Om grundstoryn om en lillgammal berättare som vandrar genom krigets vansinne låter lite Blecktrumman upphör egentligen likheterna där. Yazbek ger henne en röst som är helt och hållet hennes egen. Berättelsen är rörig, med mängder av utvikningar och omtagningar, men alla lägger ett pussel och målar med ordfärger. För hur jävligt allt än är så är ju Rima fortfarande, och också bara nätt och jämnt, ett barn som ingen någonsin lyssnat på och hon har ju så mycket att berätta och så många fantastiska ord att pröva. (Gå på dass när du kan även om du måste springa över gårdsplanen där bomberna faller, säger kvinnorna till barnen, du vill väl inte bli hittad i en urinpöl när du är död?)

Hur kan människor vara olyckliga när de har tillgång till denna enorma mängd betydelser?

Vi följer henne genom vägspärrar, bombanfall, gasattacker, möter torterade demokratidemonstranter, skäggiga tonårsgrabbar med kalasjnikovs, krigsbrudar som bara haft slöja på sig några månader, söndersprängda och ihjälgasade män, kvinnor och barn. (Kvinnorna dör snabbare av gasen, läkarna får ju inte ta av dem slöjorna som håller gasen inne.) Det borde förstås vara outhärdligt, men genom Rimas ögon blir det inte det; verkligheten luckras upp, drömt och vaket flyter ihop, genom barnets ögon blir till och med den hära förestående döden en skapelseberättelse för nya världar. På Saint-Exuperys vingar kan hon flyga från en stjärna till en annan även när döden nafsar henne i hälarna. Hon som vandrar låter oss aldrig glömma verkligheten, alla dessa människor som ”försvinner” ur hennes och andras liv, och det blotta faktum att vår bortglömda berättare har så mycket att säga höjer bara tragedin; samtidigt finns där en sån rusig lycka i berättandet, att få bli hörd, att få göra berättelserna till sina egna och bygga en värld som har en mening när allt faller sönder, om så bara för att allt som försvinner inte ska glömmas.

En halv värld bort sitter vi och debatterar förnumstigt om att hjälpa på plats, reducerar berättelserna till för och emot, buntar ihop människor i tusen- och miljontal, talar om att försvara det förflutna. I en källare i ett utbombat Damaskus sitter en flicka fastbunden medan gift regnar från himlen. Runt om henne virvlar en sprudlande orkan av ord, intryck, uttryck, möjligheter som gnistrar och blinkar innan den måste försvinna. Världen borde få rymma alla de där små stjärnorna.

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Hur är det med er?
• Klassiker i nyöversättning
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Den fängslades erfarenheter

Den syriska författaren Samar Yasbek tvingades i exil efter revolutionen 2011. Sedan dess är hon bosatt i Paris, men har flera gånger smugit sig tillbaka över den turkiska gränsen till nordvästra Syrien för att dokumentera situationen och arbeta med småskaliga projekt för att förbättra livsvillkoren där. Om sådana resor tillbaka – tre stycken under 2012 och 2013 – handlar Resa in i tomheten.

Det är på många sätt en dyster, förfärande läsning om ett krig som bara eskalerar och alltmer tas över av starka och mörka intressen, men här finns också strimmor av hopp och kanske ännu mer av ilska, av berättigad frustration. Hur kan vi tillåta att människor far fram så här mot varandra, alla vi som står vid sidan av och tittar på eller vänder bort blicken? Att en diktator dag efter dag, år efter år, bombar sin egen civilbefolkning? Sin egen, som att det är just det den är – något han kan hantera precis som han behagar.

Att läsa Resa in i tomheten är att i någon liten mån ställa sig under det där bombregnet. Med motståndsmännen och aktivisterna, med fruarna, änkorna och barnen. Att försöka ta skydd vid en bärande pelare eller i en källare, tätt tillsammans, eller att bara köra vidare i kulregnet, för vad kan man annars göra. Att sänka blicken inför stöddiga utländska krigare vid oändliga vägspärrar samtidigt som man håller på att explodera inombords: Vad gör de här asen i mitt land? Vem gav dem den rätten?

Att gå och leta bland rasmassorna efter överlevande och kroppar. Kroppsdelar.

Att hålla ihop inför alla söndertrasade mänskliga organ, inför den ofattbara förstörelsen av hus och hem, att inte för en sekund förlora förståndet. För din kollaps blir en extra börda för dem runt dig. Ungefär så. Du måste kunna närma dig små fingrar och samla ihop dem bland ruinerna, dra ut en liten flickas lik och upptäcka att urinen i hennes kläder fortfarande är varm. Och därefter gå vidare och fortsätta söka efter nästa offer. Du får heller inte glömma offrens ansikten eftersom du ska skriva om dem och berätta historien, beskriva för omvärlden hur ögonen blir helt vita under himlen, som regnar granater och fria gåvor som dödar. Det spelar heller ingen roll om du kan analysera det som händer: hur civila bostäder angrips för att revolutionen ska mista sitt folkliga stöd och för att alla medborgerliga projekt, som kvinnliga och manliga aktivister återvänt för att förverkliga i de befriade områdena, ska gå om intet. Eller förstå att det som driver regimen att ödelägga området är att säkra sina militära försörjningslinjer. Inget av detta är viktigt. Det viktiga är att du kan hålla dig på benen medan himlen fortsätter att vräka ned sina bensinfatsbomber och klusterbomber.

Det är på sätt och vis lätt att förstå behovet av att dokumentera allt detta. Resorna tillbaka, till människorna som gång på gång ber Yazbek att berätta, vill försäkra sig om att hon för vidare deras erfarenheter. Att de känner sig svikna, utlämnade åt regimens terror och åt extremistiska bataljoners godtycke och förtryck. Finns det ingen i omvärlden som ser och kan hjälpa? Åren går och revolutionens dröm om ett fritt, civilt och demokratiskt Syrien tycks bara längre och längre bort. Bomberna fortsätter att falla.

Vem är det egentligen som behöver en paus?

Similar Posts:

• Hur är det med er?
• Våld föder våld föder våld?
• Var snäll och rita mig ett lamm
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister