Så börjar denna 650 sidor tjocka reportagebok om det stora grannlandet i öster.

Den norska författaren och journalisten har lärt sig ryska i samband med studier i S:t Petersburg på 1990-talet. Nu har hon bestämt sig för att ta tempen på det ryska samhället i skuggan av ytterligare ett mordiskt anfallskrig på ett broderfolk.

Hon återvänder till S:t Petersburg och träffar sina gamla väninnor från studietiden. En del av dem hyser förståelse för kriget. Det kan nog vara en nödvändighet. Men mellan klunkarna ur mondäna drinkar på en takbar vädrar de oron att deras söner ska behöva rycka in i det militära. ”Min son är inte lämplig som soldat, han jobbar ju med dockteater.”

Andrej kommer från det län i Sibirien som har Tomsk som huvudstad. Åsne Seierstad reser dit och söker upp Andrejs moster och pappa och flera andra som Norgeflyktingen har känt i sin barndom.

Medan Andrejs berättelse har en tydlig kronologi saknar skildringen av besöket hos mostern samma slags struktur. Det blir en ganska lång och detaljerad teckning av livet i det inre av Sibirien. De trasiga familjerna, alkoholmissbruket som tycks omfatta varenda människa, livet utan någon som helst synbar riktning. Åsne Seierstad låter sina intervjupersoner upprepa de lögner Kreml matat dem med. Det är Amerikas fel att Ryssland angripit Ukraina.

Jag associerar till Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand och de märkliga sår i folkdjupet som den absurda diktaturen tillfogade ett helt folk. Man kan inte bli annat än arg över den likgiltighet som verkar föreligga om lidandet som Ryssland åsamkar Ukraina och flera andra grannländer. Det barnsliga ickeansvar som tycks ligga som en våt filt över människorna i världens största land är upprörande. Mest skrämmande för mig är ett samtal hon har med en präst. Denne menar att ”det heliga Ryssland” inte är komplett utan Ukraina och att det är Guds försyn att kriget startade.

Jag skulle önska mig den humanism som Stig Dagerman ger uttryck för i det klassiska reportaget Tysk höst från Berlin strax efter andra världskriget. Men det är svårt. Dagerman låter den tidens mest hatade folk komma till tals. Åsne Seierstad gör något liknande här.

Men så vänder hon på steken och börjar söka upp ryssar som är i opposition. Det är välgörande. De finns! Men företaget är också tröstlöst. Förföljelserna av dem är så fullständigt massivt. Redaktionen för Novaja Gazeta existerar fortfarande men får knappt trycka några tidningar. Hon samtalar vid flera tillfällen med chefredaktören, tillika nobelpristagaren i fred 2021, Dmitrij Muratov. Denne har fått en hink frätande rödfärg hälld över sig. Gärningsmännen går fria. Istället förtrycker myndigheterna honom med stämpeln ”utländsk agent”. Ändå orkar denne man gå till jobbet varje dag!

Också Åsne Seierstad är en modig journalist. Och hon ska ha poäng för sin energi. Det är en väldig kakafoni av röster som möter läsaren i hennes senaste storreportage. Ämnet är såklart viktigt: vi behöver förstå det ryska folket och dess lidelser. Ändå är det något som håller tillbaka ett verkligt toppbetyg. Jag funderar på vad det kan vara. Jag tror att det är att vinkeln saknas. Tilltron till att en mängd röster och miljöer ska berätta den större storyn, den tilltron är nog för stark. Men ett viktigt bidrag är boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Det är komplicerat
• Kampen om Ukrainas framtid
• När kriget är över varas såren
• Pil från fängelset

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• 250 år av kvinnoliv

Om du tror att vet hur det slutar, efter att ha fått alla huvudpersonerna presenterade för dig, har du förmodligen rätt. Men du blir å andra sidan genuint underhållen hela vägen utan att behöva hålla järnkoll på ledtrådarna. De presenteras så många gånger att även den mest ouppmärksamma läsare inte kan undvika att få klart för sig hur det hänger ihop.

Vem spelar med i detta internationella drama? Huvudsakligen är det engelsmannen Ian och amerikanen Tony som jagar krigsförbrytare och ser till att få dem dömda för sina brott. I jakten på ”Jägarinnan” får de dessutom hjälp av Nina, ett gammalt flygaress från Sovjetunionen. På andra sidan Atlanten har vi unga Jordan som vill bli fotograf, hennes far antikhandlaren Dan McBride och dennes nyblivna hustru Anna som med dottern Ruth flytt från Europa. Inte helt oviktig för händelseutvecklingen är Jordans highschoolsweetheart Garrett, restaureraren Herr Kolb, Ians yngre bror Sebastian och Ninas försupne far. Och sedan finns det ett par till som mest dekorerar romanen med tidsfärg, som till exempel Kamrat Stalin.

Förutom att det hela var ganska förutsägbart, så blev det allt lite långrandigt i Quinns ändlösa beskrivningar av flygningar och nattliga bombräder. Och vi snackar inte om hur sannolika de scenarierna som spelas upp är och hur tillfälligheterna verkligen spelar våra hjältar i händerna. Nej, det fäster vi oss inte vid utan vi uppskattar i stället att Quinn har gjort gedigna efterforskningar inför skrivandet! Och vad hon kom fram till, det beskriver hon med all önskvärd tydlighet i det tio sidor långa efterordet.

Sammanfattning: Vill du bli underhållen på en lång tågresa när koncentrationen inte är på topp hela tiden? Då är den här romanen PERFEKT! Vill du ha spänning in till sista sidan? Välj en annan spänningsroman.

Similar Posts:

• Ett pensionat och dess historia
• Mer humor än samhällskritik
• United States of Angie
• Fallet som förför
• En lysande släktkrönika