Ulrike Meinhof är medelklasstjejen som blev terrorist. En välutbildad, välrenommérad journalist som tappade tron på möjligheten att påverka inom systemet. En tvåbarnsmamma som dog i fängelse. Det här går att förstå. Och det är lite läskigt.

”Man ser med hennes ögon” har förlaget valt att citera ur DN på omslaget. Men det är en grov förenkling. Det är mycket sällan man som läsare kan vila i en entydlig bild av Meinhof som person. Istället är det olika versioner av henne och de övriga i Röda Armé-fraktionen, av det historiska sammanhanget som sådant, som ställs mot varandra.

Sem-Sandberg blandar replikskiften ur rättegångsprotokoll och förhör med tidningsutklipp, radioinslag, listor och tankar. Den romanform han skapar är både enormt spännande i sig och fyller en stark funktion. Den är fragmenterad, mångtydlig. Sanningen, människan, är inte så lätt att få grepp om. Det finns så många olika bilder.

De övriga RAF-medlemmarna kommer man mindre nära. Men visst går de att känna igen. Inte minst Andreas Baader och Gudrun Ensslin och den nästan religösa dynamiken kring dem. Den dogmatism och personkult som omvandlar ifrågasättande och politisk vilja till en sekterism som Sem-Sandbergs Ulrike får allt svårare att identifiera sig med. Hon väljer bort det övriga samhället för gruppen och deras metoder bara för att finna sig vilsen också i detta. Och för sin osäkerhet stöts hon ut. Därav ”Theres”, det kodnamn som Ensslin ger Meinhof i fängelset. Alla andra får namn ur Moby Dick. De är besättningen som kämpar mot den stora valen. Hon döps efter helgonet Theresa av Ávila. Särlingen, den skenheliga.

Vilken del Ulrike Meinhof egentligen hade i RAF:s våldsaktioner låter Sem-Sandberg förbli osagt. Samtidigt som det stämmer överens med romanens öppenhet framstår det – i synnerhet därför att författaren i slutet faktiskt tar ställning till självmordet (som det ju finns diverse konspirationsmodeller kring) – som en något enkel utväg. Så mycket lättare för läsaren att ta till sig en kvinna som kanske inte deltog i det faktiska avhumaniserande en terrorakt innebär – att kunna bortse från faktiska människor och döda symboliskt.

Men det som hänger kvar är ändå uppgivenheten. Att gå över en gräns därför att man inte ser några alternativ. Vilka möjligheter som faktiskt finns att förändra samhället. Och det stora frågetecknet efter.

Steve Sem-Sandberg hör till de mer intressanta författarna under senare tid. Hans förmåga att berätta historier i relevanta och fascinerande former utan att låta det formella överskugga innehållet är djupt imponerande. Jag vet att jag är långt ifrån den första recensenten att inse detta. Men jag lär inte bli den sista heller.

Similar Posts:

• Intressant men ojämnt
• Fiktiva fakta-personer
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• När samhället bara vill skydda de starka
• Verkligheten är den nya fiktionen

Därför har också Anita Goldmans bok undertiteln ”Om hängivna kvinnor i en livrädd värld”. Men varför är det så? Varför är världen så livrädd? Hur kommer det sig att kyrkan, en av historiens i särklass mäktigaste institutioner inte vågat tolerera minsta oliktänkande? Det är ingen lätt fråga att svara på, och Goldman gör heller inga större försök.

Det är symptomatiskt. Hela boken handlar om otroligt intressanta personer och företeelser, men de verkligt spännande frågeställningarna glider förbi. Goldman talar hela tiden om de kvinnor som tas upp som radikala och upproriska, och visst gör de uppror mot köns- och klasskillnader, mot hela kyrkans hierarkiska system, mot synen på religion som något att förstå, något som kräver utbildning (och penis). Men vilken politisk kraft ligger egentligen i deras handlande?

På ett personligt plan förändrar de naturligtvis mycket. De medeltida kvinnor som boken mest behandlar – den helgonförklarade Teresa av Ávila, Marguerite Porete och beguinerna, Akka Mahadevi och Mira i Indien – frigör sig från en mängd konventioner, från påtvingade äktenskap och alla roller de medför, från kvinnors systematiska uteslutande från det offentliga rummet. Det är otroligt imponerande. Men de använder sig också av sin kvinnlighet på ett ganska stereotypt sätt. I ett genussystem där kvinnan står för känsla, irrationalitet, sinnlighet, sexualitet, och oförnuft, vänder de helt enkelt på hierarkin och menar att detta är positivt, till och med vägen till Gud.

Stereotyperna kvarstår. Och Goldman och hennes bok för dem snarare vidare än ifrågasätter dem. Möjligheten finns där, att läsa det känslobaserade religiösa förhållningssättet som en religiös könsroll. Det sista exemplet på det är ju faktiskt man, den persiske poeten Hafez. Men den möjligheten utforskas inte som den förtjänar. Snarare gör hans närvaro bara intrycket av boken ännu konstigare.

Hafez inte bara får vara med, utan är som sista kapitel det allt utmynnar i. Han är ”den radikala hänförelsens störste sångare, den mest fullödiga, den som inkorporerar och fulländar alla de teman som denna bok tagit upp”, ”den mest professionellt arbetande poeten i denna bok. Hans glädje den djupaste, hans kärlek den vidaste och hans extas den mest brinnande.” Underliga saker att rangordna. Och underligt att först utnämna ett visst förhållningssätt till kvinnligt, sedan konstatera att det är en man som är bäst på det.

Den första att sticka ut är emellertid Etty Hillesum, som skrev om Gud och kärleken (fysisk som psykisk) i ett Holland ockuperat av nazister. Hon är den av bokens personer som fascinerar mig mest, men sin sexualliberala inställning (att ligga med sin psykolog var för henne ett sätt att komma närmare Gud), och sin medvetenhet om vad det är som håller på att hända i Europa. Hon är på väg mot Auschwitz, hon vet om det, och hon plockar varje tillfälle till njutning och godhet som hon kan få. Starkt, jovisst, men kanske lite vansinnigt också? Jag kan inte låta bli att tänka att om alla bara försöker se det goda i det onda och göra det bästa av situationen – vem ska då förändra den?

Det är svårt att säga om de här människorna var fantastiska eller helknäppa. Goldman börjar och slutar i det förstnämnda. Och hon påpekar det bra många gånger däremellan. Ämnet är väldigt intressant, men jag tycker som sagt att hon ofta ignorerar de mest spännande ingångarna. Skriver bra gör hon för all del, det är tonen jag har svårt för. Den där uppenbara retoriken. Som läsare vill jag åtminstone känna att jag själv tar ställning till det lästa, inte bara får författarens åsikter nedtryckta i halsen.

Naturligtvis skulle jag inte känna det fullt så starkt om författarens särartsfeminism inte gick mig så på nerverna. Men få saker gör mig så aggressiv som att buntas ihop med halva jordens befolkning och förväntas vara vårdande och lallig. Det här är helt enkelt lite för förhärligande och frälst för min smak.

Similar Posts:

• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv
• Gud är inte god
• Evangeliet enligt Jonas
• Av Pelle rot och stam?
• Kristendomens kvinnor