Uppföljaren Mödramärg har alltså en hel del att leva upp till, skulle man kunna säga. Tina Harnesk stannar i den värld hon väl känner till och det är ett klokt beslut, för även jag som läsare känner mig direkt hemma i trakterna. Det är en trygghet som läsare att kunna lita på att författaren vet vad hon håller på med.

I Mödramärg vänder bibliotekarien Majalis hem till Vuojat efter närmare två decennier på Irland. Hennes föräldrar är döda och hon bär ett barn i magen som den blivande fadern i Dublin inte vet om. Det hade varit ett lämpligt tillfälle att göra upp med föräldrarna om hur ett rimligt föräldraskap ser ut, om det inte hade varit för att de var just döda.

Å ena sidan närmast helgonförklarar Majalis sin far Allan men har å andra sidan aldrig förlåtit sin mor Maud för hur hon valde att vara mor. Majalis har många åsikter om Mauds tillkortakommanden och hennes ilska var så stor att hon under åren i Irland aldrig var hemma och hälsade på sin mor som var ensam kvar efter faderns död. Men när Majalis boar inför sitt barns ankomst, hittar hon Mauds gamla dagböcker och börjar motvilligt att läsa, då får hon sig den ena tankeställaren efter den andra. Och i takt med att hennes egen mage växer, omprövar hon de sanningar om sina föräldrar som hon burit med sig genom livet.

De två grannarna, moderns kusin Stigga och den nyinflyttade skåningen Torsten, hade ett nära förhållande till Maud och sörjer henne djupt, var och en på sitt sätt. I början är Majalis extremt irriterad på deras bild av Maud som inte alls stämmer överens med hennes egen. Men efter ett tag börjar hon förstå vad det är de vill säga henne.

Tillsammans med Stigga och Torsten försöker Majalis stoppa exploateringen av deras trakt. I berget de bor på finns nämligen rika fyndigheter av uran som företaget Brising AB planerar att sätta tänderna i.

Romanen rymmer även parallellhistorien om Nienna som är en urmoder för Majalis släkt på mödernet och det är i hennes generation som förbannelsen sätter sig. Förbannelsen som innebär att man i släkten är dömd att förlora den man älskar. Nienna levde för 400 år sedan och redan då försökte hon stoppa exploateringen av de samiska markerna. Hon tar jobb som tolk på silverbruket och gör vad hon kan för att hindra brukspatronen och hans följe att slakta det heliga berget för att komma åt silvret.

Jag förstår varför Tina Harnesk har valt att ha med Nienna och silvergruvan, men personligen tycker jag att berättelsen om Majalis och hennes familj i nutid är intressant nog för att bära upp hela romanen. Tina Harnesk skriver oss inte på näsan varför Maud gjorde som hon gjorde, utan vi får upptäcka det i samma takt som Majalis. Niennas del av romanen ger ytterligare en dimension av moderskap och visar samtidigt att exploatering av Lapplands skatter och diskrimineringen av folk med samiskt ursprung inte är några nya påfund.

Tina Harnesk har ett speciellt sätt att skriva som jag känner igen från hennes första roman. Hon får mig att skratta och när jag har sänkt garden, kommer det sorgliga åt mig på ett sätt som faktiskt är ganska sällsynt i litteraturen.

Vill du le, skratta och bli varm i hjärtat samtidigt som du blir berörd och tvingas torka en tår eller två ur ögonvrån? Då är det här din bok!

Tips från min blogg:
Recension Folk som sår i snö https://punktslut.blog/2023/05/30/tina-harnesk-folk-som-sar-i-sno/

Intervju Tina Harnesk https://punktslut.blog/2023/06/08/nu-har-jag-hittat-min-berattarrost/

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Dimridåer och demens
• Det gråa är inte utan liv
• Moderskap i Norge
• Svaghet och styrka i oss alla

Kajs mamma har precis gått bort, och med henne möjligheten att få svar på många av de frågor som följt honom genom livet. Vem är han egentligen? Var hör han hemma? Varför blir modern så ledsen så fort Kajs barndom kommer på tal? Varför finns det inga bilder från hans första år? Till råga på allt ska han precis flytta. Han lastar in sin del av bodelningen som modern förberett och ger sig av norrut, till Mimmi och huset de nu ska bo i. I grannskapet finns allt från trevliga grannar, snöskotrar till maskrosbarn som oinbjudna stövlar in med skorna på.

Tina Harnesks persongalleri är fantastiskt. Perspektivet varierar mellan flera olika personer, men vi får framför allt följa med två olika par, Máriddja och Biera samt Kaj och Mimmi. Det är något befriande med en berättelse där kärleksrelationerna inte är det huvudsakliga temat, båda par är lugna, stabila och fina. Det finns nog med andra relationer att utforska, relationerna som varit och de som aldrig blev.

Folk som sår i snö är något så unikt som en smärtsam släktberättelse som är riktigt rolig. Jag både frustar av skratt och gråter. Det är en berättelse om det förtryck svenskarna och den svenska nationalstaten har utsatt samerna för genom historien, om de spår som förtrycket lämnar än idag. Och inte att förglömma, det förtryck som pågår än idag. Lina Harnesk visar på ett smärtsamt och knivskarpt sätt hur traumat av tvångsförflyttningarna nästlat sig in i varje vrå av människors liv.

Kan Norrbotten ge Kaj de svar han så länge letat efter, eller finns de gömda i lådorna som hans mor så omsorgsfullt packat ihop åt honom innan sin död?
Och vad händer egentligen om man kallar något vid sitt rätt namn?

Similar Posts:

• Mygg, kärlek och vemod
• På jakt efter samiskheten
• Snäll skildring av politiskt sprängstoff
• Moderskap i norr
• Historisk roman som vill mycket