För jag blir inte helt klok på den ”könslösa” rösten i Ur mörkret över axeln. Vem är ”du” som talar till en död? Som om du betraktar hennes självmord, död – som något du känner till så väl? Vem är du att döma Victoria Benedictsson, läxa upp henne och inte låta henne få tala? En dialog, förklarar du, nej en monolog i mörkret, på vinden, över axeln. Varför kan hon inte få svara genom dig? Först då skulle du framkalla något mer än detta entoniga mörker. Över axeln. Du talar strängt med slipat språk, till och för vem? Varken Benedictsson eller jag förstår nog vem du är, som sitter där i mörkret på vindsvåningen. Din monolog till en död, och till mig som vill förstå.

Men trots allt en modig röst, som verkligen utmanar min empati. Jag skiljer mellan dig och din skapare, poeten Sara Sum Jensson. Det är inte henne jag skriver till här.

Jag gav dikten många läsningar, men förlaget har valt fel metod när de (för)förklarat sönder boken. De skriver att diktsviten ”kan med fördel läsas parallellt med Benedictssons novell”, Ur mörkret. Varför skulle jag vara så godhjärtad, eller snarare så orättvis mot Jenssons diktsvit och mot Benedictsson? Men ”godhjärtat” skummade jag igenom Ur mörkret och förstod inte fördelen. Tvärtom, det gav mig en omöjlig styrning. För att kunna skriva till en död, och låta den döda tala, krävs närvaro i sin egen varelse. Du dömer hennes val, att välja döden – men hennes skrifter då? En av våra främsta författare genom tiderna. Där ser jag ingen koppling mer än några citat från hennes dagbok och anteckningar. Men genom din kalla historielösa röst, din uppgörelse med en abstrakt person – men kanske framförallt genom din gestaltare, Jenssons, intelligens och litterära begåvning – så ger dikten mig stundtals även sympati för dig.

Tänk om du har fel, om alla lögner inte var lögner. Inte ens en känslig människas nerver skulle, med något sinne, kunna förnimma att mörkret här på vinden förkroppsligats i ett svalg av dig själv, djupt inne i ett hörn bakom dig. En sorgmodig entonighet i min könslösa röst.

Språket är lite snarlikt Benedictssons. Du sitter i mörkret, en vindslucka att öppna eller stänga, och talar till mig över axeln. Vems axel? Där finns inte samma kvicka scenbeskrivning som i många av Benedictssons noveller, det direkta, att med få ord målande lyckas beskriva scenen, kulisserna, ramverket för gestaltning. För det tar några läsningar att helt förstå vad du egentligen sysslar med. Varför sitter du där med dina ovanifrånförnäma ord, i en mörk vrå, undan månljuset från vindsluckan? Visst kan Jensson skriva, men tala? Jag vill göra dig och poeten fri från konventioner. Låta dig få tala med konjunktioner, för att det är helt okej. I en prosadiktsvit, som bör och kan stå för sig själv. Ditt fångenskap i ord skapar en gallerförsedd läsning. Jag kommer inte in, helt.

”Hem – namnlösa bostäder. Din paradoxala strävan efter en mållös hemkomst.” Meningen ligger här oreflekterad och övertydlig inför det så uppenbart paradoxala. Underskattar du mig? Här bryts det konsekventa. Om du inte hade räknat varje ord som du uttalar, inte dolt oss: Jensson, mig och henne – det. Du predikar ibland som ur amfetamin, hela tiden babblande (vackert babbel) och inväntar sällan svar från den du talar till (om).

Förlaget har gjort sina fel. En debutant vars dikt tyvärr styrts sönder. Om det nu verkligen är Benedictsson som du talar till, eller är det till poeten själv – en själsfrände tillika antagonist? Du är knappast dialektal. Där är problemet. Har författaren suttit ensam med texten? För rösten är ju blind inför syftet. Om det verkligen är den dödes död som du talar till, så skiter jag faktiskt i att vara ödmjuk: Då har poeten bara skrivit ett halvt mästerverk. Vem valde att hänvisa så övertydligt till Benedictsson? Du styrs rakt mot hennes öde, sanningarna som du berättar blir spekulativa och avdramatiserade.

Du räds inte att vara mer än människa. Säger dig vara vid liv för att du faktiskt funnit några människor och sysselsättningar som är värda att leva för. För att du varit älskad av din far och din mor. Fråga dig själv om du ljuger. Fråga alltid dig själv om du ljuger. Du ser det falska, det fega, det småsinta i att vara människa. Du är inte du – bara en del av mänskligheten. Du har aldrig varit ung, och knappt ens varit barn.

Jag hoppas Sara Sum Jensson förstår mig. Att jag verkligen vill gott. En debut är ju viktig hörru! Varför måste du framställas så klok? Som om du sitter i mörkret med alla jävla svar – utan en tanke på att låta Benedictsson förklara: ”Att det du säger mig, har jag redan tänkt. Det är inte relevant att tala om min död, utanför det så levande i mitt efterliv.” Generationer – sedan den där dagen, med spegeln och rakbladet, de raka och beslutsamma snitten – har ställt samma fåfänga frågor; tala istället om ditt liv, tala om allt! Utom självmordet. Du underskattar Benedictsson och pratar dig själv underlägsen. Varför? Du talar ju så vackert. Är du rädd?

Sara Sum Jensson gestaltar dig väldigt känslosamt, samtidigt strikt regelbunden. Men konstruktionen är inte klar, du talar till mörkret, otydlig.

Ur Benedictssons död kan ingen svara, sluta spekulera så skrämmande snarlikt. Om du slutar vara manisk inför hennes öde, så kanske du hittar ditt syfte. Kanske förstår du Benedictsson, eller inte. Här måste Jensson som poet hjälpa till; genom att skapa tystnad, då framträder du inte desperat. Tala dig inte tokig, döv inför svaret som du ”mållöst” söker, din hemkomst. Här blir du väldigt otydlig. Och då kanske du slipper den skeva konstruktionen som Jensson slaviskt följer, dina flitigt huggna meningar.

Men, rösten får inte förväxlas med skaparen, Sara Sum Jensson. Hennes ”könslösa” karaktär i mörkervrån. För detta visar på en distans som bara en modig poet vågar skapa. Sara Sum Jensson lyckas väl. Men regelverket (och några onödiga korrekturfel) stör rösten och tar ned läsningen på jorden. Från ”du” till poeten själv. Varvid ni förväxlas. I övrigt en intressant debut och en utmanande berättarröst som briljerar sanningar som ingen annan. Men dig blir jag inte klok på.

Alla svarta ord du lägger fram. Ditt åldrande lägger döda möjligheter bakom sig. Du förvandlar dina tankar till handlingar, till svettiga verb. Extasen – det skrämmande utanförskapet från dig själv, som du samtidigt söker. Du reduceras till djur, och blir vad du föraktar. Allt är skam hos människan, ty hon är ingenting för sig, utan bara en del av mänskligheten. Alla ännu icke avslöjade mördare.

Similar Posts:

• Vecka 26 på dagensbok – Lärare, soldater och dagarna med farmor
• Den omöjliga friheten
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• En ny identitet i blomning

Tills imorgon har Christina läst Elin Bengtssons debutroman Mellan vinter och himmel. En ungdomsbok som handlar om två tonårsbröder där den ena är döende. Vad Christina tyckte om boken får ni veta imorgon.

Håkan har läst Sara Sum Jenssons prosadiktsvit Ur mörkret över axeln – en bok han är tveksam till. Sviten är en skriven läsning av Victoria Benedictssons efterlämnade skrifter – främst då hennes ofullständiga Ur mörkret, som Benedictsson skrev på under sitt sista år i livet. Och då givetvis fokus på hennes självmord.

Marie skriver om Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt. En roman om en kvinna som först i 30-årsåldern på riktigt lär känna sin farmor, och om deras gemensamma kärlek till litteratur. Enligt Marie är den tyvärr väldigt styltigt och platt berättad, vilket blir en märklig kontrast till det litterära samtalet i romanen.

På lördag gästar Sergej Kotov. Han har läst Soldater, av Sönke Neitzel och Harald Welzer, där de analyserar avlyssnade samtal mellan tyska soldater i fångenskap. Det är en bok om hur dessa män förhåller sig till allt våld de upplevt och själva utövat under kriget. En bok som har en välgörande humaniserande effekt, tycker recensenten.

Och på söndag skriver Anna Liv om Hennes iskalla ögon av Carin Gerhardsen. Det är den sjätte boken om Hammarbypolisen. Två kvinnor försvinner och när polisen kopplas in ser de likheter mellan de båda fallen. Bägge kvinnor har levt under mental press, och det vore inte osannolikt om de frivilligt flydde. Men så dyker ett lik upp… Det här är en spännande och obehaglig historia om fysisk- och psykisk misshandel. Om kontroll långt bortom det normala. En perfekt bladvändare på semestern, menar Anna Liv.

Similar Posts:

• Till dig som talar, över axeln
• Guldgruva för nya lärare
• En märklig kontrast mellan handling och utförande
• Midsommarveckan på dagensbok.com
• I solen med dagensbok.com – vecka 26