Den unge Stalin är också helt klart ett resultatet av proffjobb. En hel stab av researchers har tillbringat åtskilliga timmar i arkiv i Georgien som aldrig tidigare öppnats för utomstående. Bland annat har en mängd opublicerade memoarer hittats, skrivna av bland annat Stalins mor och flera gamla flickvänner. Dessa har aldrig kunnat ges ut, av förklarliga skäl.

Det är en oerhört ambitiös biografi, och ett utmärkt komplement till Montefiores förra bok Stalin. Den röde kejsaren och hans hov. Liksom den förra boken lyckas Den unge Stalin hålla uppe läsarens intresse hela vägen. Stalins barndom belyses, och mycket plats används åt spekulationer om vem som egentligen var hans far, en fråga som inte kan besvaras vilket ger ett skönt gammaldags intryck med vilda spekulationer och mer eller mindre underbyggda teorier åt olika håll.

Nu när det är möjligt att fastställa faderskap på foster medan de är kvar i livmodern är det ganska intressant att det enda sättet att ta reda på Stalins härkomst är att läsa mer än 70 år gamla memoarer och brev…uppenbarligen var det här även en fråga som sysselsatte Stalin en hel del. Och nog är det förståeligt att en man som betraktade sig själv som en framtida ledare för det väldiga Ryssland önskade sig en annan far än en alkoholiserad skomakare från Gori, en liten stad i bakvattnen i Georgien.

Intressant är också att följa Stalins karriär som bankrånare och kvinnokarl – här byts det flickvänner oftare än det byts skjortor. Enligt biografin fick Stalin också minst två utomäktenskapliga barn, varav den ene så småningom blev chef för den sovjetiska televisionen. Båda sönerna fick besök av säkerhetstjänsten NKVD, som förmådde dem att skriva på en förbindelse om att ”aldrig prata om sitt ursprung”. Den paranoia och oberäknelighet som senare skulle göra livet surt för miljoner människor hade också börjat framträda redan under den här tiden. Liksom Stalins sätt att skoninglöst utnyttja människor för sina egna syften. Detta börjar redan under den korta tiden på prästseminariet.

Den del av Rysslands historia som belyses mest, tiden innan revolutionen och bolsjevikpartiets bildande och Stalins roll i det hela, har tidigare beskrivits på ett delvis annorlunda sätt. Stalins roll i revolutionen 1917 har tidigare inte getts särskilt stort utrymme. Enligt Montefiore beror detta på att han vid denna tid inte var känd utanför den innersta kretsen av revolutionärer.

Liksom i Stalin lyckad Montefiore ge en mer komplex bild av Stalin. Han ser på objektet för sin forskning i en typ av ljus som gör honom mer mänsklig och mer mångfacetterad. Intressant. Det är också mycket intressant att läsa om Stalins mor, av allt att döma den enda person som vågade säga emot honom även i tider då ett sådan beteende var ytterst hälsovådligt. Likväl litade han inte ens på henne.

Similar Posts:

• Galenpanna nos. 1
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Bara Tanja blev kvar
• I brotten och tystnaderna
• Strålande om Sovjets historia

Gemensamt för dessa herrar och deras system är att de försökte applicera en gudomlig plan på en världslig stat. Ett tusenårigt rike, en kulturrevolution, en jordreform; genomgripande och ”ambitiösa” projekt, men de brister i en övertro på statsbyggande som ett mekanobygge, där en för liten kugge kan bytas ut mot en för stor, utan att ta hänsyn till helheten.

För att förstå ett totalitärt system måste man känna dess människor, inte minst den innersta krets som adminstrerar det. Det rör sig nästan alltid om en liten klick, t.ex. torde en något sånär klar bild av nazismens brott under Hitlers styre, utöver Hitler själv, ha inskränkt sig till en handfull kumpaner: Göring, Himmler, Bormann och Goebbels. Det ligger i systemets betingelse att undanhålla information för dess tjänare, på så sätt kan ledaren upprätthålla balansen och skyddda sig själv genom att spela ut dem mot varandra. Bara namnen synes vara annorlunda: Berija, Jezjov och Molotov.

Utgångspunkten i Stalin är denna. En biografi över ”vozjden” (ledaren) måste också bli en noggrann kartläggning över den självutvalda elit som försörjer systemet med bränsle, i detta speciella fall ofta i form av eget blod. Det bolsjeviska förhållandet mellan privatliv och politik är på sätt och vis enkelt; allt förefaller ett och samma, det flyter ihop när ryktet om en kärleksaffär kan leda till döden, eller när ett politiskt felsteg ger repressalier i ”familjen”.

Men det är naturligtvis allt annat än enkelt; porträttet av Stalin som människa är komplext. Det mest frapperande är vilka resurser han var i besittning av under sin glans dagar. Möten i evighet, läsning, långa middagar, dryckesslag, familjeliv. Ett finger med i alla spel, alltifrån litteratur till krigsansträngningar. Ena minuten med ett barn i sin famn, andra lutad över en dödslista på skrivbordet. Men det är just dualiteten som bringar fascinationen; en endimensionellare människa är inte lika fängslande.

Stalin landar på 650 sidor text och ytterligare 100 sidor noter och register. Det är inte för mycket, stalintidens utforskare måste ge sig utrymme och tid att förstå. Boken tar i stort sett upp tråden vid tidpunkten för Stalins makttillträde och koncenterar sig sedan till tiden mellan 1935-45, dvs ”den stora terrorn” och andra världskriget. Är det något man kan anmärka på så skulle det vara ett alltför flitigt användande av fotnötter i sidfoten. Om metoden blir mer regel än undantag hackar den skoningslöst sönder läsningen. Vem kan motstå en asterisk?

Similar Posts:

• Och att tänka sig att han skulle bli präst…
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Apokalyps ur många vinklar