Landet tycks också erbjuda en jordmån för många författare. Jón Kalman Stefánsson (delikat trilogi som rekommenderas), Steinar Bragi (romanen Kvinnor, kusligt bra) och Arnaldur Indriðason (deckarförfattare, har inte läst dem). Ytterligare en i raden av isländska romaner som publiceras på svenska är Den sista kvinnan, av Auður Ava Ólafsdóttir.

Romanen utspelar sig i modern tid, det vill säga just nu, bara en flygresa bort över Atlanten. Läsaren bjuds in till en nyårsafton där föräldrarna till ett tvillingpar på två och ett halvt år står på balkongen och skålar in det nya året med champagne. Tolvslaget innebär en tvärvändning för alla inblandade. Maken berättar att han nu har bestämt sig för att lämna sin hustru och släppa fram sitt sanna jag som homosexuell. Det här sker efter elva års äktenskap med huvudpersonen som står i en festklänning och fryser.

Maken ger sig av redan på självaste nyårsaftonen och menar att han kan komma och hämta sina tillhörigheter senare. Mannen han ska flytta ihop med bor bara några kvarter bort. Det blir inget känslosamt uppträdande, författaren undviker att beskriva vad huvudpersonen känner och koncentrerar sig i stället på dialog och vad som sker i form av handlingar. Och det går framåt, en timme i taget.

Den första personen som får veta om mannens uppbrott är Perla, den märkliga grannen som bor i källaren under familjens bostad. Hon är psykolog och spökskrivare åt en kriminalutredare och har kunskaper om såväl det mänskliga psyket som berättarteknikaliteter i deckargenren. Med hennes inträde i historien infinner sig ett visst obehag. Hela tiden kommenterar hon de olika faserna i en brusten kärleksrelation, och förklarar att hon just nu är mitt uppe i att skriva om otrohet, svek och kärleksuppbrott. Liksom passionsmord. Grannens kommenterande snuddar olycksbådande nära den känslofas huvudpersonen befinner sig i.

Något passionsmord inträffar inte, vilket gör mig smått besviken. Min fantasi kring figuren Perla förleder mig att tro; tjohoo (!) nu ska jag få uppleva ett hämnddrama med en resa till djupt, dolda källare i det mänskliga psyket. I stället inträffar andra oväntade händelser bara några enstaka dygn efter att maken går sin väg. Huvudpersonens biologiske far vill plötsligt träffas efter att ha varit totalt frånvarande under huvudpersonens uppväxt.

När inga galna psykologiska porträtt fyller sidorna får jag i stället annat, nämligen de små tingen i livet. Ja, och jag presenteras för faktumet att de flesta familjer består av individer som bär på hemligheter. Personerna i romanen handlar irrationellt och tvärtemot samhällsnormer.

Är läsningen spännande? Här måste jag stanna upp och tänka efter. Det sker omvälvande händelser under berättelsens gång. Möjligen är det spännande som en kontrast till livet som blivit en att-göra-lista: Skola, resor i världen, finna en bostad och arbete. Söka upp en likasinnad att ingå ett parförhållande med, försöka bilda familj med barn, se barnen växa upp. Och så vidare … Ólafsdóttirs budskap tycks vara: Den moderna människan kan visserligen göra upp en plan för sitt liv. Men ingen lever ett helt liv såsom planerats. Plötsligt är där en öppen dörr eller en fallgrop att handlöst falla ner i.

Romanens styrka är främst att huvudpersonen inte ältar sina känslor. Grannen Perla är en sidekick att älska; jag önskar att jag själv gjort nedanstående språkliga iakttagelse:

– … Det tog mig en gång sju månader att hitta rätt ord, hör jag att hon säger. Det är otroligt vilken existentiell kris vårt alfabets trettiotvå bokstäver kan skapa. Älska och dräpa består båda två av fem bokstäver.

Den andra av romanens styrkor är att skildringen genomsyras av en väldigt stark nu-känsla. Händelseförloppet sker hela tiden i presens och dialogen är enastående verklighetsnära. Vidare gestaltas chockfasen under bokens första hälft mycket trovärdigt. Den förstärks givetvis av att den isländska vintern både är mörk och kall.

Det är inte någon sorglig känsla som blir kvar i mig när sista sidan är utläst, det verkar på något sätt inte vara meningen. Livsplaner avbryts på de mest overkliga sätt. Verkliga händelser som ägt rum bland människor jag känner och de händelser som utspelar sig i Den sista kvinnan har många likheter. Läs gärna en isländsk roman i vår – om inte annat för att undersöka om det dyker upp en svart korp …

Similar Posts:

• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg
• Ett väldigt sprucket glas
• Mångbottnad klaustrofobi
• Modersrelationen
• Mamma mia – att förstå en mor

Boken handlar i alla fall om två isländska par (och en hund) som är på bilsemester tillsammans. En dimmig natt på det isländska höglandet kör de på ett hus och blir tvungna att övernatta hos det äldre par som bor där. Sen går allt snett och det tycks (på klassiskt skräckhistorievis) helt omöjligt för dem att ta sig därifrån. I omgivningarna kring huset där de strandat hittar de rester av döda och mystiskt sargade djur och genom ett fönster anas skuggorna av något människoliknande som tycks springa på alla fyra.

Händelserna utspelar sig efter den isländska finanskrisen (i Islands fall snarare en ekonomisk kollaps) och mycket av tillbakablickarna i boken handlar om den roffarmentalitet och spekulationshysteri som tycks ha präglat Island under åren som ledde fram till krisen. De två männen i sällskapet har båda fyllt fickorna med mer eller (oftast) mindre ärligt ihoptjänade pengar under de glada åren. Nu i krisens ångestsvettiga baksmälla är de alltså ute på en relativt blygsam campingsemester med sina respektive (även om de har hummer i kylväskan och bor på hotell eftersom tältet är bökigt att sätta upp). De intalar varann att de är luspanka, men troligtvis har de (antyds det) ändå saltat undan en skön slant eller två.

Höglandet är det gamla Island, en svartgrå vulkanisk sandöken som enligt boken är en av de få platserna i världen där det är osannolikt att man skulle träffa på en annan människa, paralleller dras till Sahara och Sibirien. Med andra ord en bjärt kontrast till de styrelserum och börsfester de har lämnat bakom sig.

Jag har en teori (utan empiri) om att den här boken inte skulle kunna ha skrivits under de feta åren innan finanskollapsen, den använder sig av myter och folksagomonster som måste ha tett sig vansinnigt omoderna för ett par år sedan, men som nu är något att falla tillbaks på när det moderna framgångssamhället visat sig vara så skört och såpbubblelikt. Ett exempel på den här tillbakagången till något primitivare tycker jag mig se i följande citat.

 Är det någon täckning? frågade Vigdis. Han skakade på huvudet och något sa honom att det som hette täckning inte längre spelade någon roll, inte hädanefter – det tillhörde hans tidigare liv, var bekymmer i en annan tillvaro.

Eftersom det här är en skräckroman där det okända spelar en mycket betydelsefull roll så tänker jag inte berätta något mer om handlingen än jag redan har gjort. Däremot kan jag ju uppmuntra dig, blivande läsare med att säga att det är en spännande, stundtals mardrömslik skräckhistoria i en säregen miljö och med ett mycket bra språk. Jag rekommenderar en genomläsning, kanske i en sommarstuga med knakiga väggar och storm utanför om du som jag har svårt att rysa — även när historien faktiskt är rysansvärd.

Similar Posts:

• Mångbottnad klaustrofobi
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Natur och människa
• Rolig och mörk samtidsroman
• Och där gick han sin väg

Det är bokreatider, och sällan har jag väl varit så glad att över att bo i en stad som fortfarande har oberoende bokhandlar. Bortsett från Stockholms många fina antikvariat, är de mindre boklådorna de absolut bästa ställena för att hitta lite vad som helst i litteraturväg. I Söderbokhandeln på Götgatsbacken går det, till exempel, en frusen eftermiddag efter jobbet, att snubbla in ledsen i hågen och komma ut en halvtimme senare med allt från handböcker i trädgårdsodling till den där diktsamlingen du hade glömt att du ville läsa. Nätbokhandel i all ära, men inte mycket slår de spontana läsinfallen som uppstår i de fysiska bokhandlarna och på biblioteken.

Den här veckan började med att Josefine hade läst Alltid för er av Gunilla Lindh. En outsägligt stark berättelse om bli lämnad ensam med tre autistiska barn.

Cecilia skriver om Fredrik Sjöbergs Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent. Den innehåller konstnärsbiografier över Lotte Laserstein och Olof Ågren. Genom biografierna och deras konst speglar Fredrik Sjöberg sina egna tankar om konstnärslivets våndor.

Tone har läst Ma – Ida Börjels senaste diktsamling. En fantastiskt diktsamling, väl värd att läsa, tycker Tone.

Joel skriver om Höglandet av Steinar Bragi. En isländsk skräckthriller som Joel ger en 6:a i betyg. Läs mer om vad han tyckte senare i veckan.

Annika tar sig an Patrik Wiréns Revolten Rörelsen Refused, som hon till största del upplever som nostalgi.

På lördag uppmärksammar vi Internationella kvinnodagen och Ella skriver om Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0, en antologi om att bli medelålders som kvinna, om förluster och frihet och en del fysiskt klafs. Den bjuder både på befriande skratt och berörande livsvisdom, men hade tjänat på att vässas. Det blir också en del tips ur arkivet!

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Roffare och och andra monster
• Mångbottnad klaustrofobi
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Refused Revisited

Boken utspelar något år innan den senaste ekonomiska krisen slog undan fötterna på landets finansmarknad. Att krisen ännu inte nått det Island Steinar Bragi skriver om är uppenbart, inte minst i den överdådiga lägenhet huvudpersonen Eva får låna under sin vistelse i Reykjavik. Hon, en halvt misslyckad och mer eller mindre alkoholiserad konstnär, har följt efter sin före detta pojkvän till Island för att med alla medel få honom att förstå att de inte kan leva utan varandra. Lägenheten har hon lånat av en ytlig bekant i utbyte mot att hon matar den mer eller mindre osynliga katten och vattnar de få blommor som finns i lägenheten.

Huset, ett slags ointagligt fort, visar sig vara lika svårt att ta sig ut ur som in i och Eva finner sig snart inlåst i lägenheten och förväntas där ta del i ett slags sadistiskt spel, ett konstverk, som hon själv inte kan vara med och utforma eller kontrollera.

Kvinnor är en klaustrofobisk roman, uppbyggd som en enda stor konspiration. Det är svårt att veta vem man kan lita på och ännu värre blir det då man inser att det rätta svaret är ingen. Oavsett om Eva kan ta sig ut ur lägenheten och fly från huset går det inte veta vem som medverkar i hotet mot henne. Hon har ingenstans att fly och inga flyktvägar, hon är fast i en lägenhet på Island.

En av de intressantaste diskussionerna i Bragis roman är vad som är konst och vad som är tillåtet att göra i konstens namn. Frågan ställs på sin spets i den våldsspiral som genomsyrar boken. Den mynnar ut i frågor kring konstens ställning som samhällsskildrare och på vilket sätt det är tillåtet att med konstens hjälp blottlägga de strukturer som finns i samhället. Får man till exempel reproducera de strukturerna i ett konstverk för att påvisa att de finns?

Men Kvinnor diskuterar inte bara konstens ställning och funktion, utan även själva samhällsstrukturen dissekeras och fram träder ett materialistiskt och cyniskt klimat där allt har en prislapp och där människans egenvärde och människolivets okränkbarhet har kokats ner till en marknadsmodell som är giltig och gångbar så länge det finns en marknad för den. Och ur den synvinkeln är det inte svårt att se boken som en slags allegori över ett Island just innan krisen, fasttaget som gisslan av hungriga affärsmän som inte ser till landets bästa, utan enbart vill exploatera och tjäna pengar på dess tillgångar.

Till en början tycker jag boken känns lite konstlad, riggad på något sätt. Och det är den ju också. Kvinnor är en idéroman, uppbyggd på ett explicit och tydligt sätt, men det är också en spännande och medryckande roman. Under berättelsens gång allt mer brutal. När jag läser de sista hundra sidorna mår jag fysiskt illa. Jag kan göra det ibland om något är tillräckligt rått och otäckt. Ofta tycker jag inte att det finns något självändamål i att skildra fysiskt våld så detaljerat och ingående som det görs i Kvinnor, men eftersom våldet här är med för att illustrera en poäng kan jag finna mig i det. Kvinnor är på många sätt en vidrig roman, men det är en förbaskat bra roman också.

Similar Posts:

• Roffare och och andra monster
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Outsiders
• Och där gick han sin väg
• Natur och människa

Denna vecka inledde Irene med en recension av senaste delen i Sveriges Nationalatlas, som handlar om språken i Sverige. Mycket fascinerande kunskap man inte visste fanns!

Idag skriver Ebba om Beate Grimsruds En dåre fri. En klaustrofobisk berättelse som kryper in under huden på läsaren. Boken behandlar skrivandet och dårskapen och hur de ibland går in i varandra. Den ställer också frågor om vad som är sjukdom och vad som är friskhet.

Senare i veckan blir det också recension av Lina som tar en närmare titt på Skurups antologi 2010. Lina hittar flera guldkorn i denna unga högljudda formstretande experimentfyllda uppmärksamhetskranka gröt. Som en skrivarantologi ska vara, helt enkelt!

Maria recenserar Kvinnor av Steinar Bragi – En klaustrofobisk och våldsam roman som gör att man mår illa när man läser den, men som är bra ändå, om man kan se förbi det äckel man känner…

Mot slutet av veckan skriver också Oscar om Richard Mathesons klassiska I am legend som efter mer än femtio år äntligen blivit ordentligt översatt till svenska. Det är en efter katastrofen-/vampyr-/science fiction-historia om Robert Neville den siste människan på jorden – men han är inte ensam.

Trevlig vecka önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Mångbottnad klaustrofobi
• Och där gick han sin väg
• Lyssna på Romanpriset!
• Alla översättares blodiga natt