När jag påbörjade läsningen av Ett hov av dimma och vrede var jag först lite avvaktande. Visst verkade den ha en mer gedigen story och betydligt mer flerdimensionella karaktärer, men Maas har gjort mig besviken förut, så jag vågade inte hoppas på för mycket. Halvvägs in i boken hade jag svårt att släppa tag om den, och kan med förtjusning säga att den är i en helt annan klass än sin föregångare.

Ett hov av dimma och vrede handlar till stor del om vad som händer med prinsen och prinsessan i berättelsen efter att orden ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” skrivits. Feyre klarade sig igenom prövningarna och tortyren, den elaka drottningen dog, Feyre befriade sin drömprins och hela hans folk från skräckväldet, men hårda prövningar tenderar att förändra oss. Det hade varit naivt att tro att Feyre och drömprinsen Tamlin skulle kunna fortsätta som vanligt efter allt de gått igenom, och Maas skriver övertygande om två trasiga personer som borde leva lyckliga i alla sina dagar, men inte gör det.

Maas ska ha en eloge för hur hon gestaltar drömprinsens mindre drömlika drag. Han är en beskyddare först och främst, och det var vad Feyre behövde mest som människa, men som alv behöver hon att få vara hans jämlike, något han inte klarar av att ge henne. Istället försöker han förvandla henne till en omhuldad docka, och det kväver den energiska och frihetstörstande Feyre. Det hade dock varit en bättre berättelse om Maas hade visat att det var okej för Feyre och Tamlin att inte vara kompatibla och för Feyre att söka sig till någon annan utan att förvandla Tamlin till en skurk först. Det hade varit fullt rimligt för Feyre att lämna Tamlin även innan han började låsa in henne. Det nya kärleksintresset är…intressant, antar jag. De intensiva sexskildringarna var däremot inte särskilt intressanta alls, men det kanske bara är jag. De verkar vara ganska uppskattade bland andra läsare, av internet att döma.

Slutet på Ett hov av dimma och vrede var så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Förmodligen till närmsta bokhandel för att köpa nästa bok.

Similar Posts:

• Bland feer och magiska avtal
• När änglarna faller
• Spännande om glömska
• Uråldrig magi och moderna monster
• Uppfriskande triangeldrama

Där blev jag lite…tveksam till vad jag gett mig in på. Jag menar, jag vet att uppläggen för många populära böcker (och böcker som jag verkligen tycker om att läsa) är lite långsökta, men hade det inte räckt att Feyre var tvungen att leva resten av sitt liv som tjänare till feerna på något sätt? För det här jäkla avtalet ska väl rimligtvis hindra arterna (fe och människa) från att döda varandra? Jag förstå reflexen att vilja döda någon som har dödat någon nära mig, men att leta upp dem och erbjuda dem att istället bo hos mig för alltid och behöva se dem varje dag…? Nej, tack.

Hursomhelst. Förutom att avtalet kändes otroligt osannolikt så flöt Ett hov av taggar och rosor på rätt bra emellanåt. Många av karaktärerna var lite väl platta, och Feyres familj kändes som en överdriven parodi på Askungens styvfamilj. Om jag vore Feyre hade jag varit överlycklig över att slippa dem, men Feyre verkar å andra sidan rätt oförmögen att känna positiva känslor överhuvudtaget. Jag är inte heller solsken personifierat, men tillochmed jag tycker att Feyre har en lite väl negativ attityd till precis allting hela tiden.

När Feyre anländer till feernas rike visar det sig att odjuret som hämtade henne heter Tamlin, och är höglord över Vårhovet. (Feernas rike är delvis uppdelat i olika hov, det är lite krångligt, men det finns en karta i början av boken). Tillbaka i sin vanliga skepnad är Tamlin väldigt stilig, men en gammal förbannelse har gjort att han och alla andra vid vårhovet har balmasker permanent fastsatta över ansiktet, så Feyre kan inte se särskilt tydligt hur de ser ut. Trots att Feyre i princip blev kidnappad blir hennes liv vid Vårhovet ganska trevligt (något hon också är lite missnöjd med), och hennes motvilja mot feer i allmänhet och Tamlin i synnerhet övergår såsmåningom i en spirande romans.

Trots sina tydliga brister är Ett hov av taggar och rosor ändå en bok som jag drogs in i och engagerade mig i. Tamlin är ett lite tråkigt kärleksintresse, men jag kan väl någonstans förstå tjusningen med hans och Feyres will-they-won’t-they-romans. Tamlins bästa vän Lucien är en sarkastisk guldgruva och den motvilliga vänskapen som utvecklas mellan honom och Feyre är en fröjd att läsa.

Maas har skrivit in många fina, smått geniala detaljer i Ett hov av taggar och rosor (balmaskerna de inte kan ta av sig! Lukten av magi! Namngivningen av hoven!) och det finns ett par riktigt rörande scener. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att så mycket av handlingen är hafsigt ihopskriven. Att boken känns som en omskrivning av Skönheten och Odjuret hade varit kul om Maas hade varit öppen med att det är det Ett hov av taggar och rosor är. Eller åtminstone ”inspirerad av”. För just nu känns det lite väl mycket som att Maas plockat delar av storyn medan hennes förlag visslat oskyldigt och tänkt att ”det är nog ingen som märker något”. Jag fattar att det inte var så det gick till, att det förmodligen inte var med flit o.s.v., men NÅGON någonstans i kedjan från manus till tryckt bok borde ha sett det och reagerat på det.

När det är dags för Det Stora Avslöjandet blir visserligen hela grejen med det bisarra avtalet kanske lite mindre bisarr, men berättelsen i sig blir däremot mer långsökt än tidigare.

Och tortyren! Herrejävlar, vad händer med bokbranschen? Varför ska det finnas med blodiga och utdragna tortyrscener i varannan ungdomsbok? (Jag har skrivit om det här problemet tidigare, bl.a. i min recension av Gena Showalters Timglaset). Mot slutet av Ett hov av taggar och rosor var jag tvungen att dubbelkolla att boken faktiskt marknadsförs för ungdomar. Jag förstår att ungdomar nuförtiden är lite mer härdade än vi (speciellt jag) var på min tid, men jag hoppas ändå att det går att skapa litterär spänning i framtiden utan att flå karaktärer levande.

Med det sagt, kommer jag definitivt läsa uppföljaren.

Similar Posts:

• När drömprinsen inte är så drömlik längre
• Spännande om glömska
• Träffsäker ton i berättelse om spökjägare
• Utan kompass
• Grällt och oengagerande