Det började med Star Trek, egentligen. Jag håller på och ser Star Trek för första gången (jag är just nu i slutet av Next Generation, så jag har några serier kvar att beta av), och hur det var så upptäckte jag att Mattel gjort en Uhura-barbie. Jag suktade, precis som jag gjorde efter den där Sindy-dockan i sin oerhört rosa och glittriga klänning som jag uppfattade som vansinnigt vacker när jag var liten. Uhura är bara så cool.

Trots att hon har en ganska undanskymd roll i serien (och här pratar vi original-Star Trek, 1966 – 69), där Uhura framför allt fungerar som någon sorts rymdskeppets växeltelefonist, så spelar Nichelle Nichols henne så, att jag har en stark känsla av att Uhura hade kunnat leda serien om de bara låtit henne.

Bakom kulisserna-historien är också intressant. Nichols kan till exempel berätta om hur hon tänkt hoppa av serien efter första säsongen, men blev övertalad om att hennes närvaro som svart kvinna på Enterprise var värd att hålla fast vid – av ingen mindre än Martin Luther King. Hon blev också den ena parten i vad som ska vara tv-historiens första ”rasblandade” kyss, och som tog sig förbi studiocensuren genom en hel del list och knasighet från motspelaren Bill Shatners sida.

I alla fall. Eftersom jag är vuxen och bestämmer över mina egna pengar landade den där Uhura-dockan ganska snart hemma hos mig, och nu hade jag upptäckt en värld av samlarobjekt. Visst utgörs Barbie-produktionen fortfarande till stor del av de där högarna av rosa plast som jag lärt mig att rynka på näsan åt som feminist, men det finns andra sidor. Jag ska inte romantisera de sidorna heller – det här är en kommersiell produkt. Det som skapas är väl det som efterfrågas och säljer.

Samtidigt har det hänt en hel del på modedocksmarknaden. Barbiebolaget Mattel lägger numera stor vikt vid firandet av kvinnodagen och Black History Month. Man har gjort en serie av ”inspirerande kvinnor” genom historien, och reviderat Barbies utseende så att hon numera finns i olika kroppstyper, hudfärger och hårtyper. Och ja, det där är med Barbie-mått mätt. De är fortfarande allihop väldigt söta och smala. Ändå blir jag märkligt glad av deras lite större lår och nya frisyrer.

Nå, den där barnsliga förtjusningen är en del av det. Innan jag, som tonåring och ung vuxen, lärde mig att avsky Barbie så hade jag ju Barbie-dockor, och jag hade roligt med dem. Jag försökte sy egna kläder (fast standardlösningen var en strumpa med hål för huvud och armar) och jag iscensatte berättelser som fascinerade mig. Blev jag också påverkad av ett skevt ideal för hur kvinnor ska se ut? Det blev jag säkert – hur det nu ska gå att urskilja just Barbies eventuella påverkan från den av resten av samhället?

Dockan speglar ju sin tid, och här vill jag tro att mitt intresse har en annan sida också. Jag är trots allt historiker med inriktning mot populärkultur. Jag är mindre intresserad av att döma ut ett fenomen än av att försöka förstå det, och Barbie väcker uppenbarligen starka känslor hos många. Såklart, eftersom dockan och bilderna av henne är så oerhört spridda. Hon fyllde 60 år förra året. Den första Barbie-dockan lanserades 1959.

Ruth Handler, gift med Elliot Handler som utgör den andra stavelsen i företagsnamnet Mattel, fick idén till dockan från sin dotters lek med klippdockor. Klippdockorna hade något som de flesta dockor under 1900-talets första hälft saknade. Då var det babydockor som dominerade, och skulle lära flickor att deras främsta uppgift var att vara hemma och ta hand om barnen.

Barbie, å sin sida, var en modern kvinna, med lika emfas på modern och kvinna. Hon kunde ständigt omvandlas, pröva nya uttryck och inte minst yrkesroller. Under 1960-talet var några favoriter såklart flygvärdinna, sjuksköterska, lärare och astronaut. Nutida Barbie-dockor finns bland annat som spelutvecklare, robotprogrammerare, domare och forskare, och numera alltid med olika etniciteter att välja bland.

1968 fick Barbie-dockan sin första svarta kompis, Christie, och 1980 kom den första svarta docka som faktiskt kallades Barbie. Det låter kanske sent, men när musikvideokanalen MTV lanserades 1981 tog det dem över ett år att få med någon svart artists video. 2017 kom för övrigt den första Barbie-dockan med hijab, en Inspiring Women-docka (eller ”Shero”, som de också kallas), som föreställer den amerikanska OS-fäktaren Ibtihaj Muhammad.

Eftersom jag har den stora turen att arbeta på ett ställe, ett lite folkbibliotek, med stort vett att ta vara på sina medarbetares kreativitet, kunde jag snabbt omsätta det här nyvunna (eller återvunna) intresset i en liten utställning där. Det blev ganska snart uppenbart att Barbie fortfarande är en företeelse som väcker känslor, allt från varm nostalgi till förfäran och avsky, och jag har stor förståelse för båda.

Nu hörde jag aldrig till dem som petade sönder sina barbies, skalperade dem eller grävde ner dem i trädgården. Det är, har jag förstått, inte helt ovanligt, och känns som en ganska sund reaktion på dockans trots allt uppenbara krav på kvinnlighet. Det råder ingen tvekan om att Barbie är en del av och speglar ett på många sätt osunt samhälle, inte bara med sina orimliga kroppsmått, utan också med sin påtagliga konsumism.

Men hon speglar det; hon är trots allt inte dess upphov. Hon är en leksak, en symbol och en projektionsyta. Hon kan vara astronaut på förmiddagen och USA:s första kvinnliga president på eftermiddagen. Och, handen på hjärtat, vem skulle inte vilja kunna vara det?

Similar Posts:

• Barbie presenterar arkitektur
• Den allvarsamma leken
• Att göra en kvinna
• Hur känner du igen dig i tiden som går?
• Bli med barn och bli gift

Just därför blir man lite glad när någon liksom bara omfamnar den där rollen, kan vila i och faktiskt glädjas åt att de fått vara den där ikonen som tittarna tagit till sina hjärtan.

Det intrycket ger George Takei när han i självbiografiska They called us enemy beskriver sig själv som veteran ”from the starship Enterprise” i Star Trek.

I soared through the galaxy … with a crew made up of people from all over the world. Our mission was to explore strange new worlds … to seek out new life and new civilizations … to boldly go where no one has gone before.

I am the grandson of immigrants from Japan who went to America. Boldly going to a strange new world, seeking new opportunities.

Att han knyter ihop Star Trek-universumets brokiga mångfald av varelser med sin egen barndoms USA gör kontrasterna påtagliga. Takeis karaktär Sulu, styrman på rymdskeppet Enterprise, var kanske vem som helst i gänget, men den japanskättade småbarnsfamiljen Takei i andra världskrigets USA var plötsligt något helt annat, misstänkliggjorda och utpekade som främmande och farliga.

They called us enemy tar sin början i en scen som etsat sig fast i George Takeis minne. Han och lillebror Henry – båda döpta efter brittiska kungar – väcks av sin pappa. Familjen måste packa och lämna sitt hus. Soldater kommer för att hämta dem.

George Takeis pappa, Takekuma Norman Takei, kom till USA som tonåring. Mamman, Fumiko Emily Nakamura, är född i Kalifornien av japanska föräldrar. De gifter sig i mitten av 1930-talet och får tre barn. Det yngsta, Nancy Reiko, är bara en baby när japanerna anfaller Pearl Harbor 1941 och familjen, tillsammans med alla andra japanskättade amerikaner, förvandlas till fienden.

Nu sätts familjen Takei i läger i Camp Rohwer, Arkansas, tillsammans med närmare 8500 andra japanskättade amerikaner. Det är förstås fullkomligt vedervärdigt att helt oskyldiga människor föses ihop i baracker och bakom taggtråd, enbart baserat på sitt etniska ursprung. Samtidigt är det här långt ifrån enbart en mörk berättelse. Dels bevarar föräldrarna under omständigheterna en värdighet, vettighet och kärlek på ett beundransvärt sett, dels bjuder berättelsens barnperspektiv på en hel del ljusglimtar och roligheter. Vid ett tillfälle blir lille George till exempel ilurad av en lite äldre kamrat att taggtrådsstängslen finns där för att skydda dem från de dinosaurier som lever kvar i Arkansas.

Takei blandar barnets perspektiv med vuxna återblickar på familjens situation, och han lyfter också blicken mot de opportuna politiker som valde att surfa på människors rädsla och fördomar efter Pearl Harbor. Först 2018 slog den amerikanska högsta domstolen fast att den order som förpassade de japanskättade amerikanerna till lägren i början av 1940-talet stod i strid med konstitutionen. Samtidigt tilläts emellertid Donald Trumps förbud mot inresor från muslimska länder.

George Takei fortsätter att använda den plattform hans karriär möjliggjort till att berätta sin egen familjs historia och till att arbeta emot fler sådana orättvisor.

Similar Posts:

• Levande charader
• En bättre råttfälla
• En fumlig debut
• I skuggan av … inga torn
• Mästerverk i alla kategorier

Det är en slingrande kulturhistoria om ett ämne som otaliga människor kommit i kontakt med genom litteratur, tv-serier och film men som få studerat. Det är förstås också väldigt olika i hur hög grad de fiktionella språken har utvecklats. Medan det går fint att ta kurser i det utomjordiska klingonska språket från Star Trek-universet och lära sig alvisk grammatik är exempelvis lilliputianska (från Gullivers resor) eller wookiernas tungomål shyriiwook (från Star Wars) i princip omöjliga att behärska.

Yens Wahlgren skiljer på så kallade conlangs, constructed languages, som en bredare benämning där allt från esperanto till borduriska (som talas i ett par av Tintinalbumen) innefattas och artlangs, artistic languages, vilket är språk som skapats enbart för konstnärliga skäl och som vi möter i populärkulturen. Och även om en som läsare får ta del av de försök att skapa nya världsspråk, som exempelvis solresol, som utvecklades på 1800-talet av Jean Francois Sudre och bygger på olika kombinationer av notskalan (do, re, mi, fa, so, la osv) eller ovan nämnda esperanto, så fokuserar Liftarens parlör till galaxen på artlangs. Mellan pärmarna möts man av alla från Pingu, Tarzan och Anthony Burgess stökiga och säreget slangtalande ungdomsgäng från A Clockwork Orange. Alla har de sina egna uttryckssätt.

Låter det nördigt? Det är det också. Men till lika stor del ger boken en fascinerande inblick i hur författare och filmare genom en stor del av den mänskliga historien kryddat sina verk med innovativa språkkonstruktioner. Ibland plockar de inspiration från redan existerande tungomål, som när ljudkreatören Ben Burtt skulle förse de teddybjörnsliknande ewokerna från Return of the Jedi med ett eget språk. Burtt spelade in en kvinna som pratade kalmuckiska, en mongoliskt språk och tillsammans med tibetanska blev det grunden för klangen i ewokernas uttryck. Några meningar på förgrundsspråken följde med i ljudstudion varför de utomjordiska nallarna kan höras säga saker som ”Här finns det gott om pengar!” och ”Jag är en tyst person. Bäst du lämnar mig ifred” på tibetanska. I andra fall, som när George R. R. Martins A Song Of Fire And Ice-böcker skulle överföras till tv-serieformatet och nyckelpersoner i historien skulle höras prata dothrakiska anlitades lingvisten David J. Peterson för att bygga ut ett språk från de få ord och egennamn som förekommer i böckerna.

Yens Wahlgrens vittspännande och välresearchade genomgång är underhållande, lättläst och intressant, och landar i insikten om att mänskligheten antagligen alltid kommer att ha behovet att skapa nya kommunikationssätt inom ramen för popkultur och litteratur. Och hur vissa av de nya språken sträcker sig bortanför boksidorna och filmernas ljudbilder och tar nya vägar i händerna på både fans och språkexperter.

Similar Posts:

• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Ojämnt men sött
• Monstruöst medeltida djurlexikon
• Ett kryddmått för hastig bladvändare
• Äntligen …