Jag är ett Ecofan. Jag älskar de där förlästa, sprängfyllda romanerna där han kastar ut så många krokar och föreläsningsämnen att det inte spelar någon roll om man missar en referens eftersom det omedelbart kommer fem till. Mina förväntningar när han släpper en ny roman är alltså ganska höga, och på ytan borde det finnas så mycket att gilla här. Upplaga noll ser ju ut att ha en klassisk Eco-handling (om än kanske lite recyclad från Foucaults pendel). Vår namnlöse hjälte, en självbeskriven loser som i åratal jobbat som korrläsare och spökskrivare, blir i början av 90-talet anlitad som en medlem av redaktionen till en ny dagstidning kallad I morgon. Det han får veta, men ingen annan, är att I morgon aldrig kommer att ges ut. Dess ägare – en väldigt tunt förklädd Silvio Berlusconi – vill bara visa upp möjligheten till en tidning vars hela funktion är att smutskasta makthavare, fördumma debatten, Säga Det Som Alla Tänker, och undvika seriös journalistik till varje pris. Inga av de reportage redaktionen skriver ihop kommer alltså någonsin att ges ut, annat än mellan fyra väggar: ”Se här vad jag kunde skriva om dig om du inte…” Bara det att en av journalisterna börjar nysta i en tråd och upptäcker något helt otroligt: det verkar som om Mussolini fejkade sin död, och nu sitter någonstans i Sydamerika och förbereder sin comeback…

Så långt allt väl, även om en synopsis på en Eco-roman framvärkt av en kommitté nog inte vore alltför annorlunda. Att romanen kräver hyfsat goda kunskaper om italiensk 1900-talshistoria… äh, det är Eco vi pratar om, och jämfört med långa passager på latin och romanstrukturer uppbyggda på kabbalah är väl 20 minuter på wikipedia inget att klaga på. Men så är det detta att boken bara är drygt 200 sidor (och Brombergs har jobbat hårt med text- och sidstorlek för att få den dit, det italienska orginalet är 142). Inget fel med det i sig, jag har läst många böcker som får mycket gjort på mindre än så. Men ett slagskepp kan bara göra så mycket i en insjö; han ger sig helt enkelt inte utrymme att manövrera, och när boken tar slut känns det som om den precis kommit igång, som om handlingen knappt ens börjat veckla ut sig. Hans knivskarpa satir över hur sensationsjournalistiken utvecklats under de senaste 30 åren och hur det speglar samhällsutvecklingen är bokens stora behållning, men som helhet känns den ofta som en sammanfattning av en längre berättelse. Mycket av det han säger här sade han själv lika bra i essäsamlingen Kräftgång för några år sedan, som inte behövde kläs ut till roman för att fungera.

Det är synd, för när Eco här tacklar samtiden (från ett perspektiv på 25 år, men vi snackar om killen som skrev om Italiens 70-tal genom en berättelse som utspelar sig på 1300-talet, så han närmar sig) hittar han en massa små vinklar och vrår som jag gärna hade grävt ner mig i. Det är ju populärt numer att väcka upp gamla diktatorer – se bara på Timur Vermes Han är tillbaka från häromåret, eller beskrivningarna av ett Stalinland i Sorokins Tellurien – och parallellen mellan ett sensationaliserande och fördummande av samhällsdebatten och en återuppstånden snällfascism hade förtjänat ett mer passionerat inlägg av den gamle humanisten, något bättre än att återges som en enda lång monolog av en ganska platt romankaraktär.

Jag funderar lite grann på detta med Eco och konspirationsteorier. När han var på besök i Stockholm för en del år sedan fick han frågan om han såg Dan Brown som sin litterära arvtagare; hans svar var att han själv gärna skriver om konspirationer som företeelse, hur de fungerar, medan Brown tar dem på allvar och själv blir en konspirationsteoretiker. Hur ska en sådan författare egentligen tackla detta att hans land under decennier faktiskt styrdes av en man som baserade sin makt på att äga medierna? Kan man varna för konspirationsgalningar och konspirationer i samma andetag? Självklart borde man kunna det. Kanske är det hans poäng: med en journalistik som aldrig tänker längre än till nästa klatschrubrik, som abdikerar varje försök till djupare analys, är det så här romanerna blir. Då blir till och med konspirationsteorierna bara clickbait för att locka läsarna till det som faktiskt behöver sägas.

Similar Posts:

• Sicilien först
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Långa perspektiv
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Famous last words

Debuterande bästsäljarförfattaren Timur Vermes plot är tillsynes ganska enkel: en helt vanlig dag vaknar plötsligt Hitler upp i ett Berlin han inte längre är bekant med. Hans uniform stinker fortfarande av bensin och hans sista minne är att han var med nyblivna hustrun Eva i bunkern, men där han borde se förödelse och sovjetiska soldater ser han istället en återuppbyggd stad och folkkamrater som förvisso verkar känna igen honom men som inte beter sig på det sätt som brukligt är när dessa ställs inför sin riksledare. Ganska snabbt hamnar han under ett produktionsbolags beskydd, vilka i honom ser den ultimata Hitler-imitatören. För Hitler själv ter sig det mesta ganska märkligt, men när han inser var han hamnat gör han sitt bästa för att anpassa sig till den nya tiden. Dock utan att kompromissa med sin politiska vision.

Den enkla plotten till trots är Han är tillbaka en roman, vars satiriska inslag blir nästan schizofrena att ta till sig av. Hitler, som är berättarjaget, beskriver en för läsaren helt igenom bekant värld med ett byråkratiskt språkbruk som är direkt influerat av språkbruket i Mein Kampf och även den minsta betraktelse blir en lustighet i sig. Men snabbt biter man sig i tungan, för utöver de rena lustigheterna över tekniska nymodigheter och ett allmänt moralförfall så är Hitler fortfarande Hitler. Judar, bolsjeviker, folkfiender och turkar (jag hade visserligen alltid respekterat turken, tänker Hitler i inledningen, men vars blotta antal i rikshuvudstaden för honom på andra tankar) är parasiter på den tyska folkkroppen och måste avlägsnas. Här läser man alltså en bok där man kan skratta till högt, fast själva lustigheterna i sig är av den smaklösa karaktär man annars kan höra sjungas sent om natten i hytten på finlandsfärjan när SD-ledningen kryssar till Åland.

Hur absurd själva historien än är så är porträttet av Hitler lysande, ja kanske för lysande, för som läsare får man en hel del sympati för den person som man ju ändå vet står bakom industriell massutrotning och världskrig. Till stor del är det förstås den underdogroll han får, han är ju på riktigt, och fast han gör allt för att anpassa sig till den nya tiden

”Men vi kan ju inte gärna kalla er hemsida för homepage…”
”Jasså?” frågade jag ”och varför inte det?”
”Führern kan ju inte ha utländska ord…”
Jag skakade energiskt på huvudet ”Sawatzki, Sawatzki, vad vet ni om führern egentligen? Att hålla fast vid det inhemska så där krampaktigt är det värsta man kan göra. Ni får inte växla blodets renhet med mental isolering. Ett homepage är naturligtvis ett homepage, var inte löjlig! Man kallar ju inte heller en tank för en självgående larvfotskanon bara för att engelsmännen uppfann den”

och har samma mål som tidigare är det ju ingen annan som vet att han är på riktigt. De tar ju alla honom som en ytterst excentrisk imitatör som helt går upp i sin roll.

Men också för att han med så oförstående och stundtals naiva ögon betraktar det moderna samhället med alla dess absurditeter vi självklart tar för givna. Han inser snabbt att den kändiscentrerade medieindustrin är honom till gagn och, även om Hitler själv inte inser det, samma medieindustri kastar sig över honom för att han genererar tittarsiffror. Samtalen mellan honom och hans ”medarbetare” bygger uteslutande på missförstånd. Ett slående exempel är när produktionsbolagschefen, fru Belini, inför hans första medverkande på talkshowen Ali Wizgür får instruktioner: ”vi måste vara eniga om att temat judar inte är roligt” svarar Hitler ”det har ni fullkomligt rätt i” och båda är helt uppriktiga.

Författaren har bakgrund som historiker, statsvetare och journalist och hela romanen har lite av just de byggstenarna. Han kan sin Hitler men i lika stor utsträckning kan han det moderna Tysklands kultur och politik, och som journalist mediernas betydelse och arbetssätt. Därtill har han lyckats med att hitta den perfekta språkliga tonen där kontrasten mellan Hitlers korrekta och välartikulerade trettiotalsspråk står mot det snabba informationsflödet som det moderna talspråket utvecklats till. Det är satir enligt lager på lager-principen och även om det på ett plan spinner vidare på idén om Hitler som en rolig gubbe så är det samtidigt en högst tänkvärd bok som egentligen säger mycket mer om vår samtid än om historiens värsta massmördare. Kan man ta Hitler med en portion humor är detta tveklöst en av höstens stora böcker, blir man dock redan på förhand provocerad, kanske det är bättre att välja någon annan ur höstens bokskörd.

Similar Posts:

• Relativt trovärdigt
• Om kulmen på dårskapen
• Historiens brasklapptäcke
• Barbariet har sina drag
• Far och dotter i Hitlers Berlin

Jag tänker på min gamla fransklärare som tyckte att det franska låneordet souvenir borde översättas till återseende snarare än minne. Genom ett objekt, i det här fallet den signerade boken, går det att återvända till mötet samt att äga en autentisk del av den litteratur vi älskar. Boken som konsumtionsvara är unik på det sättet att dess producent har ett ansikte och ett namn, det finns känslor och tankar och erfarenheter bakom (ibland får vi till om med veta var författaren har sin sommarstuga och hur många barn hen har på innerfliken). Med tanke på den opersonliga massproduktion som råder när det gäller nästan alla andra konsumtionsvaror blir autenticiteten kanske viktigare och viktigare att hävda för att lyfta fram bokens unika egenskap samtidigt som den flyttar in i opersonliga matbutiker och blir lättare och lättare att scrolla förbi i nätboklådor.

Vad fokuseringen på författarnas biografi gör för vår tids utgivning och tolkningarna av den återstår att se. I veckan har vi i allra högsta grad några böcker där biografiska fakta står i centrum oavsett vilken genre de tillhör.

Anna Liv recenserar på tisdag Katrin Sundbergs Dåm som har snippa får bestema. Det är en bok med lappar skrivna av barn. Vissa i upplysningssyfte, andra tillkomna i ilska. Det är en rörande och rolig bok, men som Anna Liv snabbt blir mätt på.

På onsdag recenserar Lina nobelpristagaren Alice Munros novellsamling Tiggarflickan. Det är en återutgivning av hennes genombrott från 1978. Lina är mäkta imponerad och har fått en ny favoritförfattare.

På torsdag kommer Oscar recensera Timur Vermes Han är tillbaka - den osannolika men underfundiga historien om hur Adolf Hitler plötsligt är tillbaka i Berlin år 2011. För diktatorn har det bara gått en dag sedan bröllopsdagen i bunkern, men för resten av världen har han blivit förkroppsligandet av den mänskliga ondskan. Ändå kommer han att göra succé som (omedveten) komiker och hans kommentarer om dagens samhälle är lika skrämmande som underhållande.

På lördag gästas vi av författaren Sara Starkström som kommer att skriva om Martin Schibbyes och Johan Perssons bok 438 dagar.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2013
• Vecka 15: patchad prosa
• Gäst i verkligheten
• Veckan på dagensbok.com
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0