Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

I nyutkomna andra boken om Elsa, Det måste gå, försöker Elsa gå vidare med livet. Det finns ju så mycket som är bra i livet ändå. Familj och vänner som försöker stötta, och så den söta grannkillen Isak, som faktiskt verkar gilla Elsa också. Men kan Elsa verkligen vara ihop med någon? En fin kille som Isak? Hon är ju liksom … förstörd. Knäpp.

Jag gillar verkligen att Nissen inte bara lämnar Elsa i slutet av De kommer ändå inte tro mig. Jo, det var ett stort steg för henne att gå till polisen, att börja prata om det som hänt, men processen slutar ju inte där. Det är så mycket hon måste lära sig handskas med. Överleva.

Inte minst de fysiska och psykiska reaktionerna som bara kommer. Allting som triggar minnena från den där ödesdigra festen, som kan få till och med Isaks beröring att plötsligt kännas som någonting helt annat.

Och som om inte allt det där vore nog tränger sig det vanliga tonårslivet på med sina intriger. En nyinflyttad kille börjar tränga sig på, och Elsa och bästa vännen Lillian hamnar i konflikter. Det är en svår balans mellan trauma och vanligt tonårsliv, som kan vara nog så dramatiskt, Ulla M Nissen lyckas gå, men det gör hon.

Det blir verkligen en gråtsvullen helg som jag läser Det måste gå, men inte så mycket för att allt är så hemskt, utan för att det ändå finns ljusglimtar, hjälp och förståelse. Hopp.

Att överleva är inte något man bara gör en gång för alla. Det är en ständigt pågående process.

Similar Posts:

• Våldet griper omkring sig
• En sommarlovsdröm
• Hur är man bara sig själv?
• Hemligheter, lögner och näthat
• På jakt efter fler överlevande