dagensbok.com » Slavhandel

Zadie Smith "Bedragaren"

Lena Nöjd — Sat, 18 Jan 2025 23:00:39 +0000

En berättelse som utspelar sig under 1800-talet kommer med all säkerhet visa att kvinnor inte hade samma möjligheter som män. Männen hade rösträtt. Männen intog samhällspositioner. Männen ansvarade för ekonomin. De ansåg sig vara berättigade till sitt utrymme och veta vad som var bäst för andra.

Det är därför med stor nyfikenhet jag tar mig an Zadie Smiths roman Bedragaren som utspelar sig i det viktorianska England. Här råder tider när åtskilliga romaner publiceras som följetonger i tidningar. Manliga författare och tidningsmakare dinerar och diskuterar. När portvinet sinat i glasen ber de om påfyllning. Den som förväntas hälla upp drycken i den här romanen är Mrs Eliza Touchet, som lever hos sin kusin, författaren William Ainsworth. Kusinen skriver historiska romaner vars sidor är överlastade med adjektiv på gränsen till det komiska. Eliza har uppdraget att tröska igenom varje romanutkast och så småningom läser hon bara ett kapitel per roman för att inte storkna.

Berättelsen vore alltför förutsägbar om den bara cirklade sig kring motpoler, alltså den smarta Eliza och den mediokre Ainsworth. Vid en närmare betraktelse är det Smiths förmåga att väva in sidohandlingar som gör läsningen så fängslande. Bland annat förs läsaren in i en rättsprocess som finns dokumenterad, nämligen Tichborne-rättegången. Adelsmannen Roger Tichborne har försvunnit och allt talar för att han förlist med fartyget Bella. Men en dag dyker en man upp och hävdar att han är den försvunne. Om domen faller till fördel för honom finns ett stort gods att ärva.

Tillsammans med frun i huset åker Eliza till platsen för rättegången. Hon tar med sig skrivdon för att notera sina tankar och i viss mån är hon en journalist-wanna-be. Men framför allt vill hon förstå varför den breda allmänheten inte vill lyssna till sitt förnuft. I stället älskar rättegångens följarskara alla evenemang runtomkring som efterhand får allt större proportioner. Antalet britter som stödjer Pretendenten är häpnadsväckande stort, trots alla tecken på att han är en bedragare. Eliza fascineras mer av vittnet Mr Bogle, som är en tidigare slav från Jamaica. Han intygar i rätten att han känt Pretendenten som han menar är den försvunne adelsmannen. Mr Bogles levnadsöde som vävs in i handlingen är i sig en mycket omskakande läsning.

När jag har läst Smith tidigare har jag tagit intryck av hennes förmåga att skriva fram så trovärdiga världar med sina påhittade historier. Prosan är ofta sval och innehåller stänk av ironi på det där sättet som känns igen från annat brittiskt berättande. Hon har också intressanta huvudpersoner som skildras övertygande. Deras personligheter brukar ofta vara sammansatta med motstridiga sidor.

I den här romanen har Smith utgått från personer som har existerat på riktigt och i första rummet sätter hon kvinnan Eliza Touchet, som verkligen var änka efter en kusin till William Ainsworth. Hon har ingen livränta att försörja sig med men får bo hos författaren som också han förlorat sin äktenskapliga halva. Jag noterar hur romanen byggs upp av korta kapitel, som att de ska likna följetongsberättandet i 1800-talstidningarna, inte sant? Det lekfulla illusionstricket får mig på gott humör, eftersom kapitlen också inleds med rubriker som var vanliga i dåtidens romaner. Att berättelsen hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln märker jag knappt av. Som för att illustrera det fullständigt normala med tidshoppande tankar hittar jag också ett stycke som speglar både romanens disposition och hur Eliza upplever allt hon varit med om:

”Det var som på den gamla goda tiden. Hon stod i precis samma stadshus och spannmålsbörser och teatrar där hon hade stått med Frances, fast nu var hon gammal. Att bli gammal visade sig vara en mycket märklig historia. Hon lärde sig så många nya saker om tid. Den kunde vrida och kröka sig tills det förflutna mötte nuet, och vice versa. Hon var både här och där, då och nu, det var uppfriskande, men ibland också förvirrande.
Sid 362”

Att bedrägeri och självbedrägeri inte bara är mänskliga egenskaper utan också genomsyrar hela samhällen är ett tema som tydliggörs bredare med romanens engelska titel: The Fraud. Den svenska romantiteln får ett något mer avsmalnat och personinriktat perspektiv som inte fångar det faktum att Englands välbärgade klass har berikat sig på vinster som gjorts i plantagerna i andra delar av världen. Elizas insikter om dessa förhållanden växer med tiden och är intressant gestaltade.

Sammanfattningsvis tycker jag att Bedragaren är en roman som ger mycket tillbaka. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Eliza får vara så komplex som hon är. Ena stunden tvehågsen och nästa stund driven. Hon placeras i situationer där hon får fyllas med sinnlighet och intelligens. Däremot anas mellan raderna att hon är tveksam till sin egen rättrådighet. Som jag förstår det kan inte ens den hyggligaste och hjärtligaste människa undgå sitt eget självbedrägeri. Åtminstone inte när en liten bit av ärlighet finns kvar.

Jamaica Kincaid "(Boken om) Min trädgård:"

Eva Wissting — Wed, 19 May 2021 22:00:47 +0000

Äntligen har temperaturen där jag bor börjat närma sig tjugo-gradersstrecket på dagarna och hålla sig flera grader över nollan på nätterna, så jag kunde igår flytta ut krukväxterna för säsongen ur den trånga lägenheten till terrassen. Det är svårt att säga om det är växterna eller jag som mår bäst av den här årliga manövern, men klart är att vi allihop trivs med sommararrangemanget bättre än det vi tvingas stå ut med under resten av året.

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Henrik Brandão Jönsson "Där solen aldrig går ned"

Eva Wissting — Wed, 26 Aug 2020 22:00:25 +0000

Henrik Brandão Jönssons senaste bok har ett tydligt koncept: att presentera sju länder utifrån de sju dödssynderna. Det de sju länderna har gemensamt är att de alla tillhör den så kallade lusofona världen, alltså den portugisisktalande. Sex av dessa länder är alltså före detta kolonier och det sjunde landet är den forne kolonialmakten Portugal.

Enligt Brandão Jönsson är det alltför få som är bekanta med de här länderna, jämfört till exempel med den anglofona världen. Det har han ju rätt i, i alla fall om vi ser till vår västerländska del av världen.

Därför tar författaren oss genom, till att börja med, frosseri i Goa, vällust i Mocambique, girighet i Macao och högmod i Timor-Leste. Efter att ha läst bokens fyra första kapitel, känner jag då dessa fyra länder bättre än jag gjorde innan? Mja, kanske lite smått.

Brandão Jönsson skriver bra och språket flyter på och dessutom märks det att han har läst på. Men tyvärr blir känslan mer att så mycket som möjligt ska stressas igenom, än att boken ger olika pusselbitar som får landa och tillsammans skapa någon slags bild eller känsla. Det blir mer som att läsa en hurtig resebroschyr som ska rymma det mesta inklusive ett kort stycke om landets historia, lite läcker mat, något om politiken kanske, och så vidare. Det blir för mycket olika trådar som inte knyts ihop.

Men sedan händer något i kapitlet om vrede i Angola. Här får vi olika pusselbitar som faktiskt trillar ner till något som blir en slags fördjupning av landets bakgrund. Det blir ett kapitel som ger lite mer än korta möten där författaren strax kastar sig in i en taxi för att snabbt dra vidare. De olika trådarna passar ihop och blir till en väv.

Sedan återstår lättja i Brasilien och avund i Portugal. Även dessa två kapitel fungerar bättre och är mindre stressade än första halvan av boken. I alla dessa tre sista av bokens kapitel – Angola, Brasilien och Portugal – behandlas och problematiseras slavhandeln på ett sätt som får ses som förtjänstfullt i en bok som väl inte är tänkt att den ska vara alltför tung eller komplicerad.

Det jag allra mest saknar i boken är att få kliva ur vår inpräntade koloniala blick på historien. Den där blicken där människorna som bodde på platserna som vi sedan kolonialismens intåg har lärt oss att kalla för Goa, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola eller Brasilien, blir osynliga.

Den transatlantiska slavhandeln tas som sagt upp, men ingenstans finns något som egentligen påminner om att de här platserna inte låg öppna och väntande på att bli besuttna av några européer när portugiserna bestämde sig för att stjäla dem från deras ursprungsbefolkningar. I Goa får vi veta att medelklassens (läs kolonisatörernas) tjänstefolk (läs de koloniserade) skapade fantastiska maträtter när de började kombinera råvaror och kryddor från sin egen kultur med kolonisatörernas. Nåt mer får vi inte veta om dessa människor, som i och med kolonisationen blev tjänstefolk. Endast när vi är i Brasilien nämns något om någon urbefolkning, men utan att vi får veta något om dem. Det är som om de aldrig har funnits.

Det finns en hel del intressant i Där solen aldrig går ned, men för att vilja vara en bok som handlar om ett antal länder vars gemensamma nämnare är deras före detta kolonialmakt, så saknar den bakgrund om de människor och kulturer som den kolonialmakten byggdes på.

dagensbok.com » Slavhandel

Zadie Smith "Bedragaren"

Similar Posts:

Jamaica Kincaid "(Boken om) Min trädgård:"

Similar Posts:

Henrik Brandão Jönsson "Där solen aldrig går ned"

Similar Posts: