Tidsspannet i Gärdsmygen omfattar tiden för uppbrottet, och de kommande årtiondena. Att det är dotterdottern Nell som får inleda ger romanen en rivstart. Nell, som är Carmels dotter (Phils dotterdotter), lever likt många i nutiden med internets verkligheter och flyktmöjligheter. Scener med manipulation i relationen hon befinner sig i är stundtals otäcka men fängslar mig som läsare. Jag vill absolut veta om situationen ska eskalera eller utmynna i frigörelse.

Nells historia berättas i jagform, till skillnad mot de andra romanpersonerna som skildras i tredje person. Det är lätt att se poängen med att kvinnan ur den yngsta generationen får återspegla samtidens jagfokus som dominerar i bloggar och sociala medier.

I romanen tar den förlupne fadern form främst genom den friktionsfyllda dynamiken hos kvinnorna som blivit kvar på Irland. I själva verket är det ett snyggt författargrepp att levandegöra tidsandan på 1960/-70-talet, det vill säga återge hur ”manliga genier” dyrkades medan kvinnliga motsvarigheter ofta förringades. Först uppfattade jag hans figur, en riktigt larvig och självupptagen person, som en klyschigt återgiven mansgris. Men porträttet förändras med hjälp av inflikade fiktiva dikter (lekfullt intalas vi att de är skrivna av poeten själv). Genom dessa visar Enright det allvar och den självförståelse som varje skapande människa fylls av. Förmodligen hade hon också roligt när hon som författare blev en annan författare i sin egen roman.

Det finns mycket att fascineras av hos huvudpersonerna och hur de misslyckas i sina försök att kommunicera tankar, önskningar och känslor. De släpper ifrån sig utrop, viskningar, eller skriver ofullständiga SMS. Samtidigt visar de omsorgsfull omtanke och sårbarhet. Ingenstans väcks min lust att spåra personliga erfarenheter ur Enrights liv och jag tänker att hennes samlade iakttagelser helt enkelt illustrerar en sannare verklighet än verkligheten själv.

Familjerelationers komplexitet har varit tema i Enrights tidigare romaner. Men hennes romaner har olikheter, och förklaringen är att personerna som befolkar dem är så olika. I Gärdsmygen belyser Enright också hur attityder och världsbilder gradvis förändras när decennierna avlöser varandra.

Det är en fröjd att förströ sig med läsning. I det här fallet är det en bonus att följa hur en skicklig författare gjort medvetna val av ord, meningsbyggnader och stilar som resulterat i en riktigt bra berättad historia att vilja återvända till.

Similar Posts:

• Inga gröngölingar i irländsk familj
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Bookerpriset lägger ut alla nominerade böcker på nätet
• Att samla minnena
• Sorg efter familjemedlems död

Magister Sir, var Jivans gymnastiklärare i skolan. När han i sin vardagslunk saknar inspiration är han ovetande om hur han kommer att agera när Jivan blir rubrikstoff i medierna. Samma sak gäller Lovely, hijran som välsignar både brudpar och spädbarn för att få in pengar till kollektivet med övriga kastlösa personer. Jivan har hjälpt henne att lära sig läsa och skriva.

Jivan, Magister Sir och Lovely är så lätta att känna igen sig i. Deras liv är ingen lek, de vill ta ansvar och de vill utveckla sig. Livets brister är i deras fall en hävstång som kan lyfta dem till en annan nivå. Mest känslosam är Lovely – jag fattar tycke för henne snabbt. Eller vågar jag säga att jag gillar Magister Sirs fru, bifiguren med de krassa replikerna? Man och hustru har tagit varandra för givna och de syrliga kommentarerna vid mannens hemkomst från skolan är i klass med replikerna mellan makarna i tv-serien Pang i bygget.

När Jivan anklagas för att vara terroristen som ligger bakom ett brandattentat vaknar hejarklackstanten i mig. Var och en väcker min sympati eftersom de hamnar inför val som de vare sig kan undvika eller låta bli. Moraliska dilemman trängs med behovet av bekräftelse som de saknat i så många år. Deras längtan efter ett annat liv inbegriper också något annat. Någonstans mellan raderna hörs en fråga: Visst borde några andra i samhället också få det bättre som en följd av mitt val?

Det okontrollerbara som händer Jivan är den mest smärtsamma läsningen. Hennes mardröm som oskyldigt anklagad beskrivs i livfulla scener med de övriga kvinnofångarna i häktet inför rättegången. Hettan, hierarkin och hopplösheten får svetten att klibbas på mig trots att jag läser romanen i aprilmånadens bakslagskyla.

Jag är nog lite bländad av hur Majumdar i sina korta och intensiva kapitel balanserar dessa levande personporträtt med miljöbeskrivningarna där det indiska samhällsbygget skymtar. I kulisserna finns politiska partiledare och ingen kan egentligen bevisa hur de nyttjar flockbeteendet för att vinna makten vid nästa val. Demonstranterna utför protester i utbyte mot ett mål mat men när ord utropas om rättvisa i folkmassan slutar det mer än illa. Same, same but different, tänker jag, och ser historiens upprepning genom århundradena. Inte heller blir det bättre av att journalisten som intervjuar Jivan i häktet verkar styras av det slitna uttrycket ”Ingen rök utan eld”.

En eld sätter sannerligen den nutida indiska drömmen i ett starkt ljus. Att vilja resa sig från ett dammigt förr och inte bara underordna sig den rådande situationen är ett tema som Majumdar förvaltar på ett imponerande vis i sin debutroman. Romantiteln anspelar i första hand på den fiktiva tågbranden som är startpunkten för berättelsens samhällskritik. Men i mina ögon tycks den även spegla den eld som uppstår inombords när människor känner längtan efter ett annat liv.

Similar Posts:

• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Kulregn över Himalaya
• Romantiserat Indien
• Rik roman om Indiens konflikter
• Nyanser av ensamhet och liv

När jag läste Eurotrash av den schweiziske författaren Christian Kracht var det som att återknyta kontakten med en person jag lärt känna för så där tjugo (trettio?) år sen. Låt oss säga att den här personen mestadels bott i landet Schweiz.

Berättarjaget bär samma namn som författaren och ska besöka sin mamma som nyligen fyllt 80 år. Inledningsvis vet han inte varför han blivit kallad att hälsa på just nu. Varannan månad har han lovat sig själv att hälsa på och det här är inte någon av dessa visiter.

Christian verkar allt annat än munter inför att möta mamman. Hon som återkommande hamnar på psykisk klinik men låter sig skrivas ut igen till den egna lägenheten i Zürich. Hon har lätt till de alkoholspetsade dryckerna. Dessutom finns ett familjearv av annat slag som Christian känt av så länge han kan minnas. Morfar var nazisten som aldrig ångrade någonting, pappan blev rik på en blandning av smartness och fifflande. Uppväxtens kringflyttande mellan hus i olika delar av Europa och internatet i Kanada präglar livet som vuxen:

Jag levde i det förflutna, i de senaste tjugofem, trettiofem åren, som kändes som om de inte bara hade ägt rum utan var evigt presenta. Det förflutna var alltid mycket mer reellt och elastiskt och närvarande än nuet.

Orden kring familjearvet och skamkänslorna tycks leda in i ett evighetsmörker. Det egendomliga är att jag känner helt tvärtom. Christians verklighetsbeskrivning blir något av det mest hoppfulla jag läst. För precis innan kindpussarna tre gånger omväxlande på mammans kinder vågar han tänka:

Kanske skulle jag i dag verkligen kunna tala med henne, kanske skulle jag i dag inte vara tvungen att låta mig styras av det förflutna, kanske skulle jag i dag lyckas att verkligen acceptera hennes tillstånd, inte bara låtsas, och så för en gångs skull inte försvinna i minnets bottenlösa kaninhål, utan vara mottaglig för ögonblicket, för hennes vansinne, som jag helt enkelt kunde vara öppen för.

Sen blir det åka av. I bokstavlig mening. Mamman och sonen gör en resa, där en taxichaufför tar dem till Bern, Gstaad, Genève och far förbi Zürich flera gånger. De leker med idén att åka till Afrika, eftersom mamman alltid velat se zebror men i nästa stund ska de göra sig av med tusentals francs. Ge bort dem! Bränna upp dem! De gnabbas med varandra och inte kan man påstå att de förstår varandra heller. Däremellan måste Christian byta ut stomipåsen på mammans mage.

Längs vägen uttrycks svidande omdömen om Schweiz. Hur denna nation har låtit människor skydda sina ekonomiska tillgångar oavsett deras härkomst. Att älska berg eller hata dem. Den satiriska effekten som uppstår när skrönorna sammanblandas med verklighetens politiska beslut borde väcka min oro men jag orkar inte längre – det är bara att inse att jag aldrig kommer att begripa mig på vare sig livet, historien eller aktuell storpolitik.

Den svenska utgåvan har sannolikt fått den vackraste formgivningen bland alla? För det första är omslagets savannfärger med en zebra en fin blinkning till mammans dröm att besöka Afrika. För det andra är det tankeväckande ledmotivet innanför pärmomslaget utformat i en båges form, i allt mindre bokstäver: In girum imus nocte et consumimur igni.

Efter läsningen är jag … omtumlad, tror jag. Christian Kracht har utformat en text som både är lekfull och metafiktiv men som ändå tar modern, familjens bagage och det egna jaget på djupaste allvar. En form som gör att allt verkar kunna falla på plats. Bättre än så kan jag inte förklara läsupplevelsen som den blev för mig.

Similar Posts:

• På spaning efter en bättre värld
• Koko
• Lågmält, osentimentalt och tuktansvärt bra
• Splittringen när pappan drar
• Packad och tom