En av årets Augustprisnominerade författare, Håkan Håkansson, har skrivit ett idéhistoriskt verk som inte låter tanken vandra till andra platser – boken är egendomligt enkel att läsa och ”fångande” trots sina knappt 600 sidor; en modern prosa skrivet med ett vackert pulserande språk. Formatet och upplägget bidrar också till att göra Vid tidens ände intressant. Den tycks fascinera mig till koncentration, även i de mest ointressanta partierna. Och kanske viljan finns inom idé- och lärdomshistoria att skriva sig fri från det torra akademiska språket, som Sven-Eric Liedmans Livstid och Michael Azars – essäistiska trivsamma språk?

Jag känner en viss hatkärlek för historiker som Alf Henriksson (även om jag uppskattar hans dikter, i viss mån). Henrikssons bok Antikens historier om västerländsk mytologi – kronologisk – har jag inte lyckats läsa klart. Jag tror att det är hur Vid världens ände är skriven som gör att den fungerar. Här finns en pedagogik och struktur, en tydlighet. Uppbyggd som en skönlitterär roman, med tidshopp fram och tillbaka som fördjupar beskrivningen. Och Håkanssons perspektiv och särintresse, hans humor i marginalen – gör läsningen nyfiken. För jag brukar inte finna svensk historik, medeltida gubbar och kungar, deras hov och fadderullan särskilt intressant. Av någon anledning tycker jag att det snarare är motbjudande – vilken kung som dog av vad när, och hur äckliga de var under tiden; för mig är det frånskilt vad som händer i dag. Men givetvis inte. Resultatet brukar bli en käkknakande gäspning hur som helst. Svensk historia, en jäkla nationalistisk lögn. Som Gustav Vasa och hans skidåkande tvärs över landet – senare får man höra att det inte är sant, han blev buren. I liggande ställning. Som en Cesars-person i brunbjörnspäls och tätade snölindningar.

Håkanssons historiska centralperson är Johan Bure (senare Johannes Thomae Agrivillensis Bureus). Som föddes i Åkerbo Socken 1568, nuvarande Uppsala kommun. Idag historiskt sett relativt nära i tid i tanke (Lasse Lucidor) – 1600-talet brukar ju kallas den moderna erans första århundrade. Men Bure föddes till en värld radikalt skild från vår. En religionernas tid, kristendomens tid. Schismernas. Skräckens, gudsfruktans och sjukdomarnas tid. Vidskepelsens tid. Luthers reformation som nyligen fått fäste i Sverige. Teologernas och undergångsprofeternas – så även den demoniska magins tid, häxprocessernas. Att som Bure syssla med allt ifrån läsa Kabbala, tro på andeväsen till att vara alkemist – ansågs inte alltför konstigt på 1600-talet. Många höll på med det, i hemlighet givetvis.

Var han kom över den lilla boken – med titeln Arbatel: De Magia Veterum eller >>Om de gamles magi<< – vet vi inte. […] Inte heller vet vi om han insåg hur provocerande den skulle ha tett sig för de prästmän han umgicks med. En sak är däremot säker: det han fann i den lilla skriften – tryckt på billigt papper, utan författarnamn och knappt större än att den rymdes i en handflata – hade inte mycket med judisk kabbala att göra. Vad som fyllt honom med fascination för det ockulta var i själva verket en handbok i demonisk magi.

Undergången är nära. Religionen var som ett totalt förklaringssystem av kosmos – bibeln som guds kartritning över universum. En gudomlig bokstavlig skrift. Men som andra totalitära förtryckarsystem lämnar kristendomen rum för olika tolkningar och motsägelser. Under medeltiden utvecklades en universal vetenskaplig disciplin – det vill säga teologin (en av få vetenskaper som tillåts på Bures tid). Studier som var försök att i heliga skrifter hitta gudomliga sanningar. Av att studera bibliska texter hitta tolkningsföreträde eller svaret på bibelns gåtfulla natur. När kommer uppenbarelsen? Undergången? Att räkna hur gammalt universum var – ansågs viktigt för att veta när guds utlovade rättvisa, guds förgörelse av den värld som var. För de rättrogna att finna himlen och resten dömda av sin uselhet att tro fel på fel gud, eller hamnat i synd – till ett evigt liv i tortyr.

Detta öppnade för profeter att påstå en direkt koppling till gud och givetvis i apokalyptisk tid, där gud beräknades komma tillbaka och ställa allt på sin kant efter 6000 år. En etablerad tanke bland teologer var att jorden skapades omkring 4000 år f.kr. (även där fanns schismer) och att slutet närmar sig. När som helst kunde jorden gå under. Så givetvis fanns då rum för undergångsprofeter och teologer som räknade så avancerat för att få en exakt biblisk tid, till att vissa metoder senare adopterades av matematiken.

Långt in på 1600-talet skulle bokmarknaden översköljas av lärda skrifter som förkunnade tidpunkten för världens ände, oftast med påfallande klen precision men sällan med särdeles blygsamma anspråk. Den böhmiske hovastronomen Nicolas Reymers häcklade alla okunniga rivaler i sin avhandling Kronologiskt, Säkert och Oemotsägligt bevis ur den Heliga Skrift och de Heliga Fäderna att Världen Föregår och den Sista Dagen Infaller inom 77 år. Men han fick omgående mothugg i Jakob Tilners Kronologisk Tideräkning och Säkert Bevis ur den Heliga Skrift för att Världen snart Föregår och att den Sista Dagen kommer inom 44 år. Tilner fick i sin tur svar på tal i Albert Hitfields Motbevis som Visa att Världen inga kan bestå mer än 42 år, medan andra avfärdade hela dispyten som dravel, för domedagen, ja den kunde komma vilken sekund som helst.

Mycket tack vare Luthers reformation.

Luther deklamerade att vägen till gud finns inom varje människa, gud finns vakande över oss. Det är upp till ens egen karaktär att nå frälsning och nå gud. Minst sagt ett relativt stort perspektivskifte. Som öppnar många dörrar, från ett starkt styrt centralt maktsystem, till en personlig kamp för guds nåd och evigt liv. Reformationen låter ju som en liten justering. Men Luther kallade trots allt Påven för Antikrist och med tryckpressen – utbryter ett propagandakrig. Pamfletter med banala beskyllningar och bajspropaganda.

Freudianska psykologer har med märkbar fascination diskuterat hans >>anala språk<< ett fackuttryck man faktiskt kan tolka alldeles bokstavligt. Till hans mer minnesvärda repliker på sjukbädden hör exempelvis kommentaren >>jag är en mogen skit och världen ett brett rövhål, därför är det dags att skiljas åt<<.

Håkansson hamnar ofta i sidospår som är underhållande. Det är hans humor, som föds i kontrasterna mellan vår tid och 1600-talets Sverige. Förmodligen kommer vårt samhälle, uppfattas lika humoristiskt främmande och irrelevant som 400 år bakåt i tiden från nu.

Luthers reform fick genomslag i Sverige och var den ”rätta” tolkningen. Och många katoliker tvingades till tystnad. Även kung Johan III var troende katolik. Och efter några försök att få Sverige katolskt, efteråt höll tyst om saken. Säkrast så.

Att Bure sysslade med demonisk magi och tala som profet ur guds ord – var inte så sällsynt, som sagt. Men låt säga att Bure tog det till en lite udda och extrem höjd. Johannes Thomae Agrivillensis Bureus var en märklig karaktär i Sverige redan på den tiden. Vilket fascinerar mig. Han var dessutom övertygad om att Götarna, forntidens svenskar, odlat och vårdat en gudomlig och absolut sanning som fanns kodade i deras runskrifter. All jordisk kunskap, kunskapen som de gamla grekerna tog till sitt och reproducerade ganska slarvigt; allt var sprunget från Sverige – kunskapens urhem.

Samtidigt pågick Sveriges krigiska och koloniala expansion – som även den var färgad av stundande jordiska undergång och! av Bure, som vän och lärare till kung Gustav II Adolf – var han även en del i att återta Götarnas centrala roll i det världsliga livet. För Sverige att (åter) bli en stormakt.

Håkansson beskriver en omfattande historisk kontext, slutet av 1500-talet och livet runt om och kring. När det gäller Bure, vilken stor dragning magin hade, under tiden. Och att det inte är särskilt paradoxalt att Bure och många andra lärda sökte sig till magin – för tänk om man kan få gudomlig kunskap genom magiska ritualer? Och guld genom alkemi? Samtidigt är ritualerna under magiska försök – sett från idag faktiskt former av mani och sjuklig besatthet.

I den berömda Clavicula Salomonis eller >>Salomons nyckel<< avhandlades i tur och ordning hur man skulle uppföra sig innan man inledde ceremonin (man skulle fasta, hålla sig hel och ren, alltid tala sanning och fura gånger om dagen deklamera formeln >>Abra, Asac, Asach, Radrimilas, Filac Anebenas, Bira, Bontes, Acazal, Zaphite , Phanti, Harucacha, Adonay<< och så vidare); hur man skulle tvätta sig (i rent källvatten som parfymerats med rökelse, aloe och myrra); hur man skulle klä sig (i rena linnekläder med skor av vitt läder och över skulten en krans av pergament på vilken man skrivit orden AGAA, AGAY, AGLATHA, AGLAOTH);liksom hur man skulle tillverka all den rekvisita som krävdes (så skulle exempelvis kläderna skäras till med en kniv av rent järn som härdats i gåsblod på en onsdag och fått tio mässor lästa över sig, varpå den bestänkts med vigvatten).

Lite som tvångstankar, OCD – heter diagnosen idag. Ritualer i sig är inte så jäkla skumma ändå, om man tänker – det räcker ju att gå till kyrkan på en söndag för att konstatera hur ritualer fyller funktion i kyrkosalen – prästen och närvarandes rabblande. Återkommande återrabblande böner i tron att de når gud och göra entiteten nöjd. Genom ritualer, böner som man memorerar och återger högt framför prästen och församlingen. Och inte att glömma bort exorcismen. Dåtidens mer konservativa hade fullt upp med att hitta distinktionen mellan de ”rätta” och ”kätterska” ritualerna.

”Som så ofta i religionens historia var det inte bara vad man trodde och gjorde som skilde kättarna från de rättroende, utan också vem som trodde och gjorde det.”

Håkan Håkansson har skrivit ett underbart personporträtt, om den väldigt udda (intill den så intressanta galenskapen) Bure – och genom det även framkallat skiftet 1500- och 1600-tal i sammanhang fördjupande och gjort det intressant. Av språkets driv och bokens många illustrationer, är det lätt att ta till sig det så genomarbetade porträttet över prästsonen Johan Bures liv och tid. En personlighet och dess epok. Fördjupningarna och hela kontexten som målas fram – så blir människan Johannes Bureus, Johan Bure – mänsklig. En person som så många historiska forskare avfärdat som tokig och i förlagt långt bak i periferin. Kanske just därför, när galenskapen får ett sammanhang – när det annorlunda blir mänskligt. Så blir Bures liv och tro fattbar. Och låter den svenska historien plötsligt få lite färg. Nyanser av lite relevans.

Idag får vi se hur det går med Augustpriset. Jag håller tummarna.

Similar Posts:

• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Freden intressantare än kriget

Ej går så snart en måne om,
Som det manér nu senast kom
Med nytt förbytas måste.
En man nu drager kvinno hår,
En kvinna i främmand dräkt hon går.
Evad det månde kosta.

(Obs, det var korrekt med särskrivningar under denna tid – apropå ”kvinno hår”.) Varför? undrade Möller. Varför fanns detta klagande på främmande dräkter och peruker (perukerna var oftast tillverkade av kvinnohår) i en psalm? Svaret är att det fanns en kritik mot lyx och mot främmande utländskt inflytande genom modet både från politiskt och religiöst håll. Biskopen Jesper Swedberg (1653-1735) var en av dem som mycket starkt kritiserade det lyxbetonade modet som kom från utlandet, detta kom huvudsakligen från Frankrike, och den nya vanan att bära peruk, vilken också spred sig till prästerna. I sina memoarer Lefwernes Beskrifning berättade Swedberg hur han rös när han tänkte på att han vid prästvigningarna lagt sina händer på hår som kanske var ”horohår”. Swedberg gillade inte heller långt, naturligt hår hos präster. Själv lät han klippa sitt hår kort och slutade bära peruk i sin ungdom.

Modet vad gäller olika typer av kläder och perukbärande, startade som alltid hos de kungliga och hos hovet, och därefter ville de lägre klasserna och de mindre bemedlade ta efter så gott det gick. Detta sågs som hotfullt, det som exkluderade makten från folket måste bevaras, och lagar uppstod som reglerade vilken typ av tyger och utsmyckningar de olika samhällsklasserna fick bära. Det kunde också hota hela landets ekonomi och välfärd om folket levde över sina tillgångar.

Möllers bok har ett brett och analyserande upplägg vad gäller synen på lyx och mode i samhället ända från antiken och in på 1700-talet. Det är en mycket intressant exposé över den svenska stormaktstidens religiösa syn på överdriven lyx, vilken straffades av Gud bland annat genom att det föddes missbildade barn. Möller visar på hur man särskilt kritiserade kvinnor för deras benägenhet att klä sig lyxigt och över sitt stånd, medan man hade mer överseende vad gäller männen, de skulle ju befinna sig på den offentliga arenan och därmed hade de större krav på sig vad gäller representation. En intressant aspekt vad gäller perukernas intåg i modet var att det blev på modet att vara så gott som skägglös. En stor peruk och ett stort skägg passade inte ihop, så därmed blev skäggen mindre eller rakades helt bort. Detta kritiserades också, det var onaturligt att vara skägglös. Enligt Carl von Linné var skägglösheten ett tecken på att människan ifrågasatte Guds ordning, och han konstaterade: ”nu är en dygd vara kvinnolik.” Men detta skägglösa mode följde han ju själv, ändå. Har aldrig sett Linné avbildad med skägg.

Men bokens titel fick mig att missuppfatta innehållet i boken och tro att den allra mest skulle handla om problemet med perukerna. Om användandet av peruker, symboliskt och funktionellt, mer i detalj om hur detta perukmode uppstod, vilka personer som bar peruker först i Sverige, hur och var peruker tillverkades, visa på statistik, och behandla hur och varför perukerna försvann etc. Hade de som kritiserade perukerna verkligen något betydelsefullt inflytande?

Den idéhistoriska boken om perukerna, lyxen och modet under stormaktstiden i ett religiöst och politiskt perspektiv är i alla fall skriven. Då återstår det att skriva den rent historiska boken om peruken och dess uppkomst och fall i Sverige.

Similar Posts:

• Vecka 34: Bland peruker, politiker och dragspel
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld
• Makt och prakt i svensk barock
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• 250 år av kvinnoliv

På senare tid har gudskelov dessa hyllningar avtagit och lämnat plats för mer nyanserade och trovärdiga exposéer över stormaktstiden. Fortfarande finns det emellertid misstolkare på irrvägar men deras budskap tenderar förhoppningsvis allt mer att dränkas av sanningen. Peter Englund är idag en av få historiker i Sverige som lyckas med att verkligen locka folk att läsa historiska böcker. Om det beror på att han skriver bättre och folkligare än andra historiker eller om det är hans specialområde, stormaktstiden, som ständigt attraherar läsare, låter jag vara osagt.

Peter Englunds nya bok om 1650-talet, Den oövervinnerlige, är ett stort och ambitiöst projekt. Englund nöjer sig inte med att låta boken utgöra en fri fortsättning på sin historiska bestseller Ofredsår (1993) där fokus låg på den mångsysslande karriäristen Erik Dahlberg. Dahlberg finns visserligen fortfarande med i kulisserna men det största intresset ägnas åt kung Karl X Gustav och hans liv. Någon övergripande biografi över honom har egentligen aldrig skrivits trots otaliga mindre publikationer. Den luckan vill Englund fylla med den här boken. Karl X Gustavs regeringsperiod är heller inte lika klargjord som t.ex. Sveriges roll i det trettioåriga kriget eller Karl XII:s tid på tronen. Tiden emellan dessa avgörande händelser har helt enkelt hamnat något i skuggan utan att för den skull vara mindre intressant. Tvärtom så nådde den svenska stormaktstiden sin kulmen under denna tid med allt vad det innebar.

Englunds ambitioner med boken sträcker sig emellertid ändå längre. Han vill skapa en ännu mer heltäckande bild och för att underbygga den svenske kungens handlingar utför han även en grundläggande utredning om det politiska läget i framförallt i delar av Öst- och Centraleuropa. Det löst sammanhållna kungariket Polen-Litauen, där många av Karl X:s härjningar ägde rum, ägnas t.ex. en grundlig utredning vilket är förtjänstfullt. Det komplicerade politiska läget, med många inblandade aktörer, tvingar dessutom fram ytterligare, om än något mindre, utläggningar om bl.a. England, Holland, Frankrike, Preussen och naturligtvis den svenska ärkefienden Danmark.

Detta tvärsnitt i 1600-talshistorien är mycket väl genomfört. Trots det stora, nästan enorma område som Englund vill täcka upp, lyckas han hålla samman boken och få trådarna att gå ihop. Klart är dock att Peter Englund är mest intresserad av historia uppifrån och inte ogärna fokuserar på kungar och fältslag. Kulturhistoriska inslag och skildringarna av ”vanligt folk”, ryms också i boken, i all ära, men det är på det politiska området som Englund mest kommer till sin rätt. Han är däremot inte någon nationalistisk krigsromantiker utan kriget ikläds, rättvist den skrud av lidande och död som det orsakade, då liksom nu. Inte heller de personer som skildras ges någon okomplicerad, subjektiv bild. Karl X Gustav t.ex. ursäktas inte helt av tidsandan och de rådande konventionerna för hur en furste skulle uppträda. Englund pekar även på att kungen var en i mångt och mycket hänsynslös chanstagare som orsakade mycket lidande genom sina äventyrliga och överdimensionerade planer.

Sammantaget är Den oövervinnerlige en mycket läsvärd bok som ger en god bild av en period som betytt mycket för Europas utformning. De drygt 800 sidorna är väl förvaltade men om man ändå blir avskräckt av kvantiteten och vill veta mer om Karl X Gustav kan Anders Floréns essä om honom i Kungar och krigare (1992) rekommenderas.

Similar Posts:

• Förvånansvärt fräscht
• På djupet med Peter Englund
• En hedrande tredjeplats
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld
• Englund vs Ranelid