Den andra halvan föddes väl egentligen kort därefter men har inte vuxit sig stark förrän de senaste åren. Den halvan vill fatta saker och blir hög som ett hus på tankeskutt och kunskap som vissa böcker kan ge en. Dessa böcker kan fungera som genvägar till en ny intelligens, en förståelse för något som var dunkelt för bara några hundra sidor sen. Den odödliga Henrietta Lacks var en sån bok för mig. Barbara Ehrenreichs böcker om arbetslöshet var också såna. Dessa tre böcker har gett mig mer kunskap om rasism, klasskillnader och ekonomiska system och drivkrafter än vad hela min grundskola gett mig. Den individuella människans berättelse trumfar den konstaterande läroboken inom så många områden.

Min samhälls- och historielärare på gymnasiet brukade säga att det är totalt oviktigt NÄR romarriket föll, att förstå mekanismerna bakom dess fall däremot: det är obligatoriskt! Därför kommer jag idag ut som en sån där tönt som på frågan om vad som gör en bra bok till just en bra bok skulle kunna svara: en bra bok måste lära mig något! Jag hoppas, och tror verkligen, att veckans böcker på dagensbok.com kommer kunna leda till såna upplevelser!

Veckan börjar med Karis recensioner av två svenska böcker om krisen i eurozonen: Stefan de Vylders Eurokrisen och Johan Norbergs Eurokrasch. Hon tycker att båda böckerna väldigt bra, informativa och intressanta. Norbergs snäppet bättre på grund av sitt attraktiva språk.

På tisdag recenserar Håkan den prosapoetiska boken Sjusvansad katt av Håkan Eklund, en bok om sökandet efter konstnären i sig själv: den sjunde svansen – tredje ögat – i första person. Han tycker att Eklund vågar balansera barnsligheter med mästerlig diktning – ”och skapar mer än man kan begära av knappt 100 sidor prosalyrik”.

På onsdag har Marie läst Lasarus kvinnor av Marina Stepnova. En svulstig historia som beskriver flera generationer av kvinnoöden i 1900-talets turbulenta Ryssland. En trevlig bok att kura inomhus med i ett grått november.

På fredag skriver Lina om romancedrottningen Simona Ahrnstedts tredje bok, De skandalösa, som hon blev totalt förälskad i. ”En frisk fläkt i novemberdeppen”.

På lördag är det erotiskt tema, som Lina har recenserat en hel bunt böcker till.

Veckan avslutas med Oscars recension av Peter Handbergs uppväxtskildring Klubb Ibsen. Den skildrar hans uppväxt på 60-, 70-talet i Stockholms förorten Blackeberg där folkhemstanken fortfarande råder men där gränserna mellan villaområdena runt om och höghusen vid tunnelbanan ändå är påtagliga, precis som det globala kärnvapenkrigshotet som hela tiden finns där i fjärran.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Bättre och bättre dag för dag
• Vecka 47 på dagensbok.com – Krogen, Petter och humanism bland primater
• Vecka 8 på dagensbok: behöver du crossover, Jesus eller blodtörstiga vattenhästar?

Nationalekonomen Stefan de Vylder har alltid varit skeptisk till EMU som konstruktion, och var aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen 2003. Men i den här boken vill han presentera en saklig bild av förloppet och faller inte i ”vad var det jag sa”-fällan. Visst märks det klart och tydligt var han står, men eftersom jag finner hans ton tilltalande så upplever jag dessa mer personliga instick snarare som en tillgång för boken än tvärtom. Den är ganska faktatung, så hans personliga analyser och reflektioner kring olika händelser gör det hela lättare att ta in.

Boken är indelad i nio kapitel som avhandlar historik, fasta växelkurser och valutaunioner, vägen från global finanskris via eurokris till skuldkris, krishanteringen, den svenska eurodebatten, en ny världsordning, krisens kostnader och ett eventuellt slut på EMU. Innehållet är väl sammansatt och skapar övergripande förståelse för eurokrisens olika komponenter.

Inneboende i texten ligger det även något som liknar en grundkurs i nationalekonomi. Ett mycket pedagogiskt upplägg som uppskattas av en läsare som jag själv, med ringa kunskaper i ämnet. De finansiella lappkasten blir förklarade på ett sätt som gör det komplicerade begripligt. Även om jag kanske inte kan förklara det vidare till tredje person, så förstår jag under läsningen hur eurozonens ekonomi fungerar. Eller inte fungerar kanske är mer korrekt.

Det här är en oerhört sorglig historia. Så här i retrospektiv blir det så uppenbart att projekt EMU drog igång på tok för tidigt. Det verkar heller inte ha funnits någon samsyn överhuvudtaget på hur projektet skulle skötas. Något av det mest upprörande är hur spelreglerna hela tiden ändrats under gång. Så som EMU såg ut vid tidpunkten för vår folkomröstning ser det definitivt inte ut idag. EMU har utvecklats till ett missfoster som sätter demokratin på undantag. Det smygs igenom hårresande regeländringar på högst tvivelaktiga sätt. Det som borde vara en paranoid villfarelse verkar nu vara en högst plausibel realitet. Eurozonens stater skall tvingas in en gemensam överstatlig finanspolitisk union.

Den som är intresserad av händelseutvecklingen efter att denna bok skrevs, kan med fördel ladda ner en rapport vid namn Eurokrisen och finanspakten. Där tar de Vylder sig an EU:s finanspakt som Sverige uppenbarligen har gått med i. Mycket störande läsning. Skriften är utgiven av Forum för EU-debatt, en mycket intressant tankesmedja vars syfte är att kritiskt granska EU från samhällsekonomiska och demokratiska utgångspunkter och där de Vylder ingår i styrelsen.

För den som vill få en större helhetsbild av eurokrisen än vad nyhetsrapporteringar erbjuder är Eurokrisen en bra början. Kapitlet om krishanteringen är speciellt intressant. Det är läsning som upprör och berör på så många plan. Boken kom ut 2012 och har alltså getts ut i pocket nu under 2013, vilket är alldeles utmärkt. Det här är en bok som bör läsas. Placera den gärna i kioskerna på tågstationer, flygplatser och bussterminaler. Läsning av Eurokrisen är väl investerade timmar.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Finanskrisen förklarad
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Euron. Det räcker med att titta på en euro-peng idag för att jag ska drabbas av framtidsångest. Krisen i eurozonen är alltför omfattande för att jag ska mäkta greppa den. Det spelar ingen roll hur mycket dags- och samhällspress jag läser, jag blir bara om möjligt än mer förvirrad, och vågar knappt läsa Andreas Cervenkas domedagsblogg i Svenska Dagbladet längre. Hur kunde det bli så här? Det måste ju ha funnits uppenbara varningstecken? Så när jag får Historien om euron i min hand tänker jag, skönt, kunskap är bästa botemedlet mot rädsla, och börjar läsa med en förhoppning att information om vad som lett fram till EMU-samarbetet kan ge mig en ledtråd till hur stabilt eller instabilt läget faktiskt är.

På baksidetexten till den här boken står det: ”Lars Lundberg presenterar på ett seriöst men ändå lättillgängligt sätt valutasamarbetet.” Det fick mig att tro att boken vände sig till människor som, likt jag själv, inte har direkt koll på ekonomiska termer och valutapolitik. Riktigt så var det tyvärr inte. Detta är fakta staplade på fakta med årtal, namn på politiker och valutatermer som inte gör mycket mer för mig än framkallar svåra gäspningar. Och ja, jag somnar i soffan efter femtio sidor ungefär.

Jag kan känna att det är lite orättvist av mig att inte tycka om den här boken. Lundberg har verkligen gjort en gedigen sammanställning över hela EMU-processen fram till Maastrichtfördraget, och jag önskar att jag kunde tillgodogöra mig all den fakta jag läser. En person som redan är lite insatt eller har förkunskaper kan nog glädjas åt boken på ett helt annat sätt.

Det skall sägas att inte allt rinner av mig, viss information fastnar, och det är den som är presenterad i mer berättande form. Det är intressant att läsa om Frankrikes, Tysklands, Italiens och Storbritanniens ekonomiska historia vad gäller Europa, och deras respektive motiv inför förhandlingarna. Och om jag skalar av för mig överflödig fakta, kan jag skönja den stora berättelsen om ett Europa som försöker att enas efter två världskrig, kalla kriget och murens fall. Jag förstår rädslan för ett för starkt Tyskland, och Tysklands politiska vilja att offra den hårda D-marken. Något som sticker ut och fångar mitt intresse är Tysklands ståndpunkt att EMU skulle vara hållbart endast om de deltagande länderna hade samma eller liknande ekonomisk utveckling. EMU måste byggas på en gemensam Stabilitätskultur. Och Stabilitets- och tillväxtpakten är det mest betydande tillägget i EMU efter Maastrichtfördraget. Så här i efterhand kan man ju tycka att de andra staterna borde ha lyssnat mer på Tyskland.

En fin grej med boken är att jag stiftar bekantskap med personer som haft stor betydelse för Europas enande. Européer i hjärtat helt enkelt, med en dröm om ett Europa utan konflikter, enade och solidariska stater med gränserna öppna inför varandra. Jean Monnet (1888-1979), vars namn finns med i bokens titel, var en sådan visionär, och den person som betytt mest för den europeiska integrationen. Ny kunskap för mig.

Tidigare försök till europeiskt valutasammarbete har alla havererat på grund av att det inte funnits någon politisk union som verkat samtidigt. Läget inför EMU var att det fanns en vilja till politiskt samarbete mellan staterna som gick långt utöver det monetära. Men där fanns ju naturligtvis också problematiken med en nationalstatsstruktur kontra ett gemensamt valutaansvar. Detta formuleras (1997) av den tyske tidigare chefen för Bundesbank, Hans Tietmeyer:

I en valutaunion kan inget land själv nå och behålla stabilitet. Lika lite kan enbart en övernationell valuta varaktigt binda samman, om politik och ekonomi i deltagarländerna löper ifrån varandra. Det skulle ställa en gemensam europeisk penningpolitik inför risken att brista. Valutaunionen kan inte ersätta den interna stabilitetspolitikens förmåga och den politiska viljan till varaktig bindning – i synnerhet i tider av ekonomiska spänningar.

Tyskland alltså. Stabilitätskultur. Hade varit bra.

Nej, jag är ledsen, Lars Lundberg. Det här var fel bok att läsa för mig. Men du har fått mig att skriva upp två andra böcker på min läslista, Eurokrasch av Johan Norberg och Eurokrisen av Stefan de Vylder.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Vita kränkta män bakom EU
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Det skulle aldrig kunna hända oss?

Vi måste kunna prata om det här för att kunna förändra något, löd Alakoskis uppmaning. Men om det var svårt att hitta kvinnor som vågade berätta om sina erfarenheter av våld, så tycks det ha varit ännu svårare att hitta män som kan och vill berätta.

Vad nu skälet är så blir det väldigt spretigt, och det tar en lång stunds läsning att riktigt bli klok på vad det är författarna velat göra här. Där Lyckliga slut erbjöd en mångfald av röster, men med en röd tråd, drar Våld till vardags väl mycket åt alla möjliga håll.

Tom Malmquist och Niclas Nilsson bidrar med dikter, Ulf Krook med en novell om en vedervärdig gymnasielärare som ligger med sina elever, René Vázquez Díaz skriver någon sorts kvinnoföraktets litteraturhistoria och Jens Liljestrand gör en fantasiintervju med Jan Guillou som slutar i blodbad. Inga dåliga texter i sig, men en lite märklig blandning.

Nationalekonomen Stefan de Vylder sticker ut med en diskussion kring kostnaderna för mäns våld – män står ju, som säkert ingen missat, för ungefär 90 procent av allt våld i världen – och räknar på både vardagsvåldet och på krig och försvarskostnader. Jag vet inte hur man ska ta det – att till exempel de offentliga kostnaderna, i en studie från Umeå universitet, för en enda kvinna som i 20 års tid misshandlats av sin man har beräknats till 2,5 miljoner kronor. Eller att vi världen över lägger 1 300 miljarder dollar per år på ”försvarsutgifter” och 80 miljarder på att försöka lösa världsfattigdomen. Är det bara bisarrt att sätta prislappar på lidandet, eller kan siffror, som när Sternrapporten beräknade vad klimatkrisen kan komma att kosta oss, leda till att frågorna äntligen tas på allvar?

I alla fall kommer de där vardagliga, personliga erfarenheterna ofta i skymundan. Ändå är det ofta dem jag vill veta mer om, de som berör mest. Stefan Villkatt skriver till exempel om att som ung kille blir förödmjukad av en tjej och om planen på att straffa henne, Mats Söderlund om att ingå i ett gäng osäkra tonårskillar som trissar upp varandra, men också om hur manligheten blir en roll att spela för att ta sig fram, för att vinna godkännande och respekt. Lars Jalmert skriver om strukturer och mansroller, med utgångspunkt i kvinnors vardagsrädsla, om att råka gå av vid samma busshållsplats och känna att man uppfattas som ett hot. Lars Einar Engström lyssnar in och funderar kring hur män i företagsvärlden talar om sina kvinnliga kollegor och Zanyar Adami hör sin pappa berätta om sina upplevelser av krig och tortyr i kurdiska Iran.

Först ut är Rickard Flinga, som suttit tjugo år i amerikanskt fängelse för överlagt mord på någon som förgripit sig på hans dotter. ”Män är våldsbenägna från födseln”, förklarar han. ”Det är ett medfött beteende som vi har begränsad kontroll över.” Andra skribenter skulle nog knappast känna igen sig i det.

Birger Östberg talar istället om ”en slags känslomässig plattform”, om det som brukar kallas könsmaktsordningen, ”känslan av att jag på något sätt är – eller rätteligen borde vara – mer självklar, riktigare, viktigare eller bättre än du”. Kanske är det där, i hierarkierna, som våldet blir begripligt? När Manlighet är lika med Överlägsenhet blir ju allt som ifrågasätter Manligheten ett hot att petas ned, något att försvara sig emot? Det är en manlighet som bygger på just hot och som därför blir bräcklig, en sårbarhet förklädd till osårbarhet och, med Klas Hyllingers ord, ”en trång och riskabel bur för alla män”.

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Röster och möjligheter
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• Slå inte ned blicken!

För att förstå vad det var som hände, och vilka faktorer som kom att bidra till krisens utveckling ger de Vylder en kortare historisk tillbakablick till några tidigare finanskriser, som exempelvis den svenska krisen i början av 1990-talet, och Asienkrisen ett par år senare. Även om det finns många saker som skiljde de kriserna åt, fanns det också många faktorer som förenade dem. Det gäller inte minst det faktum att många av kriserna föregicks av inhemska avregleringar av kapitalmarknaderna, i kombination med att man samtidigt hade kvar en fast växelkurs mot andra valutor. Det, menar författaren till den här boken, var närmast som att bädda för en spekulativ bubbla och på sikt – en ekonomisk kris.

Spekulativa bubblor kan skapas på många sätt, noterar de Vylder. USA:s ekonomi hade gått på högvarv åren innan krisen. Samtidigt led ekonomin av kraftiga underskott i såväl handelsbalans som statsbudget. Starka politiska särintressen hade varit framgångsrika i sitt arbete med att förmå amerikanska myndigheter att avskaffa regleringar på finansmarknaden, och särskilt då en rad nya finansiella instrument som hade utvecklats under senare år. Systemet var också utformat så att det innehöll en rad snedvridande incitamentsstrukturer för både långivare och låntagare. Återigen; allt var som bäddat för en bubbla.

Till slut sprack bubblan, och krisen kom att sprida sig långt utanför USA:s gränser. Författaren beskriver ingående vilka konsekvenser krisen har fått, och vilka den också kan komma att få inom en snar framtid, såväl på ett aggregerat plan som för ett antal valda länder som beskrivs mer ingående. Han redovisar också uppskattningar av kostnader för att hantera krisen.

Vi kan lära av historien. Även om Stefan de Vylder tror att det är omöjligt att helt försäkra sig mot finanskriser, så går det att vidta mått och steg för att minimera sig mot deras skadeverkningar. Det handlar om enkla och tydliga regleringar av finansmarknaderna (istället för dagens trend mot en ökad avreglering). Det handlar också om att föra en kontra-cyklisk ekonomisk politik (för att motverka finansmarknadernas ofta pro-cykliska agerande). Författaren diskuterar också ett antal andra reformer, som att konkurrensutsätta Internationella Valutafonden (inte minst eftersom dess råd ofta har visat sig så dåliga, av olika skäl) eller att öppna för möjligheten att länder gör ekonomisk konkurs.

I sin helhet är det här en riktigt bra överblick över ett ämne som samtidigt är både viktigt och högaktuellt, men också ganska komplicerat. Stefan de Vylder lyckas dock pedagogiskt förklara många av de mer komplicerade aspekterna av finanskrisen på ett föredömligt vis. Det riktigt spännande med den här boken är därför att de Vylder skriver en bok både för den som är tämligen bevandrad i ämnet nationalekonomi, och för den som inte är det men som vill lära sig förstå vår värld lite bättre.

Similar Posts:

• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Finanskrascher i historisk belysning
• Lysande om global utveckling
• En åstundande katastrof?
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”

Statistik om världens utveckling varvas med utvecklingsteorier och personliga reflektioner, anekdoter och resonerande avsnitt. Vi får oss allt från Sveriges ekonomiska historia till finanskrisen i Argentina till livs. Boken tar inledningsvis upp mer övergripande frågor; fattigdomen i världen, och huruvida världen utvecklas i rätt eller fel riktning?

Därefter behandlas en del specialområden; marknadsekonomins roll, världshandel, finanskriser, bistånd och livsmedelsfrågan. Det man möjligen kan invända är något som de Vylder redan själv försvarar sig mot i bokens inledning; att den här inte tar upp flera centrala utvecklingsfrågor, som exempelvis utbildning, miljö- eller jämställdhetsfrågor. Men som han själv försvarar sig; varje urval är subjektivt, och någonstans måste man avgränsa sig.

Det är annars en lysande grundbok som de Vylder har satt samman, och den greppar över ett stort fält. Och författaren gör det utan att varken bli ytlig eller allt för generaliserande. Det märks att det är en kunnig författare som skriver om ett ämne han behärskar på djupet. Men det är också en blygsam författare, som inte vill dra allt för stora växlar på sina kunskaper – eftersom ämnet är komplext och säkra slutsatser ofta är mycket svåra att dra. Det är inga högt uppskruvade retoriska inlägg i den här boken. Tonläget är eftertänksamt. och resonerande.

I en tid då global utveckling är högeligen omdebatterat, är en kunnig och sansad röst som de Vylders mycket behövd. Det är många som borde läsa denna bok!

Similar Posts:

• Finanskrisen förklarad
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Spretigt om Kinas utveckling
• Brokigt om folkrörelseutveckling
• Okritiskt om globaliseringsmotstånd