Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

Jag har ingen aning om vad som hänt mellan Virtanen och Cissi Wallin eller några andra kvinnor. Jag skulle önska mig betydligt bättre pressetik – såväl vad gäller belägg och uthängningar som vilka dumma frågor som ställs till potentiella brottsoffer – men också att den viktiga #MeToo-rörelsen inte ständigt i debatten fick stå till svars för helt enkelt dåligt journalistiskt omdöme.

Det som ständigt gör sig påmint i läsningen av Thordis Elvas och Tom Strangers bok är något annat. Det handlar om Virtanens sätt att slå ifrån sig. Återigen, jag har ingen aning om vad han har gjort eller inte gjort, men det han beskriver, en tillvaro av massor av festande, av alkohol, droger och minst sagt luddiga minnen av tveksamma sexuella möten – kan det ens vara möjligt att vara helt säker på att man aldrig någonsin har skadat någon? Jag skulle nog inte våga vara det.

Det är i den här betydelsen Thordis Elva verkar närmast … avundsvärd. Jo. Det är en oerhört störd sak att skriva, men jag ska försöka förklara.

Thordis Elva är sexton år när hon möter sin första kärlek, den australiensiska utbytesstudenten Tom Stranger. De blir tillsammans. De har sex. Allting är fantastiskt. Tills en kväll, efter ett juldisco, när Thordis blir alldeles, alldeles för full. Tom tar hand om henne. Bär hem henne till flickrummet. Där utsätter han henne för en utdragen och våldsam våldtäkt.

Ingen av dem pratar om det efteråt. Han gör slut och lämnar Island. Båda gör de sitt bästa för att förtränga vad som hänt. Försöker leva sina liv i högt och riskfyllt tempo och lämna det förflutna bakom sig. Tills hon en dag tar kontakt, och de långsamt påbörjar en bearbetning av vad som hänt mellan dem, en mejlväxling som till slut utmynnar i ett möte, en vecka i Kapstaden drygt 16 år efter den där kvällen efter discot.

Det är knappast någon bruksanvisning för våldtäktsoffer. ”Boka in en resa till andra sidan jorden, ensam med din förövare.” ”Se turistattraktioner, drick öl, prata ut på hotellrummet.” På andra sidan förlåtelsen blir nästan som en amerikansk film, så slimmad och snygg och perfekt med vackra scenerier, dramatiskt väder och välregisserade symbolhandlingar. Thordis och Tom kämpar, de är klädsamt medvetna om hur privilegierade de är mitt uppe i alltsammans, och när de uppriktigt kämpat kan de komma ut på andra sidan traumat, gå vidare och leva i hälsosamma och lyckade relationer.

Jo, det är lätt att raljera. Samtidigt är det en unik process Thordis Elva och Tom Stranger ger insikt i, bjuder in till. Det här är något unikt, där både offer och gärningsman vågar vara öppna för att försöka förstå och hantera det som hänt mellan dem. Det är inte minst en enorm resa för hans del, att acceptera och försöka leva med att han faktiskt gjort något fruktansvärt, som fått enorma konsekvenser för bådas del.

Jag undrar just hur vanlig den där öppenheten är. Hur många som begår den här typen av brott och lyckas leva med det, utan att förneka det, utan att lägga skulden på sitt offer eller någon annan.

Med det menar jag inte att låta gärningsmannen stjäla allt fokus från den utsatta, men jag tror att, medan hon tvingas hantera det hon utsatts för, och alla märkliga skuldkänslor det fortfarande innebär i vårt nutida samhälle, är det kanske ändå lättare att som våldtäktsman skjuta ifrån sig alltsammans. Tänka att sådant där görs av monster, och jag är ju inget monster. Vi var ju tillsammans. Vi hade ju haft sex tidigare.

Det var kanske dåligt sex. Vi var ju så fulla. Men våldtäkt, det är ju något som begås av monster, och jag är väl ändå inget monster?

Similar Posts:

• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Våldtäktskulturen
• Notisen växte till en bok
• En våldtäktsutrednings utsatta och hjältar