivt, trots min kritik mot svårigheterna i att följa logiken. Kanske gör det inget att jag ibland inte får ekvationen att gå ihop, kanske gör det inget att det är svårt att veta vad som verkligen händer – det kanske ska vara så i en värld befolkad av spöken? Att det är svårt att avgöra vem som är ond och vem som är god (för även om det på ytan kan tyckas tydligt har jag ständigt en känsla av att det lurar något mystiskt där under) är väl bara bra, för så är det ju i verkligheten.

Det funkar att läsa boken fristående, men kanske blir det bättre att läsa hela serien. Och boken ger mersmak, så jag skulle mer än gärna göra det.

Ett stort plus för den snygga designen. Att hålla i boken ger en känsla av att hålla i något riktigt värdefullt, snyggt och bra.

Similar Posts:

• Oförskräckt men rysligt på spökskolan
• Högstämd spökhistoria
• Medryckande men slarvig fantasy
• När allting förändras
• En barnbok för alla

De tre kvinnornas liv är tätt sammanvävda trots avstånden och tidigt i berättelsen förstår man att en av dem – eller flera – inte är riktigt som hon ska. En av systrarna har sådana problem med besvärliga män att hon väljer att mörda de som irriterar henne. En efter en. Ett helt gäng män faktiskt. En gammal pensionerad polisman kommer mördaren allt närmare i hasorna men han verkar inte heller ha riktigt rent mjöl i påsen. Istället trappas mördarens tempo upp och ingen man går säker.

Det här är en ganska speciell kriminalroman. Karaktärerna är väl och starkt tecknade. Dynamiken i systratrion skildras på ett levande och trovärdigt sätt och initialt är det hart när omöjligt att avgöra vem av systrarna som egentligen är ett monster. Eller ett offer för omständigheterna. Händelser i nutid varvas med dagboksanteckningar och tempot är genomgående högt.

Språket är på sina ställen nästan lite poetiskt med vackra naturbeskrivningar varvade med bestialiska mord. Personporträtten överraskar en aning, en kvinnlig seriemördare, en gammal polis som bara är osympatisk trots att han letar efter sanningen, en kvinnlig polis som mest är förkyld och inte åstadkommer någonting egentligen samt en syskonskara som alla på sitt sätt hemsöks av spöken. Faktum är att jag faktiskt inte känner sympati med någon av personerna i boken. Och hela boken omges av en slags obehaglig känsla av mörker och dysterhet. Det kryper lite konstant längs ryggraden under läsningens gång.

När jag lägger ifrån mig Rödluvan vet jag till en början inte riktigt vad jag tycker. Jag läste den fort och engagerat men vissa trådar blev hängande i luften och den är lite förvirrande och rörig understundom. Samtidigt är det annorlunda. Och spännande. Och oförutsägbart. Och faktiskt väldigt bra nu när jag tänker efter lite.

Similar Posts:

• När det förflutna gör sig påmint på ett brutalt vis
• 1 + 1 = 3? 2?
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Ruskigt söta spöken
• Ny vecka på dagensbok.com!