Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …

Teorierna han diskuterar handlar exempelvis om huruvida det är bra med inkomstskillnader, om hur stor statsskuld som verkligen är problematiskt, hur finanskriser uppkommer och bör hanteras, om frihandel verkligen är så bra och om hur man beräknar bruttonationalprodukten. För att diskutera dessa behöver han också nämna ett par av grundfundamenten i ämnet mer eller mindre utförligt, som exempelvis teorin om att marknader söker sig mot jämvikt, eller antagandet att människor i grunden är rationella (det senare antagandet återkommer i flera av kapitlen).

Teorierna som Rognerud valt att ta upp har ganska olika roll i ämnet nationalekonomi: vissa är helt fundamentala (som hur man beräknar nationalräkenskaper), medan andra teorier som diskuteras är betydligt mer snäva eller tekniska till sin natur. Teorierna är också ”trasiga” av väldigt olika skäl.

I vissa fall kan det handla om att Rognerud tar sig an olika fundamentala antaganden – som exempelvis att hemarbete inte ska räknas in i nationalräkenskaperna, eller att människor kommer att agera ”rationellt” i alla lägen. Kapitlet om nationalräkenskaper är också i min mening bokens bästa kapitel – här lyfter Rognerud fram de tydliga politiska aspekterna av förment objektiv ekonomisk vetenskap på ett mycket föredömligt sätt.

I ett par andra fall handlar kritiken han tar upp istället om att några mycket uppmärksammade empiriska forskningsresultat har visat sig inte hålla måttet. Ett exempel är en uppmärksammad rapport av två världskända ekonomer, Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart, som argumenterade för att allt för hög statlig skuldsättning skulle ha dramatiska negativa konsekvenser för ett lands tillväxt. Rapporten visade sig dock bygga på en rad mycket problematiska räknefel, och slutsatserna höll inte riktigt när de hade rättats till.

I ett annat kapitel uppmärksammas Thomas Pikettys teorier om förmögenhetsklyftor. Rognerud bygger mycket av detta kapitel på en kritik mot Pikettys empiri som framfördes av en ledarskribent vid Financial Times. Till skillnad från kritiken mot Rogoff och Reinhart, som visade sig i högsta grad berättigad och underminerade slutsatserna, så verkar dock FT:s skribent ha överdrivit problemen något fruktansvärt – nästan inga av de otydligheter eller fel han kunde påvisa visade sig ha någon substantiell effekt på Pikettys resultat. Trots det ägnar Rognerud ganska många sidor åt att redogöra även för denna substanslösa kritik (och dessutom i tämligen alarmistiskt tonläge), vilket känns lite meningslöst. På den enda punkt där kritiken faktiskt verkar kunna ha betydelse, å andra sidan, där får vi frustrerande nog inte något tydligt svar från Rognerud om Pikettys empiri verkligen stämmer eller inte. Det känns nästan lite slappt (parentes: annan forskning verkar stödja Piketty, att döma av en sammanställning som gjordes efter debatten…), och det är synd, eftersom Pikettys teoribygge sannerligen förtjänar att granskas kritiskt.

Generellt illustrerar Rognerud problemen med de olika teorier han tar upp tämligen väl. Som läsare kan man dock undra varför alla de här teorierna har kunnat leva vidare, om de nu är så här ”trasiga”? En möjlig tolkning är förstås att nationalekonomi är genomsyrat av politik och av politiska värderingar, och att även ”trasiga” teorier kan leva vidare därför att det finns politiska intressen av att de gör det. Kapitlet om nationalräkenskaper och feministisk ekonomi ger väl kanske prov på detta, och det är också den förklaring som Rognerud verkar luta åt i bokens allra sista kapitel, när han bland annat nämner hur några ärkekonservativa amerikanska mångmiljardärer valt att finansiera viss nationalekonomisk forskning (de som tycker ”rätt”, får man väl förmoda). Det finns också, menar Rognerud, en sekt- eller ”herrklubbs”-mentalitet där centrala deltagare i klubben håller varandra om ryggen oavsett om forskningen de gör är sund eller inte.

En annan, inom-vetenskaplig faktor bakom att även ”trasiga” teorier har visat sig så seglivade som Rognerud inte diskuterar särskilt mycket är ett grundfundament som länge dominerat mycket nationalekonomi – rent teoretiskt modellbyggande som ideal. Ett vetenskapligt bidrag i ämnet kan ofta börja med att göra ett antal teoretiska antaganden, och därefter dra logiska slutsatser utifrån dessa för att komma till ett resultat. Ett sådant antagande är exempelvis antagandet om att människor överlag är rationella, som Rognerud tar upp i flera av bokens kapitel. Att empiriskt testa sina teorier mot verkligheten har inte alltid ansetts nödvändigt, utan i vissa fall närmast överflödigt. Men om man inte testar sina teorier empiriskt, så har man ju självklart sällan anledning att förkasta dem – och således kan teorier leva vidare, hur knasiga eller trasiga de än må verka om man skulle försöka tillämpa dem i verkligheten.

Sedan ett par decennier har detta dock kanske börjat förändras något. Ekonometri och experimentell ekonomi verkar ha fått allt större betydelse inom forskning i ämnet. Att det finns exempel på empirisk ekonomisk forskning som nått galna resultat på grund av slarv eller andra faktorer, som Rognerud som sagt uppmärksammar i ett par kapitel, får ju inte förleda oss att kasta ut barnet med badvattnet, utan måste tvärtom leda till den omvända slutsatsen – att vi behöver mer empirisk forskning i ämnet, för att kunna sålla agnarna från vetet. Däremot är det ju ett stort problem om, som Rognerud menar mot slutet av boken ibland varit fallet, ekonomer ibland har gjort så komplicerade och snåriga modeller att det har varit närmast omöjligt för en utomstående att skärskåda alla de variabler med data som matats in för att testa dem empiriskt.

Detta är en förhållandevis lättläst bok för sitt tema som nog kan fungera väl även för den som inte har studerat ekonomi själv. Ibland blir det förstås kanske lite väl mycket av att bara återge någon annan ekonoms resonemang från något bloginlägg eller liknande, istället för att bidra med mycket av en egen analys (eller, för den delen, verkligen fullfölja journalist-spåret än mer och exempelvis använda sig av mer intervjuer för att göra texten mer levande). Men viktigare: vad borde konsekvensen bli av att de här teorierna är ”trasiga”? Att man inte ska använda sig av dem för ekonomisk politik är väl en sak, men vad är alternativet? I vissa fall är det kanske uppenbart, men i andra fall är det långt ifrån det. Om man nu, för att ta ett exempel, konstaterar att teorin om komparativa fördelar (som uttolkats som att frihandel är positivt för alla länder) är allt för basal och missvisande – betyder det att protektionism är bra, eller vad är alternativet? Här får vi inte alltid några bra svar i den här boken – den är mer fokuserad på just kritik än på att konstruera alternativ.

Slutligen: vilka teorier man väljer att uppmärksamma i en sån här bok är förstås i hög grad subjektivt. Det finns dock fler ”trasiga” teorier i ämnet med stor betydelse för den offentliga diskursen, som exempelvis teorier om att privatiseringar, outsourcing eller avregleringar automatiskt skulle leda till ökad effektivitet eller lägre priser, eller teorin att sänkta löner skulle leda till ökad sysselsättning, för att bara nämna ett par. Och jag hade älskat en mer djupdykande undersökning av ett av grundfundamenten i ämnet nationalekonomi – den om att marknader som får sköta sig själv uppnår jämvikt (nu nämns den i princip bara ett par gånger). Själv ser jag därför framför mig uppföljaren ”Tio trasiga teorier till”, för här finns nog ett ymnighetshorn att ösa ur.

Similar Posts:

• Om Piketty är rockstjärnan är Roine förbandet
• När Någon Annans Pengar är dina och mina
• Till försvar för en angripen ism
• Kapitalismen och dumheten
• Tio underhållande ekonomilektioner

Piketty har hållit på med sin forskning i femton års tid och publicerat ett antal tjocka volymer om förhållandet mellan avkastning på kapital, inkomster och tillväxttakt. Fast på franska. När Le capital au XXI siècle gavs ut i Frankrike 2013 renderade den ingen större uppmärksamhet i världspressen. Men när den kom ut i engelsk översättning, det var då det hände. Alla, precis alla, hade en åsikt om hans bok och han blev på sina håll hyllad likt en frälsare.

Min sökmotor gick under våren varm i ansatsen att begripa vad detta handlade om egentligen, för det var inte utan att jag fick lite Jämlikhetsanden-vibbar. En bok som påstods leverera sanningar och svar, med statistik som bevis för driven tes. Fast med den lilla haken att statistiken var ansad för att passa den förutbestämda tesen. Med andra ord, när det börjar pratas om att någon plötsligt kommer med en sanning är det dags att dra öronen åt sig. Därför blev jag lugn och glad när jag förstod att Piketty själv inte har några sanningsanspråk, och att han dessutom beskriver sina förslag till åtgärder mer som en vision. Synnerligen sympatiskt.

Om ryktet stämmer så kommer Le capital au XXI siècle att översättas till svenska 2015. Det är bra, för med handen på hjärtat så ids jag nog inte läsa tusen sidor nationalekonomisk statistik för skojs skull om det inte är på mitt modersmål. Tills dess, lite som ett förband till rockstjärnan, läser jag med stor behållning Jesper Roines sammanfattning av boken.

Roine forskar om samma saker som Piketty, och är en av dem som har bidragit med den svenska statistiken till Capital in the Twenty-First Century. Han är väl insatt och adderar ett svenskt perspektiv på det hela. Han förhåller sig dessutom neutral till den politiska dimensionen hos Piketty och lämnar till läsaren att själv ta ställning. Men alldeles oavsett var läsaren befinner sig på den politiska höger-vänsterskalan så är detta väldigt intressant läsning. Den här sammanfattningen skapar förståelse för vad det är Piketty har undersökt och hur han har kommit fram till sina slutsatser.

Jag tycker mig också greppa storheten i det Piketty gör. Att han överhuvudtaget har gjort det här arbetet är imponerande och viktigt. Han försöker via historiska data ta reda på vad ekonomisk ojämlikhet får för långsiktiga ekonomiska konsekvenser och vilka vägar som finns att välja. Utan en tydlig ideologisk drivkraft hade det nog inte blivit gjort. Och han ger oss alla något att förhålla sig till. Man kan kritisera hans utopiska förslag om en global förmögenhetsskatt och man kan hylla hans teorier om fördelning. En sak är dock säker, och det är att de ekonomiska klyftorna i samhället är en utmaning som kräver uppmärksamhet.

Utifrån det material han plockat fram med hjälp av forskare från andra länder, gör han antaganden om hur förhållandet mellan avkastning på kapital och ekonomins tillväxttakt kan se ut i framtiden. Det känns rimligt. Däremot skapar han också matematiska formler för detta och kallar dem för kapitalismens fundamentala lagar, vilket inte känns lika rimligt. En lagbunden matematisk formel är konstant och låter sig inte påverkas av omständigheter runtomkring. En formel för ett ekonomiskt samband blir väldigt skör då den kan påverkas av en mängd förutsedda och oförutsedda faktorer. Och däri ligger en del av kritiken mot Pikettys slutsatser. Men min känsla är ändå att Capital in the Twenty-First Century är större än så. Den verkar ha så många dimensioner. Och framförallt verkar den ha skapat något slags hopp eller tro på människans förmåga att skapa en bättre framtid. En bättre framtid behöver nödvändigtvis inte innehålla en global förmögenhetsskatt eller andra förslag som just Piketty lägger fram här, men han räds inte att ha stora, rentav utopiska visioner. Det kanske är det som är så lockande. Han har fört in själ i den ekonomiska politiken.

Jesper Roines bok är 111 sidor lång. Cirka en tiondel av Pikettys bok. Det är en nätt bok och jag gillar den väldigt mycket. Eftersom det är just en sammanfattning ersätter den förstås inte läsning av hela Capital in the Twenty-First Century, men för den som inte har tid att fördjupa sig kan jag tänka mig att den fyller sin funktion. Och framför allt så får Roine i alla fall mig sugen på att ta mig an hela verket. När det kommer på svenska.

Similar Posts:

• Till försvar för en angripen ism
• Tema: Ekonomi
• Vecka 33: att signeringsköa eller icke signeringsköa…
• ”Ekonomi är politik”
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”