Men slumpen gör att hon får chansen att skriva en artikel om livslång kärlek. Ebba beger sig till Bjärehalvön för att intervjua den 79-åriga Veronika, en änka efter ett 60-årigt äktenskap.

De båda kvinnorna finner varandra och en fin vänskap över generationsgränserna växer fram. Däremot går det sämre med artikeln. Det bästa med Veronikas make verkar vara att han inte pratade så mycket… Dock skymtar en annan kärlekshistoria fram. Veronika drömmer fortfarande om den tjusiga, konststuderande yngling hon förälskade sig i 1955.

Och där befinner sig parallellhistorien. Den sjuttonåriga Veronika sommarjobbar på sin mors pensionat tillsammans med sin mer erfarna, utåtriktade kusin Francie. Kusinen har dock fullt upp med att jämföra sig med Marilyn Monroe i spegeln.

Bin har invaderat pensionatet och där checkar även tidigare nämnda konststudenten vid namn Bo in. Han har vunnit en tävling och ska inhysas på panget i ett par veckor för att jobba med en skulptur. Både Francie och Veronika börjar svärma för honom och snart börjar en förälskelse blomstra mellan den blyga violen Veronika och den mer försigkomna Bo.

Tillbaka till 2019 där Ebba kämpar med att komma över sin skilsmässa samt inte gå under av att ha blivit brutalt dumpad av den gamla popstjärnan och tillika hennes kollega på radion. Medan hennes liv rämnar verkar både hennes ex-mans och dito-snubbes liv lyckligt rulla på. Ebba grubblar och grämer sig.

År 1955 fortsätter kärlekssagan. Ebba våndas över att börja på hushållsskolan till hösten. Kanske vill hon ha ut mer av livet. Men vågar hon följa Bos äventyrliga planer?

Det finns böcker som dröjer kvar i både själ och kropp efter avslutad läsning. Tistelhonung är en sådan bok. Dels för att de bägge huvudkaraktärerna Veronika och Ebba blir så levande för mig. Deras tillkortakommanden och blottor beskrivs och de är nog ganska medvetna om dem själva. Jag månar om dessa kvinnor, och vill att de ska få det de söker eller snarare behöver.

Det handlar om att författaren så skickligt mejslar ut dessa porträtt på ett ytterst levande och mänskligt vis. Jag identifierar och känner med dessa kvinnor. Men också för att slutet var öppet. Vad hände sedan? Jag tror och vill att det ordnar sig. Kommer det ingen uppföljare så drömmer jag ihop den.

Similar Posts:

• Sött och salt om systrar
• Släktslakt i hängmattan
• B som i bly och bröllop
• Skrik, svek och elakt förtal
• Förutsägbart om förälskelse och försvunna barn

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

I de flesta familjer finns det bara plats för ett geni och Frida har accepterat att leva i skuggan av sin storasyster. Hon har till och med börjat se det genialiska som något farligt, något som kan ta överhanden. Ändå finns det djupt inom henne en längtan efter att vara som Marissa. Eller kanske bara efter att vara speciell.

Försiktigt lyfte jag ner en midjekort, röd skinnjacka och satte den på mig. [---] Jag stod blickstilla och väntade på att något skulle hända. På att jag skulle känna mig annorlunda, kanske drabbad av genialitet. Men inget hände.

Frida behåller skinnjackan på i flera dagar och tar bara av sig den när hon sover. Jackan gör henne redo för något. Hon vet bara inte vad. Men några dagar senare dyker Marissa upp tillsammans med pojkvännen Fabiano och sköldpaddan Benito.

Baksidestexten till En eller annan väg beskriver romanen som en ”fartfylld road story”. Tanken är kanske att läsaren ska associera till begreppet ”road movie” och att detta i sin tur ska bidra till att skapa vissa förväntningar på innehållet. Det här är dock inte en särskilt fartfylld historia, tvärtom är tempot makligt med gott om plats för tillbakablickar på systrarnas gemensamma uppväxt. Visst finns det likheter mellan exempelvis Thelma och Louise och Sara Paborns roman där Marissa, den begåvade och egensinniga storasystern, lockar med lillasyster Frida på en biltur som slutar i Paris. För även om handlingen är löst upphängd kring en italiensk madonneskulptur vars ursprung behöver utredas är det här, precis som så ofta när en resa står i centrum för berättelsen, vägen som är mödan värd. Att den yttre resan i En eller annan väg i själva verket handlar om den inre blir stundtals till och med lite för uppenbart när Sara Paborn strösslar Fridas inre monolog med filosofiska funderingar i stil med: ”Att bli den man egentligen var. Var det en plikt, ett offer, ett straff, en ynnest, det enda rätta? Det kanske fanns ett pris att betala. Men vad var priset för att inte försöka alls?”

Även om Fridas livsvisdomar duggar lite väl tätt så balanseras de upp av observationer som är milt absurda på ett uppfriskande sätt, och sammantaget lyckas Sara Paborn ändå skapa ett övertygande porträtt av en ung kvinna som letar efter en egen riktning i livet. Jag-perspektivet i kombination med det enkla, ibland lite naivt högtravande språket bidrar till detta. Tidskänslan är också stark och Sara Paborn får mig att minnas ett 1980-tal då man levde i skuggan av atomkriget, svampmålade väggarna i aprikos, tvättade håret med Timotej-schampo och drack café au lait. Ändå är det särskilt skildringen av relationen mellan de båda systrarna som fångar mig.

Hon luktade exakt likadant som då: sol, parfym, nagellack och något som påminde om Juicy Fruit, tuggummit i stanniolpapper. Jag skulle aldrig kunna förklara känslan av gemenskap som låg i den där luktbrygden. Jag trodde att dessa lukter var unika för oss, att de var vi.

Jag känner igen mig i Sara Paborns skildring av lillasystern Frida. I beredvilligheten att ställa upp på det mesta när storasyster någon gång på nåder kan tänka sig att umgås. I att bli retad och bestämd över. I hur man både vill och inte vill bli som sin storasyster. Men jag känner också igen mig i den självklara gemenskapen som alltid finns systrar emellan, trots att man inte sett varandra på länge. Och i den grundmurade trygghet som Frida, trots allt, verkar besitta. En trygghet som kanske kommer ur just detta att hon är en lillasyster. Ur vetskapen att det finns någon som gått före henne ut i världen. Någon som alltid är beredd att ställa upp för henne, oavsett vad som händer. För så länge man är en lillasyster är man aldrig helt ensam.

Similar Posts:

• Nalen blir en enda litteraturfest
• Släktslakt i hängmattan
• Kärlek med förhinder
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Föräldrasvek och julmagi

På scen ser vi bland andra författarna Magnus Bärtås/Fredrik Ekman, Cecilia Davidsson, Peter Kihlgård, Sara Paborn och Anna Schulze. Poeten Helena Boberg läser också ur sin debutdiktsamling Repuls.

Tid: 19 – 02, imorgon torsdag 28 april
Plats: Nalen/STACKEN, David Bagares Gata 17, Stockholm
Inträde: 100 kr

Läs mer om festen på 10TAL:s hemsida.

Similar Posts:

• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Kärlekens instängdhet
• Om skrivande och kritik – en intervju med Helena Boberg

Mamma är en märkligt känslokall person som nog aldrig borde ha gift sig med pappa, som är en klassisk excentrisk och lite småäcklig gubbe med en omättlig aptit på bananer. Mellan mamma och hennes syster Liljana utspelar sig ett stillsamt drama som får sin kulmen när Liljana helt sonika slår upp sitt tält vid gränsen till den tomt där Fasters stuga ligger. Där ligger hon sedan och vaktar, medan mamma i sin tur vaktar från stugan och huvudpersonens poetpojkvän bygger badrum och upptäcker sig själv.

Det är varmt och svettigt och lite klibbigt, sommarstugetypiskt och kladdiga flaskor med sötsliskig sprit. Huvudpersonen, 31-åriga copywritern från storstan, har ett skönt distanserat förhållningssätt till sina krisande föräldrar, och de i sin tur har rationaliserat bort de flesta känslorna för länge sedan. Vilket skulle kunna vara deprimerande, men inte är det. Jag kommer på mig själv med att tycka hemskt mycket om alla dessa kufar, och tycker om att dras in i deras krets. Nästan så att jag också vill öppna en dammig flaska Amaretto från Greklandssemestern och slå mig ner bredvid Liljana i tältet och titta i de fotoalbum som är hennes bidrag till tillställningen.

Mellan mamma och Liljana finns starka spänningar, syskonavundsjuka och lillasyster/storasysterproblematik. Det är igenkänningshumor och också något djupare, något lite mer svårsmält som lyfter den här boken och som gör att jag fortsätter tänka på karaktärerna när boken är slutläst. Tänker mig dem i olika konstellationer; pappa och Erlend åker på semester för att titta på tåg, mamma, Liljana och bokens jag på charter i Bulgarien, rosa paraplydrinkar och guldbaddräkter runt poolen. Allesammans på husvagnssemester utanför Marstrand med matchande träningsoveraller och pappan som gnäller över bristen på bananer och suger på sin pipa. Mersmak.

Similar Posts:

• Sött och salt om systrar
• Kärlek med förhinder
• Bananer är bäst
• B som i bly och bröllop
• Nalen blir en enda litteraturfest