Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En liten bok mellan romanerna
• En författargärning i backspegeln
• Nygammalt
• Mot det nya landet

I trilogin Vargskinnet av Kerstin Ekman ligger centrum för händelserna i huvudsak i glesbygdens Jämtland. I den andra romanen drivs personerna iväg till Norge, Småland, Stockholm och Sydeuropa. I tredje delen sträcker sig bågen utanför Europa. Ett besök sker i Indien som för att visa hur vårt resande blivit globalt.

Ingefrid är barnbarn till barnmorskan Hillevi som flyttade till Jämtland vårvintern 1916. Hon ärver plötsligt flera miljoner svenska kronor. En advokat har efter många år av sökande funnit henne i Stockholm. Arvet kommer som en överraskning eftersom Ingefrid inte visste vem som var hennes biologiska mamma. Mamma Myrten ärvde skogsskiften och fastigheter efter Hillevi, och vid sidan av de värdefulla skogsägorna drev hon ett pensionat i Svartvattnet.

Ingefrid arbetar som präst i Stockholm och lever med sin adoptivson. Engagemanget har falnat. Hon verkar sakna tuggmotstånd som hon kompenserar med välgörenhetsarbete i Indien. Arvet från Myrten vill hon snabbt skänka bort till projekten som finns på andra sidan jorden. Men Jämtland kommer i hennes väg.

I fjällbyn träffar hon 91-årige konstnären Elis/Elias. Med åren har han utvecklat en vresighet. Han ser sin skröpliga kropp och upplever hur manligheten krymper:

När förhårdnader och inväxta naglar börjat vålla smärta hade han blivit tvungen att acceptera fotvården, fast han aldrig hört talas om nånting löjligare. I alla fall på karlar.

Han är vän med Kristin/Risten som var Myrtens fostersyster. Men de känner inte till varandras hemligheter, vilket ibland väcker Kristin/Ristens förargelse. Myrtens graviditet var en nyhet även för henne. Kristen/Risten blev själv föräldralös som barn och hennes föräldrar var av samisk släkt. Här förskönas ingenting när hon betraktar de färgstarka sametraditionerna. Hennes son anklagas för ett naturskyddsbrott och vid sådana grå rättegångar deltar inte de vackert klädda renägarna. Konjunkturpolitiker och samer kräver sitt offer, vilket tycks vara hennes son den här gången.

Sökandet förenar de tre huvudpersonerna. De försöker skapa sig en helhet av sina identiteter och famlar efter att stå på en stadigare grund. Förvisso har de uppnått materiell trygghet men varför är frågorna som rör livets essens fortfarande så starka?

Var hör en person hemma? Hur får man fäste i tillvaron? Hur nära kan man komma en annan människa?

För Ingefrid handlar kampen om tron, som består av två sidor. Å ena sidan konkreta handlingar som underlättar för en annan medmänniska. Å andra sidan intellektuellt tänkande, något som hon led brist av under sin uppväxt. Men nu har hon kommit till vägs ände. Hon upplever ett stort Ingenting. Värst är det efter en olycka som kunnat leda till hennes svåraste förlust. Allt gick bra i sista stund. Likväl känner Ingefrid ingen tacksamhet. Vad betyder detta Ingenting som varken ger henne ångest eller tacksamhetskänslor?

Ekman kan gestalta det inre sökandet på många sätt. Lyhört nyttjar hon bilder från naturen eller konsten. Här i den tredje delen av trilogin gestaltas även hur människan finner tröst i musiken. Den som vi hör under kyrkvalven eller den som jojkas av en gammal morbror med väderbitet ansikte.

Jag vill även lyfta fram humoristen Kerstin Ekman. När Ingefrid träffar syföreningstanterna har de nyss önskat en bok för högläsning. I pratet kommer också en önskan om hur söndagarna ska vara:

Å vanliga gudstjänster, var det en som sa.
Har dom varit ovanliga?
Ja, dä ha vöre temagudstjänster.
Under jakten va dä älggudstjänst.
Dä va älghorn och granar i kore. Å prästen hade jaktdress.
Kamoflaschjacka å skinnböxer.
Men vi vill inte ha sånt. Vi vill ha vanlig högmässa. Som i da.
Förra åre hadd prästen som va då, klädd ut seg te påskkäring. Hu kom på skoter te ett bröllop i Roland Fjellströms hotell.
Ett par av dem fnissade åt påhittet men stämningen var i grunden upprörd.

Svenska kyrkan ska nog hålla sig borta från nymodigheter och jippon. Människans inre våndor och glädjeämnen räcker gott och väl att fylla ut årets alla söndagar.

Kerstin Ekmans berättelser fylls inte av misär. Livet är både förluster och förlustelser. Inte så mycket svett mellan kropparna när vi åldrats, däremot kan det glöda när två själar varsamt dansar till 78-varvsskivorna som spelas på trattgrammofonen. Och någonstans här tycks cirkeln slutas. En människa känner sig hel igen.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Svaghet och styrka i oss alla
• Gulla inte med Ekman
• Platsen omformar dig
• Skruvat om författarsubjektet

Den vetenskapliga antologin De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna beskrivs av ärkebiskop Antje Jackelén som ”ett välbehövligt material om mörka kapitel i svensk historia och om Svenska kyrkans speciella roll i denna”. Tanken med vitboksprojektet är att erkännandet och det gemensamma upprättandet av en historisk sanning ska kunna bli det första steget på vägen mot försoning. Svenska kyrkan är idag långt ifrån ensamma i det mödosamma arbetet med att visa upp liken i garderoben. I artikeln ”En försoningens väg i Jesu namn” pekar Carola Nordbäck, docent i kyrkohistoria, på att vi lever i en tid av offentliga ursäkter. ”The age of apology” kännetecknas av att ”representanter för statsmakter, institutioner och kyrkor ber om förlåtelse för sina övergrepp mot civilbefolkningen i det egna landet eller i andra länder”. Kanske kan ursäkterna tyckas futtiga med tanke på de övergrepp som begåtts, men det känns ändå hoppfullt att mänskligheten i allt högre grad strävar efter att försöka försonas istället för att lösa konflikter med våldsamma metoder.

Antologin söker beskriva hur samernas kultur och livsvillkor har påverkats av Svenska kyrkans missionerande verksamhet, men också av myndighetsutövningen där kyrkan ofta fungerat som statens förlängda arm. I artikeln ”Svenska kyrkan och rasbiologin” skildrar vetenskapsjournalisten och författaren Maja Hagerman exempelvis hur kyrkan, på olika sätt, stöttade de rasbiologiska undersökningar som bedrevs i Lappland under 1900-talets första årtionden. Statens institut för rasbiologi inrättades 1921 i Uppsala, efter ett enigt riksdagsbeslut, och Herman Lundborg utsågs till dess chef. Lundborg ansåg att den svenska rasen i grunden var av ypperlig kvalitet och att eventuella dåliga anlag måste ha kommit från något annat håll, exempelvis genom invandring. Han såg som sin uppgift att motverka denna degenerering.

Lundborg inleder ofta sina anföranden med att slå fast att ett av de största missförstånden i samtiden är att alla människor skulle ha lika värde. Så är det inte alls. Människor har olika värde redan från födseln genom sin biologiska konstitution. De har helt enkelt goda eller dåliga anlag.

Inledningsvis handlade Lundborgs undersökningar om att studera rasblandningar i byar med svensk och finsk befolkning men så småningom blev han allt mer inriktad på samer. Under sina resor runt om i riket får han praktisk hjälp av församlingsprästerna. De ger honom tak över huvudet, hjälper till med utdrag ur kyrkoböcker och förmedlar kontakter till de unga nomadskollärarinnor som Lundborg anlitar som assistenter. I undersökningarna noteras fysiska egenskaper som kroppslängd, huvudlängd, huvudbredd, minsta ansiktsdiameter, ansiktsbredd, morfologisk ansiktshöjd, morfologiskt ansikts-index och bigonal diameter samt färg på huvudhår, ögonbryn och ögon. Utöver detta ska också lapptillsyningsmännen uttala sig om de undersökta personernas sinnestillstånd, karaktär och sociala duglighet. Det finns många avsnitt i Hagermans artikel som gör mig både arg och bedrövad. Ett av dessa är skildringen av hur samebarnen blir fotograferade.

De står på en bänk med ett lakan över sig, med sina små tår mot kanten så de bildar ett rakt led. De har fått klä av sig, en liten grupp i taget, och gå fram till fotografen och ställa sig mot den upphängda fonden.

Maja Hagermans artikel är inte den enda som gör mig upprörd. I ”Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor” redogör arkeologen Carl-Gösta Ojala för den hänsynslösa plundringen av samiska gravar som bedrevs av nitiska forskare från institutioner världen över under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Ojala beskriver bland annat hur prästen Lars Levi Laestadius agerar guide i gravplundringsexpeditioner och brevledes kommer med råd om hur kranier av samiska barn kan införskaffas. I den här, och andra brevväxlingar som Ojala refererar till, samtalar präster och vetenskapsmän med varandra om kranium och skelettdelar ungefär som om det vore frågan om frimärken.

Om Bror ville vara god och framföra min hällsning till Doctor eller Professor Retzius, (hvikendera av Bröderna som först träffas) att det icke är någon lätt sak, att få ett Cranium af ett nyfödt Lappbarn. Men Wretholm reser hit ibland vintertiden, och grafven står öppen hela vintern. Monne icke han som Chirurg, kunde skära af hallssen på ett sådant Barnlik?

Många av de samiska kvarlevorna som samlades in under denna period finns fortfarande kvar på olika museer och institutioner i Sverige men också i andra delar av världen. Lyckligtvis har ändå något av det som plundrats kunnat återbördas och diskussioner pågår mellan Sametinget, Svenska staten och Svenska kyrkan om hur en s.k. repatriering bör gå till i framtiden.

Ledtrådar till varför jag själv har så bristfällig kunskap om det samiska finner jag i artikeln ”Rastänkande och särskiljande av minoriteter”. Eric-Oscar Oscarsson, präst och forskare, beskriver här hur den samiska identiteten kapas när kyrkan och staten med rasbiologiska idéer som grund utformar ”lapp ska vara-lapp politiken”. Oscarsson pekar på att tre av kyrkans män, alla med ett tydligt idébaserat rastänkande, fick ett stort inflytande på hur det samiska skulle komma att definieras: Biskop Olof Bergqvist i Luleå, kyrkoherde Vitalis Karnell i Karesuando och komminister Georg Bergfors i Vittangi. I sitt herdabrev 1904 dikterar biskop Bergqvist att samerna borde skyddas från den moderna civilisationen i så hög utsträckning som möjligt. Hans åsikter delas av Karnell som utformar nomadskolorna så att samebarnen kan lära sig det allra nödvändigaste, men absolut inte mer än detta.

Gynna gärna lapparna på alla sätt i deras näring, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem icke läppja på civilisationen i öfrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp skall lapp vara.

Bergqvist och Karnell ansåg att samer som inte levde ett nomadiserande liv var ”mer eller mindre vansläktade och afsigkomna lappar”. Hit räknades skogssamerna som kombinerade renskötsel med jordbruk och fiskesamerna som hade getter istället för renar. Eftersom de inte längre ansågs vara fullvärdiga samer skulle de integreras i det svenska samhället. Bergvist, Karnell, Bergfors och inte minst Lundborg tog sig alltså rätten att definiera vad som skulle räknas som samiskt och skapade därmed grunden för många av de fördomar om samer och andra befolkningsgrupper i Lappland som lever kvar än idag.

Det faktum att skogssamer, som min farmor och många andra samer i Tornedalen, till följd av ”lapp ska vara-lapp politiken” plötsligt inte längre sågs som ”riktiga” samer kan vara en av anledningarna till varför jag inte fick någon undervisning om det samiska i skolan. Kanske tänkte man att det inte tjänade något till, eller rent av kunde vara kontraproduktivt, eftersom skogssamerna ändå skulle integreras med nybyggarna och bönderna. Det är väl också sannolikt att rasbiologiskt smittade attityder om att samer var mindre värda än svenskar, och skogssamer mindre värda ändå, har bidragit till att vi inte pratade särskilt mycket om det samiska hemma. Det är sorgligt men viktigt att till slut förstå varför den samiska identiteten aldrig blev tillgänglig för mig.

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna består av två band och är indelad i fem olika ämnesområden: ”Perspektiv på försoning”, ”Mission och skola”, ”Kyrkan och samiska kulturella uttryck”, ”Samerna och kyrkan som myndighet” samt ”Kyrkan och samer utanför svenska kyrkan”. De artiklar jag tagit upp här är alltså bara ett axplock av innehållet som onekligen beskriver mörka kapitel i Sveriges historia. Trots detta bör vitboken läsas av så många som möjligt. En hel del av det kolonialistiska och rasbiologiska tankegods som skildras här lever nämligen kvar idag i svenskarnas attityder till såväl samer som andra etniska folkgrupper. Den som behöver bevis för mitt påstående kan leta i kommentarsfälten på Facebook. Här lever Lundborgs idéer, exempelvis att den svenska rasen bör skyddas från den degenerering som invandringen medför, vidare i högönsklig välmåga.

Similar Posts:

• Sameliv i Sverige
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• På jakt efter samiskheten
• Ett litterärt storverk om samiska hjältar
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund