Gustaf Adolf var bara 13 år när fadern mördades, vilket innebar att Sverige skulle få en förmyndarregering tills den blivande kungen var myndig. Detta skulle få ödesdigra konsekvenser för den blivande kungen och alla som djupt sörjde den mördade Gustaf III och ömt vårdade hans minne. Kärlekens krigare handlar om händelserna efter mordet, och om gustavianernas försök att störta förmyndarregeringen och det lidande de fick utstå på grund av detta.

Dock är Armfelt långt ifrån huvudperson i denna bok. Han är, kan man säga, katalysator till de dramatiska händelserna, men hade förvisats utomlands och tog inte personligen del i det som drabbade Gustaf III:s trogna anhängare, även om han hade en massiv brevkontakt med dem. Dessa kungatrogna gustavianer ville alltså tillsammans göra revolution mot den nya förmyndarregeringen, som handlat mot kungens testamente och sista vilja. Förmyndarregeringen leddes av hertig Carl, Gustaf III:s bror och av hertigens rådgivare och närmaste man Gustaf Adolf Reuterholm, som snart blev Sveriges verkligen regent; dessa båda missbrukade på många sätt sin nyvunna makt.

Armfelts trogna älskarinna, Magdalena Rudenschöld, hovdam hos prinsessan Sofia Albertina, upptar en stor plats i boken. Hon spelade en viktig roll i sammansvärjningen. Koncentrationen kring en annan av de kungatrogna gustavianerna, Johan Albert Ehrenström, som var kabinettsekreterare hos Gustaf III, är också stor. Han har berättat om sina upplevelser i memoarer.

Eftersom så många dokument finns bevarade från denna tid i den svenska historien fungerar det alltså att skriva en så här detaljerad och på många sätt fulländad skildring av vad som hände. En historisk roman hade inte på ett mer inlevelsefullt sätt kunnat skildra händelserna. En detaljerad faktabok skriven med ett passionerat intresse skapar, tycker jag, större engagemang vid läsningen, eftersom man antar att inget är påhittat, allt har hänt och sagts, enligt vad som vittnats om och nedskrivits.

Med ett utsökt, koncist, sparsmakat språk, laddat och förtätat av dramatik och stora känslor, leder O’Regan läsaren genom berättelsen. Det finns inga överdrivet utstuderade cliffhangers i slutet av varje kapitel, ändå vill jag nästan andlöst läsa vidare. Det är länge sedan jag läste en så välskriven och in i varje detalj intressant bok.

Trots detta var jag först inte riktigt redo att sätta högsta betyg på boken. Det var något som saknades, någon slags perfekt ”slutkläm”. För att ta fram en detalj, som verkligen saknas, så är det en karta över gamla Stockholm: en sådan borde vara en del av bildmaterialet i boken så att alla kan orientera sig. Namn på till exempel torg i Stockholm har ändrats sedan 1700-talet och tidigt 1800-tal. Bara den som kan sin Stockholmshistoria hänger med till fullo när det handlar om Norrmalmstorg, som tidigare var namnet på det nuvarande Gustav Adolfs torg. Och när Adolf Fredriks torg nämns är det det nuvarande Mariatorget på Södermalm som åsyftas. Handlingen utspelar sig även på Packartorget, som är det nuvarande Norrmalmstorg. Denna brist var dock ändå en för liten detalj för att påverka ett helt betygssteg. Men min villrådighet gällande betyget varade inte så länge.

När jag väl hade läst bokens epilog eller Post scriptum, ville jag tveklöst ge boken högsta betyg. Läs själv delar av bokens Post scriptum genom att klicka nedan på Textutdrag, och avgör själv. Vänta annars med det till dess att det passar allra bäst att läsa epilogen – det vill säga när du själv har läst hela boken.

Jag funderade också lite över titeln, ”Kärlekens krigare”. Vilken kärlek är det som åsyftas? I en intervju med författaren, som bokens förlag Forum gjort, svarar han:

Det är en titel som syftar på kärlek på flera plan, dels den som lågade mellan två av huvudpersonerna, Gustaf Mauritz Armfelt och Magdalena Rudenschöld, dels deras lojalitet och kärlek till Gustaf III, men också om kärleken till den värld som nu slogs i spillror inför deras ögon. Jag blev förvånad över att finna hur stark rojalisternas kärlek till Gustaf III fortsatte att vara också efter hans död, när det inte sågs med blida ögon att hylla den fallne monarken, och hur mycket i deras kamp mot den nya regimen som bar osjälviska drag grundade i kärlek till deras döde vän och kung.

Similar Posts:

• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Under en enväldig krigarkung
• Politisk dramatik för 100 år sedan
• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• Makt och prakt i svensk barock

Det är historikern Carin Bergström som har skrivit den nyutkomna biografin Självständig prinsessa: Sophia Albertina 1753-1829. Denna prinsessa är, som tyvärr ofta kan vara fallet med kvinnor, en förbigången historisk person, trots att hon var betydelsefull och uträttade mycket under sin 75-åriga levnad. Senast det kom ut en biografi om henne var 1946: Sophia Albertina: historisk kavalkad, skriven av Nanna Lundh-Eriksson. Men den är, enligt Bergström, en lätt romantiserad och inte helt och hållet sakligt skriven bok.

Sophia Albertinas mor drottning Lovisa Ulrika var född i Berlin, dotter till Fredrik II av Preussen och hennes far var kung Adolf Fredrik, medlem av den gamla Holstein-Gottorpska adelsätten och morbror till Katarina den stora. Modern Lovisa Ulrika var mycket beläst och bildad, vilket också dottern var.

Sophia Albertina samlade på böcker och i hennes testamente finns förtecknat tio bokskåp fyllda med över fyra tusen böcker. I testamentet hade hon bestämt att boksamlingen skulle förbli sammanhållen och inte splittras. Idag ägs den av en privatperson. Prinsessan läste böcker på franska, i original och i översättningar. I arton år hade hon en fransk lektris anställd, som läste för henne. Sophia Albertinas släkt i Tyskland måste ha varit mycket inspirerande för hennes läsande och införskaffande av böcker. En av Sophia Albertinas kusiner var Anna Amalia von Braunschweig-Wolfenbüttel. Som gift blev hon hertiginna von Sachsen-Weimar-Eisenach i Weimar. Anna Amalia blev berömd för att hon gynnade den tyska litteraturen. Hon tog Johann Wolfgang Goethe till Weimar för att undervisa sin son Karl August, och senare kom även Friedrich Schiller att ingå i hennes hovkrets i Weimar.

Sophia Albertina hade sitt eget palats nära slottet, kallat Arvfurstens palats, den byggnad vid Gustav Adolfs torg där nu Utrikesdepartementet huserar. I detta hus utspelades till allra största delen hennes liv. I husets inredning kunde man på hennes tid se prov på hennes skicklighet i att brodera. I hennes sällskapsrum, hörnrummet på andra våningen, som vetter både mot Strömmen om Gustav Adolfs torg, täcktes väggfälten av tapeter hon själv broderat. Detta rum fungerar nu som utrikesministerns arbetsrum.

En av de mest betydelsefulla händelserna i Sophia Albertinas liv inträffade 1787. Hon blev genom sin tyska släkt utsedd till abbedissa i klosterstiftet Quedlinburg, som ligger strax nordväst om Harz i Sachsen-Anlhalt. Genom detta blev hon regerande furstinna över ett tyskt landområde, vilket gav hennes egna inkomster, men också mycket ansvar och arbete. I Quedlinburg genomförde hon reformer inom kyrko- och skolväsendet. Carin Bergström skriver:

Det är märkligt okänt att en prinsessa i vårt land också har varit regerande furstinna i Tyskland. Förvisso står det alltid i uppslagsverken att Sophia Albertina var abbedissa i Quedlinburg, men oftast mest som en parentes för att inte säga kuriositet.

Ja, nu har Carin Bergström tack och lov rått bot på detta missförhållande. Hon berättar att det i Sachsen-Anhalt 2008 ordnades ett temaår om kvinnor under 1700-talet. Museet i Quedlinburg lyfte då särskilt fram Sophia Albertina som en betydelsefull person i stiftets historia.

Hovet runt omkring Sophia Albertina fungerade delvis som hennes familj, eftersom hon aldrig gifte sig, och hon var mycket mån om sina anställda och engagerade sig i deras liv. När Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige, var hon betydelsefull som den sista kvarvarande länken till det förflutna – till den gamla Holstein-Gottorpska ätten, som hade funnits på den svenska tronen sedan 1751. Sophia Albertina befann sig som Sveriges prinsessa under lång tid i centrum av många dramatiska händelser och hon skrev mängder av brev. Kanske kan nästa bok om henne bli en brevsamling, för att komplettera biografin. Hoppas det!

Sen vill jag tillägga något, som inte har direkt koppling till boken, men en indirekt: Vi har allt i vårt lands 1700-talshistoria av dramatik, komplexa skeenden, fascinerande människor och människoöden. Vi har otaliga miljöer runt om i Sverige bevarade från tiden. Vi har filmtekniken, regissörerna, skådespelarna, kläderna, kunskapen etc etc. Så varför kan vi inte göra film av vår historia, istället för att lägga kraft på den meningslösa deckarserien Anno 1790? Andra länder kan, varför kan inte vi?

Similar Posts:

• I Augustprisets skugga: Vecka 47 på dagensbok.com
• Gustavianska intriger
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg