Hatet mot muslimer är en bok om islamofobi, både i sin vulgära form och som underliggande tankesätt. I tolv kapitel vrider och vänder Malm på begreppet, både från muslimernas och icke-muslimernas håll, och han får fram ett skrämmande resultat: hatet mot muslimer växer för var dag som går. Ett illustrerande exempel är den så kallade Eurabienlitteraturen, som framställer ett Europa som är hotat av islam. Denna obskyra litteratur, som pratar om en internationell muslimsk konspiration (jfr ZOG), om kvinnor som under hijab föder fram islamistiska soldater, och om hur vi västerlänningar inte vet att uppskatta våra korståg, den betraktas idag av många intellektuella som helt rumsren.

Ett annat exempel på den växande islamofobin är Sverigedemokraternas framgångar. Till nästa val når de troligen riksdagen med sitt budskap om att islam är en våldsreligion, att muslimerna kommer för att våldta våra kvinnor och att slöjor kommer att vara obligatoriska för alla flickor innan 2031 om ingen sätter stopp.

Men detta är inte det värsta. För islamofobin frodas inte bara bland extremister som Sverigedemokrater och Eurabienförfattare, utan även bland människor med betydligt högre anseende. Borgerliga ledarskribenter, professorer i historia och folkpartistiska politiker är några av de som kan nämnas. Här är islamofobin betydligt mera ”finkänslig”. Man utger sig för att kritisera religionen utifrån en ateistisk ståndpunkt och legitimerar därmed uttalanden som att ”hedersvåldet underbyggs av Koranen” och ”vad islam vill är Jihad, heligt krig” (Jihad betyder för övrigt inte alls ”heligt krig” utan ”strävan”. ”Heligt krig” kommer från korstågen).

I mottagandet av Hatet mot muslimer har Malm fått mycket kritik för sina attacker mot borgerliga liberaler. I Sydsvenskan skrev Per Svensson att han tyckte att det var ”intellektuellt ohederligt” att som Malm bunta ihop den danska rasisten Pia Kjaersgaard med Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash och i DN skrev Mohammad Fazlhashemi att det går inflation i begreppet när Malm kallar en film som Det svider i hjärtat av Oscar Hedin för islamofobisk. Det visar att de missförstått Malms bok, på djupet. Så här skriver Malm apropå Det svider i hjärtat och den efterföljande debatten:

Kanske är DN:s rubriksättare och illustratörer, såväl som Oscar Hedin och hans recensenter, halvt ofrivilliga deltagare i ett samtal med förhandsskrivna regler.

Vad Fazlhashemi och Svensson tycks ha missat är att islamofobin kan verka även bland personer som utger sig för att vara anti-islamofober. Exemplen Hedin och Garton Ash tas ju inte för att Malm vill hänga ut två rasister, utan för att illustrera diskursens makt. Att en annars så klok person som Fazlhashemi missförstått detta förvånar mig.

Hatet mot muslimer är därför varken intellektuellt ohederlig eller paranoid, utan en rasande intelligent bok med ett storslaget syfte. Den skärper sin läsares sinnen och gör honom uppmärksam på ett skeende i samhället som är mera illavarslande än vad man kan tro. Slutsatserna kan sammanfattas så här: islam beskrivs allt oftare som en inneboende egenskap och inte en religion, muslimerna anses vara ”besmittade av islam från födseln”, och detta betyder att islam rasifieras. Detta leder i slutändan till folkmord. Här kan Malm tyckas något extrem, men i nionde kapitlet visar han att detta folkmord faktiskt redan ägt rum. Det skedde i Bosnien i början av nittiotalet, då serberna förde ett våldtäktskrig mot muslimska kvinnor. Rituellt skar man könen av muslimska män, raserade moskéer och tvingade imamer att äta griskött. Ideologin hämtade man ofta från Eurabienlitteraturen, men även från mindre extrema håll som Samuel Huntingtons The clash of civilisations. Så att påstå att den moderna islamofobin saknar dödsskugga är därför en ren och skär lögn. Förintelsen har redan skett, medan vi har blundat.

Slutligen bör det sägas att Hatet mot muslimer inte är någon perfekt bok. Vissa avsnitt är bättre skrivna än andra, men emellanåt blir den ganska tröttsam. Kanske borde Malm ha gått hårdare med strykningspennan, särskilt på vissa historiska avsnitt, och kanske kunde vissa teoretiska avsnitt förkortats. Detta är dock en marginell invändning, för på det stora hela är Hatet mot muslimer fullkomligt briljant. Andreas Malm framstår alltmer som en arvtagare till Olof Lagercrantz, en annan intellektuell som gjort upp med västerlandet. Må han skriva hundra böcker till.

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• Islam – ja, det handlar om oss
• Islams upphovsman i närbild
• Spretigt om den muslimska mångfalden
• Tolkningar vs. tolkningar

Huntington säger sig argumentera för en modell för att förstå internationella relationer och internationell politik, eftersom andra modeller har blivit förlegade sedan Kalla krigets slut. Han poängterar noga att det är just en modell, och att den kanske inte alltid stämmer in på varje enskilt exempel i världen. Men, menar han, vi måste våga se de stora dragen och inte förlora oss i detaljer. De stora dragen handlar om att se på världen som uppbyggd av åtta viktiga civilisationer – den västerländska, muslimska, kinesiska, afrikanska, latinamerikanska, hinduiska, japanska och ortodoxa (vad andra kanske skulle kalla ’post-kommunistiska’). Av de här ’civilisationerna’ ägnar Huntington sig i princip bara åt att diskutera tre något mer ingående – västvärlden, islam och Kina. Problemet författaren menar sig se är nämligen att västvärlden står ensam mot alla de andra civilisationer – "the West against the rest" – och det är framförallt Kina och islam som utgör de stora utmanarna i framtiden.

Det är anmärkningsvärt att Huntington är extremt vag när det gäller att definiera och diskutera sitt centrala begrepp: civilisationer (han definierar det i princip som synonymt med det lika omtvistade och otydliga begreppet 'kultur'). Än mer problematiskt är dock att Huntington argumenterar för att alla civilisationers ’kultur’ är given en gång för alla. Västerlandet står för demokrati och frihet. Islam och Kina däremot är motståndare till demokrati och frihet, har alltid så varit och kommer så alltid att förbli. Ingen kan förändra detta, hur gärna de än må vilja.

Någon bevisföring för sina påståenden är det knappast tal om – Huntington kommer med mängder av tveksamma påståenden, och har relativt sällan några källhänvisningar. I den mån han faktiskt har några källor så kan man verkligen ifrågasätta deras källvärde – en snabb översikt ger vid handen att han verkar referera enbart till tidningen The Economist fler gånger än han sammantaget hänvisar till någon som helst källa utanför den västerländska ’civilisations’-sfären. Lägger man därtill en mängd referenser till andra tidningar som Financial Times, Newsweek, New York Times, Wall Street Journal med flera, så har man en mycket stor del av Huntingtons’faktabas’ för boken.

Många dagstidningar kan säkert göra en del seriösa reportage – men att över lag bygga universella påståenden om andra kulturer på amerikanska journalisters tidningsreportage känns lika välunderbyggt som om pyramiderna i Giza hade byggts på kvicksand.

Mannen verkar alltså relativt befriad från källkritiskt sinnelag. Lägg därtill en stor portion västerländsk självgodhet och en fördomsfull bild av hur andra ’civilisationer’ ser ut och fungerar, fylld av grova och svepande generaliseringar om miljarder människor (exempelvis uttalanden av diverse diktatorer som en intäkt för ’kulturen’ i det landet).

Hur som helst, eftersom västvärlden står för demokrati och frihet (och dessutom gärna missionerar om detta), men andra civilisationer är frihetens motståndare, så kommer världen med stor sannolikhet att uppleva en ’clash’ (sammanstötning, konflikt). Den svenska boken har av någon anledning fått den något mildare titeln "Civilisationernas kamp", men Huntington är mycket tydlig med att det faktiskt mycket väl lär handla om en väpnad konflikt av globala dimensioner.

Det enda sättet att motverka detta, menar Huntington, är att se till att USA behåller världsherraväldet, eftersom det är USA som är västvärldens fanbärare. Tolerans gentemot andra kulturer kan säkert vara nyttiga – men i längden är det militär styrka som behövs. Det finns förstås de som motarbetar en sådan politik. Det största hotet är nämligen det kulturella förfall och sammanbrott som hotar den västerländska kulturen inifrån – familjens upplösning, en försvagning av arbetsmoralen, ökat narkotikamissbruk med mera. Men värst är ändå de femtekolonnare som förespråkar multikulturella samhällen. "Ett mångkulturellt Amerika är omöjligt eftersom ett icke-västerländskt Amerika inte är amerikanskt", skriver Huntington i ett klockrent exempel på en tautologi (eftersom Amerika enligt hans grunddefinition är och alltid kommer att förbli västerländskt).

Men vänta ett ögonblick – kan västvärlden förändras av några politiska ideologier helt plötsligt? Var inte kulturerna redan på förhand givna? Eller är det bara västerlandet som är möjlgt att förändra, medan andra civilisationer av någon anledning är totalt statiska? Hur ska du ha det Â…? Och hur var det nu, var inte ’frihet’ ett av västerlandets kännetecken (och betyder det då inte att folk exempelvis ska kunna få välja om de faktiskt vill kunna leva som kärnfamilj eller på något annat vis)? Byggdes inte USA upp av immigranter från en mängd olika kulturer – den stora smältdegeln och allt det där? Argumentationen i boken är inte helt logisk och konsekvent, skulle man kunna säga…

Det är nu tio år sedan Huntingtons bok publicerades på engelska. Boken föregicks också av en tidskriftsartikel med samma namn ett par år tidigare. Egentligen tillför dock bokens dryga fyrahundra sidor noll och intet nytt utöver vad den kortare artikeln redan sa, utan fyller mest på med långrandiga (icke underbyggda) och tämligen innehållslösa resonemang. Tyvärr lär dock Huntingtons bok fortsätta få uppmärksamhet. Det beror inte på en väl underbyggd och övertygande argumentation – utan på att Huntington skriver den väst-förhärligande propaganda som somliga ärkekonservativa gärna vill höra. Av den anledningen kan Huntingtons tes mycket väl komma att bli en självuppfyllande profetia.

Innehållsmässigt är det dock länge sedan jag läste en så hypad bok, som i praktiken suger så hårt som den här.

Similar Posts:

• Fel premiss får helheten att halta
• Nattsvart om skogsavverkningar
• Stridsskrift mot ansvarslösheten
• Om samtidens skyddslösa
• Jag vill ju va' som duuu …