Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Däremot lockades jag att läsa Aktrisen av irländska författaren Anne Enright, en roman om skådespelaren Katherine O’Dell – en fiktiv person vars kändisskap medförde stora publikskaror på båda sidor om Atlanten och hemma-hos-reportage. I romanens upptakt kontaktas dottern Norah för en intervju av en collegestudent som vill skriva en avhandling om O’Dell, död sedan 1986.

Norah märker att den här collegestudenten har en egen agenda och intervjun avbryts abrupt. Frågorna avslöjar att studenten har teman som tycks handla om hens eget identitetssökande. Norah frågar sig om mammans liv verkligen ska fylla andras syften även som död?

Till en början är minnena av mammans melodramatiska uppträdanden laddade med irritation. I hemmet arrangerades fester med tredjeklassens producenter och manusförfattare. Norah glömmer aldrig hur hon morgnarna efter partajandet navigerade bland vinflaskor och glas som gästerna fimpat i. Grinigt minns hon också hur kompisarna tittade på mamman omväxlande med beundran och avund.

Som denna irritation utvecklar sig, är det svårt att tro att Norah verkligen vill gå vidare med att undersöka mammans liv. Humörsvängningarna gör att maken uppmanar henne att skriva en bok i stället för att gräla. Nåväl, hon besöker teaterarkiv samtidigt som bilderna av mammans sista sjukdomsår väller upp i tankarna. De var svåra med tung medicinering och drabbande ångestattacker.

Enright skildrar kontraster mellan yttre glans och inre kaos på flera sätt. Mamman bar fina kläder från filmåren och Norah kommer ihåg hur studiekamraterna under det vänsterradikala 1970-talet klandrade henne för att tillhöra borgarbrackornas gäng. Själv visste hon ju hur knapert de levde därhemma. Mammans glamour var en bluff. Hon fick bli en galjonsfigur för amerikaner med irländskt påbrå. Detta krävde hårfärgning (rött) och att öva upp en irländsk accent eftersom mamman egentligen var född i en förort till London. I början av karriären skrevs en artikel som innehöll en felskrivning med apostrof i efternamnet. Korrekturfelet togs snabbt till vara för att stärka varumärket eftersom O’Dell förmedlade irländska anor mer än det riktiga efternamnet Odell.

I en sicksackande stil porträtteras även Norah som nu är sextio-plus-någonting. Hur det var när hon var ung och hur hon på nutidsplanet bearbetar åren med mamma. Relationen dem emellan romantiseras aldrig och ofta är Norah full av sin egen misslynthet. I tankarna glider hon också tillbaka till tiden för det egna sexuella uppvaknandet. Gråzonerna verkar nästan oundvikliga bland de involverade vars sexuella aptit går hand i hand med den egna nyfikenheten.

Enrights tolkning av passerade decenniers tidsanda och samhällsklimat innehåller inga moralkakor. Det var sannolikt en fördel att vara en vacker skådespelare när filmmediet bredde ut sig efter andra världskriget. Otvivelaktigt blev skönheten även en nackdel om viljan till yrkesutveckling fanns men att männen i underhållningsindustrin hellre ville ligga med en.

Förra romanen Den gröna vägen innehöll mer humor än denna. Här finns i stället ett mångbottnat allvar och underströmmar; romanen är helt enkelt ett verk som jag tror överträffar mången (själv)biografi om verkliga personers liv i strålkastarljuset.

Similar Posts:

• Sorg efter familjemedlems död
• Att samla minnena
• Mat som kärlek
• Döm inte boken efter omslaget
• Inga gröngölingar i irländsk familj