Jonas Joelson "Tabula Rasa Hotels"

Oscar Rooth — Tue, 21 Feb 2012 23:00:06 +0000

För tio år sedan jobbade de på .com-bolagen, för tjugo år sedan inom finanssektorn. Nu jobbar de visst på reklambyrå. Jag syftar på de unga män som har huvudrollen i den svenska, eller snarare Stockholmska, generationsromanen. De är unga män som vet sitt värde och lever i en tillvaro där bara det bästa duger. Unga män som kan alla trender och som lever sina liv som modernitetens allra främsta förtrupp.

Jonas Joelson uppvisar med sin debut Tabula Rasa Hotels en välbekant skildring av just dessa unga män. För även om reklambranschen är ny för genren så är det mest en uppdatering för 10-talet, historien som sådan innehåller alla de obligatoriska momenten som inte är lika tidsbundna. Huvudpersonen David Skoglund, vars CV till stora delar påminner om författarens eget, är byråns stjärna. Han levererar idéer. Det gör han utan att direkt behöva anstränga sig och istället kan han lägga sin tid på att missköta relationerna till sina vänner, flickvänner, älskarinnor, kollegor och kunder, att dricka, att ta droger och att bara vara trendig och modern. Han är cynisk, ironisk, allmänt otrevlig och tar för sig av Stockholms uteliv med ett aldrig sinande självförtroende. Men sen händer något.

Hela romanen är uppdelad i ett före och ett efter, där ett halvår i tid skiljer vartannat kapitel åt. I efter-delen har Davids stjärna dalat ordentligt. Som person är han dock ganska oförändrad för det enda som egentligen ändrats är att hans status, hans relativa värde i förhållande till sin omgivning. Ofta brukar ju en person på väg utför väcka en viss sympati hos läsaren. Även om situationen är självförvållad så sitter man ju liksom och håller andan och tänker lite ”nej, gör inte det där”. Så icke här, David är osympatisk oavsett statusläge och det skall inte alls tolkas som negativt, för det omvända hade gjort det hela olidligt.

När jag för länge sedan läste Per Hagmans Cigarett var det (vilket jag tror även gäller för Joelson) med en enorm fascination för just den ytliga, men ändå så lockande framställningen av utelivsdekadensen i huvudstaden. På senare år har jag läst flera av dess gelikar, med samma typ av huvudperson, och för sammanhanget kan Tomas Jacobssons Morfin och Henrik Langelands Wonderboy nämnas vilka med dess huvudkaraktärers yrkesroller än mer knyter an till Tabula Rasa Hotels. Så genren är välbekant. Men när jag läser denna roman uppstår ändå en slags trötthet som jag inte upplevt tidigare. En trötthet som faktiskt förvånar mig då denna roman ändå inte kan sägas vara sämre än de två nämnda.

Tabula Rasa Hotels är faktiskt både medryckande och har de rätta tidsenliga miljöerna. Man kan utan att överdriva även säga att den utgör en slags tidsdokument, för även om den kretsar kring en värld med ganska få invånare så har ju reklambranchen både en stjärnstatus och en avgörande betydelse för att upprätthålla konsumtionssamhället. Ja i boken finns även ett ganska skojigt parti om framtiden för konsumtionssamhället, där en isländsk visionär pratar om den framtida intoleransen som kommer att möta de kroniskt överkonsumerande. Hur dessa kommer att ses som parior som förstör vår planet och som därmed måste skickas i läger för omskolning. Ett annat parti som också är ganska roande är det där huvudpersonen konstaterar att nästan alla hans idéer är snodda från konsten och hur han betraktar konstnärer som en slags dåligt avlönande underleverantörer till reklamarna. Mindre roande är dock de alldeles för långa sexscenerna, vilka snarast kastar en tillbaka i tiden till tioårsåldern när man kunde hitta plastpåsar fyllda av porrblaskor vilka alltid innehöll en sektion med fejkade ”läsarnas egna berättelser”, betygssatta med ett honorar på några hundra kronor (för övrigt en litterär upplevelse jag tror är förpassad till historiens stora skräpkorg!).

Ja Tabula Rasa Hotels innehåller alla de delar som behövs för att följa i traditionen av den svenska generationsromanen. På det sättet påminner romanen om en konsert med Iron Maiden, en Bondfilm eller en måltid på McDonalds: man vet nämligen exakt vad man får. Fast det kanske är just det som är problemet.

Tomas Jacobsson "Morfin"

Åsa Pettersson — Mon, 18 Mar 2002 23:00:00 +0000

Mars är en rätt tråkig månad och så här mitt i studiemedlet drömmer jag våta drömmar om att vinna på triss eller varför inte vara en sån där IT-miljonär som det kryllade av för ett par år sedan. Allt verkar ju så mycket trevligare om man inte behövde laga mat på vitkål, vatten och gul lök. Men tydligen är detta en illusion.

Morfin är boken om en sådan miljonär. Observera att det inte är den sanna berättelsen. Det poängteras redan på försättsbladet i sann amerikansk anda: "Alla eventuella likheter med verkliga personer och händelser är av slumpens karaktär". Att Spray och Bonniers bland andra är företag i händelserna centrum och att kungen festar loss på inneställen har naturligtvis heller inget med verkligheten att göra. Allt är skrivet i en sann fiktionsanda. Vilken fantasi!

Dock är detta en IT-miljonärs memoarer och är det inte roligare än så, så är jag tacksam över att jag aldrig hängde på när tåget gick. Ian är rik, jobbar på Spray (en av de första på fältet, typ) och skall snart dö. Han har en son vars tydligaste existensbevis är att han lämnar leksaksbilar på designbordet i vardagsrummet och det ser ju rätt ut. Han har en vacker och framgångsrik fru vars främsta epitet, efter att faktiskt ha läst boken, är fiskkall, men kanske även en smula pantad. Ian själv är ignorant, självgod och morfinist, vilket på ett underbart sätt speglar hela boken.

Språket är förenklat och innehåller en del dialog. Det är talspråksprosa utan direkt finess och läsaren lämnas förvirrad när ordföljen inte stämmer eller där ord slumpats bort. Annars är den på intet sätt svårförstådd, bara långtråkig. Mixen av verklighet och fiktion går inte ihop. Visserligen kan jag se poängen med att ge historien en English patient-avslutning men jag tyckte inte ens att det slutet fungerade i filmen och ännu sämre blir det nu när första halvan av boken berör den svenska IT-kraschen som är ett faktum i realtid när sedan slutet har ett skimmer av fyrtiotal.

Jag antar att jag lider av jantelagens obligatoriska avundsjuka för jag kan inte mer än klappa mig på axeln och känna mig nöjd. Är det inte roligare än så att vara miljonär så lever jag hellre med min vitkål. Jag klarar mig utan matchande resväskssätt från Samsonite. Boken innehåller en lång raljerande utläggning om att det bara är hobbyresenärer som reser med udda bagage. Proffsen kör med enhetliga väskor. Till detta vill jag bara inflika att min personliga uppfattning i ämnet är att proffs inte har något bagage.

Boken får en poäng och endast en. Att den överhuvudtaget får det är för att den borde sporra människor som har ett liv eller i alla fall tillstymmelse till ett sådant att skriva en generationsroman som är något att ha. Dessutom ger boken en postironisk tillfredsställelse av lycka. Det finns sorgligare människor än jag!

dagensbok.com » Tomas Jacobsson

Jonas Joelson "Tabula Rasa Hotels"

Similar Posts:

Tomas Jacobsson "Morfin"

Similar Posts: