Nativism är inte detsamma som rasism, men en idé om att en stat uteslutande bör befolkas av människor ur den ”egna” gruppen och att element av annat ursprung, människor eller idéer, utgör ett hot mot nationen. Auktoritarism, av Mudde (Cas Mudde, nestor inom den akademiska forskningen om högerpopulism och författare till standardverket Populist Radical Right Parties in Europe, reds anm.) definierat som ”tron på ett strikt organiserat samhälle där auktoritetskränkningar straffas hårt”, är en hörnsten i många ideologier, allt från religiös konservatism över hobbesk liberalism till sekulär kommunism. Populism, förstådd som en förenklad idé om att de flesta samhällen består av två homogena och antagonistiska grupper – det rena folket och den korrupta eliten – är, menar Mudde, brett representerad i klassiskt västerländskt tänkande från vänster till höger.

Linton har tidigare skrivit reportageböcker om bland annat veganism (Veganerna, 2000), Latinamerikas förvandling (Americanos, nominerad för Augustpriset 2005) och kokainbranschen (Cocaina, nominerad för Augustpriset 2010). Han är även verksam kulturjournalist och reportageskribent på flera av de stora svenska nyhetstidningarna. Nu ger han sig på att reda ut de högerradikala strömningarna, som vi blivit vana vid att se lite varstans runt omkring oss, på landsbygden utanför Malmö såväl som i EU-parlamentet. När Angela Merkel myntade uttrycket att multikulturalismen hade misslyckats, gjorde hon det samtidigt rumsrent att använda sig av dylika uttryck och hårddragningar. Att ut i världen kasta en fråga utan att själv erbjuda något svar på det, är snarast likt en anklagelse.

De hatade tar avstamp i Ungern, det land som upprört mest i svensk media den senaste tiden med sin hårdföra politik mot romer. Varför just nu? frågar sig Linton, och får delvis svar från Zsolt Enyedi, statsvetare på Centraleuropeiska universitetet i Budapest:

- Hoppet om en bättre framtid håller på att slockna för människor. Tron på kapitalismens löften levde i nästan tjugo år, men inte längre. Ett slags krismentalitet har spridit ut sig.

Men det är inte bara hos experter och tyckare Linton befinner sig. Vi får även se de drabbades sida, ta del av intervjuer med romer och röstande människor i Ungern, hur de tänker och resonerar, vad de varit med om. På samma sätt tar sig Linton fram, via muslimerna i Nederländerna, till de så kallade ”kulturmarxisterna” i Norge.

Det är faktaspäckad och mycket givande läsning, där jag både lär mig nytt och lär mig omvärdera det jag redan trodde mig veta. Tänk att Linton kunnat komma ut med denna bok så snabbt! Visserligen har det gått ett halvår, men Breiviks dåd, som får avsluta boken i en del nästintill deckarliknande passager fick, som jag ser det, det enda positiva med sig att vi nu pratade om högerextremism på ett öppnare sätt än tidigare. Fremskrittspartiet tappade sina röster, men redan mot slutet av 2011 hade de tagit tillbaka dem igen. Och vi behöver fortfarande prata, så det var perfekt tajming av denna bok att komma nu. Tydligen den första boken i en planerad serie som heter Vems Europa?, alla utgivna på Atlas bokförlag.

En ensam liten invändning kan vara att personerna från Utøya får mer drabbande beskrivningar än exempelvis de från militärmarscherna i Ungern. Varför är det så? Även om Norges tragedi känns närmare för mig som västerlänning, och även ligger närmare i tiden, så känns greppet att låta det ta mer plats underligt. Är det för att vrida om kniven på slutet; för att jag ska se mitt eget fula ansikte i det här? För att undvika tanken ”men det sker så långt bort, det har inget med oss att göra”? Just spänningen i sekvenserna med ungdomarna som gömmer sig undan gärningsmannen och är rädda för sitt liv skulle ju för övrigt en taktisk författare väl ha lagt redan i inledningen?

Är människor då födda med en inneboende ondska, eller hur kommer det sig att dessa idéer får sådant fäste, och varför just nu? Återkommande är profeterna. De som snappar upp den mullrande oron och skepticismen, rädslan hos befolkningen, och gör politik och manifest av saken. Gisèle Littman skrev under pseudonymen Bat Ye’or boken Eurabia: The Euro-Arab Axis, och födde så myten att islam håller på att ta över Europa.

Idén är en islamofobins variant på den antisemitiska tron på en judisk världskonspiration och istället för Sions Vises Protokoll kretsar berättelsen kring det mystiska organet Eurabiska Dialogen, EAD, som enligt författaren fungerat som en sorts hemlig regering över Europa ända sen oljekrisen 1973. Vid en rad toppmöten mellan europeiska och arabiska statstjänstemän har de senare, med oljan som yttersta vapen, tvingat de förra till underkastelse och just nu pågår ”Europas oåterkalleliga omvandling” till en marginell del i ett framtida världskalifat enligt den stora plan i fem steg som konspiratörerna nu iscensätter medan Europa ”sover”.

Jag kan inte hjälpa att börja tänka på Jönssonligan, och deras mäktiga, farliga oljepampar i vita särkar, huvudbonad och solglasögon. Idag har vi många fler muslimer i Sverige än på 80-talet, och vi har mer och mer börjat vänja oss vid att samhällsbilden förändras. Men förändring kan vara svår att ta till sig… Citatet nedan ur delen om Utøya kommer från Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog vid Oslos universitet, och jag tycker det passar bra som avslut till den här recensionen. Ord att bära med sig i vardagen, för inte gäller synsättet bara Norges befolkning?

- Det finns en utbredd tro att man förlorar sina uppfattningar om man sätter sig in i andras. Att man blir värdenihilist, tappar sina egna värderingar, av att försöka se världen från många håll. I Norge tror vi gärna att vi har rätt och andra har fel, vilket beror på att vi varit protestantiska missionärer och socialdemokratiska missionärer. Det är inget konstruktivt sätt att kliva in i ett mångkulturellt samhälle. En dålig start. Och jag är övertygad om att man inte tappar tron på sig själv av att lära känna andra. De som fattar detta bäst är de religiösa ledarna. Kristna och muslimer kommer ju ofta så bra överens för att de är tränade att prata över sådana skillnader. För oss andra är det svårare. Men vi måste försöka.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• 1984 på riktigt?
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Problemfyllt pulver
• Historien som är nu

Antropologi är ju som vetenskap tämligen ung. Men under sin korta livstid har den hunnit utvecklas enormt, från de första stapplande stegen. Hylland Eriksen diskuterar här många av de centrala begreppen inom disciplinen – allt ifrån ”kinship” till etnicitet, hierarkier, genus, ekonomi och organisationer. Här får vi möta kulturer som lever utan pengar, kulturer som räknar släktskapsförhållanden på ett helt annat sätt än västerlandet, kulturer med andra klass- och genusstrukturer och så vidare.

Antropologi är en vetenskap, menar Hylland Eriksen, som är viktigt inte minst därför att den kan få oss att förstå oss själva, och vårt samhälle, bättre. Genom att sätta vårt samhälle, och vår egen kultur, i perspektiv så inser vi att det sätt vi lever på enbart är en av många möjliga varianter. En annan värld är möjlig, skulle man ju kunna säga om man vill använda ett slagord som blivit vanligt under senare tid. Samtidigt handlar det också om hur lika vi människor många gånger är – trots att det på ytan kan framstå som stora skillnader.

Boken lyckas också komma bortom att enbart upprepa det andra tänkare har sagt; Hylland Eriksen tillför själv många intressanta tankar och reflektioner till diskussionen. Inte minst i kapitlet om etnicitet, vilket han också har skrivit om i en rad andra böcker. Det är en lågmäld men kraftig argumentation mot intolerans, och för kulturell mångfald, som tilltalar mig.

För den som vill ha en grundläggande bok om antropologi – eller i största allmänhet vill vidga sitt perspektiv på tillvaron – är det här en varm rekommendation.

Similar Posts:

• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Maskuliniströrelsens bok för feminister
• Litteratur, klass och det mångkulturella Sverige
• När ett nej ändå inte räknas