Kallentoft har skrivit riktigt råa saker innan och det känns som att med den här boken har han bestämt sig för att gå hela vägen. Det som gjorts med de kvinnliga offren är så motbjudande att det känns teatralt, så störd är gärningsmannen att det känns konstruerat och sökt. Det är inte graden av stympning som avgör hur spännande eller skrämmande en deckare är och här tycker jag Kallentoft går lite vilse.

Bokens tema är kvinnans villkor. Malin Fors har slutat dricka och skaffat sig en rekorderlig pojkvän, funderar på att skaffa fler barn, bli sårbar och ha en riktig relation. Samspelet mellan henne och den tilltänkte barnafadern är tyvärr inte det bästa, och han blir inte mer än en bifigur, ständigt bortprioriterad och utrustad med en ängels tålamod är han något av en Harlequin-man vars breda bringa Malin kan gråta ut mot. Malin hemsöks också av offren, av de döda kvinnorna som vill att hon ska ge dem upprättelse och som självklart också tycker att hon borde skaffa fler barn. Redan i tidigare böcker har just det greppet känts tveksamt, och här blir det bara för mycket. Jag kommer på mig själv med att irriterat bläddra framåt för att komma till det väsentliga, till historien. Spökrösterna blir tyvärr bara onödig utfyllnad.

Kvinnorna är prostituerade, mördade, våldtagna, offer eller vårdande som sköterskorna på den psykiatriska klinik där ett av gärningsmannens offer vårdas. Det känns väldigt stereotypt. Lägg till lite raljerande om Gudrun Schymans talibantal och andra stora mediehändelser, malplacerade, liksom inklämda för att ge någon slags politisk bakgrund.

Det lite djupare politiska perspektivet saknas och istället är det svart och vitt, kvinnor mot män och rika mot fattiga. Intrigen är komplex och ledtrådarna till en början få, men läsaren sniffar sig till lösningen långt innan Malin, Zeke och de andra hunnit få upp spåret. Mons Kallentoft har getts epitetet ”Sveriges nya deckarkung”, men här tycker jag nog att radiobilarna står och går rätt länge på tomgång. Dags att låta Malin Fors gå på föräldraledighet och börja om på nu kula, kanske?

Similar Posts:

• Skrik, svek och elakt förtal
• Girighet och galenskap
• ”Ibland reser sig håren på mina armar”. Intervju med deckarförfattaren Mons Kallentoft
• Blodig vår
• Imploderande om hämnd och längtan efter sammanhang

Grafton är känd för en nästan tvångsmässig envishet och kommer med all säkerhet att framhärda tills hon skrivit Z. Den senaste, "S is for Silence", är alltså den nittonde boken. Grundintrigen berör den unga levnadsglada Violet Sullivan som trettiofyra år innan bokens handling utspelas försvann från sin misshandlande man och lilla dotter och aldrig hörts av sedan dess. Nu har dottern vuxit upp och vill ha reda på vad som hände, om modern lever eller är död. Hon anlitar Graftons hjältinna, privatdeckaren Kinsey Millhone (betoning på Mill-), och allt eftersom kommer det fram att en rad människor i Violets lilla stad påverkats av henne på det ena eller andra sättet.

Alfabetsböckerna skrivna i jagform. Samtliga utspelas på 1980-talet, eftersom Grafton vid starten 1982 inte tänkte på problemet att det tar 1-2 år att skriva en bok och hon kanske inte kan ha en hjältinna som är i sextio- eller sjuttioårsåldern när serien når sitt slut. Kinsey, 32 år i den första boken, är följaktligen nu bara omkring 37. (Vilket också betyder att hon är såväl dator- som mobillös).

Till skillnad från t ex Chicagobaserade, liberala och starkt samhällsengagerade Sara Paretsky är Grafton inte det minsta politisk. Hon skapar inga orosvågor omkring sig. Miljön är hennes egen stad, i böckerna omdöpt till Santa Teresa. Kinsey växte upp i en trailer med sin tant och vill bo trångt, vilket hon gör i f d bagaren Henrys ombyggda garage. Henry är över åttio år och fortfarande attraktiv, hade han varit yngre hade hon gärna gift sig med honom. Hon är en aning ensam, klipper håret med en nagelsax, går oftast klädd i jeans, äger en enda svart klänning för högtidliga tillfällen och äter helst snabbmat eller mackor med pickles och jordnötssmör. Möjligen går hon till ungerskan Rosies restaurang och blir beordrad att äta gulasch. Hennes kärleksliv är ingen höjdare. Hon blir ofta kär i bad guys eller weak guys som hon dock inte låter dominera sin tillvaro. I de senaste böckerna har hon börjat hålla ihop med polisen Cheney, vilket delar fansen i två läger – de som gillar att han får henne att tänka på sitt utseende, och de som anser att en karl som till och med klipper hennes hår är ett kontrollfreak. (Graftons fans är djupt engagerade i Kinseys liv).

I de senaste böckerna har man inte oväntat kunnat märka en viss leda vid de invanda miljöerna. Den näst senaste boken "R is for Ricochet" handlar bara delvis om Kinsey och avslutas med orden "ibland är jag bara en sidofigur i någon annans historia". Tydligen tycker inte Grafton hon har möjlighet att ta en paus från Kinsey genom att som t ex Val McDermid eller Marcia Muller skriva standalones, romaner som inte ingår i någon serie. Målet att hinna skriva hela alfabetsserien står i vägen och har blivit något av en black om foten, kan man gissa. Därför har hon istället börjat skriva standalones inne i serien och "S is for Silence" går ett steg vidare på den vägen med en helt ny uppbyggnad. Parallellt med Kinseys jakt på en eventuell mördare som begick sitt dåd 34 år tidigare får man, i tredje person och helt utan jag-personen Kinseys vetskap, följa den bakomliggande historien som den utspelades på femtiotalet. Inte bara i snabba flashbacks i människors minnen, utan ganska ingående.

Det blir en roman i romanen och det passar Grafton, eftersom hennes absoluta styrka är hennes förmåga att måla upp miljö och personer på ett tredimensionellt sätt. Hon sjunker in i en värld och en grupp människor och beskriver den och dem med ibland nästan hypnotisk exakthet. Hon har också ett för amerikanska förhållanden fördomsfritt förhållande till sex, men begränsas av en lätt konservativ syn i andra avseenden. Svarta karaktärer förekommer t ex inte i hennes böcker, och bilden av Violet blir till sist något klichéartad och inte helt trovärdig.

Jag ger boken en mycket stark sjua därför att den är drivet skriven. På grund av ovanstående reservationer, plus att säcken inte knyts ihop ordentligt på slutet (det finns förklaringar men de gestaltas inte alls), blir det ingen tia.

Similar Posts:

• I skuggan av The Patriot Act
• Terror på tomgång
• No scary monsters, no super creeps
• Sommarspännande
• En annan tid, en annan plats, ett annat mysterium

När Paretsky som trettioårig doktor i historia skrev den första boken i serien, Indemnity only 1982, tog det hennes agent ett år att hitta en förläggare. Ingen ville ge ut en bok om en kvinnlig deckarhjälte som var fysiskt aktiv och glödande feminist och allmänt liberal (VI är en humanist och alltid står på den svagares sida). Föregångarna fanns men var få. Men när boken väl kom ut blev hon snabbt populär.

Blacklist är rykande aktuell. Den börjar med att VI undersöker den övergivna egendomen Larchmont för att se vem som tänder ljus i natten i det en gång så blomstrande huset på Chicagos guldkust, ett område för de rikaste. I mörkret snubblar hon ner i en vanskött damm full av döda karpar och slingrande ogräs. I den ruttnande dammen ligger en död svart man. Polisen avfärdar honom och hävdar självmord, men i själva verket är han journalist på jakt efter fakta en om svart koreograf som miste sitt arbete på femtitalet på grund av anklagelser om kommunism.

Hon tar sig an fallet och när resan är slut och bit efter bit lagts till pusslet är hon djupt inne i både i ett mörkt förflutet och ett illavarslande nu i amerikansk politik, båda lika ruttna som den stinkande dammen. Det förflutna är de spektakulära kommunistförföljelserna i USA på femtitalet, med rätta kallade en häxjakt, eftersom folk fängslades och avskedades och sattes på svarta listan (Blacklist) utan tillstymmelse till bevis. Nuet är den ökända lagen The Patriot Act som regeringen Bush drev genom i hysterin efter terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon.

Det är en lag som helt sätter människors demokratiska rättigheter ur spel. FBI och lokal polis kan när som helst anhålla vem som helst på obestämd tid – i åratal, om de vill – om de "tror" att vederbörande har något att göra med terrorister. Den anhållna får inte kontakta sin familj eller advokat. De kan söka genom folks hem utan domstolsorder, fråga anställda på bibliotek om vem som läser vad, och om bilbiotekarien ens talar om detta för någon kan hon dömas till fängelse. De kan avlyssna telefoner och läsa e-mail.

Paretsky visar skickligt hur kommunistjakten och the Patriot Act liknar varandra, hur de båda kommer ur den paranoida mörkblå högern som också är rasistisk och homofobisk och kvinnofientlig. Men hon har skrivit en kriminalroman, inte en stridsskrift, och som sådan är den spännande och läsvärd och tätt skriven. Man får möta riktiga människor, deras kamp och känslor och nederlag och hon har om inte alltid respekt så förståelse för dem alla, även för dem som inte alltid lyckats hålla etikens fana högt.

Både den nittoettåriga societetsdamen som sitter i sitt luxuösa ålderdomshem och tittar ut på egendomen där hon en gång bodde, den unga vegetariantjejen som är född med en silversked i munnen men vill kämpa för rättvisa i världen, den muslimska pojken som vill hjälpa sin familj men råkar gå till en moské som predikar extremism och därmed automatiskt anses som terrorist som kan kan skjuta så fort man ser honom.

Vics värld känns verklig. Hennes lägenhet, hennes hundar, hennes granne den gamle Contreras, hennes medelålders vänner Lotty och Max. Man tycker ofta hon är besvärlig med sitt brinnande engagemang och sin förmåga att alltid bli orättvist behandlad av snorkiga rikingar och stöddiga poliser (när man läser vissa av hennes böcker är man nästan konstant förbannad!)

I Blacklist har hon mjuknat en aning, och nu saknar man nästan lite av syran. Men det är ändå en mycket bra deckare.

Similar Posts:

• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Djupare ner i träsket
• Den förföriska, farliga staden
• I skuggan av … inga torn
• Mordbruk och bokstavsskötsel