Boken utspelar sig i framtiden, det är lite oklart när, men allt är ungefär som nu bara att det är varmare, havsnivån har stigit, extremvädren har blivit fler och de stora öarna uppbyggda av hopslingrade sopor i Stilla havet har blivit större. Boken har två huvudpersoner som lever helt olika liv i den här dystopiska världen. Alice är professor i litteraturvetenskap i Taiwan och vill ta livet av sig. Hennes danske man och deras son gav sig ut på en klättertur och kom aldrig mer tillbaka. Nu är det bara hon kvar i en villa som havet kommer närmare och närmare att skölja bort.

Hade han glömt att det inte fanns några berg i hans hemland? Hur kunde det annars ha gått som det gick? Hur kunde han ta med sig deras son upp i bergen och sedan inte komma tillbaka med honom?

Den andra huvudpersonen är Atile’, han kommer från ön Wayo Wayo någonstans i Stilla havet. Det är en ursprungsbefolkning helt avskärmad från den moderna civilisationen. På ön offras alla familjers andra söner, de måste paddla ut i en båt de själva byggt och får aldrig återvända. Väl ute till havs tas de av strömmarna eller vågorna och drunknar. Atile’ drunknar inte, istället räddas han av en av de flytande sopöarna i Stilla havet. Där finns plast och prylar han inte förstår någonting av. Han hittar böcker med tecken omöjliga att läsa. Han förstår ändå att det är något som inte är rätt med ön. Han ser hur sköldpaddor och fiskar dör när soporna fastnar inuti dem. Han är ensam på ön så länge att han börjar hallucinera och vet inte längre vad som är verklighet. Han vill ta sitt liv men enligt tron i hans kultur förvandlas man då till en manet, något som han är så rädd för att han låter bli.

Förutom några få arter av havsfåglar som emellanåt byggde bo och ruvade på ön fanns det knappt några andra livsformer på ön. Fast de där djuren som dött efter att ha ätit upp en del av ön blev till en del av ön, och till slut skulle väl han också bli det. Det var alltså så här helvetet såg ut, det här var undervärlden.

Så kommer en tsunami och sveper hela ön av sopor mot Taiwans kust. Stränderna och havet runt Taiwan blir fyllt av sopor. Havet blir grumligare och lukten är unken. Atile’ har helt plötsligt kastats in i en annan värld, och där möter han Alice. Plötsligt väcks något inuti Alice till liv igen och de finner en samvaro tillsammans som blir till en symbios. Det är en sådan bra historia, faktiskt liknar den ingen annan jag läst. Den känns så verklig och så sorglig, när man inser att kanske är det så här allting kommer bli.

Tyvärr är den stundtals lite långsam, det krävde energi för att komma igenom den. Tempot är lite monotont, det blir aldrig riktigt spännande men ändå är det alltid intressant. Ibland är det också lite svårt att hänga med för det är så många fler bihistorier som berättas; om valjakt i Norge, om ursprungsbefolkningen i Taiwan, om tunnelbyggen och om sexarbetare i Taipei.

Den är läsvärd helt klart. Den är allmänbildande och historien är så stor. Det är bara svårt att helt få grepp om boken och att hitta tråden.

Similar Posts:

• Elegi över ett sopberg
• ”Visst kan jag åka upp i rymden och dö, varför inte”
• Uppror mot industrisamhället
• Rör mig!
• Blå är den mest skrämmande färgen

Den brandgula hästen sätter in en annons i tidningen för att efterlysa någon som har brandgult skinn plus har ett halvt fotografi. Hästen kontaktas av ett hus som stämmer in på färgen, men fotografihalvorna passar inte. Jamen, då måste annonsen omarbetas så att beskrivningen får tillägget ”är brandgul på utsidan och är jättesnabb”. Såklart måste jag bläddra vidare för att se vem som svarar på annonsen på nästa bilduppslag. Hur ska det gå i sökandet efter den försvunna brodern? Jag vill veta det lika mycket som små barn i 3–4-årsåldern, alltså bokens målgrupp.

Den okonstlade målningsstilen är charmerande. Och idén att ett hus kan svara på en annons är fantasieggande. Lika självklart känns det att ett fyrbent djur joggar runt (på två ben!) i parken. Jag lägger märke till att ting som datorer och mobiler inte gömmer sig någonstans vilket fyller mig med en förunderlig frihetskänsla.

Liu varierar närbilder, sido- och vidvinklar som ger berättelsen en rytm, ja, en extra dimension. Betraktaren kan se ovanifrån hur hästen ligger i sin säng med ett lakan på halva kroppen med fotografifragmentet i handen – förlåt, jag menar förstås hästhoven! Det är lätt att förstå hur starkt hästen längtar och hur gärna den vill finna Sin Bror.

Färgerna med inslag av rött eller gult kommunicerar på ett ickeverbalt plan och utstrålar både värme och trygghet. I nattmörkret betraktar den brandgula hästen staden. Husens silhuetter pryds med små fönster som glimmar i gult. Scenen uttrycker ett vemodigt vilande utan att färgas av sorgens förlust. Lika fint samspelar en annan bild med hästens känsla längre fram i boken. Det är en stadsbild där varje husgavel och varje reklamskylt visar ansiktet på en person som blivit betydelsefull. Fenomenet torde vara bekant för varje person som någon gång varit förälskad. Ljuset ger lyckoruset en extra kick!

På sätt och vis är berättelsen en sedelärande historia som säger: ”Den som söker ska finna”. Men inte på ett sätt som följer fastställda normer. Medan sökandet pågår och tiden passerar kan en omärklig utveckling ske. De givna ramarna för sökandet öppnas upp och in träder Den Oväntade och som i sin unika uppenbarelse uppfyller alla förväntningar och lite till.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Syskonlängtan
• Man får bara vara med om man börjar på A
• På spaning i den barndom som flytt
• Om givmildhet, tuffhet och en raggarbil